Vad hjälper det att jobbet finns och kompetensen är den rätta om man ändå inte kan komma på fråga? Bevisen är överväldigande för att etnisk diskriminering i arbetslivet, vid anställningar och även senare, är vanligt förekommande i Sverige 1997. De långtidsarbetslösa invandrarna som stängdes ute redan under högkonjunktur på 80-talet. De vars yrkes- eller utbildningskompetens inte ledde till ett motsvarande kvalificerat jobb. Den diskriminering som ständigt pågår då personalchefer, anställare mer eller mindre automatiskt sållar bort ansökningshandlingar med främmande namn. Man väljer det man känner igen, man väljer bort det okända. Så pågår denna process närmast automatiskt.
Enligt en bred undersökning genomförd av ILO leder ett utländskt klingande namn till diskriminering i arbetslivet. En av tre arbetssökande med utländsk bakgrund bedömdes mer efter sitt namn än sina meriter i de sex länder man undersökt med en unik metod, där en person med inhemskt och en med utländskt namn sökte samma jobb, uppgav samma meriter, hade samma framtoning, klädsel etc. Undersökningen visar ungefär samma resultat i alla de deltagande länderna, minst en av tre diskrimineras. Några exempel: När invandraren ringde var jobbet redan tillsatt, när den infödde ringde fanns det kvar. Invandrarens trovärdighet när det gäller referenser och erfarenheter ifrågasattes oftare än den inföddes. Om en anställning ändå blev aktuell erbjöds invandraren ofta sämre villkor när det gäller arbetstid och lön än den infödde. Undersökningen kan visserligen ifrågasättas på etiska grunder, eftersom man förde arbetsgivarna bakom ljuset. Sverige avstod från att delta av detta skäl. Icke desto mindre är resultaten oerhört övertydliga.
ICA Hjulsta utanför Stockholm drivs av två syrianska bröder, med högskoleexamina inom ekonomi resp samhällsvetenskap. Ytterligare två högskoleutbildade bröder, en socionom och en ingenjör, driver en annan ICA-butik i Fittja söder om Stockholm. På frågan ”Varför driver ni livsmedelsbutiker i fattiga förorter när ni har högskoleutbildningar inom helt andra områden?” kom svaret så självklart: ”Vi är ju invandrare.” Deras yngre syster har däremot flyttat till USA, där hon är mycket framgångsrik inom sitt yrkesområde.
I Göteborg fick nyligen några 13-åringar lära sig den hårda vägen hur svårt det är att få ett jobb om man är invandrare och kommer från Hammarkullen. Till och med när det gäller en praoplats. En vecka före praoperiodens början för Lärjeskolan i Angered stod 8 av dem utan praktikplats. Problemet är vad vi heter och var vi kommer ifrån, sa Terane Ghafarian. Eleverna skulle själva skaffa fram sina praktikplatser. När företagen fick reda på elevens namn och adress backade de i många fall från tidigare erbjudanden om praoplats. Tack vare att just dessa ungdomars situation uppmärksammades av Göteborgs-Posten, kom i sista stund praktikplatser erbjudna från andra företag, företag som skämdes för att dessa 13-åringar fick denna start på sitt arbetsliv. Så visst finns det hopp, visst finns det möjligheter. Allt är inte svart. Ett antal olika större och mindre projekt för att invandrare ska få anställningar motsvarande deras kompetens har genomförts och pågår, många med positivt resultat. Det går att förändra verkligheten när man jobbar aktivt.
Lagen mot etnisk diskriminering började gälla 1994, och hittills har endast ett fall kunnat föras fram i Arbetsdomstolen. Beviskraven för den enskilde är mycket höga. Många menar att lagen är tandlös och inte fungerar.
Arbetet måste ha dubbla inriktningar: dels mot ökade aktiva, positiva åtgärder, dels mot en skarpare lagstiftning mot uttrycklig diskriminering. Diskrimineringsskyddet behövs som en yttre gräns, en markering att det helt enkelt är förbjudet att diskriminera. Samhällets inställning måste vara glasklar. Därför behöver lagen om etnisk diskriminering såväl skärpas som räckvidden breddas. Ett kraftfullt diskrimineringsskydd är en möjlighet för den enskilde till upprättelse, såväl som en markering av samhällets inställning i opinionsbildande syfte.
Att hamna precis på rätt sida om denna gräns kan dock inte vara målet. Allt för mycket negativ särbehandling skulle ständigt återstå. Därför behövs kraftfulla insatser för positiva aktiva åtgärder. Meritvärdering, betygsöversättning, kompletteringskurser, avancerad svenskundervisning och praktikplatser är några metoder för att göra välutbildade invandrare kvalificerade för jobb inom sin kompetens. Byggande av nätverk, mentorskap och lotsar in i arbetslivet kan vara genvägar att skapa det kontaktnät som saknas. Aktiva åtgärder bör riktas mot arbetsgivarna för att förändra attityder och förväntningar. Våga välja det okända. Gör det okända mera känt. Krav på aktiva åtgärder inom företag och myndigheter.
För att vi ska veta vilka aktiva åtgärder som är tillräckligt allmängiltiga och effektiva för att fästa i lag som krav på arbetsgivare behövs betydligt mer forskning och metodutveckling. Det behövs mer forskning om hur rekryteringsprocesser går till. Det finns många forskare som arbetar med migrationsfrågor och etnicitet och kan genomföra djupgående och kontinuerliga studier av processer. Temainstitutionen i Linköping inrättar ett doktorandprogram om etnicitet, Malmö högskola kommer att utveckla ett stort arbete om relationer mellan etniska grupper, ekonomi och arbete, Södertörns högskola med Mångkulturellt centrum samlar redan många framstående forskare inom området och har en bred verksamhet kring etnicitet och mångkultur. Det finns goda förutsättningar att få fram kunskaper om processer och metoder.
För att kunna arbeta aktivt såväl med att söka företräda enskilda som utsatts för diskriminering som opinionsbildande, förebyggande och utvecklande instans behöver Diskrimineringsombudsmannen kvarstå som självständig myndighet. Folkpartiet avvisar med kraft förslaget om att inordna DO i annan myndighet. I stället bör DO-myndigheten läggas direkt under riksdagen.
Sverige har inte råd att avstå från den kompetens, det kunnande, den kraft och den skaparlusta som finns hos dem som av olika skäl valt att ge oss sin framtid.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skärpt lagstiftning till skydd mot etnisk diskriminering,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om forskning och metodutveckling kring etnicitet, mångkultur och diskrimineringens processer,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behov av kunskap och metodutveckling kring aktiva åtgärder för etnisk likabehandling,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Diskrimineringsombudsmannen som självständig myndighet.1
|
Karin Pilsäter (fp) |
1 Yrkande 4 hänvisat till SfU.