Regeringen påpekar i propositionen att många tecken tyder på att attityder till personer med annan etnisk bakgrund spelar en roll för den höga arbetslösheten bland personer med utländsk bakgrund. Arbetslösheten för utländska medborgare från Asien och Afrika var 1997 40 % respektive 59 %. Vänsterpartiet tvingas återigen konstatera att när regeringen presenterar arbetslöshetsstatistik i propositionen är den inte könsuppdelad. Det verkar inte som om alla statsråd tar kravet på könsuppdelad statistik på allvar.
Att bekämpa etnisk diskriminering innebär att föra en kamp för alla människors lika rättigheter och möjligheter och för människans lika värde. Vänsterpartiet anser i likhet med regeringen att det inte finns något utrymme för kompromisser beträffande dessa demokratiska och humanistiska ideal.
Det är glädjande att Sverige äntligen kommer att få en lagstiftning värd namnet mot etnisk diskriminering på arbetsmarknaden. I snart tio år har Vänsterpartiet i riksdagsmotioner och på andra sätt krävt effektiv lagstiftning på detta område. Tyvärr har mycket tid förspillts genom den näst intill meningslösa lag som, trots Vänsterpartiets invändningar om dess förväntade bristande effektivitet, infördes 1994. Den lag som nu föreslås kommer också att betyda att Sverige på ett tydligare sätt genomför sina konventionsåtaganden vad gäller åtgärder mot etnisk diskriminering på arbetsmarknaden.
Två viktiga områden i samhället faller utanför lagens tillämpningsområde, nämligen utbildnings- och värnpliktsväsendena. Det finns starka skäl för att lagen bör gälla även här. Motargumentet att det rör sig om en arbetsrättslig lagstiftning är inte övertygande, arbetsmiljölagens tillämpningsområde har sålunda kunnat utsträckas utöver rent arbetsrättsliga förhållanden. Vänsterpartiet anser att denna fråga bör tas upp i samband med den utredning som vi anser bör komma till stånd beträffande en samordning av diskrimineringslagstiftningen.
Att det inte får förekomma etnisk diskriminering i samband med myndighetsutövning eller annan offentlig verksamhet i förhållande till allmänheten är naturligtvis oerhört väsentligt, men den frågan regleras i annan lagstiftning.
En effektiv lagstiftning mot etnisk diskriminering är mycket viktig, men den får inte skymma att arbetet med attitydpåverkan är ännu betydelsefullare. Särskilt viktigt är att arbetsmarknadens parter engagerar sig mer energiskt på detta område.
Vänsterpartiet anser, i likhet med åtskilliga remissinstanser, att mycket talar för att alla bestämmelser om diskriminering på arbetsmarknaden bör samlas i en lag. Samtidigt bör de olika ombudsmännen placeras under riksdagen i stället för under regeringen. Detta för att förstärka deras oberoende. Arbetet med att samordna lagstiftningen kan bli relativt omfattande. Den nu aktuella lagen och de två andra antidiskrimineringslagar som regeringen avser lämna förslag om inom kort bör därför antas av riksdagen. Regeringen bör därefter omgående tillsätta en utredning med uppgift att lägga fram förslag om en samlad antidiskrimineringslagstiftning.
I propositionen sägs att när det gäller meritvärderingsfrågor har den som söker ett arbete och åberopar vissa meriter en grundläggande skyldighet att själv göra sina meriter, t.ex. utländska examina, ”förståeliga ” för arbetsgivare. Bara en arbetssökande som gjort vad som kan krävas och ändå blir mindre förmånligt behandlad kan ha fog för ett påstående om diskriminering om arbetsgivaren inte bedömer meriterna rättvist. Här förtjänar att ånyo påpekas den stora betydelse det har att ansvariga myndigheter bedriver ett effektivt arbete när det gäller ekvivalering av utländska examina.
Mot propositionens resonemang kan ingen invändning riktas, men den bör kompletteras med ytterligare ett led som fanns med i utredningen, nämligen följande: Skall diskrimineringsförbudet få någon verkan kan man inte godta som förklaring från en arbetsgivare att anledningen till att en sämre kvalificerad person av en viss etnisk tillhörighet har blivit kallad till anställningsintervju, eller till och med anställts, framför en bättre kvalificerad sökande av annan etnisk tillhörighet, är att arbetsgivaren inte haft tid eller resurser att pröva sökandens kvalifikationer. Det måste således i detta sammanhang ställas vissa krav både på den arbetssökande och på arbetsgivaren.
En arbetsgivare som anlitar ett privat rekryteringsföretag föreslås bli ansvarig för om detta företag bryter mot diskrimineringsförbudet. Detta skall dock inte gälla arbetsförmedlingen på grund av att den är en statlig myndighet. Detta argument saknar helt bärkraft. För något år sedan avslöjades för övrigt att det på vissa arbetsförmedlingar förekom att arbetssökande med invandrarbakgrund på begäran av vissa arbetsgivare systematiskt sorterades bort. Det är helt oacceptabelt att den offentliga arbetsförmedlingen skall utgöra ett slags frizon där lagen inte gäller. Vänsterpartiet anser därför, i likhet med utredningen, att det inte skall göras något undantag från lagens tillämpningsområde för den offentliga arbetsförmedlingen.
Det är en brist i den föreslagna lagen att diskrimineringsförbudet inte omfattar platsannonser och att det är tillåtet att i en platsannons förklara att endast sökande med viss hudfärg är välkomna med en ansökan. Diskrimineringsförbudet bör utvidgas på denna punkt.
Regeringen lägger inget förslag om positiv särbehandling utan menar att den nya lagen först måste ges en möjlighet att verka innan man tar ställning till om det behövs ytterligare åtgärder. Vänsterpartiet kan acceptera att det inte nu förs in en möjlighet till positiv särbehandling i lagen. Vi vill dock understryka att frågan har stor aktualitet. Om den nya lagen inte visar sig tillräckligt verksam och om de negativa attityderna på arbetsmarknaden till personer med utländsk bakgrund inte kan motverkas tillräckligt effektivt måste ställningstagandet omprövas.
Trakasserier som har annan grund än den utsattes etniska tillhörighet, men som tar sig etniska uttryck skall enligt regeringen inte omfattas av lagens definition. Att en arbetsgivare på grund av personliga motsättningar kallar anställda av viss etnisk tillhörighet för exempelvis svartskallar skall således inte räknas som etniska trakasserier. Utredningen har i motsats till regeringen ansett att även sådana trakasserier bör omfattas av lagens trakasseriförbud. Vänsterpartiet anser att utredningens ställningstagande är det enda rimliga om man inte vill lämna fältet tämligen fritt för etniska trakasserier, som i efterhand kan ges personliga motiv. Trakasserier som tar sig etniska uttryck måste anses ha samband med etnisk tillhörighet.
I utredningen sägs att det för att syftet med regeln – att skydda den som utsätts eller utsatts för trakasserier – inte skall motverkas kan det inte tillåtas att en arbetsgivare förhåller sig passiv enbart av det skälet att ord står mot ord. När förhållandena är oklara och de inblandade lämnar motstridiga uppgifter bör krav ställas på arbetsgivaren att vara aktiv och bidra till att en ytterligare utredning kommer till stånd. Regeringen vill däremot begränsa arbetsgivarens skyldighet att vidta utredningsåtgärder till situationer där mer talar för att etniska trakasserier förekommit än motsatsen. På så sätt kommer betydelsen av regeln att begränsas mycket starkt. Vänsterpartiet ansluter sig till utredningens synsätt i denna fråga.
Utredningen föreslår en lagregel med följande lydelse: ”En arbetsgivare får inte heller utsätta en arbetssökande eller arbetstagare för etniska trakasserier.” Det innebär att arbetstagaren – när arbetsgivaren är en fysisk person – i vissa fall kommer att kunna välja mellan två vägar att hävda sin rätt till skadestånd. En väg är att polisanmäla gärningen och yrka skadestånd i ett eventuellt brottmål. En annan är att föra talan med stöd av den föreslagna bestämmelsen. I motsats till regeringen anser Vänsterpartiet att det inte finns några olägenheter med en sådan reglering.
Som utredningen klargör bör det vid påstådd indirekt diskriminering åligga arbetstagaren eller den arbetssökande att visa att det finns en etnisk faktor och att det till synes neutrala kriteriet, bestämmelsen eller förfarandet missgynnar en väsentligt större del av den grupp den förfördelade tillhör jämfört med övriga grupper. Om detta uppfylls skall arbetsgivaren visa att tillämpningen av bestämmelsen, kriteriet eller förfarandet motiveras av sakliga skäl och att åtgärden är lämplig och nödvändig för att nå syftet.
På sidan 42 i propositionen rör regeringen till begreppen genom att felaktigt hävda att arbetstagaren har att visa att det förekommit mindre förmånlig behandling som har samband med etnisk tillhörighet. Något sådant samband skall ej behöva styrkas.
En arbetssökande som vid anställning diskrimineras skall liksom enligt nu gällande lag endast kunna erhålla allmänt, men inte ekonomiskt, skadestånd. Regeringen motiverar detta med att ett anspråk på ekonomisk kompensation för förlorad lön m.m. måste grundas på att den arbetssökande skulle ha en principiell rätt till en viss anställning eller åtminstone till de förmåner som följer av anställningen. Men en sådan rätt finns inte, vare sig enligt nu gällande lag mot etnisk diskriminering eller enligt annan lagstiftning. Regeringen gör sig emellertid skyldig till ett cirkelresonemang – eftersom en sådan rätt inte finns kan eller bör den inte heller införas. Men en sådan rätt finns redan i flera länder, bl.a. Canada.
Vänsterpartiet anser att en rätt till ekonomiskt skadestånd bör införas i dessa fall och ansluter sig i huvudsak till vad experten i utredningen, Elsabeth Wudie, anförde i sitt särskilda yttrande i frågan. Svårigheter att praktiskt genomdriva en rätt till en viss anställning får hanteras genom en lämplig anpassning av de rättsliga konsekvenserna av lagbrott. Den lämpligaste lösningen vore att den som inte erbjudits ett arbete på grund av att arbetsgivaren brutit mot lagen om etnisk diskriminering i arbetslivet skall ha rätt till kompensation, både för kränkningen och den ekonomiska förlusten. Storleken på det ekonomiska skadeståndet kan begränsas till maximalt 16 månadslöner efter förebild i 39 § lagen om anställningsskydd.
I den nu gällande lagen mot etnisk diskriminering finns en bestämmelse om att arbetsgivare inte får betungas onödigt genom skyldigheten att lämna uppgifter till DO för att denna skall kunna fullgöra sin tillsyn. Det finns ingen motsvarande begränsning av uppgiftsskyldigheten i jämställdhetslagen och utredningen förslog att den tas bort från den nya lagen. Vänsterpartiet delar utredningens uppfattning och anser att de skäl som förebärs i propositionen för att behålla den gamla ordningen är föga övertygande. Det får förutsättas att DO är en klok och omdömesgill person som inte onödigtvis betungar arbetsgivare med krav på uppgifter.
Utredningen föreslår att arbetstagarorganisationer som har kollektivavtal med en arbetsgivare skall kunna göra en framställan till Nämnden mot diskriminering om vitesföreläggande för arbetsgivaren beträffande skyldighet att vidta aktiva åtgärder. Regeringen vill utreda saken ytterligare. Vänsterpartiet kan inte se behov av ytterligare utredning och föreslår därför följande tillägg till 26 § första stycket: ”Ett sådant föreläggande kan också meddelas av nämnden på framställning av en arbetstagarorganisation i förhållande till vilken arbetsgivaren är bunden av kollektivavtal.” Andra stycket bör inledas: ”Ombudsmannen eller arbetstagarorganisationen”
Både utredningen och regeringen föreslår att fristen för den enskilde att väcka talan enligt 66 § första stycket 1 om organisationen avstått härifrån skall vara två månader. Vänsterpartiet anser att den tidrymden är alldeles för kort om ambitionen är att den nya lagen skall bli praktiskt användbar. Vi anser att tidsfristen i 41 § bör vara sex månader.
Antidiskrimineringsklausuler vid offentlig upphandling har i stor omfattning använts i USA, Canada och Storbritannien och kan vara ett verksamt medel för att motverka etnisk diskriminering. Statliga, kommunala och landstingskommunala myndigheter bör – när inga rättsliga hinder föreligger – åläggas att i största möjliga utsträckning ta in antidiskrimineringsklausuler i avtal med leverantörer av varor och tjänster. En utredning bör omgående tillsättas för att komma med preciserade förslag för genomförandet av en sådan ordning.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär tillsättande av en utredning med uppdrag att i enlighet med vad som anförts i motionen dels lägga fram förslag om en samlad diskrimineringslagstiftning, dels föreslå hur utbildnings- och värnpliktsväsendet skall omfattas av lagstiftningen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att även arbetsgivaren har vissa skyldigheter när det gäller att pröva en arbetssökandes kvalifikationer,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att arbetsgivarens ansvar också skall omfatta brott mot diskrimineringsförbudet av den offentliga arbetsförmedlingen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att diskrimineringsförbudet bör omfatta platsannonser,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att trakasserier som tar sig etniska uttryck måste anses ha samband med etnisk tillhörighet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om arbetsgivarens utredningsskyldighet när det föreligger motstridiga uppgifter om etniska trakasserier,
att riksdagen beslutar om en ny 11 § i lagen med följande lydelse: ”En arbetsgivare får inte heller utsätta en arbetssökande eller arbetstagare för etniska trakasserier”,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att arbetstagaren inte behöver styrka samband mellan den mindre förmånliga behandlingen och den etniska tillhörigheten,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rätt till ekonomiskt skadestånd för diskriminerade arbetssökande,
att riksdagen beslutar att näst sista meningen i den föreslagna 24 § skall utgå,
att riksdagen beslutar om följande tillägg till den föreslagna 26 § första stycket: ”Ett sådant föreläggande kan också meddelas av nämnden på framställning av arbetstagarorganisation i förhållande till vilken arbetsgivaren är bunden av kollektivavtal” och att i andra stycket lägga till orden ”eller arbetstagarorganisationen” efter ”Ombudsmannen”,
att riksdagen beslutar att talefristen i den föreslagna 41 § skall vara sex månader,
att riksdagen hos regeringen begär tillsättande av en utredning med uppdrag att lämna närmare förslag om hur en ordning med antidiskrimineringsklausuler vid offentlig upphandling skall genomföras.
|
Gudrun Schyman (v) |
|
|
Hans Andersson (v) |
Ingrid Burman (v) |
|
Lars Bäckström (v) |
Owe Hellberg (v) |
|
Tanja Linderborg (v) |
Eva Zetterberg (v) |