I budgetpropositionen 1997/98 Utgiftsområde 14 Arbetsmarknad och arbetsliv föreslås 13,7 miljoner kronor till särskilda jämställdhetsåtgärder under anslaget C 2. Pengarna skall användas för att genomföra projekt och samlade satsningar för att främja utvecklingen mot jämställdhet på särskilt angelägna områden.
Projekten som bedrivits har inneburit att främst män, men även kvinnor, provat att arbeta i typiskt kvinnliga respektive manliga arbeten. Det har säkert varit lärorikt och tankeväckande för dem som deltagit i projekten, men när projektet är slut så har det inte blivit mer än så. Det är ytterst få som tack vare denna speciella satsning har fått ett arbete. Det tar mycket tid för personalen att arrangera det hela och oftast upplever de sitt arbete som ganska meningslöst eftersom det inte ger de resultat de vill ha av sina ansträngningar.
Personalen vid arbetsförmedlingarna och länsarbetsnämnderna har en mycket pressad arbetssituation och all deras kraft borde sättas in för att hjälpa så många arbetssökande som möjligt till riktiga arbeten. Att då också vara tvungen att arbeta med projekt för jämställdhet är att splittra personalresurserna till liten och ingen nytta.
Pengarna, 13,7 miljoner kronor, skulle kunna användas betydligt bättre. Ges arbetsförmedlarna friheten att arbeta utan politisk detaljstyrning med de arbete de kan, att ge arbetssökande arbete, så skulle pengarna göra nytta. Jämställdheten skulle också få en knuff framåt om både kvinnor och män kan få riktiga jobb. Det stärker självkänslan, bidrar till en tryggad familjeekonomi, gör livet drägligare och alla mer positiva till att verka för bl a jämställdhet.
Under rubriken C 3, Bidrag till kvinnoorganisationernas centrala verksamhet, föreslås ett anslag om 3,4 miljoner kronor. Pengarna skall användas till kostnader för kvinnoorganisationernas centrala verksamhet samt för förnyelse och utveckling av verksamheten. Regeringen konstaterar att kvinnoorganisationernas medlemsantal fortsätter att minska, men att ytterligare tre organisationer sökt stöd. Det visar att det är helt fel att med pengars hjälp hålla liv i ett konstlat föreningsliv. Fanns det ett verkligt behov och intresse skulle kvinnorna strömma till kvinnoföreningarna. Anslaget tycks bara fylla villkoret att finns pengar att hämta så bildas föreningar för bidragets skull.
Vårt svenska samhälle har kommit ganska långt vad gäller jämställdhet. På arbetsplatserna finns medvetenheten och observansen vad gäller dessa frågor. Det slag som verkligen måste vinnas när det gäller jämställdhet är i hemmen och då måste männen involveras, då räcker kvinnoföreningarna inte till.
Anslaget C 3, Bidrag till kvinnoorganisationernas centrala verksamhet, bör därför avvecklas efter år 1998.
Svängningarna i de politiska beslut som drabbar Arbetsmarknadsverket och dess personal har varit många och täta. Desperationen hos politikerna att till varje pris få ned den öppna arbetslösheten har gjort att den arbetslösa människan har försvunnit bakom siffror och statistik. Den enskilde individen måste stå i centrum, arbetsförmedlaren skall arbeta med att ge individer arbete inte med tillfälliga projekt, satsningar och masslösningar.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att i utgiftsområde 14, Arbetsmarknad och arbetsliv, förändring sker så att anslaget C 2, Särskilda jämställdhetsåtgärder, överförs till Anslaget A 2, Arbetsmarknadspolitiska åtgärder,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att anslaget till kvinnoorganisationernas centrala verksamhet avvecklas till år 1999.
|
Eva Björne (m) |