En arkeolog intervjuas om sin situation: han är bara anställd under sommarhalvåret. En bankdirektör tillfrågas om hur han ser på en sådan lånekund och svarar, tveksam, att det här är nya frågor som han måste fundera över. Dagligen får vi ta del av exempel på hur snabbt utvecklingen går mot en ny situation för dem som är beredda att ställa sin arbetskraft till förfogande.
Vad vi ser är inget mindre än slutet på en epok. Borta är den tid då nästan alla arbetande hade fast anställning. Inne är den tid då uppdragsavtal och projektanställningar är de former som används som ramverk kring en arbetsinsats för ett företag.
Ett problem i sammanhanget är att fortfarande alltför många regler och bestämmelser i samhället styrs av anställningsformen. Banklån, hyreskontrakt, telefonabonnemang och avbetalningsköp är företeelser där det ofta finns villkor som anger att tillsvidareanställning är en förutsättning för att kunna komma ifråga som kund. Självfallet står det i en marknadsekonomi ett företag fritt att ange på vilka villkor deras tjänster kan erbjudas. Det finns dock skälig anledning att misstänka att anställningsformen som villkor tillämpas på ett slappt och ogenomtänkt sätt.
En viktig faktor i sammanhanget är att staten här kan ha fungerat som föregångare. Begreppet tillsvidareanställning finns i tolv författningar, fast anställning som i dag inte är ett i arbetsrättslig lagstiftning reglerat begrepp finns i tre. Härtill kommer förmodligen ett oräkneligt antal tillämpningsförordningar och myndighetsföreskrifter där tillsvidareanställning ingår.
De senaste årens erfarenheter visar med stor tydlighet att helt andra faktorer än anställningsformen är avgörande för den enskildes trygghet och möjligheter att ha en bestående förankring i arbetslivet.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att statliga regelverk ej får använda anställningsformen på ett diskriminerande sätt.
|
Jan Backman (m) |