Motion till riksdagen
1997/98:A705
av Carl Erik Hedlund (m)

En flexiblare arbetsmarknad


Bland historiker råder det en stor enighet om att avskaffandet av skråväsendet var en väsentlig förutsättning för den ekonomiska utvecklingen. I Sverige hade skråna lagfästa privilegier fram till 1846. Skråna anklagades för att genom karteller och etableringskontroll förhindra en mångfald på marknaden. Nu fanns det inte bara nackdelar med skråna. För skråmedlemmarna var det inte bara en fråga om ekonomisk vinning. Man upprätthöll även bl.a. vissa kvalitetskriterier för produkter, ansvarade för yrkesutbildningen, hade olika form av stödverksamheter för änkor och andra behövande inom skrået. Men om skråna var bra för sina medlemmar, så blev de till slut ett hinder för utvecklingen för landet och 1846 räknas med rätta som en av de viktigare milstolparna i modern svensk ekonomisk historia. Nästa stora steg togs i och med att näringsfriheten lagfästes 1864.

Dagens fackföreningsrörelse har vissa likheter med skrånas verksamhet. Det rör sig om sammanslutningar som värnar om sina medlemmars ekonomi, men i likhet med skråna erbjuder fackföreningarna sina medlemmar även andra fördelar. I och med våra mycket omfattande arbetsmarknadslagar har facken fått en i förhållande till övriga medborgare privilegierad ställning. Denna ställning kan yttra sig bl.a. i att man kan utlysa blockad mot företag, som inte vill teckna kollektivavtal.

I det moderna samhället ställs allt större krav på anpassning till kraftigt ändrade förhållanden, och vårt framtida välstånd bestäms i hög utsträckning av hur duktiga vi blir på att se och ta vara på möjligheterna. Det var på det sättet som grunden lades till den exempellösa framgången för den svenska nationen 1870–1970. Möjligheterna att förändra begränsas av en alltför stel arbetsmarknad. En kartell av fackföreningar mer eller mindre monopoliserar arbetsmarknaden. Dessutom förstärker lagstiftningen fackets privilegierade ställning, och därför finns det en stor risk att landets näringsliv inte kan ta till vara de nya möjligheterna.

Nedgången i det svenska välståndet från 1970, då vi var det det tredje rikaste landet i världen mätt som BNP/capita, fram till dagens placering i den nedersta delen av OECD-länderna borde stämma till eftertanke. Har vi blivit sämre på att tänka, utveckla, organisera och arbeta eller har andra blivit så mycket bättre? Att fallet är självförvållat framgår av att av de länder som låg i topp 1970 är det bara Sverige som har drbbats av en djupdykning. Enligt min uppfattning måste en väsentlig orsak till detta sökas i brister i den svenska arbetsmarknadens sätt att fungera.

1846 och 1864 var det en verklig näringsfrihet som eftersträvades. På liknande sätt bör vi i dag eftersträva en ökad rörlighet, flexibilitet och frihet på arbetsmarknaden. Det kan tyckas att detta inte ligger i de nuvarande fackföreningsmedlemmarnas intressen. Man strävar helt naturligt efter att bibehålla sina förmåner och vad man uppnått, både ekonomiskt och i form av inflytande. Utanför fackets medlemmar står emellertid en allt större skara medborgare, varav en stor del är arbetslösa. Sett i ett något vidare perspektiv ligger det därför även i de nuvarande fackmedlemmarnas intresse att svenskt näringsliv får en positiv utveckling. Det är bara riktiga jobb som skapas i det privata näringslivet som kan öka sysselsättningen och därmed få ner den höga arbetslösheten. Då måste det också till att vi gör en ordentlig översyn av hur arbetsmarknaden fungerar – på gott och ont – och skapar en friare och öppnare arbetsmarknad som fungerar väl. Diskussionerna om även minimala anpassningar av arbetsrätten visar att arbetsmarknadens parter själva inte klarar av denna omprövning.

Enligt min fasta övertygelse kommer Sverige aldrig att kunna anpassa sig till de nya förutsättningarna, om vi inte får till stånd en flexiblare arbets­marknad. Detta innebär att mer av dialogen mellan arbetsgivare och anställda måste ske nära den egna arbetsplatsen. För att åstadkomma detta fullt ut bör alla institutionella hinder undanröjas. Den komplexa arbetsrätten, som många gånger i all välmening beslutats är till stora delar ett sådant hinder.

Det är därför regeringens och riksdagens skyldighet att i landets intresse för­anstalta om en öppnare arbetsmarknad. För att tillskapa ett bra besluts­underlag bör regeringen därför skyndsammast tillsätta en utredning som får till uppgift att komma med förslag hur man skulle gå till väga för att åstad­komma vad som i motionen ovan efterlysts. Som förhoppningsvis framgått bör arbetsmarknadens parter inte sitta med i utredningen utan medlemmarna bör utgöras av från parterna fristående personer med god insikt och stor överblick av hur arbetsmarknader runt om i världen har förändrats. Speciellt intressant är det att studera hur förändringar i skattestruktur kombinerat med nya arbetsmarknadslagar kunnat vända nedåtgående ekonomier till starkt växande.

I historieböckerna framöver är det troligt att vår tid kommer att jämföras med den andra delen av 1800-talet, då grunden lades för den exempellösa tillväxten av Sveriges ekonomi. De yttre förutsättningarna ändrades radikalt då och förmågan att ta till vara på möjligheterna sattes på prov. Då var man beredd att göra radikala förändringar i lagstiftningen för hela landets välståndsutveckling. Vår situation är liknande i dag. Frågan är om Sveriges Riksdag har samma förmåga i dag som för 150 år sedan att anpassa regel­verket till verklighetens krav.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär en utredning om förutsättningarna för en anpassning av lagarna som reglerar arbetsmarknadens funktionssätt i enlighet med vad som anförts i motionen.

Stockholm den 5 oktober 1997

Carl Erik Hedlund (m)