Redan 1990 i Storstadsutredningens rapport ”Storstadsliv, rika möjligheter – hårda villkor” beskrevs de skilda förutsättningar som gäller för människor i storstadsregionerna. Man visade tydligt hur skillnaderna påverkar människornas möjligheter till ett rikt liv i sitt bostadsområde. Rapporten pekade ut 21 områden som extra utsatta.
Frågan är vilka faktorer som skapar eller bidrar till att segregationen ökar. Är det så att det är bostäderna eller bostadsområden i sig som bidrar till segregationen? Genom miljonprogrammet byggdes de dåliga bostäderna bort. Miljonprogrammets lägenheter kännetecknas av god funktionalitet och hög utrymmesstandard. Hälften av alla lägenheter som byggdes under miljonprogrammet byggdes i friliggande småhus eller radhus. Detta är boendemiljöer som ofta förknippas med hög social status. Det är viktigt att komma ihåg att miljonprogrammets problem gäller en del av de lägenheter som byggdes under den tiden. Samma mönster för segregation kan vi finna i andra bostadsområden byggda under andra tidsepoker.
Huvudsakligen kan man säga att segregationen beror på skillnader i kunskapsnivå, ekonomisk standard och etniskt ursprung. Det visar också Storstadsutredningen i sin rapport. De för fram en rad olika variabler som alla visar hur segregationen ser ut, bl a redovisas andelen föreningsaktiva, hur många som läser en dagstidning, hur många ungdomar som fortsätter till högre studier osv. Rapporten visar att det är stora skillnader mellan olika bostadsområden i Storstockholm. Det som kan konstateras är att segregationen skapar stora skillnader i förutsättningar att lyckas i vuxenlivet för regionens ungdomar. Det är få som bryter traditionella mönster och genomför en klassresa.
Segregation är ett värdeladdat och icke exakt begrepp. Det har ibland använts lättvindigt i olika syften med förödande resultat för de människor och de områden som har drabbats. Segregation är inte heller statisk. Det är snarare en process som startar när människor aktivt söker sig ifrån ett område och där varje nyinflyttad, oftast mot sin vilja, tillhör en lägre socioekonomisk grupp. Orsakerna till att denna process startar kan vara många och varierar för de olika stadsdelarna. Huvudorsakerna kan oftast sökas i dålig planering, områdenas storskalighet, dålig skötsel av hus, gårdar, gator och torg, undermålig kommersiell och kommunal service och dåliga kommunikationer. Men också områdens utveckling i sig bidrar till mekanismer som styr mot ökad segregation. Forskare brukar kalla detta för ”push and pull”-effekter. Det innebär att ett område med hög grad av resurssvaga hushåll tenderar att dra till sig fler hushåll i samma situation samtidigt som mer resursstarka hushåll flyttar ut. Dessa områden är inne i en negativ spiral som måste brytas.
Många av de försök som har gjorts hittills för att bryta negativa trender har oftast varit dåligt genomtänkta och oftast gått ut på att med externa resurser och fysiska förändringar tvinga fram en annan befolkningsstruktur i den aktuella stadsdelen.
Många kostsamma och ibland onödiga projekt har i strid med hyresgästernas uppfattning genomförts med förhoppningen om att öka stadsdelarnas attraktivitet och därmed uppnå en jämnare socioekonomisk och etnisk befolkningssammansättning. Hit hör även de överdrivna förhoppningar som somliga hyser om att problemen skall lösas via omvandling av hyresrätter till bostadsrätter i dessa områden. Detta ska inte tolkas i motsats till de ansträngningar som gjorts för att uppnå en allsidig befolkningssammansättning, tvärtom. Men processen kan inte forceras med omgestaltning av husen eller med administrativa beslut.
Bostadspolitikens mål måste vara att skapa förutsättningar för bostadsområden med allsidig befolkningssammansättning. Det skall vara möjligt för en person utan egna kontakter på bostadsmarknaden och med låga inkomster att bosätta sig även i stadens mest attraktiva stadsdelar. Förändringen i utsatta områden behöver resurser, tar tid och bör huvudsakligen byggas upp utifrån behov, idéer och förutsättningar hos de invånare som bor i respektive stadsdel.
De stadsdelar som allmänt uppfattas som problematiska har inlett sin negativa spiral vid olika tidpunkter och av olika skäl. Även om det finns gemensamma drag som kännetecknar utvecklingen där, är det säkert olika faktorer som har varit mer framträdande. Befintliga resurser, framför allt de människor och de sociala strukturer som finns i respektive område ser olika ut. Därför bör arbetet för att bryta den negativa utvecklingen utgå från respektive områdes egna förutsättningar och vara lokalt förankrad.
Men segregations-/integrationsproblematiken är inte enbart en angelägenhet för de drabbade områdena. De olika delarna av Stockholmsregionen fungerar som kommunicerande kärl och påverkar varandra i hög grad. Det betyder att även de stadsdelar och kommuner som är stabila och eftertraktade måste delta i arbetet för de gemensamma målen om ett integrerat samhälle.
Insatser för att bryta segregationen bör i första hand bygga på att stärka människornas egna förutsättningar att skapa ett rikt liv i bostadsområdet. Att genomföra storstilade ombyggnadsprojekt där bostadsområdet omgestaltas och lägenhetsfördelningen ändras är en dålig lösning. I sådana projekt tas väldigt liten hänsyn till de boendes önskemål och förutsättningar.
För att undvika sådan misstag bör hyresgästerna få ett direkt inlyftande över sitt boende, dels ett långtgående individuellt inflytande över den egna lägenheten, dels ett gemensamt inflytande tillsammans med övriga hyresgäster för områdets ekonomi och hyra. Syftet är att stärka hyresgästernas makt över sin bostad och sitt bostadsområde och på så sätt öka ansvarstagandet. Det bidrar till att skapa tryggare bostadsområden där människor bryr sig om varandra. Här kan olika former av självförvaltning växa fram.
De generella åtgärderna ska inriktas på att skapa goda grunder för småskaligt egenföretagande. Detta kan åstadkommas med riktade utbildningsinsatser. Dessa kan byggas upp kring ett slags kvarters- eller områdescentra. Där bör resurser från såväl staten, landstinget, kommunen, bostadsföretaget som andra intressenter samordnas. Detta kan leda till att bidrag som annars skulle betalas ut till passiva bidragstagare används för att skapa meningsfull sysselsättning för arbetslösa och stimulera till småskaligt egenföretagande.
Ett grundproblem är den ekonomiska segregationen – människor saknar arbete och därför också tillräckligt med pengar för att kunna leva ett drägligt liv. Detta kan endast lösas genom att fler får arbete. Som nämnts ovan bör samhällets samlade insatser riktas till sådana åtgärder som på ett bestående sätt kan föra människor till sysselsättning. Här bör traditioner och småföretagarkultur tas till vara. En lösning kan vara att skapa s k ekonomiska frizoner som skulle ge dem som verkar inom dessa betydande skattelättnader. Ett annat sätt att underlätta småföretagande kan vara att skapa lokala bytessystem. I USA finns exempel på sådana system där en form av icke kompatibel lokal valuta används. Detta har lett till att lokala företag och lokalt företagande stärks och utvecklas.
De kommunala bostadsföretagen kan verka som spjutspetsar i arbetet med att stärka utsatta områden. De kan skapa förutsättningar för självförvaltning och ökat inflytande i bostadsområdet. Men de kan också aktivt bidra till att skapa ett kraftfullt lokalt näringsliv genom att upplåta lokaler gratis eller till mycket låga priser. Här måste okonventionella lösningar prövas. En sådan kan vara att bostadsföretaget samarbetar intimt med socialtjänsten, arbetsförmedlingen och företagarföreningen. Samarbetet skulle kunna leda till att en lokal arbetscentral inrättas. Där bör det finnas tillgång till kvalificerad kontorsutrustning och någon form av rådgivning för småföretagare.
Många av dessa beslut är strategiska och beslutas av bostadsföretagens styrelser. För att nå en rimlig delaktighet också på det övergripande planet bör en representant för hyresgästerna ingå i styrelsen.
Miljön i bostadsområdet påverkar dess status och därmed också vilka människor som flyttar dit. Om en förbättrad miljö kan bidra till ett bättre rykte motverkar det segregationen. Även här har bostadsföretaget en avgörande betydelse att verka för att skapa goda livsmiljöer i sina bostadsområden.
De allmännyttiga bostadsföretagens bostadsområden kan bli förebilder i hur kretsloppet kan fungera lokalt. Här handlar det om att skapa möjligheter för ett ekologiskt hållbart samhälle. Utgångspunkten måste vara närhet och korta avstånd. Ska kretsloppet fungera måste lösningarna vara praktiska och lätta att använda. Ett aktivt samarbete med hyresgästerna i s k Ekoteam underlättar en sådan utveckling. En sådan utbildning är också en bra påverkare för att ändra beteende.
De allmännyttiga bostadsföretagen bör aktivt arbeta för att hyresgästerna ska vara delaktiga i byggprocessen i både nyproduktion och ombyggnad. Det handlar om att styra över produktion till kretsloppsanpassade material. Här är hyresgästernas synpunkter viktiga. De ska vara med och påverka materialval och utformning. Ett aktivt deltagande i planeringsprocessen leder också till att bostadsområden planeras mer miljövänligt i kretsloppets anda.
Människorna är grunden för att bryta segregationen. Det finns många exempel från storstilade ombyggnadsprojekt i miljonprogramsområden som inte lyckats vända den negativa trenden. Samtidigt lyckas andra bostadsföretag mycket väl med små resurser. Skillnaden ligger i att de senare bygger sin strategi på att det är de boende i dessa områden som aktivt måste medverka i processen att förbättra sitt bostadsområde. Det kan handla om självförvaltning och ökad makt över kommunala inrättningar.
Vare sig självförvaltning, egenföretagande eller storstilade ombyggnadsprojekt var för sig löser segregationsproblemet. Det är en kombination av olika insatser som kan vända den negativa trenden i ett bostadsområde. Strategin bygger på att stärka människorna i bostadsområden med problem och ge dem förutsättningar att med egen kraft skapa ett rikt liv. På så sätt kan också skillnaderna mellan olika bostadsområden minskas.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder mot segregation.
|
Cinnika Beiming (s) |
|
|
Inger Segelström (s) |
Christina Axelsson (s) |
|
Eva Johansson (s) |
Eva Arvidsson (s) |
|
Sylvia Lindgren (s) |
Åsa Stenberg (s) |