En god bostadspolitik ska skapa förutsättningar för alla att leva i god boendemiljö till rimliga kostnader i en stimulerande och trygg miljö. Efterkrigstidens bostadspolitik bestod till stor del av att bygga bort slum och trångboddhet.
1950- och 1960-talet präglades av en hög ekonomisk tillväxt som gjorde det möjligt för familjer att efterfråga både större och bättre utrustade bostäder. Samhällets svar blev start på en snabb bostadsbyggnation, vilket innebar 1 miljon lägenheter på 10 år fram till 1970-talet. Den akuta bostadsbristen var med detta övervunnen. Nackdelarna med den snabba byggnationen kan vara att materialet inte alltid byggde på beprövade erfarenheter, utan arbetet var inriktat på att ge människorna en, med den tidens mått mätt, bra bostad.
I motsats till på 1970-talet handlar dagens utmaning inte om att bygga snabbt, utan om att få igång nybyggnation på ett 50-tal orter i Sverige där det finns bostadsbrist. Samtidigt är målet att ta hand om dagens befintliga bostäder och att infoga dessa fastigheter i ett kretsloppsanpassat samhälle.
De flesta bostadsområdena har av tradition och på grund av olika orättvisa ekonomiska villkor en olycklig uppdelning av de olika upplåtelseformerna hyresrätt, bostadsrätt och äganderätt. Så är exempelvis hyresrätten oftast förekommande i flerbostadshus eller höghus. Äganderätten förekommer ofta i markbostäder som småhus och villor. Bostadsrätten är den upplåtelseform som mest har lyckats blanda markbostäder och flerbostadshus i ett och samma område.
Uppdelningen av bostadsområden samt de orättvisa ekonomiska villkoren i upplåtelseformerna har resulterat i social bostadssegregation. Ett sätt att komma tillrätta med segregationen inom bostadsområden kan vara att blanda olika upplåtelseformer.
Bland de initiativ som bör ge en positiv effekt på situationen i utsatta bostadsområden kan nämnas de statliga stöd som ges för ekologisk anpassning av bostäder och boendemiljöer.
En möjlighet som i dag saknas inom ramen för den ekologiska anpassningen av bostäder är möjligheten att riva helt eller delvis i boendemiljöer, samt i förekommande fall återuppbygga dessa på lämpliga ställen.
Det kan i vissa fall vara en bättre lösning ur miljösynpunkt, såväl i den fysiska som i den psykiska boendemiljön.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjligheten att, inom anslaget Ekologisk hållbarhet på 5,4 miljarder kronor, kunna riva och förflytta hela eller delar av boendemiljöer samt att återuppbygga dessa.
|
Siw Wittgren-Ahl (s) |
|
|
Inger Segelström (s) |
Ronny Olander (s) |
|
Claes-Göran Brandin (s) |