Centerpartiet presenterade hösten 1997 en omfattande partimotion om bostadspolitiken. Skatterna på boendet måste sänkas och skatteuttaget måste bli mer rättvist. Neutralitet mellan de olika boendeformerna måste eftersträvas. Det kostnadsdrivande systemet med räntebidrag måste överges och ett investeringsbidrag istället införas.
Regeringens formulering av bostadspolitikens mål är acceptabel. Det är viktigt att valfrihet och mångfald stimuleras. Boendemiljön har en avgörande betydelse för människors trivsel och hälsa. Miljöfrågorna måste integreras i bostadspolitiken.
Propositionen är relativt ofullgången. Regeringen utnyttjar inte möjligheten att lägga om kurs från byggpolitik till boendepolitik. Man utnyttjar inte tillfället att ställa om från eviga räntebidrag till ett nytt system. När det gäller fastighetsskatten skjuts alla överväganden i denna fråga på framtiden.
En del av förslagen måste avslås. Vi lägger dessutom i det följande en rad kompletterande förslag. De boende får inte bli föremål för kortsiktiga överväganden. En långsiktig och strukturellt riktig bostadspolitik måste utformas.
I den föreliggande propositionen beskrivs utvecklingen på bostadsmarknaden sedan början av 1980-talet. Det är här förklaringarna till den alltjämt allvarliga situationen på bostadsmarknaden måste sökas. Den kraftiga expansionen av den offentliga sektorn, de alldeles för stora löneökningarna, effekterna av avregleringen av kreditmarknaden och det höga skattetrycket är huvudförklaringar till varför Sverige i början på 1990-talet stod inför en allvarlig ekonomisk kris. Detta förvärrades genom skattereformen 1990–1991, som belastade bostadssektorn och som dessutom inte var finansierad fullt ut.
Bostadspolitiken bedrevs i samma anda, och de frikostiga subventionerna via skattesystemets ränteavdrag och räntebidragen, med sin kostnadsdrivande effekt, blev i kombination med de övriga faktorerna ödesdigra för svensk ekonomi. Fastighets- och bankkrisen följde fullt naturligt i kölvattnet av den överhettning som kreditavregleringarna, den höga inflationen, det kontraproduktiva skattesystemet och de snabbt ökande offentliga utgifterna skapade. Det vilar en mycket tung skuldbörda på de socialdemokratiska regeringarna 1982–1991 för att denna situation uppstod. Eftersom detta av naturliga skäl inte omnämns i propositionen, finns det skäl att påminna om det. De höga boendekostnaderna, de höga byggkostnaderna, de många outhyrda lägenheterna runtom i landet, de konkurshotade bostadsrättsföreningarna och de allmännyttiga bostadsföretagen i kris är till övervägande del effekten av en tidigare i grunden felaktig ekonomisk politik.
Den socialdemokratiska regeringen har denna mandatperiod, med stöd av Vänsterpartiet, höjt fastighetsskatten från 1,5 till 1,7 %. Tillsammans med höjda taxeringsvärden har detta fått till följd att beskattningen av boendet ökat dramatiskt. Sverige har idag en totalt sett hög beskattning av boendet. Centerpartiet har sedan tidigare föreslagit sänkt fastighetsskatt. Fastighetsskatten måste sänkas till 1,5 % från och med 1999.
I propositionen föreslås att en utredning ska tillsättas för att göra en bred översyn av fastighetsskatten. Regeringen medger därmed att det finns brister i hur fastighetsskatten tas ut idag. Det är mot den bakgrunden anmärkningsvärt att man inte i anslutning till propositionen lägger något konkret förslag på fastighetsskattens område. Istället föreslår regeringen en långsammare avtrappning av räntebidragen för de så kallade krisårgångarnas fastigheter. Syftet får inte vara att komma undan problemen med fastighetsskattens nivå och fastighetstaxeringen. Enligt vår uppfattning bör de så kallade krisårgångarna (samma fastigheter som regeringen avser) istället ges fortsatt befrielse från fastighetsskatt i avvaktan på att utredningen gjort sin analys. Därefter bör sådana förändringar kunna vidtas att problemen till stor del undanröjs. Vi föreslår att riksdagen beslutar härom.
Det är viktigt att rättvisa kan uppnås i beskattningen. I dagsläget gäller i praktiken olika principer för hur taxeringsvärden fastställs och därmed för hur fastighetsskatt tas ut. Småhus taxeras i relation till marknadsvärden, medan bostadsrätter och hyreshusfastigheter taxeras efter delvis andra principer. För att åstadkomma neutralitet mellan boendeformerna och mellan olika fastigheter i samma boendeform måste fastighetstaxeringen reformeras. En stor del av de så kallade krisårgångarnas problem kan lösas via skattesystemet. Marknadsvärdet på många av krisårgångarnas fastigheter är mycket lågt. Det måste enligt vår uppfattning också komma till uttryck i taxeringsvärdena. Det är helt orimligt att de relativt nybyggda husen missgynnas så kraftigt som idag sker, eftersom taxeringsvärdena ofta har satts i relation till byggkostnaderna. Bruksvärdesprincipen vid hyressättningen komplicerar fastighetstaxeringen, eftersom marknadsvärderingen av ett flerbostadshus har ett direkt samband med vilka hyror som kan tas ut. Detta förhållande måste analyseras i en översyn av fastighetsskatten.
Enligt vår uppfattning är det uppenbart att fastighetstaxeringens konstruktion och frågan om neutralitet mellan boendeformerna påkallar förändringar. En bred översyn av fastighetsskatten måste enligt vår uppfattning ta fasta på vissa viktiga frågeställningar för att bli meningsfull. Det är viktigt att alla relevanta frågeställningar blir föremål för behandling. Vi vill i detta sammanhang peka på den komplicerande faktor som bruksvärdesprincipen utgör samt på att neutralitet mellan boendeformerna måste analyseras utifrån statens samtliga engagemang i bostadspolitiken.
Det är en sund princip att utgå från marknadsvärdering vid taxering. Fokus bör därför förskjutas mot hur en korrekt marknadsvärdering ska kunna uppnås. Bostadsrätten bör beskattas genom en schablonintäktsmodell som också medger utökad avdragsrätt för räntekostnader. På så sätt kan beskattningen av småhus och bostadsrätter utgå från likvärdiga principer. Frågan om hur hyreshusen skall beskattas bör avgöras efter att den föreslagna utredningen lämnat sina förslag. Hyresfastigheter är i dagsläget föremål för en form av dubbelbeskattning genom att såväl fastighetsskatt som bolagsskatt tas ut. När det gäller frågan om neutral beskattning av hyresfastigheter, måste avgöras om jämförelse ska göras med annan näringsverksamhet eller med boende i bostadsrätt och eget hem. Jämförelse av beskattning mellan hyresfastighetsbolag och annan näringsverksamhet är inte helt relevant, eftersom hyrorna för hyresrätter är reglerade. Det är ett av motiven för varför effekterna av bruksvärdesprincipen måste utredas i detta sammanhang. Vidare skulle det vara angeläget att utreda fastighetsskattens infasning, d.v.s. huruvida de första fem åren ska vara skattefria och de därpå följande fem åren till hälften skattebefriade. Enligt vår uppfattning har det stötvisa införandet av fastighetsskatt år fem och år tio varit direkt skadligt. Istället bör en gradvis infasning övervägas. Våra förslag till vad som ska ses över bör ges regeringen till känna.
Centerpartiet har under denna mandatperiod ihärdigt arbetat för att få till stånd lättnader för de fastboende som drabbats av kraftigt höjda taxeringsvärden och höjd fastighetsskatt. Framförallt är det fastboende i skärgårdsområden som drabbats hårt av att fritidsboende pressat upp försäljningspriserna på fastigheter i skärgården. I många fall tillkommer förmögenhetsskatt, trots att enda tillgången ofta är just den fastighet som fått ett mycket högt taxeringsvärde. Effekten blir en total skatt på fastighetens taxeringsvärde över 900 000 kronor på 3,2 %, vilket naturligtvis är helt oförsvarbart. Beskattningsnivån måste betraktas som särskilt hög med tanke på de låga räntenivåer som blivit följden av Sveriges låginflationspolitik. Låg inflation är önskvärt ur flera perspektiv. Centerpartiet har varit pådrivande för en sådan inriktning av den ekonomiska politiken.
Vi har vid upprepade tillfällen krävt att något måste göras för att dessa människor inte ska tvingas flytta. Det är viktigt av mänskliga skäl och för att behålla en levande skärgård. Regeringen har hittills inte tagit problemet på allvar.
I framtiden måste den lokala förankringen stärkas vid fastighetstaxeringen. Den utredning, som Centerpartiet varit pådrivande för att få till stånd ska överväga frågan om lokalt lekmannainflytande. Det lokala inflytande som tidigare fanns genom de lokala taxeringsnämnderna, måste i någon form återinföras. Centerpartiet har i riksdagen föreslagit att den så kallade belägenhetsfaktorn ska slopas för fastboende. Det skulle innebära att alla fastboende med strandtomt eller strandnära tomt fick en väsentlig nedjustering av taxeringsvärdet, eftersom närheten till vatten i dag med automatik leder till att fastigheter åsätts högre taxeringsvärden. Situationen är så kritisk för dem som drabbats, att utredningen som har att lägga förslag till justeringar inte kan inväntas. I RSV:s tillämpning förekommer det att så kallad normaltomt fastställs till 100 kvadratmeter. Det är aldrig befogat att fastställa en så liten normaltomt. Vi föreslår att normaltomt sätts till minst 300 kvadratmeter. Det är viktigt att ett slopande av belägenhetsfaktorn för fastboende och vår föreslagna förändring beträffande normaltomts storlek gäller från och med 1998. Vi föreslår att riksdagen beslutar härom.
I avvaktan på att den utredning av taxeringsförfarandet för småhusfastigheter, som Centerpartiet varit pådrivande för att få till stånd, måste taxeringsvärdena frysas. Frysningen måste enligt vår uppfattning också omfatta de fastigheter som givits en femårig infasning av den senaste stora omtaxeringens effekter. Ett minimikrav är att det gäller fr.o.m. det skatteuttag som gäller för 1998. Det är inte gångbart att uppenbara brister i taxeringsförfarandet får slå igenom. Det mesta tyder på att värdeområdesindelningen är felaktig och att även andra förändringar måste genomföras. Det är därför av yttersta vikt att utredningen lägger sådana förslag att förändringar kan genomföras, som förbättrar det sätt på vilket fastighetstaxeringen i dagsläget fungerar. Det hade naturligtvis varit önskvärt med förslag till förändringar redan nu utöver det förslag vi har lagt, men regeringens förhalning av frågan har lett till att ingen sådan möjlighet idag föreligger. Det är därför nödvändigt att någon årlig omtaxering inte genomförs förrän tidigast efter att utredningarna om fastighetstaxeringen av småhus respektive fastighetsskatten har lämnat förslag till verkningsfulla åtgärder, som också genomförts. Frysningen måste också omfatta de fastigheter som medgivits en femårig infasning av det förhöjda, samlade skatteuttaget. Vi föreslår att riksdagen beslutar härom.
I propositionen föreslås att skattereduktionen för utgifter för byggnadsarbete på bostadshus förlängs och utökas något. Vi bejakar förslaget. Centerpartiet har vid olika tillfällen drivit denna fråga hårt. Vår argumentation har varit att byggarbetslösheten måste bekämpas. Detta innebär att kompetens kan bevaras, som annars skulle riskerat att gå förlorad. Vidare bidrar ROT-avdraget till att reparations- och ombyggnadsarbetet till större del utförs lagligt. Vi vill dessutom få till stånd en utredning, som ser över hur det kan införas ett permanent skatteavdrag för reparation och ombyggnad, kopplat till en schablonintäkt. Detta bör ges regeringen till känna.
Regeringen föreslår att räntebidragen för det sent byggda bostadsbeståndet ska avvecklas långsammare. Såsom vi tidigare i motionen redovisat, anser vi att fastighetsskatten istället bör användas som ett mer träffsäkert och effektivt instrument. Riksdagen bör avslå förslaget till långsammare avveckling av räntebidragen.
Det är nu ett mycket lämpligt tillfälle att växla ut de eviga räntebidragen som ges enligt reglerna i det så kallade Danellsystemet. Detta är nödvändigt för att undvika att statens kostnader för räntebidrag inte ska skjuta i höjden när byggandet åter tar fart. Det är istället högst önskvärt att vi går över till investeringsbidrag, som ges vid investeringstillfället och att statens åtaganden därmed är uppfyllt. Det ger tydligare spelregler och en bättre kontroll över statens utgifter. För de boende innebär det mer stabila regler som inte kan ändras i efterhand. Vi förordar därför en övergång till investeringsbidrag redan 1999, vilket är gynnsamt med hänsyn till att byggandet nu ligger på en låg nivå. Det innebär att kostnadspuckeln för staten, som uppstår vid byte av system, blir mindre. Investeringsbidraget bör utgå med 10 % på ett schablonberäknat bidragsunderlag. Fördelen med ett schablonberäknat bidragsunderlag är det incitament att hålla kostnaderna nere som därmed skapas. Samtidigt undviks höjda utgifter i framtiden för de eviga räntebidragen. Det är naturligtvis helt ohållbart med ett system som innebär eviga åtaganden från statens sida. Svensk bostadspolitik har alltför länge inriktats mot byggande snarare än boende. Vår väg innebär en övergång till långsiktig boendepolitik. Vi föreslår att riksdagen beslutar härom.
Regeringen föreslår att bidrag till bostadsinvesteringar som främjar ekologisk hållbarhet ska kunna ges med maximalt 70 000 kronor per lägenhet, beräknat såsom 2 000 kronor per kvadratmeter upp till en lägenhetsstorlek på 35 kvadratmeter. Centerpartiet har länge drivit på för att åstadkomma en kretsloppsanpassning av samhällets alla sektorer. Boendet har en framträdande roll i detta arbete. Vi finner regeringens förslag intressant, men ifrågasätter om inte vissa ekologiska hållbarhetskrav bör ställas redan för att en fastighet ska få del av statens grundstöd till byggandet. Detta bör gälla oavsett om utformningen av stödet är enligt Danellreglerna eller enligt vårt förslag till investeringsbidrag. Det ankommer på regeringen att återkomma till riksdagen med ett sådant förslag.
Regeringen lägger förslag om ändrade regler för bidragsunderlagets beräkning. Centerpartiet föreslår att räntebidragen avskaffas. Med vår politik behövs bidragsunderlaget för att bilda underlag för statlig kreditgarantigivning och för vårt förslag till investeringsbidrag baserat på detta underlag. Vi har inget att erinra mot regeringens förslag att statlig kreditgaranti ska kunna lämnas också för bostadsinvesteringar som inte är berättigade till annat bostadspolitiskt stöd. Centerpartiet anser att den statliga kreditgarantin ska kunna utökas i fall av installation av ekologiskt hållbar energiförsörjning, såsom exempelvis vattenburen värme. Det bör ske om installationen medför en ökad initial investeringskostnad, eftersom sådana investeringar på sikt lönar sig för de boende och för samhället. Underlaget för statlig kreditgaranti bör i dessa fall kunna utökas med maximalt 20 %. Detta bör ges regeringen till känna.
I propositionen föreslår regeringen att ett stöd till kommuner med stora och övermäktiga åtaganden för boendet införs. Detta är med stor sannolikhet nödvändigt för att räta upp den svåra situation som många kommuner befinner sig i p.g.a. borgensåtaganden för bostadsrättsföreningar och ägande av förlusttyngda, allmännyttiga bostadsföretag. Det är dock mycket viktigt att prövningen från statens sida är sträng samt att en del övriga aspekter vägs in. Det måste vara frågan om individuella prövningar. Det uttryckliga målet måste också vara att alla parter tar sin rättmätiga del av det ekonomiska ansvaret. Det förefaller rimligt att banker, stat och bostadsföretag (kommuner) delar på kostnaderna när ekonomiska åtaganden inte kan fullgöras. Detta bör ges regeringen till känna.
Räntebidragsreglerna, med den garanterade räntan, har varit utformade så att bidragstagarna kunnat binda sina lån för valfria perioder. Detta har i vissa fall inneburit att man avvikit från den tidsperiod som statens garanterade ränta har gällt. Ett sådant beteende har så gott som uteslutande varit ämnat att resultera i en vinst för bidragstagaren. Ett sådant spekulativt beteende, som slagit fel ut till följd av att ränteutvecklingen missbedömts, bör beaktas vid bedömning av om statligt stöd skall ges. Det är av stor vikt att orsakerna till problemen analyseras. Oaktsamhet och andra försumligheter från kommuners sida bör innebära att stöd från staten endast ges i undantagsfall. Detta bör ges regeringen till känna.
Det är viktigt att en plan fastställs för när och hur denna delegation för att hjälpa kommuner med övermäktiga ekonomiska åtaganden för boendet ska avvecklas. Det får inte bli fråga om ett evighetsprojekt. Detta bör ges regeringen till känna.
Centerpartiet anser att allmännyttan har en viktig roll att fylla för bostadsförsörjningen. Allmännyttans bostäder utgör en nödvändig resurs för att skapa en bas i bostadsbeståndet, som kan komma den breda allmänheten till del, inte minst ungdomar och mindre kapitalstarka hushåll. Vi delar regeringens bedömning att inga förändringar behöver genomföras med avseende på kommunernas övergripande roll. Däremot är vi sedan tidigare kritiska till att staten inför regler som innebär att allmännyttiga bostadsföretag, som säljer ut en viss del av beståndet blir bestraffade genom att räntebidragen tas bort för dessa företag. Det kan dessutom stå i strid med det som regeringen i denna proposition säger sig eftersträva, nämligen att de kommunala bostadsföretagen måste ges förutsättningar att fortsatt konsolidera sig. Det kan i kommuner finnas ett behov av att sälja ut en del av det allmännyttiga bostadsbeståndet, för att stärka det övriga beståndets långsiktiga livskraft. Regeringens ingrepp i den kommunala självstyrelsen är olyckligt.
Socialt utanförskap, hög arbetslöshet och svåra förutsättningar råder i delar av städerna. Problemet är mest akut i Stockholm, Göteborg och Malmö, men finns också på andra håll. Boendesegregationen är omfattande och levnadsvillkoren många gånger oerhört tuffa. Andelen invandrare och lågutbildade är hög. En av de största utmaningarna i vår tid består i hur utvecklingen för dessa människor ska kunna vändas. Koncentrationen av människor till miljonprogramsområdena har inte fallit väl ut. Integrationen av de nya svenskarna har gått dåligt och boendemiljön är i många fall skadlig för den personliga utvecklingen. Regeringen avser att senare under våren återkomma till riksdagen med förslag om hur möjligheterna till en socialt hållbar utveckling i storstäderna ska förbättras. Enligt vår uppfattning handlar det om hur en försämrad situation ska förebyggas och utvecklingen vändas. Vi delar regeringens uppfattning att problemen måste lösas genom åtgärder på ett flertal politikområden. Det är också positivt att regeringen vill sträva efter största möjliga aktiva medverkan från dem som bor och verkar i de utsatta bostadsområdena. Centerpartiet anser att en blandning av olika upplåtelseformer är eftersträvansvärd och att en större andel lägenheter borde omvandlas till bostadsrätter i de utsatta bostadsområdena. Detta bör ges regeringen till känna.
Centerpartiet har aktivt drivit på för att kommunerna och landstingen ska få större resurser. Det är särskilt viktigt för att värna om äldreomsorgen, skolan och vården. Det är angeläget att höja kvalitén genom att mer personal anställs inom omsorgen, skolan och vården. I samband med att regeringen lägger den ekonomiska vårpropositionen kommer vi att föreslå ytterligare fyra miljarder till kommunsektorn för 1999. Dessa medel kan för varje kommun och landsting användas där pengarna gör mest nytta. Om behovet i en enskild kommun är störst av nya och ombyggda lokaler för äldreomsorgen, kan pengarna användas på detta sätt.
Regeringen föreslår ett tillfälligt och särskilt stöd till äldrebostäder. Man avser att återkomma med närmare utformning och beskrivning senare i vår i en proposition om mål och inriktning för äldrepolitiken. Regeringens nu föreslagna bidrag till äldrebostäder bör avslås.
Centerpartiet har sett till att ensamstående ungdomar under 29 år har kvar möjligheten att få bostadsbidrag. Det var ett viktigt beslut för att försöka stoppa utvecklingen mot att allt färre ungdomar kan flytta från föräldrahemmet och ta steget in i vuxenlivet.
Regeringen vill tillsätta en bostadssocial beredning för att följa utvecklingen på det bostadssociala området och som ska föreslå åtgärder när det gäller särskilt utsatta gruppers ställning på bostadsmarknaden. Enligt vår uppfattning kan det finnas skäl att genomföra en sådan beredning. Det blir allt vanligare att familjer splittras och att hushållen därmed blir mindre. De som har allra knappast marginaler är ensamstående med barn, oftast mammor. I arbetslöshetens spår har ensamstående överlag fått allt svårare att ha råd med eget boende. En allt större andel av nettoinkomsten går till utgifter för boende. Detta måste en sådan beredning uppmärksamma. Detta bör ges regeringen till känna.
Regeringen vill undersöka förutsättningarna för någon form av samhällskontroll av yrkesmässiga bostadsförmedlare. Det kan möjligtvis finnas fog för en sådan undersökning. Däremot anser vi att den privata bostadsförmedlingen i stort fungerar väl och att hinder inte ska läggas i vägen för privata bostadsförmedlare.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar om sänkt fastighetsskatt till 1,5 % från och med 1999,
att riksdagen beslutar om fortsatt befrielse från fastighetsskatt för de så kallade krisårgångarna, i avvaktan på att beslut fattas om ändrad fastighetstaxering och ändrade principer för fastighetsskatteuttag,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de aspekter av fastighetsskatteproblematiken som måste behandlas i en bred översyn,
att riksdagen beslutar om slopande av belägenhetsfaktorn för fastboende och fastställer så kallad normaltomt till minst 300 kvadratmeter från och med innevarande år,
att riksdagen beslutar om att årlig omtaxering av fastighetstaxeringsvärdena ej genomförs,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning om ett permanent skatteavdrag för ombyggnad och reparation kopplat till en schablonintäkt,
att riksdagen avslår regeringens förslag till långsammare avtrappning av räntebidragen för de så kallade krisårgångarna,
att riksdagen beslutar om en övergång från Danellsystemets räntebidrag till ett investeringsbidrag i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring av lagen att statligt byggstöd endast ges till bostadsinvesteringar som uppfyller krav på viss ekologisk hållbarhet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kreditgaranti vid installation av ekologiskt hållbar energiförsörjning,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om uppdelning av ekonomiskt ansvar mellan stat, banker och bostadsföretag (kommuner),
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att spekulation med räntebidrag, oaktsamhet och andra försumligheter från kommuners sida bör innebära att stöd från staten endast ges i undantagsfall,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en plan måste fastställas för hur och när den föreslagna delegationen skall avvecklas,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om omvandling av hyresrätter till bostadsrätter i utsatta bostadsområden,
att riksdagen avslår regeringens förslag om bidrag till äldrebostäder,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en bostadssocial beredning särskilt måste beakta de ensamståendes situation och att en allt större del av nettoinkomsten går åt till utgifter för boende.
|
Olof Johansson (c) |
|
|
Helena Nilsson (c) |
Andreas Carlgren (c) |
|
Per-Ola Eriksson (c) |
Agne Hansson (c) |
|
Elving Andersson (c) |
Marianne Andersson (c) |
|
Ingbritt Irhammar (c) |