Trots gällande lagstiftning och insatser från JämO kan inte sägas annat än att utvecklingen på jämställdhetsområdet är alldeles för långsam. Löneskillnader till kvinnornas nackdel inom samma yrke består. Likadant är förhållandet mellan ”typiska” mans- respektive kvinnoyrken.
När det gäller vilka som bestämmer i olika sammanhang är förhållandena, med få undantag, också sådana att kvinnorna är klart underrepresenterade.
Stat och kommuner såväl som privata arbetsgivare är ungefär lika dåliga i det praktiska jämställdhetsarbetet. Radikala förändringar måste till för att situationen skall bli acceptabel.
Lika lön för lika arbete borde vara en självklarhet. Detta skall givetvis inte endast gälla inom samma yrke utan också komma till uttryck vid värdering av mans- respektive kvinnodominerade yrken. Det är lätt att inse att sjuksköterskorna t.ex. skulle ligga i ett helt annat löneläge om männen utgjorde en majoritet av yrkesgruppen.
I barnomsorgsdebatten har stor kraft lagts på att diskutera pappamånad som ett sätt att få papporna att stanna hemma åtminstone någon del av föräldraledigheten. Om löneskillnaderna inte vore så omfattande som de alltför ofta är skulle med största sannolikhet problemet att få pappor att stanna hemma vara mycket mindre. De flesta familjer kan nämligen inte bortse från de ekonomiska konsekvenserna av hur föräldraledigheten delas mellan mamma och pappa.
När arbetsgivare tvingas avskeda anställda på grund av dåliga tider eller behov av kostnadssänkande rationaliseringar råkar ofta kvinnor värre ut än män. Städerskor och kvinnor på lågavlönade kontorstjänster avskedas medan poliser, militärer och högre tjänstemän i det privata näringslivet – de är som bekant oftast män – omskolas eller/och får avgångsvederlag. Var och en inser olikheterna i framtidsförutsättningar.
Nu är det så vist ordnat i Sverige att den som känner sig diskriminerad kan vända sig till JämO för att få sin sak prövad. Beaktas måste emellertid de påfrestningar det måste innebära för den enskilde att utsätta sig för den uppmärksamhet som sammanhänger med en sådan anmälan. Sannolikt avstår många av det skälet, men också inför risken att inte vinna framgång. Anklagade arbetsgivare gör av naturliga skäl allt för att bevisa sin oskuld. Antalet anmälningar till JämO är fortfarande mycket lågt, vilket nog får ses som bevis för att många drar sig för obehaget och risken.
Vi har alltså lagstiftning och JämO och därmed möjligheter att söka få rättelse vid fall av diskriminering. Ändå står utvecklingen praktiskt taget stilla. Positiva undantag finns men också exempel på där utvecklingen är negativ ur kvinnornas synpunkt och därmed självklart också utifrån männens perspektiv. I ett samhälle som av flera skäl bygger på att alla, kvinnor såväl som män, förvärvsarbetar måste givetvis förutsättningarna i arbetslivet vara lika både vad avser lön och övriga anställningsförmåner. Därmed skulle det också skapas större och mer realistiska förutsättningar för ett delat ansvar för hem och barn.
På senare tid har en rad uppmärksammade domar avkunnats som inte är till fördel för jämställdhetssträvandena i vårt samhälle. Det har handlat om sexuella övergrepp. De åtalade männen har kommit alltför lindrigt undan på grund av att domstolen t ex tagit hänsyn till den drabbade kvinnans ”utmanande” klädsel. I andra fall har det handlat om att kvinnan – enligt den åtalade mannens version – inte tillräckligt tydligt avvisat de inviter som föregått övergreppet. Dessa domstolsutslag är inte ägnade att påskynda utvecklingen mot ett samhälle där män och kvinnor är jämställda. Tvärtom förstärks en föråldrad och direkt skadlig syn på kvinnan som mannens egendom.
Aktiva åtgärder måste till för att snabba på utvecklingen. Lagstiftning och sanktionsmöjligheter räcker uppenbarligen inte till. Ett problem är sannolikt att alltför få känner till eller, ännu värre, vill inse hur illa det är ställt med jämställdheten i Sverige. Okunnighet kan motverkas genom upplysning och opinionsbildning. Ovilja är det svårare att få bukt med, men det är i sig inget skäl för att inte försöka.
Det är nu dags för en brett upplagd informations- och opinionsbildningskampanj. Bästa tänkbara expertis på marknadsföring och folkbildning bör anlitas. Allvarliga brister på jämställdhetsområdet skall åtminstone inte få grundas på okunnighet om de faktiska förhållandena. Medel för kampanjen torde finnas inom Arbetsmarknadsdepartementets ansvarsområde. Regeringen bör ges ansvaret för att kampanjen genomförs. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en riksomfattande kampanj för ökad jämställdhet.
|
Anders Svärd (c) |
|
|
Karl-Erik Persson (v) |
Elver Jonsson (fp) |
|
Gustaf von Essen (m) |
Elving Andersson (c) |
|
Inge Carlsson (s) |
Dan Ericsson (kd) |
|
Peter Eriksson (mp) |