Tidigare har det övergripande intresset för att inrätta bostadsförmedling hos både bostadssökande och fastighetsägare varit att snabbt kunna ta lediga lägenheter i anspråk. Likaså har kommunernas bostads- och socialpolitiska roll bidragit till denna utveckling. Målsättningen har varit att alla människor efter sitt behov ska erbjudas en lägenhet. Denna inriktning har bidragit till att motverka utveckling av särskilda sociala bostäder. Bostadspolitiskt har viljan att få fram så många lediga lägenheter som möjligt varit ledande.
Stockholmsregionen har i förhållande till landet i övrigt mycket speciella förutsättningar vad det gäller bostadsmarknaden totalt. Kommunen utgör inte den naturliga avgränsningen för individernas tänkbara önskemål. Hela regionen eller en en viss bestämd del av densamma är ofta basen för var en familj kan tänka sig att bo. Detta ställer stora krav på bostadsförmedlingens verksamhet.
Under de senaste åren har bostadsförmedlingsverksamheten genomgått stora förändringar. Målsättningen för dessa förändringar har varit att avreglera och att skapa mångfald samt ge kommunerna ett stort mått av frihet. Det är en utveckling som i sig är bra, men dessvärre har de bostadssökandes situation försämrats.
Bostadsförsörjningslagen och bostadsanvisningslagen som tillsammans gav samhället långtgående befogenheter att förmedla lägenheter avskaffades 1993. I och med detta fråntogs kommunerna de verktyg som de tidigare förfogat över.
Sedan bostadsanvisningslagen försvann har det blivit alltmer tveksamt om de lediga lägenheterna fördelas på ett rättvist sätt. Fastighetsägarna bestämmer i stor utsträckning själva till vilka de ska hyra ut sina lägenheter, och floran av mer eller mindre oseriösa privata förmedlare har blivit alltmer vildvuxen. Kommunerna måste ta ansvar för att förmedlingen av de lediga lägenheterna sker rättvist. Privata och allmännyttiga fastighetsägare tar i dag inte detta ansvar.
I en del av Stockholmsregionens kommuner har man fortsatt med kommunal bostadsförmedling. Tillgången på bostäder har reglerats i avtal med fastighetsägarna, både allmännyttiga och privata. Problemet är att bostadsförmedlingen får in väldigt få lägenheter. De lägenheter som kommer bostadsförmedlingen till del ligger ofta i mindre attraktiva lägen. Det skapar särskilda problem och många väljer att gå andra vägar för att få en lägenhet. På så sätt får bostadsförmedlingen dåligt rykte och uppfattas av många som en institution bara för dem som inte själva klarar att skaffa en bostad.
Efter avregleringen har många kommunala bostadsförmedlingar bytt ut ett detaljerat kösystem med olika behovsgrupper mot en rak kö utan hänsyn till de bostadssökandes behov. Det innebär att en trångbodd barnfamilj inte har förtur till en stor lägenhet.
Utöver de kommunala bostadsförmedlingarna har också ett antal privata etablerat sig på marknaden. Vilka förmedlingsprinciper dessa följer är oklart. Vad som framkommit är att de i varierande grad agerat oseriöst och det är de bostadssökande som kommit i kläm.
Det är rimligt att bostadsförmedling ska få bedrivas av såväl en kommun som annan huvudman. Det är viktigt att någon form av auktorisation kommer till stånd liknande den för t ex fastighetsmäklare. En sådan kan innehålla krav om anslutning till en regional samarbetsorganisation. Därmed kan olika huvudmän agera inom ett gemensamt system. Det är positivt och kan bidra till att skapa en nyttig konkurrens.
Förmedling av de lägenheter som finns ska ske rättvist. Ingen ska kunna tränga sig före genom kontakter eller med hjälp av ”svarta” pengar under bordet. Alla bostadssökande ska behandlas lika.
Det ska finnas tydliga regler för hur lägenheter ska förmedlas. Reglerna ska vara offentliga och lätta att förstå. Reglerna ska också vara motiverade så att de upplevs som praktiska. Alla bostadssökande ska kunna tillgodogöra sig innehållet i reglerna och uppfatta dessa som rättvisa. De uppsatta reglerna ska följas av såväl kommunala som privata bostadsförmedlingar.
Regler och former för hur bostadsförmedling ska bedrivas bör regleras i särskild lagstiftning. Lagen bör utgöra grund för auktorisation av bostadsförmedlare.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lagstiftning för bostadsförmedlingar,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om auktorisation av bostadsförmedlare.
|
Christina Axelsson (s) |
|
|
Sylvia Lindgren (s) |
Cinnika Beiming (s) |
|
Kristina Nordström (s) |