Regeringens proposition om en politik för storstaden på 2000-talet innehåller endast ett förslag till riksdagsbeslut, nämligen att riksdagen godkänner regeringens förslag om mål och inriktning för storstadspolitiken. Målen formuleras som
att ge storstadsregionerna goda förutsättningar för tillväxt och därmed kunna bidra till att nya jobb skapas såväl inom regionerna som i övriga delar av landet.
att bryta den sociala och etniska segregationen i storstadsregionerna och att verka för jämlika levnadsvillkor för storstädernas invånare.
Mer konkret än så är inte den proposition som genom utredningar förberetts under hela mandatperioden. Resten av propositionen handlar om hur redan beslutade eller aviserade medel kan återanvändas under rubriken ”storstadssatsning”.
Många av regeringens övriga målformuleringar upplevs nog av de flesta som självklara. Det är därför tragiskt att socialdemokratiska politiker i regeringen, landstingen och kommunerna under snart fyra år inte har lyckats förbättra situationen inom de områden som pekas ut i propositionen.
Det första målet för den av regeringen föreslagna storstadspolitiken handlar om långsiktigt goda tillväxtförutsättningar för nya jobb. Vem skriver inte under en sådan målsättning? Problemet är för det första att Socialdemokraterna under hela mandatperioden har försämrat just de långsiktigt goda tillväxtförutsättningarna och röstat emot de nödvändiga förändringar som bl.a. Kristdemokraterna har föreslagit i riksdagen.
För det andra är problemet med den storstadspolitik som skisseras i propositionen att tillväxtförutsättningarna förutsätts kunna förbättras genom statligt reglerade punktinsatser. Enligt Kristdemokraterna bör i stället de långsiktigt hållbara och goda tillväxtförutsättningarna huvudsakligen skapas genom generellt goda förutsättningar för arbete, utbildning och företagande. Det är detta som är statens viktigaste uppgift. Regeringen föreslår långsiktighet i sina målformuleringar om tillväxt, men när förslagen konkretiseras handlar det om statligt reglerade punktinsatser med projektbidrag för de närmaste tre åren. Långsiktiga tillväxtförutsättningar för nya jobb skapas inte med projektbidrag! Regeringens målsättningar är bra, men politiken är felaktig.
En politik som tar sikte på att skapa generellt goda förutsättningar kommer också att bidra positivt till storstädernas utveckling. I detta avsnitt redovisas översiktligt den inriktning som Kristdemokraterna anser är nödvändig för att bryta den dåliga sysselsättningsutvecklingen. När det gäller konkreta förslag hänvisas till Kristdemokraternas motion (1997/98:Fi22) med anledning av regeringens ekonomiska vårproposition.
Insikten om att endast den privata sektorn kan skapa den expansion av samhällsekonomin och den ökning av det totala antalet arbetstillfällen som Sverige så väl behöver föranleder oss att förorda en ny politik som bygger på strukturella och tillväxthöjande åtgärder.
Attityderna till företagande måste bli bättre. Inställningen till företagande, företagsklimatet, är avgörande för benägenheten att starta företag. Politiker, skolor, företagare, organisationer med flera har ett gemensamt ansvar för detta.
En fortsatt produktivitetstillväxt är viktig. En väl fungerande infrastruktur, inklusive telekommunikationer och informationsteknologi, är också en central förutsättning för att svenskt näringsliv i hela landet ska kunna expandera.
Stora satsningar på forskning och utbildning är nödvändiga om svenskt näringsliv ska kunna fortsätta att utveckla produkter som är internationellt konkurrenskraftiga. Goda forskarmiljöer är viktiga för att behålla forsknings- och utvecklingsverksamhet i Sverige. Utbytet mellan högskolor/universitet och näringsliv för att stimulera kommersialiseringen av forskningsresultat måste förbättras.
Många, framför allt mindre företagare, upplever sig ofta kämpa mot en kompakt byråkrati. Detta avskräcker många från att starta företag och gör företagandet krångligare än det borde vara. Regeringens senfärdighet i dessa frågor är påfallande. Man kan inte gärna skylla på att förändringarna medför kostnader. I stället torde senfärdigheten bero på bristande insikt och intresse för dessa frågor. Småföretagardelegationens förslag bör genomföras skyndsamt. För att nå full effekt måste det fortsatta avregleringsarbetet ha politiskt stöd från allra högsta politiska nivå.
Samordning av de olika statliga verksamheterna som handhar företagarfrågor bör ske samtidigt som en kontinuerlig omprövning av regleringar, uppgiftsinhämtande och bestämmelser genomförs. Det finns också anledning att se över alla de myndigheter, institutioner och organisationer som på olika sätt handhar företagarfrågor och hitta former för att samordna de olika verksamheterna på ett sätt som dels förenklar för företagen, dels kan innebära rationaliseringar och effektiviseringar av de olika stöd som staten ger till företagen.
Varje departement bör vid lagstiftningsärenden undersöka vilken effekt lagen kommer att ha för företagande. Många av de lagar, förordningar, avtal och andra regler som styr näringslivet och arbetsmarknaden är anpassade till de stora och multinationella företagen. Den skillnad som finns mellan stora och små företag måste avspeglas även i regelverken.
Kapitalförsörjningen för de mindre företagen måste förbättras genom ett permanent riskkapitalavdrag och avskaffande av dubbelbeskattningen.
Den av regeringen tidigare vidtagna åtgärden att ändra tidpunkten för redovisning av moms är principiellt felaktig. De praktiska konsekvenserna för många företags likviditet är förödande.
Arbetsrätten måste reformeras så att den bättre svarar mot dagens arbetsmarknad och unga människors syn på arbete och flexibilitet. Särskilt de små företagen drabbas av dagens stela regelverk.
Ökade krav på flexibilitet i arbetslivet ställer också allt större krav på fortlöpande kompetensutveckling. Olika metoder för att stimulera till såväl egen kompetensutveckling som utbildning inom arbetslivet måste prövas. Kristdemokraterna föreslår att ett system med individuella utbildningskonton införs.
Royalty på patenterade uppfinningar bör vara skattefri i två år för att därefter beskattas som inkomst av kapital. Nya rön inom FoU bör göras mer tillgängliga för småföretagen.
Målet för den översyn av företagsstöden som nu görs bör kunna vara sänkta företagsstöd i utbyte mot sänkta skatter, till exempel arbetsgivaravgifter. En rättvisare konkurrenssituation ska eftersträvas.
Den ekonomiska tillväxten måste spridas över hela landet. Staten har en viktig roll att spela i detta sammanhang. För att det ska ske behövs regioner med flera lokala tillväxtpooler. Storstäderna har en viktig roll att spela som ”tillväxtmotorer” i den svenska ekonomin, men staten får inte bara stirra sig blind på de tre storstäderna utan också medverka till en positiv utveckling på längre sikt även för andra regioner.
Regeringens andra övergripande mål är bryta den sociala och etniska segregationen i storstäderna. Även detta mål är lätt att skriva under på. Man måste dock ställa sig frågan om vilken beslutsnivå som är mest lämplig för att lösa de s.k. segregationsproblemen. Man kan konstatera att regeringen uppenbarligen inte anförtror exempelvis Socialdemokraterna i Stockholm att själva arbeta vidare med dessa frågor. Kristdemokraternas uppfattning är, bortsett från den högre utbildningen, att de delmål som regeringen formulerar i propositionen i första hand bör förverkligas genom beslut på regional och lokal nivå, dvs. inom landsting och kommuner. Men då måste också dessa ges möjligheter att använda befintliga resurser friare än med dagens regler. Kristdemokraterna har sedan länge föreslagit en friare användning av bl.a. arbetsmarknadsmedel för att kommuner och landsting ska kunna sätta in exempelvis utbildningsinsatser där, och när, det är extra angeläget. Det handlar framför allt om att förbättra undervisningen i svenska för invandrargrupper så att dessa så snart som möjligt får de kunskaper i svenska språket som krävs för att de ska kunna delta på någorlunda lika villkor på arbetsmarknaden.
Regeringen tar också upp som ett delmål att socialbidragsberoendet bör minskas. Det är bra, men också på denna punkt kan man konstatera att regeringens politik hittills är helt misslyckad. Socialbidragskostnaderna har ökat stadigt sedan 1994. Detta är en effekt av dels de nedskärningar som regeringen gjort för de sämst ställda inom de statliga transfereringssystemen, dels av den tillväxtfientliga politik som bedrivits under mandatperioden och som gjort att sysselsättningen nu är lägre än den som fyrpartiregeringen lämnade efter sig.
Kristdemokraterna delar sammanfattningsvis de mål som regeringen begär att riksdagen ska godkänna, men vill i stora delar se en annan och generell inriktning av resursanvändningen än de förslag som regeringen aviserar för att uppnå målen. Därtill bör det i de flesta fall vara regionala och lokala beslut om resursanvändningen som ska eftersträvas i stället för statliga försök till fjärrstyrning. Därför bör regeringen ges till känna vad som krävs för att skapa långsiktigt hållbara och goda tillväxtförutsättningar och vilken ansvarsfördelning som är mest lämpad mellan stat, kommun och landsting.
Den nuvarande regeringen avser enligt propositionen att (om den får möjlighet) återkomma i höstens budgetproposition med de konkreta budget- och lagförslagen. Om så sker kommer Kristdemokraterna i det sammanhanget att ta ställning i detalj till dessa förslag.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om storstads- och tillväxtpolitikens utformning.
|
Michael Stjernström (kd) |
|
|
Ulf Björklund (kd) |
Dan Ericsson (kd) |
|
Rose-Marie Frebran (kd) |
Holger Gustafsson (kd) |
|
Göran Hägglund (kd) |
Mats Odell (kd) |