1 Inledning
1.1 Handlingsplan mot diskriminering
1.2 Fördelning av ekonomisk makt mellan kvinnor och män
2 Lagstiftningens könsblindhet
3 Jämställdhetsperspektiv i riksdagen
4 Nya former för jämställdhetsarbetet
4.1 Ekonomisk politik och jämställdhet
4.2 Könsräkenskaper
5 Makt och inflytande
5.1 Den statliga arbetsmarknaden
5.2 Regionala statliga styrelser
6 Våld mot kvinnor
6.1 Strafföreläggande
6.2 Behov av utbildning för vissa professioner om våld mot kvinnor
6.3 Rättshjälp
7 Kriminalvården
8 Arbetsmarknads- och arbetslivspolitik
8.1 Skillnader mellan kvinnors och mäns villkor
8.2 Jämställdhetslagen och JämO
8.3 Ettårsbegränsning för deltidsarbetslösa
8.4 Kontorsadministrativa yrken
8.5 Pappaledigt – en jämställdhetsfråga
8.6 Lönefrågor
9 Arbetstid
10 Näringspolitik
11 Jämställdhetsexperter
12 Utbildningspolitik
12.1 Skolan
12.2 Sex- och samlevnadsundervisning
12.3 Högre utbildning
13 Socialpolitik
13.1 Sjukskrivning
13.2 Låginkomstpensionärer
13.3 Änkepensioner
14 Jordbrukspolitik
15 Kommunerna – insatser på lokal nivå
15.1 Arbetsförmedlingsnämnder
16 Det internationella jämställdhetsarbetet
16.1 Europeiska unionen
16.2 FN
16.2.1 FN:s kvinnokonferens i Beijing
16.2.2 FN:s konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor
17 Hemställan
I den officiella retoriken är jämställdhetsmålet på väg att kantra över till att i första hand syfta till könsneutral millimeterrättvisa. Tyngdpunkten ligger på att få en jämn balans mellan könen, som om kvinnors underordning inte existerade. Det finns tillräckligt mycket forskning och dokumenterade erfarenheter av att kvinnor som grupp är underordnade på alla områden och att jämställdhetstanken är begränsande när den snävar in på ett kvantitativt tänkande.
Jämställdhetsreformerna, jämställdhetsarbetet och JämO:s verksamhet är viktiga och nödvändiga inslag i kampen mot kvinnors underordning. Men trots att detta kommit till stånd som ett resultat av en växande medvetenhet om kvinnors underordning görs ingenting konkret från officiellt politiskt håll för att förändra kvinnors villkor på ett övergripande plan. I den här motionen pekar vi på viktiga områden för en sådan förändring och föreslår såväl åtgärder som flyttar fram positionerna inom det redan pågående jämställdhetsarbetet, som åtgärder som syftar till att i grunden förändra maktrelationen mellan könen.
FN:s internationella kvinnokonferens i Beijing 1995 antog en handlingsplan inför år 2000 som i 360 punkter upptar åtgärder som täcker i stort sett alla de områden där kvinnor i dag diskrimineras. Hur många av dessa punkter kommer vi i Sverige att klara av att genomföra till år 2000?
Kvinnomaktutredningen har kartlagt och analyserat fördelningen av ekonomisk makt och ekonomiska resurser mellan kvinnor och män. För en månad sedan överlämnade utredningen flera rapporter och till årsskiftet har de slutfört sitt arbete. Det är mycket glädjande att vi börjar få mer underlag för de politiska och institutionella förutsättningarna för att jämställa förhållandena mellan könen i allmänhet och de ekonomiska förhållandena i synnerhet.
Det är enligt Vänsterpartiets uppfattning viktigt att de lagar som reglerar livet i Sverige granskas ur ett jämställdhetsperspektiv. Lagarna anses ofta vara könsneutrala. Det rätta uttrycket är könsblinda eftersom de inte utgår från mäns och kvinnors vitt skilda förutsättningar i ett mansdominerat samhälle. De lagar som reglerar arbetsrätten, socialförsäkringssystemen, rättshjälpen m.fl. innehåller könsblindhet. En utredning bör tillsättas med uppgift att kartlägga lagstiftningens könsblindhet och föreslå åtgärder.
Vänsterpartiet föreslår att riksdagsordningen skall förses med en tilläggsbestämmelse som ger de olika fackutskotten i uppdrag att beakta jämställdhetsperspektivet i sitt arbete.
Talmanskonferensen bör pröva om en övergripande tilläggsbestämmelse – eller något liknande – kan införas i riksdagsordningens fjärde kapitel som ger de olika utskotten i uppdrag att beakta jämställdhetsperspektivet på sina respektive sakområden. Ett tillägg i riksdagsordningen skulle ge riksdagsledamöterna en plattform att driva jämställdhetsfrågorna inom sina respektive sakfrågor från. Samtidigt ges riksdagens utskott de formella instrumenten att möta departementens och utredningarnas jämställdhetspolitiska konsekvensanalyser.
Vänsterpartiet är mån om att lägga ett jämställdhetsperspektiv på den ekonomiska politiken och budgetpropositionerna. Det behövs en skolning för alla tjänstemän och politiker i feministiskt tänkande. Men det behövs också en medveten personalpolitik på departement och myndigheter. Särskilt gäller detta manligt dominerade arbetsplatser med ekonomisk inriktning. Det krävs också att resurser avsätts på både departement och myndigheter för att få fram en könsuppdelad statistik och könsrelaterade konsekvensbeskrivningar. En sådan könsrelatering av konsekvensbeskrivningarna är avgörande på många områden. Det gäller t.ex. nedskärningarna i kommuner och landsting, nedskärningarna i socialförsäkringssystemen, behovsprövningen av änkepensionen och kompensationsgraden i bostadstillägget till pensionärer.
På SCB måste resurser omfördelas från könsneutral till könsuppdelad statistik. På Konjunkturinstitutet bör projektet ”könsräkenskaper” inledas med miljöräkenskapsprojektet som förebild. Myndigheterna bör kunna klara detta inom given ram.
Vi menar också att de modeller som många ekonomer och andra experter använder sig av vid analys av exempelvis konsumtionsval eller arbetskraftsutbud utgår från att familjen (hushållen) har en enhetlig vilja – dvs. att det definitionsmässigt inte kan förekomma att exempelvis en kvinna och en man har olika preferenser (och sannolikt också olika makt att genomdriva sin vilja i hushållet). Den ekonomiska statistiken bygger i allt väsentligt på hushållen som enhet och alla stridiga viljor och alla ojämna maktrelationer i det tvåkönade hushållet döljs därför bakom en statistisk fasad av enhetligt nyttomaximerande. Det gäller att hitta och införa nya modeller som bygger på att hushållen kan vara och ofta är tvåkönade och att det kan finnas olika preferenser inom hushållen samt att låta detta faktum ge utslag i statistiken. På samma sätt är det viktigt att den privata sektorn redovisar könsuppdelad lönestatistik.
Vänsterpartiet prioriterar målet att uppnå en jämn fördelning av makt och inflytande mellan kvinnor och män, såväl mellan enskilda individer som mellan kvinnor och män som grupper. Vi menar att det är bra och nödvändigt att fortsätta det utredningsarbete som pågår inom området för att öka kunskapen och hitta vägar att bryta kvinnors underordning i beslutsprocesser, men det räcker inte med detta.
På den statliga arbetsmarknaden har regeringen ett direkt inflytande via Statens avtalsverk. Regeringen bör ge direktiv och riktlinjer om att kvinnor och män skall finnas i lika stor omfattning inom samtliga yrkesområden, inom samtliga beslutandenivåer, allt från mellanchefer till generaldirektörer osv. I de statliga bolagen och verken bör regeringen via bolagsstyrelserna genomdriva en jämställdhetspolitik som innebär en positiv särbehandling av det underrepresenterade könet inom olika yrkesområden och på samtliga beslutsnivåer. Vänsterpartiet menar att en fortsatt kartläggning och utredning måste kombineras med en aktiv åtgärdspolitik inom dessa områden. Där verkligheten redan är utredd och kartlagd måste regeringen gå in och förändra överallt där så är möjligt.
I ”Platform for action” som antogs vid Beijingkonferensen står:
In most parts of the world, women are virtually absent from or are poorly represented in economic decision making, including the formulation of financial, monetary, commercial and other economic policies, as well as tax systems and rules governing pay.
Sverige har världens mest jämställda regering, men när man tittar på hur ansvaret är fördelat har de kvinnliga statsråden tilldelats traditionellt kvinnliga uppgifter, medan männen behållit makten över ekonomi och skatter. Männen fördelar resurserna och kvinnorna administrerar nedskärningarna.
Statliga styrelser på regional nivå har inte lyckats uppnå målet om 40-procentig kvinnorepresentation 1995, utan stannade på 34 procent. Det är mycket märkligt att regeringen accepterat detta. Det är regeringen som utser de statliga styrelserna på regional nivå och som kan skicka tillbaka nomineringarna, begära nya, i de fall de jämställdhetspolitiska målen inte uppnås. Vänsterpartiet menar att regeringen konsekvent måste begära nya nomineringar i de fall organisationer, partier m.m. inte förmår nominera kvinnor i tillräckligt hög utsträckning.
Vänsterpartiet anser att våld mot kvinnor är allvarliga brott som måste bekämpas kraftfullt. Våld mot kvinnor är ett allvarligt uttryck för bristande jämställdhet och den obalans som råder i maktförhållandet mellan kvinnor och män. Vi anser att det i dag saknas konkreta förslag för att motverka det utbredda våldet mot kvinnor men också för att hjälpa de kvinnor som utsatts för våld. I en särskild motion ”Kvinnofrid” utvecklar vi våra förslag på området.
Det senaste förslaget om att åklagare skall kunna utdöma strafföreläggande och villkorlig dom utan rättegång innebär enligt vår uppfattning att åtskilliga fall av kvinnomisshandel kommer att klaras av utan rättegång om mannen godtar straffbeläggandet. Detta är en allvarlig tillbakagång i synen på kvinnomisshandel. Det är viktigt att män som slår konfronteras med sin gärning i en rättegång, det är också viktigt för kvinnorna som blir slagna att gärningsmannen faktiskt ställs inför rätta.
Vi anser att alla som verkar i professioner som kommer i kontakt med misshandlade kvinnor skall ges en kvalificerad utbildning i hur man möter dessa kvinnor. Detta innebär att grundutbildning behöver kompletteras och att kompetensutveckling skall ges till exempelvis poliser, jurister och socionomer. Men även läkare har en viktig roll som kräver specialkompetens. En läkare som tar emot en kvinna som blivit våldtagen måste ha särskilda kunskaper för att kunna göra en undersökning på ett sådant sätt att bevis säkras och att kvinnan inte blir kränkt. Riksorganisationen för kvinnojourer (ROKS) besitter i det sammanhanget en stor kompetens som bör utnyttjas. Organisationen bör ges praktiska och ekonomiska förutsättningar för att kunna bidra med kompetensutveckling. Vänsterpartiet fördubblar i sin budget anslagen till ROKS och brottsofferjourerna.
Vi tvingas också konstatera att ett stort antal akutsjukhus fortfarande saknar handlingsplaner för hur de skall bemöta misshandlade kvinnor. Det är av yttersta vikt att akutsjukhusen åläggs att snarast ta fram en sådan handlingsplan.
Vänsterpartiet anser att den senaste försämringen i lagen om rättshjälp innebär att kvinnor med låga inkomster riskerar att hamna utanför systemet med rättshjälp. Tillgången till och vissheten om att man får rättshjälp kan vara en avgörande faktor för de kvinnor som tvekar inför att lämna eller ange en man som misshandlar. Det krävs ofta ett stöd för att kunna bryta ett destruktivt förhållande där psykisk eller fysisk misshandel ingår. När dessa kvinnor undersöker om de har rätt till rättshjälp möts de ibland av beskedet att de inte har det, i vart fall om förfrågan gäller hjälp i ett civilrättsligt mål, t.ex. äktenskapsskillnad och vårdnadstvister.
Vi menar att det är viktigt att lagen om rättshjälp återställs så att kvinnor med låga inkomster kan få rättshjälp när de skall lämna destruktiva förhållanden. Vänsterpartiet har i sin budget för 1998 avsatt medel för detta.
I dag placeras dömda personer på anstalt bl.a. efter närhetsprincipen, dvs. att man som ett led i rehabiliteringsarbetet skall ha nära till sina anhöriga, möjlighet att få besök osv. Detta gäller för männen. I dag finns det få anstalter för kvinnor vilket får till följd att kvinnorna placeras långt från sina anhöriga, har mindre möjlighet att få besök, längre resor i samband med permission osv. Kvinnliga fångar diskrimineras på grund av kön.
En del kvinnor som är dömda till fängelse har också ansvar för barn. Som grupp skiljer de sig från män som är fäder och dömda till fängelse. De har ofta ensamansvaret för barnet och när de döms så blir barnet omhändertaget av samhället. Männen har sällan ensamansvar för barn, varför deras barn kan fortsätta att leva kvar i sin familj och hålla regelbunden kontakt med sina föräldrar. Vänsterpartiet anser att rättsväsendet och kriminalvården måste ge större uppmärksamhet åt det faktum att kvinnor ofta berövas kontakten med sina barn som en följd av fängelsestraffet.
Ojämlikheten på arbetsmarknaden består och tenderar att öka. Det gäller bl.a. tidsbegränsade anställningar, där kvinnor är överrepresenterade, och rekryteringen till lediga platser, där män är överrepresenterade. Det gäller de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna där de ekonomiska resurserna i större utsträckning riktas till män medan nedskärningar drabbar åtgärder som utnyttjas i hög grad av kvinnor t.ex. utbildningsvikariat.
Vänsterpartiet har i en rad motioner lyft fram frågan om en ny jämställdhetslag, om förstärkta resurser till JämO, om behovet av en likalönelag, om behovet av att införa rätt till grupptalan m.m. Vi har avsatt medel för en särskild avdelning hos JämO som ska arbeta med lönefrågor.
Den kanske mest uppseendeväckande och direkt könsdiskriminerande försämringen ur jämställdhetssynpunkt som genomförts under innevarande mandatperiod är ettårsbegränsningen för deltidsarbetslösa i arbetslöshetsförsäkringen. Bestämmelsen innebär att deltidsarbetslösa, de flesta kvinnor, efter ett år avstängs från arbetslöshetsersättning. Konsekvensen har blivit att en rad deltidsanställda, de flesta kvinnor, sagt upp sig från sin deltidsanställning för att bli heltidsarbetslösa, vilket regeringen noterar i sin skrivelse om jämställdhetspolitiken 1996/97:41 som att ”under år 1996 har deltidsarbetslösheten börjat sjunka.” Vänsterpartiet menar att ettårsbegränsningen för deltidsarbetslösa i arbetslöshetsförsäkringen måste tas bort.
Det är ovärdigt en regering som säger sig verka för jämställdhet, inte minst på arbetsmarknadens område, att införa regler i försäkringssystemen som verkar diskriminerande. Det är också i strid mot Beijingkonferensens aktionsprogram som ålägger regeringarna att ”Conduct reviews of national income and inheritance tax and social security to eliminate any existing bias against women.”
Under senare år har minst 80 000 kvinnor lämnat det kontorsadministrativa yrket p.g.a. att deras arbeten rationaliserats bort med ny teknik och ny arbetsorganisation. De riskerar alla att hamna i långtidsarbetslöshet eftersom deras gamla arbetsuppgifter inte finns kvar. Här behövs en massiv satsning inom ramen för arbetsmarknadspolitiken för att bygga vidare på deras kompetens och underlätta inträde på nya yrkesområden. Vänsterpartiet har motionerat om ett brett kompetensutvecklingsprogram för kvinnor vars yrken bortrationaliserats och avsatt en miljard kronor för ändamålet. Vi har gjort det med insikten om att dagens arbetsmarknadspolitik är uppbyggd med mannen som norm. När stora yrkesgrupper inom manligt dominerade yrkesområden hotas av arbetslöshet har samhället investerat i särskilda projekt, t.ex. ROT-program för att minska byggnadsarbetarnas arbetslöshet, vilket varit bra och nödvändigt. Tyvärr saknas insikten om att behoven kan vara desamma när stora grupper inom kvinnligt dominerade yrken hotas eller befinner sig i arbetslöshet. Vi menar att det är nödvändigt att reservera ekonomiska medel som skall riktas till dessa grupper för att motverka den rådande obalansen och ojämlikheten inom arbetsmarknadspolitiken.
Vänsterpartiet har pekat på vikten av att föräldraledigheten kompletteras så att den innebär att pappan också är hemma med barnet. Med den takt som mäns uttag av föräldraledighet ökar i dag så får vi vänta i femtio år på att pappor skall ta ut föräldraledighet i lika stor utsträckning som kvinnor. Detta är helt oacceptabelt. Sänkningen av ersättningsnivån för den s.k. pappamånaden bidrar inte till ett ökat uttag av föräldraledighet från fädernas sida. Vänsterpartiet har i sin budgetmotion avsatt medel för en höjning av ersättningen för den s.k. pappamånaden.
På arbetsmarknaden finns det ett lönegap mellan könen. En del av lönegapet beror på osakliga löneskillnader och lönediskriminering. Vänsterpartiet har i en särskild motion pekat på behovet av en ny lagstiftning för att aktivt motverka lönediskriminering. Vi menar att lagstiftaren har ett ansvar att motverka diskriminering i samhället och i arbetslivet. Det ansvaret har lagstiftaren tagit inom andra områden t.ex. vad gäller kravet på saklig grund och turordning vid uppsägning. En lag som aktivt motverkar lönediskriminering på grund av kön kan lika litet anses ingripa i parternas fria förhandlingsrätt som andra ickediskrimineringslagar på arbetsmarknaden. En sådan lag skulle också vara i överensstämmelse med FN:s konvention om mänskliga rättigheter. I artikel 23 står: ”Alla, utan diskriminering, har rätt till lika lön för lika arbete.”
En arbetstidsförkortning är en aktiv politik för att bryta de könssegregerade arbetsvillkoren på arbetsmarknaden och kommer, rätt genomförd, att minska inkomstklyftorna och den öppna fördelningen av lönearbetet mellan könen. Vänsterpartiet har i en särskild motion lagt förslag om en lagstiftad arbetstidsförkortning, bl.a. för att minska ojämlikheten mellan könen på arbetsmarknaden och skapa möjlighet för båda könen att kombinera familj och yrkesliv. En arbetstidsförkortning skulle sannolikt vara den viktigaste jämställdhetsreformen som införts sedan den kvinnliga rösträtten.
Normen med 8-timmarsdag sattes in i en tid då förvärvsmönstret var att en i hushållet arbetade, oftast mannen, medan kvinnan fanns hemma och ”servade” arbetskraften. I dag förvärvsarbetar kvinnor i lika stor utsträckning som männen, men trots denna drastiska förändring av förvärvsmönstret under de decennier som gått kvarstår den manliga normen för heltidsarbete, 8‑timmars dag och 40‑timmars vecka.
Ojämställdheten och den ojämna fördelningen av de olika stöden inom näringspolitikens område behöver ses över. Åtgärderna för att ta itu med kvinnornas sämre möjlighet till försörjning och inflytande behöver spänna över ett brett register. Det handlar inte bara om stöd och hjälp till kvinnor att starta eget, utan även om andra vägar till sysselsättning, t.ex. att bilda kooperativ, starta nätverk, fortsätta studera och att starta utvecklingsprojekt som så småningom kan leda till arbete. Den manliga dominansen inom näringsliv och myndigheter gör att kvinnors idéer till näringsverksamhet ofta osynliggörs. Regeringen borde ha en mer offensiv strategi för hur kvinnor i särskilt utsatta regioner skall få försörjningsmöjlighet. Det gäller inte minst de kvinnor som i dag friställs som en konsekvens av nedskärningarna inom offentlig sektor. FN:s kvinnoorgan Unifem bedriver ett aktivt arbete för att skapa försörjningsmöjligheter för kvinnor. Därifrån kan många goda exempel hämtas.
Jämställdhet är ett kompetensområde. Varje jämställdhetsexpert på t.ex. länsstyrelserna borde därför genomgå den utbildning – eller en liknande – som kom till stånd efter ett initiativ av Jämställdhetsarbetares förening i samarbete med Stockholms universitet.
Det finns all anledning att bevaka hur länsstyrelserna fullföljer sitt uppdrag att bevaka jämställdhetsperspektivet när de skär ned på sina resurser. Gotland drar in sin jämställdhetsexpert och lägger över ansvaret på Kalmar, i Uppsala har jämställdhetsexperten ålagts ytterligare arbetsområden, vilket leder till att jämställdheten inte längre är en heltidsuppgift. Vänsterpartiet kräver därför obligatoriska och heltidsanställda experter inom varje länsstyrelse.
Vänsterpartiet anser att även sexuella trakasserier och trakasserier på grund av kön skall nämnas i skollagens portalparagraf. Sexuella trakasserier, ovälkommet beteende av sexuell natur eller annat ovälkommet beteende som grundas på kön, förekommer i skolan. Det är oftast flickor som blir utsatta. Lärare och annan skolpersonal utsätter elever för sexuella trakasserier, men det är mycket vanligare att det är elever som trakasserar andra elever. Sexuella trakasserier kan betraktas som ett slags mobbning. Mobbning och rasistiska beteenden föreslår regeringen skall räknas upp i lagen som exempel på kränkande behandling. Detta tycker vi är bra, men lagen borde kompletteras med sexuella trakasserier och trakasserier på grund av kön.
Skolorna slarvar med undervisningen i sex och samlevnad, visar en undersökning av docent Gunilla Jarlbro. Sex och samlevnad skall enligt läroplanen inte bara tas upp i ämnet biologi, utan även på religions- och samhällskunskapstimmar. I undersökningen ingick 600 skolor och 60 procent av dem följer inte läroplanen. Vänsterpartiet anser att det är mycket oroande att ett så viktigt ämne inte får det utrymme det behöver. De resultat som sociologen Stina Jeffner funnit i sin undersökning av ungdomars inställning till våldtäkt visar att det finns oroande tendenser. Vänsterpartiet vill att frågan om undervisningen i sex och samlevnad särskilt följs upp av regeringen.
Av samtliga sökande till högskolan som inte sökt tidigare är ca 60 procent kvinnor och 40 procent män. Bland högskolenybörjarna är andelen kvinnor och män 56 respektive 44 procent. Att jämförelsevis fler män än kvinnor av de sökande antas till högskolan beror på att kvinnor och män i stor utsträckning söker till olika utbildningar. Sökandetrycket är mindre till de kraftigt utbyggda ingenjörs- och civilingenjörsutbildningarna, som män i första hand efterfrågar, än till vårdhögskolornas utbildningar som kvinnor i första hand efterfrågar. Trots att kvinnorna i större utsträckning än männen anser sig behöva en fortsatt utbildning i högskolan är således utbildningsutbudet bättre anpassat till männens än kvinnornas efterfrågan.
Vi vet att trots att en majoritet av studenterna på högskolornas grundutbildningar är kvinnor återfinns väldigt få högre upp i högskolehierarkin. Av landets professorer är endast 7 procent kvinnor. De så kallade Tham-professurerna skapade debatt och regeringens åtgärder på jämställdhetsområdet har varit både djärva och framgångsrika. Vänsterpartiet har gett sitt stöd till dessa men vill nu betona vikten av att mer långsiktiga åtgärder nu vidtas. Vi föreslår flera i vår motion om högre utbildning.
Beijingkonferensens aktionsprogram ålägger, som vi tidigare nämnt, regeringarna att på nationell nivå se över socialförsäkringssystem och liknande för att försäkra sig om att kvinnor inte diskrimineras. Men den svenska regeringens socialpolitik har trots detta ofta saknat ett könsperspektiv, även då det handlat om genomgripande förändringar av bidragssystem och regelverk som på ett påtagligt sätt förändrat människors möjlighet att planera sin egen ekonomi. Riksdagen har vid ett antal tillfällen gett regeringen till känna om nödvändigheten av sådana konsekvensanalyser. Trots detta saknas de.
Ett exempel på bristen på konsekvensanalyser, och där politiken dessutom varit kvinnofientlig, är förslaget om ändrade kriterier för sjukförsäkring. Enligt detta förslag skall framgent endast strikt medicinska orsaker ligga till grund för sjukskrivning och förtidspension. JämO har i sitt remissvar påtalat att kvinnor kommer att drabbas särskilt eftersom de har hög representation bland sjukdomar eller diagnoser som kan komma att få en annan bedömning. Vänsterpartiet avslog förslaget och har på nytt tagit upp frågan i en särskild motion.
Ett annat exempel är låginkomstpensionärernas situation där kvinnor drabbas i större utsträckning än män av besparingar. Dels p.g.a. att de är överrepresenterade bland pensionärer med låg eller ingen ATP och dels genom att kvinnor p.g.a. längre medellivslängd dominerar bland s.k. äldre-äldre.
Besparingarna på änkepensionen drabbar ensidigt kvinnor. Vänsterpartiet tar upp den här frågan i en separat motion.
Kvinnors insats inom jordbruksnäringen blir alltför ofta osynliggjord. Ofta redovisas de inte ens i jordbruksstatistiken, vilket också får till följd att lantbrukets andel i sysselsättningen blir missvisande. Många som arbetar deltid i jordbruket redovisas under andra näringsgrenar. Enligt SCB:s undersökningar av jordbrukets arbetskraft är det ungefär tre gånger så många som arbetar inom jordbruket om man tar hänsyn till detta. Ett belysande exempel är hur kvinnor som arbetar i jordbruket inte sällan kombinerar jordbruksarbetet med ett deltidsarbete (inom t.ex. den kommunala vården och omsorgen) och av den anledningen inte redovisas som sysselsatta inom jordbruket. Ett annat exempel är den småskaliga livsmedelsförädling som växer fram i olika delar av Sverige och där det ofta är kvinnor som är innovatörer och initiativtagare. Deras projektidéer möts ofta av både misstänksamhet och motstånd. Kvinnors annorlunda val av strategier, där småskalighet, närhet och långsamt växande i takt med konsumenternas ökade efterfrågan är en bärande del, måste synliggöras och få ett självklart utrymme i omställningen av jordbrukspolitiken.
På kommunal nivå bedrivs den för kvinnors förvärvsarbete avgörande verksamheten, nämligen barnomsorg, skola, äldreomsorg och annan social service. Det är därför viktigt för jämställdheten att rikspolitikens konsekvenser för kommunernas möjlighet att bedriva ett aktivt jämställdhetsarbete lyfts fram och analyseras.
I aktionsprogrammet som antogs vid Beijingkonferensen står:
Lack of employment in the private sector and reductions in public service jobs have affected women disproportionately. In some countries, women take on more unpaid work, such as the care of children and those who are ill or elderly, compensating for lost household income, particularly when public services are not available. In many cases, employment creation strategies have not paid sufficient attention to occupations and sectors where women predominate; nor have they adequately promoted the access of women to those occupations and sectors that are traditionally male.
Som ett led i att öka samverkan i kommunerna för att minska arbetslösheten tillsätts nu arbetsförmedlingsnämnder i kommunerna. När ledamöterna utses blir det oftast kommunalråden och kommunstyrelsens ordförande – många gånger män – som utnämns. Vänsterpartiet anser att det är viktigt med jämn könsfördelning också när det gäller arbetsförmedlingsnämnderna.
Vänsterpartiet tycker att det är bra att regeringen är pådrivande i EU:s jämställdhetsarbete. I det arbetet är det viktigt att ekonomins betydelse för kvinnor inte glöms bort i integreringen av jämställdhetsperspektivet på alla områden inom EU. Detta gäller också de förslag om minskning av arbetslösheten genom bl.a. satsningar på privata tjänster riktade mot hushållen. Det är också viktigt att Sverige driver att dokument på jämställdhetsområdet får en för medlemsstaterna bindande karaktär och inte stannar vid meddelanden eller till intet förpliktande rekommendationer.
I linje med de argument som regeringen framför om att införliva jämställdheten i gemenskapens hela politik bör Sverige därför driva att ekonomiska frågor som t.ex. frågan om EMU skall granskas ur ett jämställdhetsperspekiv.
Vänsterpartiet menar att de mål och de medel som regeringen anvisat för det inhemska jämställdhetsarbetet också måste genomsyra det internationella arbetet. Det innebär bl.a. att mainstreaming, dvs att konsekvent tillgodose jämställdhetskrav inom alla politikområden, måste bli en arbetsmetod som tillämpas inom hela FN-systemet och att politiker och tjänstemän måste utbildas i detta. Detta gäller även de myndigheter som representerar Sverige i FN.
Sverige måste verka internationellt för att öka antalet kvinnor på alla nivåer inom FN-systemet. Det måste också bli en prioriterad uppgift att verka för att nästa generalsekreterare i FN blir en kvinna. Sverige bör föregå med gott exempel och se till att landet alltid representeras av lika stor andel kvinnor som män vid statsbesök, ministerbesök och i andra officiella delegationer.
Vänsterpartiet anser att det förhandlingsresultat som uppnåddes vid FN:s kvinnokonferens i Beijing är tillfredsställande. Vad vi saknar är aktiva åtgärder för att genomföra Beijingkonferensens handlingsplan i Sverige. Sverige som nation var mycket drivande för att det skulle vara regeringarnas ansvar att handlingsplanen genomfördes i alla nationer som ställt sig bakom handlingsplanen. Det var därför mycket förvånande att läsa i regeringens skrivelse om jämställdhetspolitik läsa:
Det ankommer således på en mängd olika organisationer och organ, nationellt såväl som internationellt, att genomföra åtagandena i planen. Regeringen utgår från att ett analys- och strategiarbete i dessa frågor pågår inom många organisationer och hos andra aktörer som pekas ut i planen.
I ingressen till slutdokumentet från kvinnokonferensen slås det fast att det är regeringarnas ansvar att se till att konferensens beslut genomförs i landet. Det går alltså inte att skjuta över ansvaret på organisationer eller organ.
Handlingsplanen handlar bl.a. om att skapa ett system för mentorer för oerfarna kvinnor, att erbjuda utbildning i bl a ledarskap, beslutsfattande och i att tala offentligt. Den tar också upp vikten av att utveckla metoder för att uppmuntra kvinnor att delta och kandidera i olika val och att delta i andra politiska aktiviteter. Andra paragrafer innebär att Sverige skall arbeta aktivt för att de genomförs inom ramen för ett internationellt samarbete. Detta gäller inte minst inom biståndsarbetet. Handlingsplanens 360 paragrafer innehåller naturligtvis mycket mer av konkreta åtgärder vars genomförande i Sverige regeringen har ansvar för.
Det har nu gått mer än två år sedan kvinnokonferensen genomfördes och Sverige fick ta emot ett internationellt jämställdhetspris. Vänsterpartiet menar att regeringen snarast har att återkomma till riksdagen med ett förslag till och en tidsplan för genomförandet av handlingsplanen från FN:s kvinnokonferens, i Sverige och i det internationella samarbetet.
Sverige var ett av de första länderna som ratificerade konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor år 1980. Det innebär inte att Sverige efterlever konventionen i alla stycken. Det gäller bl.a. kvinnors rätt att fritt välja make. Alla svenska kvinnor besitter inte den rätten. Det gäller framför allt de kvinnor som väljer en make från t.ex. Afrika eller Latinamerika. Det har visat sig att myndigheterna i dessa fall utövar ett kvinnoförtryck genom att anse att de har ett ansvar att se till att svenska kvinnor inte väljer fel make, medan de, vad gäller de svenska männen, inte anser att någonting kan hindra männen från att ta hit sina kvinnor.
Vi har tidigare hävdat vikten av att lagstiftningen på detta område granskas ur ett jämställdhetsperspektiv. Detta är nödvändigt för att Sverige skall kunna leva upp till FN-konventionen om avskaffandet av all slags diskriminering av kvinnor. Med tanke på att det kan finnas olika åsikter om hur läget i Sverige ska beskrivas är det bra att Sverige ställt sig positivt till konventionens tilläggsprotokoll om klagorätt för enskilda.
Sverige tillhör inte de 10 största bidragsgivarna till Unifem. Vänsterpartiet anser att Sverige borde göra det med tanke på den vikt som regering, riksdag och svenska folket lägger vid jämställdhetspolitiken.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en utredning med uppgift att kartlägga lagstiftningens könsblindhet och föreslå åtgärder enligt vad i motionen anförts,
att riksdagen beslutar ge talmanskonferensen i uppdrag att utreda frågan om en övergripande tilläggsbestämmelse om jämställdhetsperspektivet i riksdagsordningen,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ekonomisk politik och jämställdhet,2
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om könsräkenskaper,2
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om regionala statliga styrelser,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en handlingsplan för akutsjukhus,3
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kontakt mellan kvinnor och barn inom kriminalvården,4
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om arbetstid,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen skall driva att ekonomiska frågor, t.ex. frågan om EMU, skall granskas ur ett jämställdhetsperspekiv,2
att riksdagen hos regeringen begär förslag om genomförande av handlingsplanen från FN:s kvinnokonferens enligt vad i motionen anförts,
att riksdagen beslutar att Sverige skall sträva mot att bli en av de tio största bidragsgivarna till Unifem enligt vad i motionen anförts.5
|
Johan Lönnroth (v) |
|
|
Hans Andersson (v) |
Ingrid Burman (v) |
|
Lars Bäckström (v) |
Owe Hellberg (v) |
|
Tanja Linderborg (v) |
Eva Zetterberg (v) |
|
Ulla Hoffmann (v) |
1 Yrkande 2 hänvisat KU.
2 Yrkandena 3, 4 och 9 hänvisade till FiU.
3 Yrkande 6 hänvisat till SoU.
4 Yrkande 7 hänvisat till JuU.
5 Yrkande 11 hänvisat till UU.