I Sverige finns lagstiftning mot diskriminering i arbetslivet på grund av kön, ras, hudfärg, etniskt eller nationellt ursprung eller trosbekännelse. Däremot är diskriminering i arbetslivet på grund av homosexualitet inte förbjuden.
Någon säker statistik föreligger inte om diskrimineringen i arbetslivet mot homosexuella. Vissa data finns i betänkandet från Utredningen om homosexuellas situation i samhället (SOU 1984:63). De kriminologiska studier som på Folkhälsoinstitutets uppdrag gjorts på senare tid av den riktade brottsligheten mot homosexuella har också gett värdefull kunskap om diskriminering. Vad som säkert kan sägas är att diskriminering av homosexuella i arbetslivet existerar och att den beror på samma mekanismer som all annan diskriminering: rädslan och avskyn för det som uppfattas som främmande eller avvikande.
En diskrimineringslag har dubbla syften. För det första skall lagen kunna tillämpas i domstol vid de fall då diskriminering misstänks ha förekommit. För det andra innebär lagen en viktig markering av att diskriminering inte accepteras. Lagstiftningen blir därmed ett viktigt medel att befästa demokratins principer om tolerans, respekt och likaberättigande.
Vi anser att en lagstiftning bör införas som skyddar homosexuella mot diskriminering i arbetslivet. Riksdagen har också vid två tillfällen uttalat att det synes finnas ett behov av en sådan lagstiftning (bet. 1993/94:AU9, 1995/96:AU3). Regeringen bör därför få i uppdrag att skyndsamt återkomma till riksdagen med ett lagförslag.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts hos regeringen begär ett förslag till lag mot diskriminering av homosexuella i arbetslivet.
|
Ola Ström (fp) |
|
|
Karin Pilsäter (fp) |
Barbro Westerholm (fp) |
|
Lennart Fremling (fp) |
Kerstin Heinemann (fp) |