Innehållsförteckning
1 Sammanfattning 2
2 Bostadspolitikens misslyckande 3
2.1 Misslyckad statlig styrning 3
2.2 1990-talets kriser 5
3 Regeringen svarslös 7
4 Principer för bostadspolitiken 8
5 Boendeskatterna 9
5.1 Sänk fastighetsbeskattningen 9
5.2 En social skattepolitik 11
5.3 Rättvis skattebehandling 11
5.4 Energipolitikens haveri 12
6 Avreglering av hyresrätten 12
6.1 En rättvis hyreslag 12
6.2 Fungerande bostadsförmedling 13
7 Kommunala bostadsbolag 13
7.1 Kommunens uppgifter 13
7.2 Kommunal näringsverksamhet 14
7.3 Åtgärder för att komma till rätta med problemen 14
8 Byggandet 15
8.1 ROT-avdrag 15
8.2 Produktionsstöd 16
8.3 Näringspolitik 16
9 En politik för de boende 16
9.1 Att kunna välja en bostad 16
9.2 Att själv kunna betala för sin bostad 17
9.3 Att spara till en egen bostad 18
10 Nödvändiga steg för en ny bostadspolitik 18
11 Hemställan 19
Bostadspolitiken har i flera år kännetecknats av återställare och kriser. Hyresgäster, bostadsrättshavare, fastighetsägare och byggare efterlyser nu långsiktighet och fasta spelregler.
Socialdemokraternas oförmåga att fatta beslut har resulterat i att problemen inom bostadssektorn bara har vuxit. Alltfler kommunägda bostadsföretag har råkat in i en svår ekonomisk kris. Privata fastighetsägare får inte täckning för sina kostnader och har stoppat nyproduktion av bostäder. Villa- och fritidshusägare drabbas i allt större utsträckning av en fastighetsskatt som hotar familjernas ekonomi.
Regeringens proposition kan mot denna bakgrund inte karaktäriseras som annat än en kapitulation inför svårigheterna, den är nämligen motsatsen till hållbar och leder inte till någon utveckling.
Moderata samlingspartiet avvisar i huvudsak regeringens förslag. Bostadspolitiken bör enligt vår uppfattning utformas utifrån de enskilda människornas värderingar och önskemål. All erfarenhet visar att det är först då vi kan få en fungerande bostadsmarknad.
Fastighetsskatten måste sänkas redan i år. Schablonbeskattning av småhus bör införas samtidigt som skatteuttaget sänks så att 4 procent av byggnadsvärdet tas upp till kapitalbeskattning med full avdragsrätt för ränteutgifter.
Enligt Socialdemokraternas politik skall halv fastighetsskatt erläggas för fastigheter som är fem år gamla. Enligt vår uppfattning riskerar detta att leda till en rad fastighetskonkurser. Även dessa fastigheter bör nu befrias från fastighetsskatt.
Enligt regeringen bör en särskild delegation inrättas för att hantera frågor om stöd till kommuner med övermäktiga åtaganden vad gäller kommunala bostadsföretag. Kostnaderna för detta stöd är mycket osäkra och uppskattas av regeringen till 7–9 miljarder kronor. Vi accepterar inrättande av en sådan delegation. Statligt stöd skall dock förutsätta att kommunen i första hand avyttrar tillgångar, som andra kommunägda rörelsedrivande företag, mark och dylikt. Vidare bör kommuner som på detta sätt erhåller stöd inte längre tillåtas äga fastighetsföretag.
Frågan om bostadsbidrag förbigås med tystnad i regeringens förslag. Vi upprepar vårt tidigare förslag att det är den samlade hushållsinkomsten som skall ligga till grund för bostadsbidraget, att ytnormen skall avskaffas och att barnpension inte skall ingå i den bidragsgrundande inkomsten. Våra förslag innebär en påtaglig förbättring av ekonomin för många barnfamiljer. Därmed behöver heller inte någon bostadssocial beredning tillsättas.
Regeringen föreslår att nuvarande ROT-avdrag förlängs till den 31 mars 1999. Vi avvisar detta. Tillsammans med Folkpartiet och Kristdemokraterna har Moderata samlingspartiet föreslagit skattereduktion för hushållstjänster. Detta förslag är mycket enklare än regeringens ROT-avdrag och får dessutom betydligt större effekt.
Under nära 100 år, fram till slutet av 1960-talet, upplevde vi en dramatisk förbättring av levnadsvillkoren i Sverige. En snabb och långvarig ekonomisk tillväxt förbättrade levnadsstandarden för alla medborgare. I den snabba utvecklingens spår skedde stora befolkningsomflyttningar. Människor flyttade från landsbygd till stad. Bättre ekonomiska förutsättningar i kombination med nya önskemål ledde till en stor efterfrågan på bostäder. Nya bostadsområden växte fram. Den tekniska utvecklingen möjliggjorde att alltfler till rimliga priser fick tillgång till eget badrum, kyl, frys m.m.
1969 ersatte bruksvärdesystemet den hyresreglering som införts under andra världskriget. Sedan början av 1940-talet har hyrorna i Sverige varit reglerade och inte förhandlats fram på en fungerande marknad. Hyresregleringen från 1942 försvårade underhåll och reparationer och bidrog därmed troligen till en omfattande rivning av bostadshus på 1950- och 1960-talen. Att en reglering av hyrorna gör det mindre lönsamt att förvalta hyreshus och därmed leder till mindre byggande visar studier som genomförts av Milton Friedman och George Stigler.
Det sena 1960-talet kännetecknades av en allt större vilja att politiskt gripa in för att påverka hur människor bodde. För de hus som under regleringen misskötts erhöll ägarna nu bidrag för att riva. Staten subventionerade sedan nybyggnad av bostäder. Särskilt gynnades de kommunala bostadsbolagen med fördelaktiga regler. Myndigheterna utformade bestämmelser för hur husen i detalj skulle byggas. Bidragen utformades så att byggherren, för att erhålla bidrag, måste leva upp till de standardkrav och byggnormer som staten ställde. Som en konsekvens av denna politik byggdes stora volymer av likartade hus och lägenheter i hela Sverige. Utbudet av bostäder blev extremt homogent och stod knappast alls i relation till den efterfrågan som bostadskonsumenterna faktiskt hade.
De stora satsningarna under 1960- och 1970-talen samlade stora resurser i byggsektorn. För Socialdemokraterna fungerade i partipropagandan byggsektorn som motor för tillväxten. Men konsekvensen av den förda politiken var tydlig. Hyresregleringen hade lett till dåligt underhåll under flera decennier. För att avhjälpa dessa problem betalade staten subventioner för att riva dessa byggnader. Subventioner betalades sedan för att uppföra nya hus. Hyrorna hölls nere genom stora subventioner till nyproduktionen av bostäder i kommunal regi. Den uttalade politiska styrningen ledde till ett överdrivet byggande med relativt höga standardkrav. För att de boende skulle ha råd att bo i dessa redan subventionerade bostäder infördes bostadsbidraget.
De statliga subventionerna medverkade till att det som byggdes blev dyrare och större än vad som egentligen efterfrågades. Eftersom det var möjligt för kommunala bostadsbolag att till 100 procent finansiera byggande genom statliga lån var prispressen på byggentreprenörerna liten. Byggkostnaderna ökade således mycket snabbt. Om byggkostnaderna inte hade ökat snabbare än konsumentprisindex sedan 1960, skulle dagens hyror ha varit minst 40 procent lägre. Med lägre skatter skulle hyrorna varit ännu lägre.
Under 1980-talet hölls byggsektorn igång främst genom subventioner till ombyggnader. Den låga rörligheten, som var en följd av hyresregleringen, reavinstbeskattning och stämpelskatter, skapade under högkonjunkturen allt högre priser på bostadsrätter och egnahem. Det blev också allt vanligare att mot svart betalning komma i besittning av ett förstahandskontrakt på hyresrätter i attraktiva lägen.
Mot slutet av 1980-talet tilltog nybyggandet igen. Det skedde dock inom ramen för subventionssystemet. I många kommuner var underhållet av fastigheterna eftersatt på 1960- och 1970-talen. För att erhålla de förmånliga räntesubventionerna för ombyggnad tvingades dock många kommunala bostadsbolag att bygga nya lägenheter och förändra lägenhetsstrukturen i det befintliga bostadsbeståndet. En rad överambitiösa bostadsrättsprojekt drogs också igång under denna tid. Kalkylerna för dessa bostäder vilade på en fortsatt hög subventionering, en fortsatt hög inflation och en fortsatt hög tillväxt.
Skatteomläggningen 1990 ledde till att boendet blev över 40 procent dyrare relativt annan konsumtion, vilket minskade anspråken på stora ytor och hög standard. Låg inflation höll nere värdestegringen och höga realräntor motverkade lånefinansiering.
Slutet av 1980-talet kännetecknades av en vilja men också av en oförmåga att rätta till subventionssystemet. Det slutade i ett regeringsförslag om realräntelån som 1991 drevs igenom av den socialistiska riksdagsmajoriteten. När den borgerliga regeringen tillträdde på hösten 1991, avskaffades de nya lånereglerna omedelbart. Om förslaget hade förverkligats, skulle det ha lett till ännu större problem på bostadsmarknaden.
I början av 1990-talet var det alldeles uppenbart att subventions- och regleringssystemet på bostadsmarknaden inte skulle hålla. Den tidigare politiken som lett till hög inflation växlades om till en ekonomisk politik som ledde till långsiktigt låg inflation. Den borgerliga regeringen inledde en omfattande reformering av bostadspolitiken.
Subventionssystemet reformerades för att pressa ned boendekostnaderna och uppmuntra nya funktionella lösningar. Genom ökat eget ägande och rätten att hyresförhandla själv stärktes människors inflytande över boendet. Onödiga regler för byggandet togs bort, vilket ledde till sänkta kostnader och till ett tydligare ansvar för byggherren.
När subventionerna minskades, vidtogs också åtgärder på skattesidan. Rimliga skattemässiga villkor är en förutsättning för bostadsbyggande och för låga boendekostnader. Därför sänktes fastighetsskatten. En rad åtgärder genomfördes för att öka rättvisan mellan olika boendeformer i beskattningshänseende.
Socialdemokraterna motsatte sig alla de förslag som den borgerliga regeringen lade i syfte att förändra bostadspolitiken. I stället utställdes långtgående löften om billigare boende, ökat byggande och minskad byggarbetslöshet om bara Socialdemokraterna fick bestämma.
När Socialdemokraterna fick uppdraget att förverkliga sin politik efter valet 1994 var en av de första åtgärderna en omedelbar höjning av fastighetsskatten, trots att Socialdemokraterna lovat motsatsen. Därefter har Socialdemokraternas bostadspolitik mest kännetecknats av en rad återställare och nya utredningar. Socialdemokratisk bostadspolitik sedan 1994 har därmed framför allt varit en ”icke-politik”.
Även om subventionssystemet för många kommunala bostadsbolag medverkat till dagens problem, bör den enskilda kommunens ansvar framhållas. Många kommuner har spekulerat i en fortsatt snabb inflation, en fortsatt hög subventionsgrad och en ständigt god tillväxt i ekonomin. I många kommuner blundade politiker för den verkliga efterfrågan på bostäder under 1980-talet. Det fanns egentligen inga incitament för att avbryta byggvågen. Överhettningen drev upp priserna och subventionerna följde med. För Socialdemokraterna var det politiskt omöjligt att reformera statens stöd till bostadsproduktionen. Däremot har det nu visat sig möjligt att i efterhand acceptera regeringen Bildts reformer.
De kommunala bostadsföretagen har byggts upp utan några nämnvärda krav på eget kapital. Tvärtom har systemet med subventioner och regleringar gjort det möjligt för de kommunala bostadsföretagen att bedriva sin verksamhet utan att ha en stadig kapitalbas att stå på. I dag är ett stort antal av de kommunala bolagen hopplöst underkapitaliserade.
I oktober 1996 infördes tillfälliga regler för räntebidrag till allmännyttiga bostadsföretag. De innebär att en kommun som frånhänder sig inflytande över bostadsföretaget, förlorar räntebidragen. Förslaget skyndades fram av Inrikesdepartementet för att snabbt förhindra att kommuner sålde hela eller delar av sina fastighetsbestånd. I Nacka hade en framgångsrik försäljning genomförts och den ville socialdemokraterna inte se någon fortsättning på. Lex Nacka hindrar i dag många nödvändiga omstruktureringar av bostadsbolag runt om i landet.
Bostadssektorn uppvisar i dag stora problem och fungerar inte som en marknad. Många lägenheter står outhyrda. Bostadsbyggandet faller dramatiskt. Mer än 50 kommunala bostadsföretag står på ruinens brant. I denna situation väljer regeringen att aktivt hindra kommunerna från att finna lösningar som kan vara till gagn för såväl de boende som skattebetalarna.
Regeringens hålling leder till att kommunala bostadsföretag diskrimineras och inte tillåts verka på samma villkor som privata. Hyresgästerna hos de kommunala bostadsföretagen kommer i en sämre position. Försäljning eller ombildning från hyresrätt till bostadsrätt försvåras eller förhindras. Detta leder till att nödvändiga och väl motiverade omstruktureringar av de kommunala bostadsföretagen inte kan genomföras.
På de bostadsmarknader som skulle kunna fungera hindrar Socialdemokratiska kommunpolitiker utvecklingen. I Stockholm har t.ex. socialdemokraterna i praktiken stoppat byggandet. Den hyresnivå som de kommunalt ägda bostadsföretagen funnit nödvändig för att få täckning för sina kostnader i nyproduktionen i bostadsområdet S:t Erik sänktes genom politiska beslut. Eftersom hyrorna i det kommunala beståndet är hyresledande leder detta till ett stopp för nybyggandet i enskild regi. Det finns ändå en marknad för bostäder, vilket inte minst priserna på befintliga bostäder visar. Den politik som nu bedrivs utestänger dock alla som inte har möjligheten att köpa en egen bostad.
Under 1980-talet och början av 1990-talet ledde utformningen av de bostadspolitiska stöden genom ett överutnyttjade av statens subventioner till nyproduktion av bostäder som inte efterfrågades. Den bostadspolitik som vi moderater varnat för under många år visade sig under dessa år från sin värsta sida. Kommunala bostadsföretag byggde hyreshus och bl.a. Riksbyggen och HSB byggde hus för nya bostadsrättsföreningar.
Det är många människor som nu drabbas av följderna av denna bostadspolitik. Särskilt hårt har de människor drabbats som köpte en bostadsrätt som producerades under åttiotalets sista år och nittiotalets första år.
1997 var rekordåret hittills vad gäller konkurser. Mer än 100 bostadsrättsföreningar gick i konkurs. Situationen riskerar att förvärras redan i år. Kostnaderna för detta är redan mycket höga. För Riksbyggen är kostnaderna 2,3 miljarder kronor hittills. För skattebetalarna kan kostnaderna komma att uppgå till miljardbelopp. Men värst är det för de enskilda människor och familjer som förlorat allt sitt sparande på en investering som de trodde skulle skapa trygghet i vardagen.
Under valrörelsen 1994 lovade Socialdemokraterna att ett sammanhållet bostadsdepartement skulle införas under ledning av en bostadsminister. Löften gavs också om billigare boende, ökat byggande och minskad byggarbetslöshet. Dåvarande oppositionsledaren Ingvar Carlsson underströk detta i valrörelsens slutspurt 1994:
”Vi vill få igång byggandet igen, eftersom det är en viktig startmotor i ekonomin. Utan byggandet stannar Sverige.”
Inga åtgärder vidtogs efter regeringsskiftet hösten 1994. I stället bemyndigade regeringen statsrådet som var föredragande i ärenden om bostäder att tillkalla en utredning. Beslut fattades den 9 mars 1995 och uppdraget var att ta fram underlag för beslut om bostadspolitiken på längre sikt.
Utredningens resultat redovisades i november. Kritiken mot utredningen har sedan varit mycket hård från såväl hyresgäster som fastighetsägare. I likhet med utredningens experter konstaterade den moderata ledamoten att flera förslag i betänkandet inte kunde anses tillräckligt utredda och att förslagen tillkommit i ett sent skede.
I drygt tre år stod Sverige utan bostadspolitik. Under den tid utredningen arbetade konstaterade det ansvariga statsrådet att förändringar av bostadspolitiken fick anstå till efter det att utredningens resultat presenterats. Slutligen kom så den bostadspolitiska propositionen i mars 1998. Och den möttes av samma reaktioner som utredningen. Varken hyresgäster eller fastighetsägare uppfattade att det i propositionen fanns några förslag som fastlade den framtida bostadspolitiken. Utredandet skall i stället fortsätta.
Under 1990-talet har bostadssektorn förändrats från att vara en subventionerad marknad till att i stället lämna ett bidrag till statsfinanserna. Det är uppenbart att de höga skatterna på byggande och boende utgör ett stort problem. I synnerhet fastighetsskatten framstår som orättfärdig. En fastighetsskatt på dagens höga nivå försätter många i en omöjlig situation.
SBC, HSB, Riksbyggen, Villaägarnas Riksförbund, Sveriges Fastighetsägareförbund och Hyresgästernas Riksförbund har dömt ut regeringens bostadspolitik i flera omgångar. Organisationerna kräver en reformerad och sänkt bostadsbeskattning.
Från tid till annan har diskuterats möjligheten att taxera bostadsrättsfastigheter annorlunda än hyresfastigheter. Det nya systemet skulle i princip innebära att man marknadsvärderade varje bostadsrättslägenhet, varefter det sammanlagda värdet skulle anses vara fastighetens värde. För många bostadsrättshavare skulle en sådan nyordning medföra dramatiskt höjda skatter på boendet. I oktober 1997 förklarade regeringen att den inte kommer att lägga fram något förslag om taxering av bostadsrätter. Men samtidigt arbetar Fastighetstaxeringsutredningen på regeringens uppdrag vidare med att ta fram ett sådant system. Hotet kvarstår således i hög grad. Moderata samlingspartiet avvisar ideerna om förändrad taxering av bostadsrättsfastigheter.
Regeringens förslag ger inte något svar på den övergripande och viktiga frågan hur de höga boendekostnaderna skall kunna sänkas. Inte heller ges något svar på hur människor själva skall kunna betala sin bostad. Socialdemokraterna förvisar alla eventuella åtgärder till förnyade utredningar. Problemen kommer därför att kvarstå och på sikt öka ytterligare.
Trots att fastighetsbeskattningen driver många människor från ”hem och härd” avstår regeringen från att sänka fastighetsskatten eller förändra grunderna för hur fastighetsskatten bestäms. Kostnaden för fastighetsskatten motsvarar i dag en månadshyra för en normalstor hyreslägenhet. Det är heller inte ovanligt att fastighetsskatten är en större utgift för ett villahushåll än kostnaderna för vatten och el.
Inte heller förmögenhetsskatten åtgärdas. De förslag som regeringen lagt i ett annat sammanhang och som berör förmögenhetsskatten lindrar snarare situationen för de rikaste. Detta sker under det att alltfler svenskar förutom en redan hög fastighetsskatt också måste betala förmögenhetsskatt på sin bostad.
Regeringen gör heller ingenting åt energibeskattningen. Inte med ett ord omnämns dess påverkan på boendekostnaderna. Den energipolitik som Socialdemokraterna driver kommer att höja boendekostnaderna ännu mer.
Förslaget att utreda fastighetsskatten ytterligare en gång är anmärkningsvärt. Fastighetsskatten har utretts ett antal gånger. Likaledes har förhållandet mellan de olika boendeformerna eget hem, bostadsrätt och hyresrätt utretts tidigare. Förslag finns alltså redan klara, men Socialdemokraterna önskar begrava frågan över valet genom att hänvisa den till ytterligare utredning. Under tiden tvingas fler människor att flytta från sina bostäder.
I stället för att ge bostadsmarknaden långsiktigt stabila förutsättningar förändras delar av subventionssystemen. Samtidigt utfäster sig regeringen att genomföra ytterligare förändringar som inte specificeras. Detta försätter hela bostadsmarknaden i ett vänteläge och bidrar varken till ökad produktion eller tryggare boende.
Räntesubventionssystemet är avsett att underlätta ny- och ombyggnation. Regeringen väljer emellertid att använda räntesubventionssystemet för att mildra effekterna av infasningen i fastighetsskattesystemet för de s.k. krisårgångarna. Förslaget ger bara tillfällig lindring samtidigt som osäkerheten kvarstår om hur regeringen tänker sig de långsiktiga spelreglerna för bostadsmarknaden.
I propositionen föreslås att ett bidrag skall lämnas för investeringar som främjar ekologisk hållbarhet. Som skäl anges att sådana investeringar är svåra att förränta. Det innebär således att ytterligare åtgärder skall vidtas som ingen efterfrågar. Socialdemokraterna är oförmögna att överlåta åt enskilda att avgöra vilka investeringar som måste göras i fastighetsbeståndet.
För Socialdemokraterna synes förekomsten av kommunala bostadsbolag vara ett självändamål. I första hand skall de kommunala bostadsmonopolen säkras. Först i andra hand kommer de boendes och skattebetalarnas bästa. För många kommuner har denna politik fått som följd att skola och omsorg fått allt mindre resurser. I t.ex. Bjuv har det kommunala bolaget uttömt kommunen på alla resurser och följden har blivit att kommunen har svårt att klara huvuduppgifterna. Inrikesministern har beräknat att de kommunala bostadsbolagen under en treårsperiod kan komma att kosta upp mot 9 miljarder kronor. Detta är pengar som berörda kommuner hade kunnat använda till andra ändamål om de inte förhindrats av en dogmatisk socialistisk politik.
Socialdemokraterna är uppenbart splittrade vad gäller bostadspolitiken. Detta präglar också i hög grad den bostadspolitiska propositionen. Efter fyra år i regeringsställning har regeringen ännu inte lyckats lägga fram några förslag som löser problemen. Boskatterna och därmed boendekostnaderna kommer fortsatt att vara orimligt höga. De kommunala bostadsbolagen och speciellt de som befinner sig i kris fortsätter att hota kärnverksamheterna vård, skola och omsorg.
Utgångspunkten för moderat bostadspolitik är att människorna skall kunna välja den bostad de önskar. Bostadsmarknaden skall styras av människors efterfrågan, inte av detaljreglering, politiker och byråkrater. Om de boendes önskemål får styra utvecklingen kommer detta att få till följd att såväl den inre som den yttre boendemiljön förbättras. Bostadspolitiken skall på olika sätt underlätta personligt ägande av bostad. Ägarlägenheter skall tillåtas även i Sverige. Det ger trygghet och frihet för de boende.
Sverige behöver en ny trygghet som bygger på enskilda människors egen rådighet över framtiden. Det förutsätter stort utrymme för personligt ansvarstagande. För breda folkgrupper öppnar lägre skatter för denna trygghet. Det blir möjligt för alltfler att klara att gradvis ordna en växande del av välfärden på egen hand. Samtidigt måste tryggheten vara hållbar för dem som behöver andras stöd och hjälp. Statens ansvar utövas bäst när dess uppgifter begränsas till sådant där ansvaret är tydligt och oavvisligt.
Boendet är centralt för människors trygghet. En öppen och fungerande bostadsmarknad är nödvändig för att medborgarna skall kunna välja en bostad som passar deras önskemål. En fungerande bostadsmarknad är också av stor betydelse för rörlighet och ekonomisk dynamik.
Goda möjligheter att påverka det egna boendet är en förutsättning för ett självständigt liv. De som vill äga och ta ansvar för sin bostad skall ha goda möjligheter att göra det. I det egna ägandet ligger såväl trygghet som inflytande.
En av den västerländska civilisationens grundpelare är den enskilda äganderätten. Den är en omistlig del i en demokrati. Det är bl.a. därför som äganderätten garanteras i den europeiska konventionen om mänskliga fri- och rättigheter. Ägandet stärker människors oberoende och utgör en trygghetsfaktor, men samtidigt lägger den ett ansvar på ägaren.
Bostadspolitiken skall inriktas på att skapa förutsättningar för alla att leva i goda bostäder till rimliga kostnader i en stimulerande och trygg miljö. Boendemiljön skall bidra till värdiga levnadsförhållanden och särskilt främja en god uppväxt för barn och ungdomar. För att uppnå dessa mål måste skatterna sänkas, avregleringen fortsätta och eget ägande underlättas.
Enligt byggentreprenörerna är över 60 procent av hyran i en nybyggd lägenhet skatt. Detta förklarar varför det är dyrt att flytta in i nyproducerade lägenheter. Men det blir också allt dyrare att bo i redan befintliga hyresrätter. Bara fastighetsskatten kostar hyresgästerna minst en och ibland upp mot två månadshyror per år. Det är mot denna bakgrund mycket beklagligt att regeringen inte gör något åt fastighetsskatten. Regeringen förklarar i stället att man avser att tillsätta ännu en utredning om fastighetsskatten och hoppas därmed kunna skjuta frågan över valet. Men utredningen har inga mandat att sänka skatten. Avsikten är att den endast skall justera tekniken för fastighetsskatt. Vi kan inte acceptera regeringens passivitet i denna viktiga fråga. Fastighetsskatten skall avskaffas. Fastighetsskatten tar inte hänsyn till inkomst, förmögenhet eller försörjningsbörda och har rent konfiskatoriska inslag.
I ett första steg bör fastighetsskatten sänkas till 1,5 procent med verkan för 1998 och sedan stegvis sänkas ytterligare under perioden 1999–2001 med 0,1 procentenheter årligen. Orimliga regionala skillnader vid fastighetsbeskattningen lindras genom att markvärdet inte tas upp till beskattning fullt ut. I avvaktan på att fastighetsskatten avskaffas bör underlag för uttag av fastighetsskatt successivt justeras så att endast hälften av markvärdet tas med. Ett tak för den del av markvärdet som beskattas måste införas.
I sitt slutbetänkande (1994:57) drog Fastighetsbeskattningsutredningen slutsatsen att den extra beskattningen av fastigheter och boende borde slopas. För att uppnå en symmetrisk beskattning och garantera att avdragsrätten bibehålls, vilket har avgörande ekonomisk betydelse för de flesta småhusägare, tas en schablonintäkt på låg nivå upp till beskattning. Alla ränteutgifter är därmed också avdragsgilla.
Utgångspunkten för beräkningen av en schablonintäkt bör vara att fastställa avkastningen av det kapital som är nedlagt i bostaden. I tidigare utredningar har det övervägts om det är möjligt att på något annat sätt än med hjälp av taxeringsvärdet skapa ett tillfredsställande underlag för beräkningen av en schablonintäkt. Bland annat har diskuterats någon form av anknytning till bostadsytan eller ett beräknat värde på bostadsförmånen som sådan. Dessa förslag förefaller inte särskilt lämpliga i ett stabilt system.
De stora snedvridningar som uppkommer genom att taxeringsvärdet i sin helhet är underlag för beskattningen har sin grund i att marknadsvärdet ofta utvecklas utan hänsyn till hur stort det nedlagda kapitalet i bostaden är. För flertalet fastigheter blir därmed underlaget för beskattningen större än det kapital som lagts ned. Det motiverar i sin tur att dagens underlag för uttag av fastighetsskatt reduceras. En teknik kan då vara att enbart ha det taxerade byggnadsvärdet som underlag.
Därmed kan ytterligare ett problem få sin lösning. Man kan nämligen anta att de kraftiga ökningarna av totala taxeringsvärden i attraktiva områden, som inte bör ligga till grund för beskattning, huvudsakligen manifesteras genom att markvärdet stiger kraftigt. Schablonbeskattningen bör således utformas så att underlaget för beskattning endast är det taxerade byggnadsvärdet. Det innebär att man med en schablonintäkt på 4 procent skulle få en effekt som i dagens system motsvarar ett fastighetsskatteuttag på i genomsnitt 0,8 procent. Lindringen blir väsentligt större där de stora regionala orättvisorna i dag finns.
Det finns vidare anledning att sträva efter en förenklad fastighetstaxering. Den underlättas genom ett lägre skatteuttag. Ju lägre skatteuttag desto mer schabloniserade kan de olika regler som jämför olika fastigheter med varandra vara. Det bör vara möjligt att relativt omgående införa en klassificering av byggnaderna i en normalgrupp, en grupp med väsentligt bättre standard och en med väsentligt lägre standard. Därmed försvinner mycket av det ”kineseri” som för närvarande präglar fastighetstaxeringen. Moderata samlingspartiet avvisar alla planer på att använda bostadsrättens marknadsvärde för att fastställa taxeringsvärdet på en flerfamiljsbostad.
1996 års fastighetstaxering har också lett till att många vanliga småhusägare fått erlägga förmögenhetsskatt. Som ett led i avvecklingen av förmögenhetsskatten bör sambeskattningen slopas 1999 samtidigt som gränsen för skatteplikt höjs till 1,2 miljoner kronor.
Moderata samlingspartiet förespråkar att fastighetsskatten används för att lindra påfrestningarna i krisårgångarna. Således bör årgångar med värdeår 1989 till 1992 inte betala fastighetsskatt 1999. Kostnaden för åtgärden kan, med vårt förslag till fastighetsskatt, uppskattas till 525 miljoner kronor för 1999. För de därefter följande åren återkommer vi i samband med den ekonomiska vårmotionen i april. Regeringens förslag till långsammare avveckling av räntebidraget för berörda årgångar avvisas därmed.
Sammanfattningsvis bör:
fastighetsskatten avvecklas successivt,
schablonbeskattning av småhus införas samtidigt som skatteuttaget reduceras successivt så att 4 procent av det taxerade byggnadsvärdet tas upp till beskattning som inkomst av kapital med full avdragsrätt för ränteutgifter,
reglerna för fastighetstaxering förenklas kraftigt,
förmögenhetsskatten avvecklas successivt,
årgångar med värdeår 1989–1992 betalar ej fastighetsskatt 1999.
Det höga skattetrycket medför stora sociala problem. Det tar sig indirekt uttryck i att en svag ekonomisk utveckling och en hög arbetslöshet gör att många saknar ett arbete att försörja sig på och att reallöneutvecklingen för dem som har ett arbete blir svag. Men de höga skatterna får också stora direkta negativa konsekvenser för enskilda och familjer. Tillvaron blir otrygg för alla dem som tvingas till en tillvaro där varje krona går till att täcka nödvändiga utgifter och inkomsten ofta ändå inte räcker till. Socialbidragsberoendet ökar och alltfler lever med så små marginaler att en oförutsedd större utgift kan innebära en katastrof.
När individer och familjer helt är hänvisade till bidrag för sin vardagsförsörjning saknar de en reell möjlighet att själva förbättra sin situation. En ökad egen insats omöjliggörs för många av att de saknar arbete och, om de har ett arbete, av att marginaleffekterna av en ökad arbetsinsats ofta är närmast konfiskatoriska.
En politik som syftar till att skapa förutsättningar för att de flesta skall kunna leva på sin lön måste stå på två ben. Det ena är en aktiv skattesänkningspolitik som syftar till att växla lägre skatter mot minskat behov av bidrag och offentligt stöd. Det långsiktiga målet måste vara att den som är i behov av bidrag och offentligt stöd inte skall betala skatt och att den som betalar skatt inte skall behöva bidrag.
Det andra är reformer på bland annat skatteområdet som syftar till att stärka tillväxtkraften i ekonomin så att den höga arbetslösheten kan pressas tillbaka och antalet människor som av andra skäl blivit helt beroende av det offentliga för sin försörjning minskar. Samtidigt krävs en ny inriktning av utbildningspolitiken så att fler kan få bättre kunskaper och högre kompetens. Med en sådan inriktning av politiken kommer det att bli möjligt att uppnå successivt högre reallöner samtidigt som skatteuttaget kan sänkas rejält därför att färre finns i transfereringssystemen.
Sänkta skatter leder till högre disponibla inkomster för hushållen. Detta innebär att människor behöver betala en mindre andel av sin lön efter skatt på boendet.
Frågan om neutralitet mellan upplåtelseformerna har under decennier varit en central bostadspolitisk fråga. Frågan har gällt hur statliga skatte- och bidragsregler skall utformas för att dessa inte skall styra boendet från eller till vissa upplåtelseformer.
Utgångspunkten för hur skatte- och bidragsreglerna skall utformas har alltid varit egnahemsägares rätt att mot annan beskattning göra avdrag för underskott i kapital. Den brist i neutraliteten som därmed är inbyggd i skattesystemet har hittills lösts genom ett högre räntebidrag till fastighetsföretag som upplåter med hyresrätt och till bostadsrättsföreningar. Det har på det mest konsekventa sättet kommit till uttryck i nuvarande räntebidragssystem, genom att fastighetsföretag och bostadsrättsföreningar ges ett evigt 30-procentigt räntebidrag.
Med minskade bostadssubventioner kan inte neutralitetsfrågan lösas i räntebidragssystemet. Det är i skattesystemet som bristerna uppstår. De brister i neutraliteten som uppstår måste därför lösas inom skattesystemets ram.
Moderata samlingspartiet menar att Fastighetsbeskattningsutredningens (SOU 1994:57) förslag till förändringar av skattesystemet i stort bör kunna genomföras. Någon ny utredning är inte nödvändig.
Ryckigheten i den svenska energipolitiken har drabbat hushållen hårt. De omfattande problemen med s.k. sjuka hus och dålig inomhusluft går att härleda till de statliga energisparsatsningar som varit ett led i en tidigare energipolitik. Vissa kommuner har ett mycket stort inslag av eluppvärmda småhus i sitt bostadsbestånd. Främst gäller detta kommuner med många småhus byggda på 1970-talet, då staten uppmuntrade just denna, nu så förkastliga, uppvärmningsform.
Med nuvarande energipolitik kommer hushållen återigen att få vidkännas stora kostnader. De investeringar i elvärme som staten tidigare har uppmuntrat kommer nu att stå hushållen dyrt. De elskattehöjningar som genomfördes under 1996 och vid halvårsskiftet 1997 har ökat boendekostnaderna ytterligare. Samtidigt har hushållens marginaler krympt till följd av ökade inkomstskatter och egenavgifter, minskade bidrag och regeringens oförmåga att minska arbetslösheten.
Genomförs en förtida kärnkraftsavveckling leder det till att elpriserna och boendekostnaderna ökar ytterligare. Trots skattefinansierade investeringsbidrag på 30 procent kommer kostnaderna att bli mycket stora för de hushåll som tvingas att byta värmesystem för att undkomma höjda elpriser. Varje berörd småhusägare kommer att tvingas betala mellan 55 000 och 105 000 kronor ur egen ficka. Detta kommer att få effekter på hushållens efterfrågan och på hushållens marginaler att klara sitt uppehälle på egen hand.
I begreppet ”bruksvärde” ligger att man vid hyressättningen skall ta hänsyn till brukarnas, d.v.s. hyresgästernas, preferenser och fria val. Detta kom också till uttryck i den proposition som den socialdemokratiska regeringen 1968 lämnade till riksdagen:
Fastighetsägaren bör i ett marknadsläge, när full balans råder mellan tillgång och efterfrågan på lägenheter vara berättigad att ta ut den hyra som han skulle kunna uppnå vid fri uthyrning till vem som helst. Saken kan också uttryckas så att hyresvärden bör få utnyttja lägenheternas fulla marknadsvärde.
I dag tillämpas bruksvärdesystemet annorlunda. De kommunala bostadsföretagen är strikt hyresledande och fastigheternas byggår är den helt avgörande faktorn vid hyressättningen. Ett fungerande besittningsskydd förutsätter att hyresgästerna skyddas mot plötsliga och oskäliga hyreshöjningar. Men bruksvärdesystemet har nu i större delen av landet kommit att bli ett instrument för att hålla hyrorna uppe långt över den marknadsmässiga hyresnivån.
Inom de kommunala bostadsbolagen står i dag 60 000 lägenheter tomma. Ändå väljer företagen att riva lägenheter hellre än att sänka hyrorna för dem. Under 1997 och 1998 beräknas ytterligare minst 5 500 lägenheter komma att rivas.
Moderata samlingspartiet anser det nödvändigt att hyressystemet tar större hänsyn till hyresgästernas och de bostadssökandes önskemål. Bruksvärdesystemet bör därför reformeras. Sålunda bör de kommunala bostadsföretagens hyresledande roll slopas.
Regeringen anser att förutsättningarna för någon form av kontroll av yrkesmässiga bostadsförmedlare bör undersökas. Som skäl anges bl.a. att Bostad Stockholm begärt förslag som innebär att privat bedriven bostadsförmedling inte längre undantas från kravet på registrering m.m.
En bostadsförmedlare kan i dag begära upp till 1 200 kronor för att förmedla en bostad. Problem med oseriösa bostadsförmedlare förekommer i första hand i storstäderna. Att inrätta en kontroll av bostadsförmedlare avhjälper inte några problem. I stället är detta ett symptom på att bostadsmarknaden inte fungerar. För att komma till rätta med de skevheter som regeringen uppmärksammar bör bostadspolitiken i stället förändras. Det ligger i allas intresse att förmedling av bostäder fungerar. En lösning bör därför kunna utarbetas i samverkan mellan bostadsförmedlare och fastighetsägare, t.ex. ett auktorisationsförfarande som branschen själv kontrollerar. Med den utgångspunkten motsätter vi oss inte en översyn.
Välfärdssamhället måste kunna fungera på lokal nivå. Olika lösningar krävs i olika lokala samhällen. För att kommunerna skall kunna vara effektiva i sin roll är den kommunala självstyrelsen väsentlig.
Om en gemensam uppgift i samhället anses bäst handläggas på lokal nivå borde det vara av just den anledningen att man där enklast kan hitta lösningarna utifrån lokala förutsättningar och möjligheter. Då är det inte motiverat att staten reglerar och standardiserar verksamhet som kommunerna skall bedriva. För att kommunerna skall ha rimliga möjligheter att bidra till balans i den offentliga ekonomin måste avregleringen fullföljas. Statens roll bör vara att ange ramar för kommunernas verksamhet i stort och att fastlägga de ekonomiska förutsättningar som gäller för en sund offentlig ekonomi som helhet.
Socialtjänstlagen lägger det yttersta ansvaret för människors nödvändiga uppehälle på kommunen. Detta är rimligt och påverkas ej av huruvida kommunen äger eller förvaltar bostäder i egen regi, i ett bolag eller genom att kommunen hyr bostäder av en hyresvärd. Plan- och bygglagens portalparagraf bör tolkas så att kommunerna, genom sitt planmonopol, har det verktyg som är nödvändigt för att bidra till att goda boendemiljöer skapas. Det kommunala ansvaret på den lokala bostadsmarknaden förverkligas genom planmonopolet.
Moderata samlingspartiet menar att det inte är nödvändigt för en kommun att äga stora delar av fastighetsbeståndet på den lokala bostadsmarknaden för att klara målet. Kommunen har dock ett oavvisligt ansvar för att praktiskt lösa bostadsproblem för människor med sociala problem, handikapp eller för människor som p.g.a. sin ålder är i behov av särskilda boendeformer.
Kommunalt ägande av företag som konkurrerar med privata företag på en marknad leder ofelbart till problem. Kommunala företag har en konkurrensfördel. Genom beskattningsmakten kan en kommun garantera ett bolag aktieägartillskott. Banker och kreditinstitut kan erbjuda kommunala företag med kommunal borgen lägre räntor eftersom riskerna är mindre. Samtidigt behöver kommunen som ägare inte ställa ett avkastningskrav på bolaget.
Andra fastighetsägare har ofta en sämre finansiell styrka, de kan inte räkna med lägre räntor och de måste få avkastning från sina fastigheter. I fallet med kommunala bolag kan kommuninvånarna med skatt skjuta till det kapital som behövs vid reinvestering eller vid förluster.
Kommunala bolag medför risker för att kommunerna i strid med kommunallagen ägnar sig åt affärsverksamhet som snedvrider konkurrensen på en marknad där lokala småföretag skall kunna utvecklas. Bl.a. Konkurrensverket har pekat på detta problem. På senare tid har många kommuner bildat koncerner. Det främsta syftet är ofta avancerad skatteplanering, bl.a. för att uppnå den skattebefrielse som kommunen ändå skulle haft om man bedrev verksamheten som kommunal förvaltning.
Inrikesministern har beräknat att de kommunala bostadsbolagen under en treårsperiod kan komma att kosta upp mot 9 miljarder kronor. Detta är pengar som berörda kommuner hade kunnat använda till andra ändamål om de inte förhindrats av en dogmatisk socialistisk politik. I många kommuner riskerar de kommunala bolagen, framför allt bostadsbolagen som verkar på svaga bostadsmarknader, att tränga ut annan primärkommunal verksamhet som skola och äldreomsorg. Detta är en mycket allvarlig tendens som snarast måste åtgärdas. I hög grad kan kommunerna redan i dag påbörja avvecklingen av sitt engagemang i bostadsbolagen, men i några fall försvåras detta av långtgående kommunala borgensåtaganden.
En försäljning av de kommunala bostadsbolagen skulle leda till att konkurrensen kan sålla fram billigare och effektivare lösningar. Det offentliga måste träda tillbaka för att släppa fram alternativ. En grundläggande förändring är nödvändig för att skapa det välfärdssamhälle där familjen, vänner och marknaden ger människor en större trygghet och ökade möjligheter att utvecklas.
I utredningen om kommunala bostadsföretag (SOU 1997:81) förs en breddning av ägandet fram som ett sätt att stärka företagen och deras kapitalförsörjning. En annan följd blir ett mer varierat bostadsbestånd, vilket underlättas av omstruktureringar. En orsak till varför många kommuner i dag omstrukturerar bostadsbolagen är de problem som dessa företag kan orsaka sin kommun. Utredningen konstaterar att det förhållande där kommunen står som garant för företagets lån har förhindrat och förhindrar en nödvändig omstrukturering som privata fastighetsägare och bostadsrättsföreningar kunnat genomföra.
Som fallet var i Haninge måste först kommunen göra allt som står i dess makt för att komma till rätta med problemen i kommunens finanser. Det inbegriper således försäljning av tillgångar, som t.ex. mark och energibolag, men också en försäljning av bostadsbolaget kan leda till starkare kommunala finanser. Kommunerna måste alltså återfå rätten att besluta över sin egendom. Lex Haninge bör därför avskaffas. En höjning av skatten är inte ett verksamt medel för att åtgärda finansiella problem. I stället kan en sådan åtgärd skapa större problem eftersom en höjd skatt leder till att människor väljer att flytta till en kommun med lägre skatt. En höjning av skatten kan i själva verket få som konsekvens att problemen med kommunalt ägda bostadsföretag blir än större.
Regeringens förslag att inrätta en särskild delegation är visserligen en åtgärd som kan vara verksam, framför allt om rollen huvudsakligen inriktas på att bistå de kommunala bostadsbolag som så önskar med att finna långsiktigt hållbara lösningar. Staten skall inte lämna stöd till kommunala bolag, utan till kommuner som har så dålig finansiell ställning att grundläggande kommunal service ej kan erbjudas skattebetalarna. Förutsättningen måste vara att det kommunala bostadsföretaget avyttras.
Regeringen föreslår att det nuvarande systemet med skattereduktion för kostnader för reparationer, ombyggnad och tillbyggnad – ROT – av bostadshus utvidgas och förlängs att gälla t.o.m. 31 mars.
Moderata samlingspartiet har tillsammans med Folkpartiet och Kristdemokraterna lagt fram ett förslag till sänkt skatt på hushållstjänster. Förslaget innebär en 50-procentig skattereduktion för tjänster, inklusive ROT-arbeten, som utförs i det egna hemmet och på tomten och som inte är offentligt subventionerade. Skattereduktionen får göras för arbetskostnader, inklusive arbetsgivaravgifter och moms, upp till 50 000 kronor per hushåll och år. Skattereduktionen begränsas därmed till 25 000 kronor per år och hushåll. Avdraget kan utnyttjas av alla, oavsett om man bor i hyresrätt, bostadsrätt, småhus eller fritidshus. Den maximala skattereduktionen för ROT-arbeten kan därmed bli betydligt större i vårt förslag än i regeringens. Mot denna bakgrund avslår vi regeringens förslag till utvidgad ROT-reduktion till förmån för vårt eget förslag enligt ovan.
Som tidigare anförts bör fastighetsskatten på sikt avskaffas helt för hyresrätten. När detta sker kan också räntebidragen slopas.
Vår utgångspunkt är att regelsystemen måste vara stabila för att bostadsmarknaden skall kunna fungera. Regeringens förslag till förändring av räntebidragssystemet så att små lägenheter skall få ett lägre räntebidrag avvisas därför.
Regeringens förslag till bidrag för merkostnader för investeringar som främjar ekologisk hållbarhet leder till onödig byråkrati. Skattereduktionen, sänkningen av fastighetsskatten och slopandet av förmögenhetsskatten, som föreslås i denna motion leder till att investeringar kan förräntas av alla fastighetsägare. Detta innebär också att ansökningsförfaranden inte behövs och att olika individuella lösningar kan utarbetas i hela beståndet.
Villkoren för företagandet påverkar också i hög grad hur många bostäder som byggs eller repareras. Det är inte bara de höga skatterna som hindrar detta, utan även dåliga villkor för företagande i övrigt. Hit hör bl.a. det omfattande krångel som många företag drabbas av. Sverige har totalt 10 000 lagar, förordningar och myndighetsregler. Hälften gäller företagandet. Varje år tillkommer ytterligare 400 bestämmelser.
De flesta orsakerna till att dessa bestämmelser finns kan sedda var för sig förefalla välmotiverade. Sammantagna blir de dock ett praktiskt och psykologiskt hinder för företagsetablering och företagsexpansion.
Hård och rättvis konkurrens främjar effektivitet och dynamik. Sverige har stora konkurrensproblem, och det gäller även bostadsmarknaden. Förekomsten av kommunala bostadsbolag förhindrar och försvårar inte bara en effektiv konkurrens på hyresmarknaden. Det leder också till att produktion av nya bostäder och reparation av gamla inte konkurrensutsätts på ett sätt som pressar priserna.
En vital konkurrens skärper effektiviteten och ökar välståndet. Insatser för att främja konkurrensen är därmed ett viktigt inslag i en politik som gör Sverige mer utvecklingskraftigt.
Miljonprogramområdenas storskalighet med stora, enhetliga och stereotypa områden med kommunägda flerbostadshus har resulterat i en social segregation. Under senare år har denna segregation blivit allt tydligare till följd av svag tillväxt och stor arbetslöshet. Inflyttningen till dessa områden är svag. I stället finns tydliga tendenser till fortsatt utflyttning och därmed ökad försvagning. Denna process förstärks dessutom i kommuner där dessa områden används för att lösa kommunens problem att finna bostäder åt svagare grupper. Segregationen befästs än mer.
”Vår kartläggning av levnadsvillkoren i de utsatta stadsdelarna visar att segregationen i storstäderna har fördjupats och blivit allt allvarligare.” (Storstadsutredningen 1998)
Under tre decennier har det, med en formulering från Storstadskommittén, satsats ”gigantiska belopp” på olika typer av program för att vända utvecklingen mot sjunkande sysselsättning och ökad segregation i det 50-tal bostadsområden i våra tre storstadsregioner som tidigt identifierades som problematiska. Storstadskommittén visar hur dessa pengar plottrats bort, hamnat i meningslösa projekt utan effekter och sällan eller aldrig utvärderats. Knappast i något enda hänseende har man uppnått vad som inledningsvis utlovades.
Bilden av Det Stora Misslyckandet framträder. Storstadskommittén konstaterar ärligt att ”stat och kommun har satsat mycket stora belopp för att motverka segregationen under de senaste tre decennierna”, men att det vore ”förmätet att hävda att resultaten av satsningarna står i relation till de ekonomiska insatserna.”
Kombinationen av regleringar och subventioner har gjort att endast de välbeställda har genuin valfrihet. De äldre bor kvar i gamla bostäder, trots att dessa är för stora, eftersom det är bostadens ålder, inte dess storlek eller läge, som är mest avgörande för priset. Yngre familjer fastnar i små lägenheter, som i gengäld är nyare och dyrare. Bristen på valfrihet understryks.
De förslag som Moderata samlingspartiet lägger i bl.a. denna motion leder till en ökad rörlighet. Människor får kontroll över sin egen vardag. Valfriheten blir en realitet för fler. Bostadsmarknaden kommer att bli mer varierad. Problemen med segregation minskar.
Den som betalar skatt skall inte behöva bidrag och den som behöver bidrag skall inte betala skatt. Med en sådan grundprincip skulle bl.a. bostadsbidragen kunna mönstras ut. I dag är dock bostadsbidraget en förutsättning för att många barnfamiljer skall kunna efterfråga en rimlig bostad. Med en skattepolitik som skapar större marginaler för låg- och medelinkomsttagare bör behovet av bostadsbidrag på sikt minska. Rundgången måste minska genom att bidragen omvandlas till sänkta skatter.
Under senare år har reglerna för bostadsbidrag förändrats vid en rad tillfällen. I föreliggande proposition föreslås dock inga förändringar. Regeringen visar därmed prov på en betydande okänslighet och oförmåga. Många barnfamiljer har förlorat runt 2 000 kronor i månaden på grund av Socialdemokraternas förändringar i bidragssystemet. Det är inte enbart finansmarknaden som måste kunna göra korrekta framtidsbedömningar. Det gäller även hushållen i minst lika hög grad. Möjligheterna för hushåll att planera är redan dåliga och blir inte bättre av att systemen ständigt förändras.
De förändringar som trädde i kraft den 1 januari 1997 har för många hushåll tyvärr visat sig få allvarliga negativa konsekvenser. Vi har vid flera tillfällen föreslagit att reglerna skall ses över. Det gäller dubbelräkningen av räntebidragen. Vi hävdar fortfarande att det är den samlade hushållsinkomsten som skall ligga till grund för bostadsbidraget, att ytnormen skall avskaffas och att barnpension inte skall ingå i den bidragsgrundande inkomsten om den inte kan användas för att täcka del av boendekostnaden.
Någon bostadssocial beredning behöver inte tillsättas. De förslag som vi lägger i denna motion leder till att boendekostnaderna sjunker, både i absoluta och i relativa tal.
Regeringen avvisar att ett stöd till bosparande införs. Detta är enligt vår uppfattning förvånande. För det egna hushållet innebär en ökad kapitalinsats i den egna bostaden en fördel genom lägre löpande kostnader för boendet. En ökad kapitalinsats stabiliserar också bostadsmarknaden.
Ett statligt stöd till bosparande bör därför införas. Stödet bör utformas så att det underlättar finansieringen vid förvärv av egen bostad. Ett statligt stöd med denna inriktning bör samtidigt utgöra den bästa stimulansen för sparande till den egna kapitalinsatsen för ett sådant förvärv.
Effekterna för bospararen av ett bosparstöd ligger främst i att möjliggöra en totalfinansiering vid bostadsförvärv. Totalfinansieringen består dels i en lånerätt, dels i möjligheterna till rimlig lånefinansiering av framför allt ett topplån till goda villkor. Sparande av en egen kapitalinsats leder till en lägre skuldsättningsgrad, vilket bidrar till lägre ränteutgifter och ökad ekonomisk stabilitet för hushållen efter bostadsförvärvet.
I utredningsbetänkandet Bosparande (SOU 1994:121) presenterades ett förslag till hur bosparande kan stimuleras genom en statlig kreditgaranti. Garantin skall enligt förslaget gälla för förvärv av eget hem eller bostadsrätt för permanentboende. Den statliga garantin ges formen av fyllnadsborgen till kreditgivare.
Som motprestation måste bospararen regelbundet göra insättningar i någon av de sparformer som sparinstituten marknadsför. Detta innebär att alla kreditinstitut kan erbjuda sparformen.
Moderata samlingspartiet menar att en rad förändringar är nödvändiga att genomföra för att bostadsmarknaden skall kunna fungera bättre och för att boendekostnadernas andel av disponibel inkomst skall kunna sjunka. Det är inte acceptabelt att vi i Sverige har världens högsta boendekostnader. I genomsnitt betalar ett svenskt hushåll mer än en tredjedel av disponibel inkomst för sin bostad.
Riksdagen bör mot denna bakgrund förändra bl.a. fastighetsbeskattningen och hyreslagen för att uppnå lägre boendekostnader och en bättre fungerande bostadsmarknad. Följande åtgärder är av särskilt stor betydelse:
fastighetsskatten sänks till 1,4 procent fr.o.m. den 1 januari 1999 och därefter med 0,1 procentenheter per år,
med början 1999 undantas successivt hälften av markvärdet från uttag av fastighetsskatt,
fastighetsbeskattningen förändras,
gränsen för förmögenhetsskatt höjs till 1 200 000 kronor fr.o.m. den 1 januari,
de kommunala bostadsbolagens hyresledande roll slopas,
det kommunala ägandet av bostadsbolag avskaffas,
en fungerande bostadsförmedling,
sänkta skatter på hushållstjänster, vilket även omfattar ROT.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om principer för bostadspolitiken,
att riksdagen beslutar befria årgångar med värdeår 1989–1992 från fastighetsskatt under 1999 i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för kommuner som har problem med kommunala bostadsbolag,
att riksdagen beslutar avskaffa Lex Nacka i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen avslår regeringens förslag till förändring av räntebidragssystemet i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen avslår regeringens förslag till bidrag för merkostnader för investeringar som främjar ekologisk hållbarhet i enlighet med vad som anförts i motionen.
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nödvändiga steg för en ny bostadspolitik.
|
Carl Bildt (m) |
|
|
Lars Tobisson (m) |
Gullan Lindblad (m) |
|
Anders Björck (m) |
Beatrice Ask (m) |
|
Knut Billing (m) |
Birger Hagård (m) |
|
Gun Hellsvik (m) |
Bo Lundgren (m) |
|
Inger René (m) |
Karl-Gösta Svenson (m) |
|
Per Unckel (m) |
Per Westerberg (m) |