Motion till riksdagen
1997/98:A603
av Per Sundgren (v)

Statsanställda chefers löner m.m.


Löneskillnaderna i Sverige har ökat mycket kraftigt under senare år. Direktörer för stora börsbolag kan ta ut löner på 1 miljon kronor i månaden. Det är hundra gånger så mycket som de lägst avlönade i samma bolag. De högst avlönade statliga direktörerna har löner på uppemot 200 000 kronor i månaden. Det är nästan 20 gånger så mycket som de lägst avlönade i statens tjänst. Att försvara sådana löneskillnader och samtidigt tala vackert om alla människors lika värde borde inte vara möjligt. Några moraliskt hållbara argument för stora löneskillnader finns helt enkelt inte. Dessutom har ju dessa chefer mycket självständiga och utvecklande jobb, med möjlighet till många kontakter och spännande resor till skillnad från många av deras anställda. För detta behöver de inte särskilt kompenseras.

Denna utveckling mot allt större löneklyftor och ojämlikhet i det svenska samhället måste brytas. Staten bör, som jag ser det, kunna gå före när det gäller att minska löneskillnaderna. Statsministerns lön på 75 000 kronor borde kunna vara ett riktmärke. Ingen statstjänsteman borde tjäna mer än statsministern. Jag förutsätter då att statsministerns lön inte höjs de kommande åren. Den är redan hög och har höjts kraftigt under senare år. I själva verket borde utgångspunkten för förtroendevalda vara att de inte ska tjäna mer än dem de representerar (Pariskommunens princip). Möjligen kan det accepteras att statsministern och statsråden tjänar något mer.

Men är det över huvud taget möjligt att i ett slag sänka lönerna så kraftigt som här föreslås? Är det inte synd om statens chefer? De anser sig ju redan i dag orättvist behandlade i förhållande till cheferna i den privata sektorn. Nej, det är inte synd om cheferna. Men eftersom de inte har samma vana som vanliga löntagare att hushålla med knappa resurser föreslår jag en omställnings- och omskolningstid på tre år. För de chefer som ligger över 75 000 kronor i månaden sker en nedtrappning av lönen under tre år till 75 000-kronorsnivån. Den som inte klarar denna omställning eller anser sig alldeles för kompetent för att jobba för endast 75 000 kronor i månaden har förstås full frihet att söka annat jobb. Dessutom kan man undra om den som inte klarar sig på 75 000 kronor i månaden verkligen är lämpad för att vara chef med ett stort ekonomiskt ansvar.

Men, säger de högavlönade cheferna och deras försvarare i regeringen, konkurrensen om arbetskraften tvingar fram dessa höga löner. Vi måste ha kompetenta chefer. Javisst, men eftersom mindre än 1 procent av de förvärvsarbetande har mer än 75 000 kronor i månaden, så innebär det att tillräcklig kompetens bara skulle finnas bland det lilla fåtal som tjänar mer än 70 000 kronor i månaden och att alla andra måste betraktas som inkompetenta. Hur inkompetenta ska inte de anse sig vara som bara tjänar 12 000 eller 15 000 kronor i månaden?

För att inte nya löneskillnader ska uppstå efter tre år och en återgång ske till dagens löneorättvisor föreslår jag att chefernas löner inte får öka mer än genomsnittet för de statsanställdas löner. Samma princip borde gälla för statsrådens och riksdagsmännens arvoden. Därmed kan den särskilda arvodeskommittén i riksdagen avskaffas. På litet längre sikt bör förstås målet sättas högre, men mitt högst anspråkslösa förslag kan ses som en god början. Jag är övertygad om att det har brett stöd i den svenska befolkningen. En stor fördel med det är att vi antagligen skulle få bättre chefer eftersom girigheten inte längre skulle vara en lika viktig drivkraft.

Sammanfattningsvis föreslår jag följande:

1 Högsta lön inom staten och dess bolag ska vara 75 000 kronor i månaden.

2 För dem som tjänar mer sker en nedtrappning under tre år.

3 Chefernas och statsrådens/riksdagsmännens löneökningar ska följa genomsnittet för de anställdas löneökningar.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

  1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att i staten införa en helt ny lönepolitik syftande till minskade löneskillnader,

  2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lönesättning för statsråden,1

  3. att riksdagen beslutar om principer för fastställande av riksdagsledamöternas arvoden i enlighet med vad som anförts i motionen.1

Stockholm den 6 oktober 1997

Per Sundgren (v)

Gotab, Stockholm 2002

1 Yrkandena 2 och 3 hänvisade till KU.