Storstaden har stora kontraster. Många människor bor i storstadens utsatta förorter. Arbetslösheten är hög, utbildningsnivån är låg, allt för många lever på socialbidrag osv. Vi i Folkpartiet är emellertid övertygade om att problemen i storstadsområdena kan lösas med en liberal politik. Det gäller då att föra en politik som tar sin utgångspunkt i den enskilde individen. "Hela Sverige skall leva" om samhällsutvecklingen skall kunna bli bra. Folkpartiet för därför en politik som tar hänsyn både till storstadsbon och landsbygdsbon. Med en god utveckling i samtliga storstadsområden kan vi nå en bra utveckling i hela landet.
Vi delar därför regeringens mål för storstadspolitiken, dvs. att storstadsregionerna ges goda förutsättningar för tillväxt för att därmed kunna bidra till att nya jobb skapas såväl inom regionerna som i övriga delar av landet; politiken skall verka för att bryta den sociala och etniska segregationen i storstadsregionerna samt att verka för jämlika levnadsvillkor för storstädernas invånare. Utöver detta vill vi tillägga målet att de enskilda invånarna ska ges ökade möjligheter att forma sina liv och sin framtid.
Vi är övertygade om att det för att nå de ovan angivna övergripande målen krävs en annan inriktning på en generell politik samt att de selektiva insatserna, i form av projekt och särregler, i hudvudsak formas av dem det gäller. I propositionen redogörs för ansvarsfördelningen, men medborgarna själva finns inte med som aktörer. Det är vår uppfattning att en grundläggande förändring, särskilt för att skapa utveckling lokalt i utsatta förorter, är att människorna själva, som individer eller i grupper, frivilligt ges betydande möjligheter till självbestämmande.
Antingen man bor i storstadsförorter som Alby eller Hammarkullen eller i glesbygdsorter som Idre eller Dorotea så måste grunden för politiken ta sin utgångspunkt i den enskilde individens och områdets förmåga att mobilisera sina resurser utifrån sina egna förutsättningar. Det är först genom en sådan politik vi kan få en gynnsam utveckling med god tillväxt, fler jobb och företag.
Folkpartiet har sedan en lång tid tillbaka talat för behovet av lokal mobilisering i våra glesbygds- och landsbygdsområden. Mobiliseringen av lokala resurser är minst lika viktig i storstadsområdena för att nå utveckling och tillväxt. Det är därför hög tid att se den lokala mobiliseringen och den enskilde individen som en utvecklingspotential också i storstaden. Här har storstäderna mycket att lära av landsbygdsrörelsen och byautvecklingen. På samma sätt som det går att förvandla en bostad till ett hem borde det gå att förvandla ett bostadsområde till en hembygd.
Arbetet i storstadskommittén och framtagandet av propositionen visar med all tydlighet att ansvaret för storstadspolitiken är oklart och splittrat. Storstadskommittén sorterade under Socialdepartementet. Propositionen togs fram av Finansdepartementet för att sedan remitteras till arbetsmarknadsutskottet i riksdagen. Denna splittrade hantering är olycklig. Storstadsfrågorna är visserligen av en övergripande karaktär som inte kan anses vara bundna till någon speciell sektor, men lika väl måste någon ha ett huvudansvar. Det syns också tydligt i propositionen att en politik för storstaden berör många områden. Det handlar om allt från arbetsmarknadspolitik och bostadspolitik till kulturpolitik och utbildningspolitik. Precis som för regionalpolitiken bör ett departement och ett statsråd ha huvudansvar. Om regeringen inom sig väljer en lösning med en storstadsdelegation kan detta säkert vara bra för samordningens och ansvarsfördelningens skull. Vi anser dock inte att delegationen ska få alla de uppgifter som skisseras i propositionen. Några förhandlingar och förhandlingsöverenskommelser mellan delegation och regionala företrädare skall enligt vår uppfattning inte ske. Vi vill inte ha en förhandlingsekonomi eller politiska uppgörelser i slutna grupper. Delegationen får inte bli ett organ för samtal endast mellan regeringen och kommunalråden i de aktuella kommunerna.
Viktigast för att bekämpa segregation och utanförskap är:
Mer makt åt den enskilde
Bästa utbildningen åt dem som bäst behöver den
Goda förutsättningar för jobb och företagande
En skola med god kvalitet är av största vikt var man än befinner sig i Sverige. Behovet av en bra skola är en viktig faktor i många förortsområden för att bryta segregation och höja utbildningsnivån, inte minst p.g.a. att invandrartätheten är hög i dessa områden med därtill följande språkproblem. Ett faktum är att allt för många elever lämnar grundskolan i socialt utsatta områden utan godkända betyg. Detta måste med kraft motarbetas. Magnetskolor, friskolor och fritt val av gymnasieskola är några viktiga insatser som på ett aktivt sätt kan förbättra skolan och därmed höja områdets status. Tidiga insatser, redan i förskolan och helst med föräldrarnas stöd, är viktigt.
Regeringen föreslår i propositionen att storstadsområdena skall tilldelas 5 000 nya permanenta platser på högskolorna fr.o.m höstterminen år 2 000. Folkpartiet anser att det är bra om fler platser på högskolan tilldelas storstadsområdena. Detta inte minst mot bakgrund av att antalet personer som har eftergymnasial utbildning måste öka. Det är dock värt att notera att det är många invnadrare som har eftergymnasial utbildning från sina hemländer men ändå har svårt att få ett jobb som är jämförbart med utbildningen i Sverige. Detta är ett stort problem som på alla sätt måste lösas.
Många politiker tenderar ofta att försöka lösa problem i ett område med olika selektiva insatser. Storstadspolitiken är inget undantag. Från regeringshåll åker man runt och delar ut pengar till olika förorter i kris i tron att dessa pengar skall lösa alla problem genom att konstlade jobb m.m skapas. Samtidigt får en intilliggande annan problemförort inget stöd alls. Från moderaterna är man också inne på selektiva åtgärder när man föreslår att vissa utsatta förortsområden skall bli ekonomiska frizoner med slopade arbetsgivaravgifter. Denna inställning är något märklig då moderaterna samtidigt är emot att ha "frizoner" i glesbygden med nedsättning av socialavgifter där.
Folkpartiet anser att kungsvägen till fler jobb och företag går genom generella åtgärder över hela landet. Vi vill därför föra en politik som innebär skattesänkningar på jobb, och då framförallt inom tjänstesektorn. Vår heltäckande politik för fler jobb och företag finns samlad i vår motion i samband med vårbudgeten 1998 (1997/98:Fi19).
För att de kommuner som har höga kostnader för utbildning, socialpolitik etc ska klara dessa krävs att det kommunala kostnadsutjämningssystemet i än högre utsträckning än nu tar hänsyn till detta.
Ett sätt att söka överbrygga de stora ekonomiska klyftorna mellan kommuner med god skattekraft och mindre tryck på sociala kostnader och dem med sämre skattekraft och stora sociala kostnader är en inomregional skatteutjämning, likt den som Stockholms läns landsting sedan lång tid har. Detta är ett uttryck för ett gemensamt regionalt ansvar och man bör överväga att öppna en sådan möjlighet generellt.
Den regionala planeringen är en angelägen del för att stärka utvecklingen i storstäderna. Det är viktigt att det även fortsättningsvis finns ett delat ansvar för planeringen mellan de berörda kommunerna, landstingen, länsstyrelserna samt de regionala självstyrelseorganen. De samordnade regionplaneorganen i Stockholmsregionen och i Göteborgsregionen är härvidlag mycket viktiga instanser i planprocessen.
Vi vill när det gäller planfrågor särskilt påpeka att etableringen av fler stormarknader och småbutiker och den därmed skapade ökade konkurrensen och det breddade utbudet i hög utsträckning bidrar till att pressa priserna. Detta är särskilt viktigt för de människor som har de minsta plånböckerna. Såväl etablering av nya stormarknader som av mindre kvartersbutiker och livsmedelsbutiker specialiserade på olika invandrargruppers efterfrågan har visat sig pressa priserna och bredda utbudet.
Boendevalet görs av många utifrån val av livsmönster. Men för en del gör livssituationen att inget val finns. För oss liberaler är det en viktig politisk utmaning att bryta den ökade segregationen. Vi tror att det går att skapa en levande hembygd även i utsatta bostadsområden.
Med den förda bostadspolitiken under framför allt 1960-talet skapades stora opersonliga bostadsområden utanför alla större städer i landet. I många av dessa områden finns det brister i miljön, dålig service, bristande underhåll av fastigheterna och invånare som är otrygga. Kampen mot boendesegregationen kan därför bara till viss del föras med traditionella bostadspolitiska redskap. Det handlar om makt över arbetet, boendet, skolan och den sociala servicen och fritiden. Det handlar om levande samhällen, där människor i sin vardag kan utvecklas i gemenskap. Folkpartiet har tidigare sagt nej till den miljardsatsning för nya rot-projekt som går under beteckning lokala investeringsprogram. Vi anser, först och främst, att det är ett ineffektivt och ibland oseriöst användande av statliga medel, men det är också ett uttryck för ett centralistisk planekonomiskt tänkande. För att öka möjligheterna till såväl boinflytande som självförvaltning bör den av Storstadskommittén tidigare föreslagna förändringen av hyresförhandlingslagen införas.
När man projekterar bostadsområden och planerar större renoveringar bör man blanda egnahem, bostads- och hyresrätter i olika storlekar. Fastighetsägare i storstädernas förorter måste ta ett större ansvar. Genom varsamma renoveringar av fastigheterna och närmiljön i samförstånd med hyresgästerna kan de som vill bo kvar, samtidigt som man skapar en bättre och mer attraktiv boendemiljö.
Det är också viktigt att människor med medicinska eller sociala förturer ges möjlighet till lämplig bostad, trots att kommunernas lagliga rätt att anvisa bostadssökande till bostad försvunnit.
Vad som ovan angivits om en social dimension i bostadsplanerandet bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Utveckling i storstädernas utsatta områden handlar i hög utsträckning om integrationspolitik.
Integrationspolitikens mål skall vara
lika rättigheter, möjligheter och skyldigheter för alla oavsett etnisk och kulturell bakgrund,
en samhällsgemenskap med samhällets mångfald som grund
en samhällsutveckling som kännetecknas av ömsesidig respekt och tolerans och som alla oavsett bakgrund skall vara delaktiga i och medansvariga för.
Det integrationspolitiska arbetet ska särskilt inriktas på att
ge förutsättningar till individens egen försörjning och delaktighet i samhället
värna grundläggande demokratiska värden och verka för kvinnors och mäns lika rättigheter och möjligheter
förebygga och motverka diskriminering, främlingsfientlighet och rasism.
Regeringen pekar i propositionen på några bra företeelser t.ex. IFS men detta är helt otillräckligt. Kommittén föreslog å sin sida ett antal saker – skattesänkning på tjänster, förenklingar och riskkapital – som regeringen helt struntat i att ta till sig.
De stödsystem som byggts upp från staten har uppenbart inte haft storstädernas utsatta förorter och deras befolkning som målgrupp. Såväl lokalisering som utformning av verksamheterna talar för att man haft helt andra människor i tankarna. Almi företagspartners har visserligen i uppdrag att i högre utsträckning nå invandrare, men av detta ser man ytterst litet. Lånemöjligheten för dem som inte redan har ett eget kapital är obefintlig, liksom förståelsen för de problem, svårigheter, möjligheter och idéer som finns. Vi tror att en grundförutsättning för att lyckas är att Almi rekryterar konsulter från berörda grupper och förlägger sin verksamhet där människorna finns. ALMI och övriga statliga verksamheter måste få ett tydligare uppdrag att verka för fler företagare i utsatta förorter.
Inom vissa invandrargrupper har man trots de dåliga förutsättningarna lyckats väl med ett utbrett företagande. Det handlar ofta om att man successivt byggt upp egna stödsystem, nätverk och skaffat sig den kunskap som behövs på egen hand. I vissa förortsområden har man lyckats bryta de statliga och kommunala systemen och rutinerna och byggt upp fungerande lokala verksamheter inom ramen för den offentliga sektorn. Ytterligare andra har vid sidan om de offentliga verksamheterna börjat bygga upp rådgivningsbyråer och konsultföretag som riktar sig särskilt mot förortsborna. Så länge staten lägger ner offentliga medel på rådgivning och stöd för nyföretagare måste dessa vara tillgängliga på lika villkor för alla.
Vi anser att de människor som har idéer och behöver stöd lika gärna ska kunna vända sig fristående institutioner, exempelvis handelshus, företagarföreningar, som till de statliga och att någon typ av servicecheck för blivande företagare därför behöver inrättas.
Vi har kämpat för ett universitet på Södertörn, som nu blivit verklighet i och med högskolan. Det är bra – likaså att Malmö fått en högskola.
Alltför få av de nya platserna har hittills kommit storstädernas invånare tillgodo. Det är därför bra att den högre utbildningen i storstadsområdena nu tilldelas fler platser. Vi stödjer även regeringens förslag om ett startår för personer som kommer från studieovana miljöer.
Även en betydande del av den redan beslutade expansionen bör komma storstäderna till del.
Som vi redan tidigare nämnt så är Folkpartiets linje att vi säger nej till selektiva åtgärder och projekt som kan benämnas som en sorts ”godispåsar” till förorten men ja till generella pengar. Det är inte meningen att Göran Johansson och Göran Persson skall göra upp om vilka projekt som ska bedrivas i Hammarkullen utan att invånarna får något att säga till om. Resultatet kan lätt bli att stora delar av pengarna går till inköp av någon gammal ladugård med stora renoveringsbehov för att skapa konstlad sysselsättning och sedan är pengarna slut.
Vi noterar att samma projektpengar delas ut gång på gång. De är dessutom enligt propositionen till stor del styrda till speciella ändamål – endast 90 milj finns tillgängliga för lokalt inflytande och av dessa ska en betydande del gå till andra kommuner än storstadskommunerna.
Det är bra att regeringen hävdar att arbetslinjen också skall råda i storstadsområdena. Vi vill dock återknyta till Folkpartiets grundläggande inställning att det övergripande målet är att pressa ner den totala arbetslösheten. Inga projektpengar i världen eller löfte om sysselsättning till alla mellan 16 och 65 år skapar några nya riktiga jobb om inte åtgärder för fler jobb genom företag sätts in.
Medborgarkontraktet är ett sätt för förtroendevalda och anställda i kommunen att möta medborgarna. Kontraktets innebörd är för det första att varje medborgare ska veta sina rättigheter och skyldigheter inom välfärdspolitiken. För det andra ska man kunna jämföra tillgängliga alternativ. Man ska lätt kunna söka information och jämförelser. För det tredje ska man veta vart man vänder sig för frågor, för att få saker uträttade och för att klaga.
Genom införande av medborgarkontrakt underlättas för den enskilde att ta makten över sitt eget liv genom att möjligheten att orientera sig ökar, alternativen klarläggs och rationella beslut kan fattas. Tydlighet, kunskap och tydligt ansvar är viktiga steg för att bryta vanmakt och ersätta den med makt. Därför bör medborgarkontrakt införas i våra storstadskommuner.
Det är bra att regeringen säger att invånarna i utsatta förorter skall få tillgång till medborgarkontor. Det är ett steg i rätt riktning för att ge den enskilde mer makt över sig själv och sin hembygd. Medborgarkontoret är en modell för att enkelt och rationellt skapa det forum där medborgarkontraktet blir vardag för människorna. Genom medborgarkontoret ska människor slippa känna oro och vanmakt över att bli skickade fram och tillbaka. Ansvaret ska vara tydligt placerat och tjänstemännen ha klara beslutsbefogenheter så att problem kan lösas och vardagen fungera. Har misstag begåtts ska medborgaren ha rätt till förklaring, ursäkt och kanske till och med ersättning.
Valfrihet lyfter människan. Att själv vara med och påverka innebär att man visar ett större intresse och delaktighet för ett område. Därför är friskolor och rätten att fritt välja såväl skola som dagis för oss liberaler självklara verktyg för att ge individen makt och inflytande över sin vardag.
För att bryta socialbidragsberoendet måste först och främst statliga och kommunala myndigheter samarbeta mer i syfte att få ut fler i riktiga jobb. Regeringens mål om att halvera den öppna arbetslösheten är ett av hindren för att bryta socialbidragsberoende eftersom de människor som är utlämnade till detta sällan är registrerade som arbetslösa och därmed inte kommer ifråga för arbetsmarknadsåtgärder eller utbildning. Målet bör givetvis vara fler sysselsatta, fler som har riktiga jobb och därmed att fler kommer i åtnjutande av stöd på vägen mot ett jobb. De modeller som skisseras i Storstadskommittén med samverkan mellan olika myndigheter och aktörer med individuella utvecklingsplaner är mycket bra, men även kostnadsansvaret bör ändras. I Folkpartiets reservation i Storstadkommitténs slutbetänkande (SOU 1998:25) föreslår vi att ansvaret för kostnaden för socialbidragen borde delas lika mellan stat och kommun. Med en sådan gemensam finansiering skulle inte någon part tjäna på att försöka skjuta på försörjningskostnaderna för människor mellan olika system.
Att bryta ett mångårigt socialbidragstagande är inte lätt, hur gärna man än vill. Det enda som i praktiken står till buds idag är att få en anställning någonstans. Samtidigt är det extra svårt för den som länge stått utanför den ordinarie arbetsmarknaden – eller överhuvudtaget aldrig haft ett jobb – att ens komma ifråga för en anställning. Undersökningar visar också att risken att fastna i bidragsberoende är större desto yngre bidragstagaren är.
Regeringens mål om att halvera den öppna arbetslösheten har blivit överordnat att människor ska få jobb. Det innebär för invandrare och andra som står långt ifrån arbetsmarknaden stora risker att inte släppas in bland de arbetssökande. Invandrare löper stor risk att bli statistikpolitikens offer; genom att inte släppas in bland de officiellt arbetssökande kan man ej heller komma i fråga för de arbetsmarknadspolitiska åtgärder man i många fall väl skulle behöva.
Invandrare är underrepresenterade bland dem som får starta-eget-bidrag. Detta är till stor del en följd av två olika mekanismer: den ena att de näringspolitiska stödinsatserna i form av riskkapitalgivning, rådgivning etc inte har denna målgrupp för ögonen, den andra att en mycket stor grupp invandrare aldrig kommit in på arbetsmarknaden och därför inte har arbetslöshetsersättning och därför inte är berättigade till starta-eget-bidrag. Regeringen föreslår att utomnordiska invandrare ska kunna berättigas till starta-eget-bidrag.
Om någon tror sig kunna bryta sitt bidragsberoende och hitta en egen födkrok, t ex genom att sälja enklare tjänster, öppna en butik eller vara agent för en importvara kommer han eller hon tyvärr att finna att det är praktiskt taget omöjligt. Den som vill starta eget behöver ett litet startkapital, det saknar bidragstagaren. Han/hon har ingen möjlighet att finna finansiering på gängse riskkapitalmarknad. Den som saknar tillgångar och eget startkapital får inga lån. Lånar man istället pengar på mer informella vägar, genom släktingar och vänner, för att komma igång så mister man genast rätten till socialbidraget. Och därmed möjligheten att försörja sig någorlunda under ett uppbyggnadsskede av den egna verksamheten.
Ett grundläggande problem när det gäller att hjälpa individer ur bidragsberoende är att skatter, bidrag och avgifter är utformade så att det för många blir för hög tröskeleffekt när man vill ta sig in på arbetsmarknaden. Detta gäller framförallt möjligheten att ta sig ur socialbidragsberoendet. Detta bör vara en av de viktigaste uppgifterna för den utredning som pågår. Bidrags- och avgiftssystem ska utformas så att marginal- och tröskeleffekterna minskas. Skattesänkningar måste också genomföras som mildrar marginaleffekter för barnfamiljer och gör det möjligt för fler låginkomsttagare att leva på sin lön.
Alla barn måste erbjudas en allmän förskola – inte bara de som bor i socialt utsatta stadsdelar. Det är särskilt de som bäst behöver gå på dagis som skulle få nytta av detta. Folkpartiet har drivit att alla barn skall erbjudas plats på en allmän förskola. Det får då inte bli en liten grupp inom kommunen, där rätt sida av gatan avgör om bostadsområdet räknas som utsatt eller ej i myndigheternas och de statliga pengarnas ögon som avgör förskoleerbjudande. Det är viktigt att alla behandlas lika i en och samma kommun.
Vi stödjer regeringens förslag om insatser för språkutveckling i skolan och försök med lärlingsutbildning på gymnasiet, men de är otillräckliga.
Det finns knappast något samhällsområde där segregationen blir så tydlig som i skolan. I skolan förstärks den bostadssegregation som innebär att det i några områden bor väldigt många människor med låga inkomster och som ofta har råkat ut för arbetslöshet. Det mesta tyder på att segregationen har ökat i storstäderna under de senaste åren.
Skolor i olika bostadsområden har oerhört olika förutsättningar. Naturligtvis sätter det sina spår i en skola när 90 procent av barnen har ett annat modersmål än svenska eller i skolor där många barn kommer från stökiga hemmiljöer. Det behövs ofta undervisning i mindre grupper, fler speciallärare och mer resurser för elevvård. Det har inte alltid fungerat så att dessa skolor har fått kompensation så att de kan ge en vettig undervisning.
Precis som miljön i övrigt i många av miljonprogramsområdena har skolmiljön varit dålig: byggnaderna har präglats av trista fasader, dåliga byggmaterial och enformiga inomhusmiljöer. Istället för att vara bostadsområdets pärla och stolthet har skolan stått för något fult, nedklottrat och trist. Den signal som en sådan byggnad sänder ut är givetvis motsatsen till vad det borde vara: ett kunskapens tempel där morgondagens vuxna medborgare skall få lika livschanser.
Men skolor i utsatta områden har också många möjligheter. Lärarkåren är ofta mycket engagerad och består av personer som aktivt har valt att arbeta i skolor där utmaningarna är stora. Många har haft flera chanser att flytta till andra skolor i områden som anses lättare, men ändå bestämt sig för att vara kvar. Kommunerna bör därför uppmärksamma detta och premiera de lärare som väljer att arbeta kvar.
I boken "Riv skolan - börja lära, reformrörelser i USA" beskriver Sven Wiberg de s k magnetskolorna i New York City. Dessa 133 skolor görs särskilt attraktiva genom speciella program och resurser och har tillkommit som en ersättning och alternativ till den allt mer impopulära bussningen. Istället för att transportera barnen skapas skolor som förmår locka till sig barn från ett större område. Forskare från Columbiauniversitetet har visat att magnetskolorna tenderar att vara bättre än traditionella grannskapsskolor. Eleverna hoppar inte av skolan i förtid lika ofta som i andra skolor och presterar i genomsnitt bättre resultat. Lärarna är stolta och engagerade. En annan studie ger samma resultat.
På samma sätt borde grund- och gymnasieskolor i utsatta bostadsområden profileras och/eller genomgå en särskild kvalitetssatsning som kan innebära:
Extra satsning på svenskan
Ökat antal undervisningstimmar
Dans, musik eller sportprofil
Profil i något teoretiskt ämne: t ex matte, språk, miljö
Speciella attraktiva fritidsaktiviteter
I kombination med fritt skolval kan två syften nås. Dels får de barn som bor i området en extra bra skola, dels kan elever från andra områden söka sig dit.
Andra exempel på viktiga förbättringar är organiserad hjälp med läxläsning, skola på loven, varje elev har tillgång till dator. För att skapa sådana magnetskolor av de vanliga skolorna måste ett ökat självstyre tillåtas, och större budgetar medges för de skolor som lyckas nå denna typ av mål. Exempelvis måste det bli möjligt att locka med och uppmuntra med högre löner för personalen.
Frihet att välja skola skall vara en rättighet för alla. Särskilt i utsatta bostadsområden kan detta ha stor betydelse för att öka mångfalden och kvaliteten i skolan. De enskilda alternativen behöver bli betydligt fler och de skall kunna konkurrera med de offentliga skolorna på ekonomiskt lika villkor. Staten skall se till att alla skolor uppfyller grundläggande krav på kunskap och demokratiska värderingar.
Det har ett särskilt värde att minoritetsgrupper som så önskar, inom ramen för gällande regler, kan bygga upp egna institutioner, t ex skolor. Att tillsammans verka för att den egna kulturen och språket lever vidare och blomstrar ger självförtroende och styrka som främjar integrationen i samhället i övrigt. De estniska skolorna i Sverige drevs länge i motvind. De motarbetades därför att de ansågs bidra till segregation. Men tvärtom blev skolan en viktig motor för Sverige-esterna att behålla sin kultur och sitt språk, samtidigt som de smälte väl in i majoritetssamhället.
Med de nya reglerna för godkännande av friskolor har dock kommunerna möjlighet att säga nej om de anser att friskolan påverkar den kommunala skolan negativt. Inskränkt revirtänkande, oförmåga att tilltro människor kraften att själva välja sin framtid och rädsla för konkurrens och olikhet är väl några skäl till varför många kommuner nu säger nej till nya friskolor, oftast sådana som vänder sig till invandrare eller lokaliseras till utsatta områden. Denna inskränkning i möjligheten att etablera friskolor måste upphöra.
Flera rapporter på senare tid visar att segregation och utanförskap motverkas, inte förstärks, av etniskt och kulturellt baserade skolor. Genom att bli trygg i sin egen identitet kan också slussar öppnas till det svenska samhället. Att passera en skolgång i ”svensk” skola, utanför och utan att lära något, leder inte in i det gemensamma, det leder ut i utanförskap. Föräldrar måste ha rätt att skapa och välja den skola de tror ger deras barn den bästa starten i livet.
Språkkunskaper blir allt viktigare i ett samhälle med mer och mer internationella kontakter. Språkens ställning måste därför stärkas i skolan. Det innebär också att den rika flora av språkkunskaper som många invandrare har måste ses som en resurs. Det är en stor fördel att ha många människor i vårt land som t ex talar flytande spanska – ett av världens största språk. Också andra stora språk i världen t ex arabiska skulle kunna bli B- eller C-språk i några skolor med hjälp av de hemspråkslärare som redan är anställda av kommunen.
Ett led i detta är hemspråket. Gör hemspråket till tillval i skolan och engagera invandrarorganisationerna i hemspråksundervisningen som ett komplement. I klasser eller skolor med många barn med invandrarbakgrund kan svenskundervisning med fördel utökas. Så sker idag i många friskolor. Detta underlättas om timplanerna avskaffas.
Hälsotillståndet följer i stor utsträckning individens sociala situation. Ofta följer en dålig hälsa i spåren av arbetslöshet, låg inkomst, låg utbildning och social utsatthet. Detta perspektiv är mer markant i delar av storstäderna med en betydande bostadssegregation. Ur ett liberalt perspektiv är detta oacceptabelt och måste motarbetas. Det är en uppgift för bl a folkhälsopolitiken.
Hälso- och sjukvården har ett lagstadgat ansvar för folkhälsoarbetet. Något sådant ansvar finns inte i lagen när det gäller kommunernas verksamhet. Samtidigt ansvarar kommunerna för politikområden som rör invånarnas hälsa. Deras folkhälsoarbete inriktas främst på allergi, droger och miljö. En del kommuner har arbetat för att minska hälsoskillnaderna mellan olika grupper och då riktat sin verksamhet till kvinnor, invandrare och boende i vissa bostadsområden. Drygt hälften av kommunerna har inrättat någon form av hälsoråd. Denna utveckling är bra och bör vidareutvecklas i nära samarbete med landstingen. I denna del välkomnar vi regeringens förslag om folkhälsoråd.
Skolhälsovården är ett kommunalt ansvar. Vi anser att den har en rad viktiga uppgifter. Hit hör kartläggning av ohälsan i skolan, arbetet med att förebygga ohälsa och att hjälpa barn och ungdomar som av olika skäl mår dåligt. Vi anser att den neddragning av skolhälsovårdens resurser som skett på en del håll är olycklig och måste hejdas. I skolan märks en ökad efterfrågan på psykologiskt stöd till eleverna, och vi anser att eleverna utöver tillgång på läkare och sköterska också skall ha tillgång till psykolog och kurator.
Regeringens insatser för de bostadslösa är lovvärda – men det saknas insatser för de psykiskt sjuka som är bostadslösa. Denna grupp kräver ofta speciella insatser. Uppenbarligen har många psykiskt sjuka människor hamnat mellan huvudmännens ansvarsområden. Folkpartiet tycker det är viktigt att det finns mellanboendeformer för de psykiskt sjuka som skrivs ut från psykiatrin och som inte klarar eget boende. Det är viktigt att kommunerna bygger ut sådana mellanboendeformer.
En annan aspekt som saknas i regeringens skrivelser om de bostadslösa är de frivilliga organisationernas roll.
Organisationer som exempelvis Frälsningsarmén och Stadsmissionen gör betydande insatser för många bostadslösa. För att Socialtjänsten skall klara sina uppgifter måste en bred samverkan med enskilda och ideella organisationer komma till stånd. Socialtjänsten bör vara skyldig att stödja de enskilda frivilliorganisationerna och detta bör komma till uttryck i socialtjänstlagstiftningen.
Kunskapslyftet är en utbildningsinsats som för många blir en ny chans till vidareutbildning i vuxen ålder. Det får emellertid inte bli så att kunskapslyftet först och främst är en arbetsmarknadspolitisk åtgärd som syftar till att minska den öppna arbetslösheten utan att något krav på innehåll i utbildningen uppställs. Folkpartiet anser att det är angeläget att kvaliteten garanteras i kunskapslyftet så att de som genomgår åtgärden lättar får jobb. Vi vill i detta sammanhang peka på att den som ej är kvalificerad för att registreras som arbetslös ofta inte kommer i fråga för denna åtgärd. Det är också fel att socialbidragsförsörjda kan nekas en åtgärd och istället lämnas ut åt passivitet.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en lokal mobiliseringspolitik,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om storstadsdelegationens arbetsformer,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utgångspunkterna för storstadspolitiken,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att skapa fler jobb genom företag,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det kommunala kostnadsutjämningssystemet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att generellt införa en inomregional skatteutjämning,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om friare etablering av livsmedelsaffärer,
att riksdagen beslutar avsluta de lokala investeringsprogrammen inom bostadsområdet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en social dimension i bostadsplanerandet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om integrationspolitikens mål,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en näringspolitik för förorten,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om platstilldelningen till högskolan i storstadsregionerna,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de lokala utvecklingsavtalen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att skapa ”mer makt åt människorna”,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om medborgarkontrakt,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att socialbidragskostnaderna skall delas lika mellan stat och kommun,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att bidrags- och avgiftssystem måste reformeras för att minska marginal- och tröskeleffekter,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att alla barn skall erbjudas plats i förskolan,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lärarnas roll i skolorna i utsatta områden,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om magnetskolor,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om friskolor och rätten att fritt välja skola,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om språkkunskaperna i skolan,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om mellanboendeformer för psykiskt sjuka,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de frivilliga organisationernas roll för de bostadslösa,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kvalitetskrav inom kunskapslyftet.
|
Elver Jonsson (fp) |
|
|
Siri Dannaeus (fp) |
Lennart Rohdin (fp) |
|
Karin Pilsäter (fp) |