Lagen mot etnisk diskriminering i arbetslivet har till syfte att motverka diskriminering på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse. Däremot finns inget förbud mot diskriminering av homosexuella i arbetslivet.
Det är svårt att fastställa exakt hur vanlig diskriminering av homosexuella i arbetslivet är. Få personer som utsätts för diskriminering på grund av homosexualitet är beredda att ta strid för sin sak eller vara öppna om att de särbehandlats.
I den enkät som den statliga utredningen om homosexuellas situation i samhället genomförde ansåg mellan 10 och 15 procent av de 1 300 svarande att de hade utsatts för någon form av diskriminering i arbetslivet (SOU 1984:63, s. 103). Även om denna siffra är behäftad med en felmarginal, och även om man tar hänsyn till att fördomarna mot homosexuella minskat sedan 1980-talets början, pekar dessa siffror på att diskrimineringen av homosexuella är oacceptabelt stor. Det finns också ett antal väldokumenterade individuella fall av diskriminering av homosexuella i arbetslivet, såväl inom den privata som den offentliga sektorn.
Att ge homosexuella skydd mot diskriminering i arbetslivet skulle vara en direkt parallell till bestämmelsen om olaga diskriminering (brottsbalken 16:9), som även omfattar homosexuella.
Vid två tillfällen har riksdagen uttalat att det synes finnas ett behov av lagstiftning mot diskriminering av homosexuella i arbetslivet (bet. 1993/94:
AU9, 1995/96:AU3). Det sistnämnda uttalandet ledde till att ett beredningsarbete företogs inom Regeringskansliet under våren 1996. Något ställningstagande från regeringens sida har ännu inte kommit. Det finns alltså skäl för riksdagen att av regeringen beställa en lagändring som ger homosexuella samma skydd mot diskriminering på arbetsmarknaden som ges åt andra utsatta grupper.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder mot diskriminering av homosexuella på arbetsmarknaden.
|
Juan Fonseca (s) |