Svensk lag ger arbetsmarknadens parter rätt att bruka stridsåtgärder av ett slag och i en utsträckning som inte är förenligt med den typ av samhälle och den tid vi lever i. På alla andra områden finns i dag en uttalad strävan att lösa konflikter utan att skada varandra genom att avstå från att bruka våld. Denna strävan är i sig uttryck för en process mot en ständigt högre grad av civilisation som knappast någon – i varje fall inte öppet uttalat – vill motsätta sig.
Det moderna samhället med en alltmer sofistikerad integration – både nationellt och internationellt – har blivit alltför sårbart för öppna konflikter på arbetsmarknaden. Det är inte längre möjligt att begränsa skadeverkningarna till de stridande parterna. I snart sagt alla sådana konflikter uppstår skador för tredje man. Ibland är skadorna för tredje man de i särklass största. På arbetsmarknaden däremot kan framför allt arbetstagarna begränsa den egna skadan genom att endast ta ut några nyckelgrupper i konflikt. I en del konfliktsituationer kan man notera ett direkt syfte att dra in tredje man och på det sättet försöka utöva ett tryck på motparten.
Ett annat sätt att fördjupa konflikten är att vidga den till områden som primärt inte omfattas av konflikten för att på detta sätt åstadkomma största möjliga direkta och indirekta skada.
Den spärr som ligger i möjligheten att få en konflikt förklarad som samhällsskadlig har visat sig i det närmaste obsolet och kan därför bortses från.
Lagar och institutionella förhållanden, som utgör rimliga garantier för arbetsfred, är en allt viktigare faktor i konkurrensen länder emellan, när det gäller att behålla företag och dra till sig nya. För ett lands tillväxt och välstånd har det blivit allt viktigare att kunna erbjuda företagandet en optimal miljö – detta i synnerhet som de företag som har störst betydelse för ett lands utveckling och välstånd också vanligen är de som har mest att förlora på att etablera sig i ett land där villkoren för företagandet är osäkra eller på annat sätt mindre gynnsamma.
Den gemensamma målsättningen för landet bör därför vara att skapa det bästa företagarklimatet i världen. Det rör sig inte bara om skatter och avgifter utan också i hög grad om arbetsrätten. Denna måste vara anpassad till dagens och morgondagens verklighet och inte baseras på erfarenheter från en industriell epok, som vi i stora stycken lämnat bakom oss. Det är därför av största betydelse att Sverige i alla relevanta avseenden inriktar sin lagstiftning på att nationen kan få namn om sig att kunna erbjuda konkurrenskraftiga villkor för företagandet.
I detta sammanhang är det inte minst viktigt att arbetsmarknadslagarna förändras så att öppna konflikter undviks och i stället förhandlingslösningar, skiljedomsförfarande och liknande blir det dominerande inslaget.
Som ett led i en sådan strävan bör ett generellt förbud införas mot att sätta företag i blockad.
Under senare tid har vi kunnat se hur fackliga strider utvidgats med tillgripande av blockad mot företagets verksamhet utförd av andra parter än dem som är involverade i konflikten. Denna typ av blockad tillhör en idégrund från en annan tid och vars ursprungliga definition återfinns i 1896 års Parisdeklaration om sanktioner med innebörd att sjöstridskrafter förhindrar handelsfartyg tillträde till fiendens hamnar. Som redan framhållits kan det inte vara förenat med dagens syn på konfliktlösningar att tillgripa blockader. Det finns i dag andra länder som i sin lagstiftning tagit in bestämmelser som förbjuder såväl blockader som andra sympatiåtgärder. Det bör även Sverige göra.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett förbud mot sympatistrejker och blockad mot företag av andra parter i enlighet med vad som anförts i motionen.
|
Carl Erik Hedlund (m) |