1 Sammanfattning 2
2 Propositionen 2
3 Ny utredning krävs! 3
4 Jämställdhetsperspektiv i regionalpolitiken 4
4.1 Könsuppdelad statistik 4
4.2 Jämställdhetsanalys 5
5 Propositionens bakgrundsteckning 5
6 Om kommunerna och den offentliga sektorns betydelse 8
7 Infrastrukturen för kommunikationer 8
8 Telefrågor och IT 9
9 Utbildning 10
10 Mindre och medelstora högskolor 12
11 Ekonomiska ramar för de särskilda regionalpolitiska medlen 12
12 Angående EU:s strukturfondspolitik 13
12.1 EG:s strukturfonder och nationell medfinansiering 13
13 Nedsättning av socialavgifter 14
14 Glesbygds- och landsbygdspolitik 14
15 Jämställdhetsexperter 16
16 Regionala resurscentrum (RRC) 17
17 Nationellt resurscentrum (NRC) 17
18 Kvinnor i regionalpolitiken 18
19 Riskfinansiering 18
20 Ettöring på vattenkraften 21
21 Förslag till mer flexibel medelsanvändning på regional nivå 21
21.1 Såddfinansiering 21
21.2 Friare användning av arbetsmarknadsmedel i fyra nya försökslän 21
21.3 Tillväxtavtalen 24
22 Hemställan 24
Vänsterpartiet menar att en kraftsamling måste till för att bryta utvecklingen mot ökade regionala klyftor. Det finns mycken optimism och folklig handlingskraft att ta till vara. Vi anser inte att regeringen lyckats formulera en hållbar strategi för regional balans. Vi saknar konkreta förslag på många områden. En parlamentarisk utredning måste tillsättas. Mer av jämställdhetsperspektiv måste genomsyra regional- och glesbygdspolitiken. Vi kräver att resurser från EU återförs på ett rättvisare sätt och att svensk regionalpolitik inte skall klavbindas av Brysselbyråkratin. I motionen kräver vi bl.a. :
Utveckla den kommunala välfärdssektorn som är en förutsättning för glesbygdsutveckling
Ge statliga verk och bolag vidgat ansvar för regional utveckling
Utnyttja regionernas råvaruförutsättningar för vidareförädling och företagsväxt
stimulera småföretag och nyföretagande med riskkapital och kompetensutveckling
Utred utbyggnaden av de öst-västliga kommunikationerna i landet och förstärk insatserna i Norrland och på Gotland
ROT-bidrag till utbyggnad av fibernät så att hela befolkningen får tillgång till IT
Utvidga distansutbildningen till fler människor och större glesbygdsregioner
Ytterligare en halv miljard till regionalpolitiska insatser i budgeten
Utvidga utrymmet för resurscentrum för kvinnor såväl nationellt som lokalt
Utred systemet med nedsatta socialavgifter innan delar därav avskaffas
Utred att reducera studielån vid flytt till utsatta regioner
Utveckla ett landsbygds- och glesbygdsprogram för en godtagbar samhällsservice
Utveckla regionala riskkapitalfonder för investeringar i utsatta regioner, t.ex. Bergslagen
Återför en del av vattenkraftsvinsterna till de producerande länen
Decentralisera arbetsmarknadspolitiken i hela Sverige – inte bara i några frilän
Demokratisera svensk regionalpolitik: Forma direktvalda länsparlament som styr mer av de regionala resurserna
Demokratisera svensk glesbygdspolitik: Mer makt åt byautvecklingsgrupper och lokalsamhälle.
I propositionen lägger regeringen fram förslag till mål och riktlinjer för
regional tillväxt. Regionalpolitiken skall anpassas till olika regioners förutsättningar. Man vill med större kraft stödja utvecklingen i särskilt utsatta regioner eftersom flyttlassen återigen ökar.
Man talar om vikten med den stora regionalpolitiken samtidigt som man betonar vikten av att olika regionala aktörer drar åt samma håll. De regionalpolitiska åtgärder som föreslås är följande:
Förbättringar av väg 45, snabbtågsanpassning av sträckan Stockholm–Östersund, åtgärder kring Botniabanan, förbifart på Europavägarna vid Sundsvall, projektering av Kallax flygplats i Luleå och ny flygplats i Pajala.
1 500 nya distansutbildningsplatser, först och främst i stödområde 1, distansutbildningscentrum i Härnösand, kulturvision för 30 miljoner i inlandet,
stöd till det norrländska jordbruket genom Röbäcksdalen,
förändringar av nedsättningen av sociala avgifter och transportstödet,
Norrlandsfonden får 200 miljoner kronor i kapitaltillskott, samtidigt som regionalstödet genom länsstyrelserna försvinner,
genomgång av läget i EG:s strukturfonder,
vissa insatser inom glesbygds- och landsbygdspolitiken aviseras,
förslag om regionala tillväxtavtal från år 2000
Värmlands, Dalarnas, Gävlebors och Jämtlands län blir frilän vad gäller arbetsmarknadspolitiska medel,
Länsanslaget skall få användas till s.k. såddkapital,
Regionala kompetensråd inrättas.
Vänsterpartiet beklagar att någon parlamentarisk utredning inte tillsattes inför utarbetandet av propositionen om regional tillväxt trots alla stora förändringar som pågår såväl i Sverige som i omvärlden. Till stor del saknas en väl genomarbetad politisk strategi för både den stora och lilla regionalpolitiken trots ett rikhaltigt underlag i form av ett stort antal fakta- och expertrapporter som levererats in av NUTEK, Glesbygdsverket och många andra myndigheter, organisationer och forskare.
Regeringens proposition innehåller många allmänna resonemang om förändrade villkor och hot och möjligheter för regionernas utveckling. På grundval av en rimlig analys av nya villkor för näringsstruktur och konkurrenskraft antyds en kommande decentraliserad politik för regional tillväxt med friare samordnad resursanvändning. Till stor del har regeringen tagit fasta på det underifrånperspektiv och den analys av den regionala tillväxtens förutsättningar i vår tid som Vänsterpartiet redan våren 1994 framförde i den regionalpolitiska motionen till den borgerliga regeringens proposition.
Dessutom förekommer en del hänvisningar till beslut inom olika politiska sakområden, varav vissa perifera detaljbeslut, utan att något utförligare underlag redovisas. Några positiva nyheter finns, men i många avseenden är det tunnsått med förslag. Detta är illa i ett läge när samhällsutvecklingen så grovt misslyckas att tillgodose de regionalpolitiska målen om social och ekonomisk rättvisa och balanserad tillväxt.
Regeringen tycks medveten om att starka krafter hotar utvecklingen i de utsatta regionerna. Det handlar både om globala marknadskrafter och om politiska processer.
Det gäller utvecklingen av strukturfonderna inom EU inför nästkommande programperiod och effekterna av östutvidgningen. Men det gäller också effekter av avreglering och besparingar inom offentlig sektor. En neddragen välfärdssektor och undermålig servicenivå slår effektivt ut glesbygdens förutsättningar till utveckling.
Regeringen kommer inte med förslag i dessa avseenden utan lägger fram frågor om lägsta acceptabla servicenivå för ett antal bastjänster, om transportservice och skolan i glesbygd i en nyligen aviserad utredning. Regeringen avser likaså att utvärdera stödformen nedsatta socialavgifter och dess regionalpolitiska effektivitet jämfört med andra stödformer. Vänsterpartiet menar att hela arsenalen av regionalpolitiska företagsstöd borde utvärderas i syfte att åstadkomma en regionalpolitisk inriktning byggd på aktivt stöd till regional utvecklingskraft snarare än passiva driftsbidrag.
Mot bakgrund av de dramatiska förändringarna i omvärlden avser regeringen att låta analysera regionalpolitikens hittillsvarande effekter och förutsättningarna att upprätthålla regional balans i Sverige. Detta sägs avse både den lilla och den stora regionalpolitiken.
Vänsterpartiet menar att det nu är nödvändigt att ge en sådan beredning en bred parlamentarisk förankring. Vi förutsätter då att ett tydligt genusperspektiv inarbetas i analysen, något som nästan helt saknas i propositionen. Inom ramen för en sådan parlamentarisk beredning kan även en starkare politisk förankring åstadkommas under förhandlingsarbetet gällande förändringen av EG-finansierade regional- och strukturpolitiska åtgärder.
Den regionalpolitiska propositionen redovisar ett stort antal statistiska uppgifter. De handlar om utbildningsnivå, åldersstruktur, flyttnings- och födelseöverskott, personer i arbetsmarknadsåtgärder, pendling m.fl. Tabellerna redovisas ofta uppdelade på åldersgrupper medan endast en tabell redovisar uppgifterna fördelade på kön.
Om man vill jämföra kvinnor och mäns situation i de regioner som har en stor utflyttning eller låg förvärvsfrekvens får man använda sig av andra källor. Vi är starkt kritiska till att näringsdepartementet inte redovisar på vilket sätt män och kvinnors levnadsförhållanden skiljer sig åt i den regionalpolitiska propositionen. En icke könsuppdelad statistik riskerar att skapa underlag för ”könsblinda” politiska förslag som inte tar hänsyn till den inbyggda bristen på jämställdhet mellan män och kvinnor. Vänsterpartiet menar att det är viktigt att all statistik i regeringens propositioner är könsuppdelad. Vad som ovan sagts om könsuppdelad statistik bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Regeringen har i ett särskilt beslut gett alla statliga kommittéer i uppdrag att anlägga ett jämställdhetsperspektiv i sitt utredningsarbete. Vänsterpartiet ser positivt på detta beslut. Vi menar dock att regeringen i sina egna propositioner mer regelmässigt och på ett tydligare sätt borde redovisa förslagens konsekvenser för jämställdheten. Vi anser att den regionalpolitiska propositionen brister när det gäller att redovisa förslagens konsekvenser för kvinnor och män.
Vad som ovan sagts angående konsekvensanalyser av regeringens förslag bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Den analys som görs i avsnittet Näringslivets förutsättningar inför 2000-talet är i stort bra. Regeringen pekar där på den enorma kapitalförstöring som är på väg att ske genom att industrier, bostäder, daghem och vägar inte används utan står outnyttjade i vissa regioner medan universitetsorters och storstäders kostnader skjuter i höjden på grund av brist på det som efterfrågas. Man pekar också på hur viktigt det är med tillgång till välutbildad arbetskraft, en god infrastruktur, goda utbildningsmöjligheter och bra koppling till forskning. Den offentliga sektorns betydelse betonas också. Även om man här kanske är litet naiv när man hävdar att offentliga tjänster kan efterfrågas i lika stor utsträckning av fattig som av rik. Vi har trots allt höga avgifter för vuxna på sjukhus och höga avgifter för många på daghem, exempelvis. Speciellt höga avgifter på daghem kan mycket väl vara det som får en kvinna på landsbygden att sälja andrabilen i familjen och stanna hemma, då det inte lönar sig att arbeta längre.
Vänsterpartiet vill också i detta sammanhang betona de statliga företagens och affärsverkens betydelse. Regeringen uppmärksammar hur nedskärningar inom flera affärsverk på samma ort kunnat ställa till mycket elände för de anställda. Man menar nu att omstruktureringar måste samordnas så att de inte slår för hårt mot vissa orter. Detta är bra. Vi skulle dock vilja se ett mer offensivt handlande från statens sida.
Vänsterpartiet vill ha ett näringsliv med olika ägarformer, privat, kooperativt och samhällsägt. Det svenska näringslivet domineras av starkt koncentrerat privat ägande. Statligt ägande kan vara en rimlig motvikt till denna privata maktkoncentration. Statligt ägande är främst motiverat inom strategiska sektorer av näringslivet. EU-regler gör det svårt att använda sig av ägardirektiv för att styra statliga företag. Alternativet blir då att mer aktivt placera styrelseledamöter som är lyhörda för statens krav i styrelserna och aktivt utnyttja sitt ägande. Anställda i statliga företag kräver inflytande över sina arbetsplatser, men de kräver också engagerade och aktiva ägare. Affärsverk och bolag som Vattenfall och Telia bör förbli statliga och utvecklas i rollen som kraftcentrum för teknologisk utveckling. Ett statligt företag som LKAB genomför ständigt stora investeringar i Kiruna. För ett tiotal år sedan gick LKAB med stora förluster. Utan ett uthålligt statligt ägande hade i dag kanske nordanvinden svept över tomma gruvschakt och vår yttersta nordliga utpost hade varit en mer eller mindre död stad i stället för ett av de stora investeringsobjekten. Likaså krävde moderniseringen av SSAB betydande satsningar från statens sida, vilket det privata näringslivet inte var berett att göra. Det har lett till att SSAB i dag är det kanske modernaste stålverket i Europa -- och dessutom lönsamt!
Däremot är det alldeles riktigt när regeringen påpekar att alla regioner är beroende av hög tillväxt. Till det kommer att regionerna i Sverige är beroende av varandra. Stad och land. Utan ett byggande av villor i städer får inte husfabrikerna i Småland någon avsättning. En annan vinkling på hur stad och land är beroende av varandra gäller tillgängligheten vad gäller statlig och kommunal service. En snedvriden befolkningsutveckling i landet leder till försämrad tillgänglighet både på landsbygden och i tätorten. På landsbygden genom att avståndet till t.ex. den närmaste vårdcentralen blir långt medan tätortens patienter i stället får orimliga väntetider för att t.ex. anlita akutsjukvården.
I Vänsterpartiets näringspolitiska program betonar vi vikten av kunskapsutveckling och teknikförnyelse för att i dag utsatta regioner skall hänga med i den internationella utvecklingen och konkurrensen. Regeringen gör samma bedömning. Staten kan här bidra med ett antal verktyg för att denna utveckling skall ske. Det är dock bara att erkänna att den viktigaste kraften måste komma från regionen själv. Underifrånperspektivet måste vara det vägledande. Troligen måste en blandning av att ligga långt framme i teknikutveckling och inslag av den s.k. sociala ekonomin, som vi återkommer till, vara den mix som kan vända de värst utsatta regionerna. En internationaliserad ekonomi betyder inte att den lokala närvaron och miljön har blivit mindre viktig för det enskilda företaget och dess anställda. Man kan ju inte leva och bo i cyberrymden!
I propositionen gör regeringen en längre skrivning om kluster, vilket kortfattat är en sammanvävning av företags relationer, men även konkurrens, med varandra. I Sverige går det att identifiera ett antal kluster inom t.ex. bilindustri, läkemedel, massa och papper, telekommunikationer och IT. Om man skärskådar dessa kluster ser man att få av dem ligger i regioner i norra Sverige. Dessutom (massa och papper främst) är dessa kapitalintensiva och inne i en stark produktivitetsutveckling, vilket inte kommer att leda till en ökning av antalet anställda i framtiden, snarare tvärtom. Ett exempel är Assi Domäns senaste investering på 200 miljoner som betydde en hundraprocentig produktivitetshöjning utan att öka antalet anställda över huvud taget! Näringslivet måste i dessa regioner breddas om antalet sysselsatta skall öka. Till detta kommer att när det finns regioner med arbetsintensiv industri är dessa industrier ofta svagväxande med en relativt enkel produktion. De är också utsatta för en intensiv låglönekonkurrens från t.ex. de baltiska staterna och risken för att hela produktionen flyttas till ett låglöneland är överhängande. Även här måste näringslivet breddas mot produkter som med mer kunskapsinnehåll kan hålla konkurrensen stången.
Staten har genom bl.a. NUTEK bidragit med stöd som har betytt en ökad privat tjänsteproduktion i glesbygdsregionerna. Ofta med bra resultat. I Vänsterpartiets motion 1993/94:A57 till den borgerliga regeringens regionalpolitiska proposition 1993/94:140 Bygder och regioner i utveckling betonade vi vikten av att utveckla och förstärka den lokala och regionala demokratin, göra regionerna mindre sårbara och mera oberoende samtidigt som man stärker regionernas speciella kulturella identitet. Regionerna skulle kort sagt ges möjlighet att bestämma sin inriktning själva. Medlet skulle vara långsiktiga tvärsektoriella regionala program för att skapa en genomskinlighet av regionens utveckling och visa om lokala och regionala aktörer drog åt samma håll. Detta skulle vara en förutsättning för att tilldelas regionala utvecklingsmedel. Denna uppfattning ansluter sig nu regeringen i stort till genom tillväxtavtalen. Nästa steg måste vara att staten i egenskap av aktör och i det här fallet arbetsgivare också drar åt samma håll.
I den ”naturliga regionalpolitiken” måste en del vara att staten identifierar varje regions specifika karaktär och agerar därefter. T.ex. Norrlands inland befolkades, om vi undantar samerna, på grund av regionens naturtillgångar. Så är det i stor utsträckning fortfarande. Som propositionen säger: ”Regionen förfogar över för EU viktiga naturrikedomar som mineraler, skog samt natur.” Som vi tidigare beskrivit behövs det allt färre människor i produktionen. Näringslivet behöver breddas. Vi föreslår således att, för att bygga på varje regions förutsättningar, vidareförädling, utbildning, utvecklingsarbete, forskning, administration och miljöteknik, som är knutna till regionens naturtillgångar, i ökad utsträckning etableras i regionen. Vänsterpartiet har nyligen i motion om förändringar i minerallagen föreslagit att regeringen i samband med omorganisation av Bergmästarämbetet flyttar det till Malå i Västerbotten (mitt i gruvregionen) i stället för att behålla det i Luleå. Tyvärr sade riksdagen nej till förslaget. Likaså anser Vänsterpartiet att vattenfallsadministration, renforskning, administrativa tjänster inom Assi Domän m.m. bör placeras där själva grunden för deras existens finns. Vi vill se en utredning över vilka verksamheter som är möjliga att omlokalisera enligt denna princip.
Samtidigt måste vi återigen betona betydelsen av samverkan mellan stad och land.
T.ex. den svenska skogsindustrin står i dag för ett stort nettoinflöde av exportinkomster vilket bidrar till det relativa välståndet i landet som helhet. Samtidigt betyder den starka forskningsintensiva industrin kring våra storstäder ett ytterligare bidrag till välståndet genom spridningseffekter av teknik till andra regioner i landet och tillsammans med skogsindustrin bidrar de till att Sverige fortfarande kan fördela medel mellan individer och regioner.
Den regionala utvecklingen har under de senaste åren accelererat emot en allt större obalans. Flyttlassen går mot universitetsorter och storstäder. Det behöver dock inte vara en utveckling som är omöjlig att stoppa om de rätta åtgärderna sätts in, men det kräver en väldig politisk kraftsamling både nationellt och regionalt för att vända den så gott som konstanta nedgången i befolkningsutvecklingen i de utsatta regionerna under de senaste 35 åren.
Många har menat att flyttlassen i dag har större omfattning än på 60-talet Det är viktigt att analysera läget noga för att se om det är exceptionella faktorer som har förstärkt den senaste utvecklingen. Det finns nu tecken som tyder på att inflyttningen till Stockholm med omnejd har mattats, fortfarande är den dock stark till universitetsstäderna. Det kan också handla om ett uppdämt beteende. Under den djupaste depressionen i början av 90-talet avtog speciellt de yngres flyttande. Det fanns ingen anledning till att flytta till t.ex. Stockholm eftersom det inte fanns jobb där heller. När nu konjunkturen har förbättrats ökar flyttandet markant under några år. Dessutom bidrar det minskade antalet flyktingar till Sverige till att vissa orter har fått en drastiskt minskad tillströmning, samtidigt som många tidigare flyktingar har flyttat till storstäderna. Antalet högskoleplatser har samtidigt under 90-talet i det närmaste fördubblats vilket har betytt att många ungdomar har flyttat till högskoleorter. Det är i dag också allt vanligare att de mantalsskriver sig på studieorten. Vi vet ännu inte hur många av dessa ”nya” studerande som kommer att återvända hem. Utan att förringa allvaret i nedgången menar vi att staten kan bidra med en riktig utveckling genom att skapa förutsättningar för ett återflyttande.
Den pågående utflyttningen minskar statsbidragen för utflyttningsorterna. 30–40 procent av ungdomen flyttar till studier. Befolkningen blir allt äldre. Kompensationen i det interkommunala utjämningssystemet är otillräcklig, statsbidragen minskar i betydligt större omfattning än den kompensation som utgår för ett minskat befolkningsunderlag medan servicebehovet kvarstår i nästan lika hög grad, eftersom de gamla är kvar liksom barnfamiljerna med mindre barn och barn i grundskoleåldern. Statsbidragen till kommunerna fördelas generellt lika mycket per invånare, oavsett en kommuns åldersprofil och ekonomiska förutsättningar. Här behövs en översyn och utredning om ett mer socialt träffsäkert system för att fördela dessa medel, som i statsbidrag motsvarar ca 70 miljarder kronor till kommuner och landsting.
Tyvärr följs många av de goda genomlysningar som sker i propositionen inte av de konkreta förslag som är nödvändiga för att ändra en utveckling som annars är obeveklig. En god analys skapar i sig inga förändringar!
Propositionens bedömning att kommuner och landsting intar en central ställning i det svenska samhället håller vi till fullo med om. Den kommunala välfärdssektorn är en grundläggande förutsättning för de utsatta regionerna. Det handlar om samhällsservice och social infrastruktur förutom att det är en viktig arbetsmarknad, inte minst för kvinnor.
Vänsterpartiets budgetmotion hösten 1997 stärker kommunernas ekonomi med över 10 miljarder genom bl.a. sänkta arbetsgivaravgifter för kommunerna, slopat grundavdrag över brytpunkt, överföring från A.-kassa till arbete m.m.
Vi återkommer i vår motion till vårpropositionen till frågan om kommunernas ekonomi och den offentliga sektorn.
De förslag som regeringen anför inom området infrastruktur för kommunikationer anser Vänsterpartiet i stort vara ett fall framåt. Inriktningen är på de regionalt nödvändiga vägarna, utbyggnad av järnvägen, satsning på de kommunala flygfälten och utbyggnad av Kallax flygplats. I det prekära läge som vissa regioner befinner sig behöver ytterligare satsningar utredas och planeras. Sveriges kommunikationer är i dag i stor utsträckning i syd-nordlig riktning. Delvis beroende på landets geografi, men också beroende på de semikoloniala inslag som Sydsveriges förhållande till Norrland innehållit. Men nu är det dags att göra Sverige rundare! För Norrbotten exempelvis blir relationerna till övriga Barentsregionen allt viktigare. De öst-västliga kommunikationerna får allt större betydelse.
Vänsterpartiet föreslår att följande satsningar på kommunikationer utreds:
En utbyggnad av en Sälenbana. Turistområdet Sälen är Sveriges största skidort. Flera vägar leder dit men däremot ingen järnväg. Den slutar i Malung. Vi vill se en utredning om en renovering av banan mellan Borlänge och Malung och en vidareutbyggnad till Sälen,
en utredning av behovet av vägar, järnvägar och godsterminal för att öka möjligheterna till ett utvecklat samarbete inom Barentsregionen,
en utredning av Nordbotniabanan mellan Umeå och Haparanda genom kuststäderna,
tidigareläggning av dubbelspår på banan Gävle–Uppsala mellan Älvkarleby och Bomansberget
utreda bil/tåg-möjligheterna både för turister och åkare på Norrlandstrafiken,
utreda vägarnas beskaffenhet i Norrlands inland med tanke på turismen,
utreda förhållandet båt/flyg och möjligheterna till subventioner på Gotlandstrafiken
I dagarna har dessutom ett av de krav som Vänsterpartiet tidigare fört fram vad gäller Gotlandstrafiken fått förnyad aktualitet. Vänsterpartiet har föreslagit att staten skall ta över och driva båtarna på Gotland. Enligt tidningsuppgifter har staten i samband med att man nu byter trafikör på Gotland fått ersättningskrav på sig från den gamle trafikören Nordström & Thulin på flera hundra miljoner kronor. Nordström & Thulin anser att de kortare upphandlingstiderna har orsakat dem skada. Förmodligen skulle staten kunna köpa de gamla Gotlandsbåtarna för skadeståndet. I den förhandling som vi utgår från nu kommer finns det säkerligen en möjlighet till ett bra avslut. Vi anser att Gotlandsborna med sin ös speciella läge skall veta att det finns långsiktiga och trygga förbindelser.
Vänsterpartiet har i ett flertal motioner under senare år betonat vikten av att hela befolkningen skall få tillgång till IT. Precis som hela landet, genom statens satsningar, fått tillgång till telefon skall inte surfandet på nätet ske mellan några datortäta storstadsöar. Vi föreslår därför att staten ger Telia i uppdrag att utreda vad ett fibernät till alla (100 %) företag skulle kosta. Vi är nämligen ganska övertygade om att merparten av de 5 % av företagen som i dag inte har möjlighet till ISDN-uppkoppling till enhetstaxa ligger inom stödområdet. Vänsterpartiet anser också att Telia samtidigt skall få i uppdrag att utreda kostnaden för att få fibernät till alla hushåll i landet. För att förnya strukturen föreslår vi att man genom ett ROT-bidrag gynnar fiberutbyggnaden i hela landet.
Telia har i dag i princip monopol på ISDN-abonnemang. Man har dessutom 70 % av kabeltevenäten och de viktigaste frekvenserna för NMT-450-nätet, som är alternativen för höghastighetsmodem. Det betyder att man i princip kan diktera kostnaden för utbyggnaden till den enskilde konsumenten själv. Minns hur det var i skarven mellan när man höjde priset för teleabonnemang till fritidshus och innan mobiltelefonen kom. För att inte Telia skall lockas till att ta ut ohemula priser av hushåll som ligger litet illa till föreslår vi att kabeltevenätet flyttas över i eget bolag alternativt överflyttas till Affärsverket svenska kraftnät.
IT-kommissionens rapport IT och regionalutveckling (SOU1998:19) innehåller en sammanställning av de viktigaste IT-satsningarna runt om i landet. Rapporten pekar också ut de problem som projekten står inför. Man menar här att rader av IT-projekt saknar överlevnadsförmåga. Det kan bli trångt på ”projektkyrkogården”. Vilka är då missgreppen som görs? Många IT-projekt har en för svag kritisk massa. Precis som för andra samfinansieringsprojekt är löptiderna alltför korta. Ett, två eller tre års löptid betyder ofta att projektet rinner ut i sanden innan resultat nåtts. Eldsjälarna, som projekten ofta står och faller med, försvinner ofta innan de hunnit integrera eller säkerställa arbetet hos andra generationens anställda i projektet. Går det för fort i uppsättandet av projekten uppstår osäkerhet, som leder till att de bästa krafterna försvinner till mer företagsnära projekt. Utredningen visar på den avgörande betydelsen av att just ledarskapsfrågorna löses. Det visar sig också att de kommuner som ligger i utvecklingens framkant har lättare att rekrytera de riktigt kompetenta. Spännande IT-projekt attraherar mer än höga löner.
Risken finns också att de enbart offentligt finansierade projekten får slut på medel, anpassade som de ofta är till att passa bidragsregler i Sverige och EU, medan de mer marknadsfinansierade projekten har en annan stryktålighet. Datorteken,s om sker i offentlig regi, samordnas sällan med övriga IT-aktiviteter i länen. ”Det är påfallande hur t.ex. arbetsmarknadspolitiken och dess omfattande medel lever sitt liv regionalt och lokalt och hur de mer näringspolitiska ansträngningarna lever ett annat liv, med ett eget lokalt nätverk” (utredningen). Vänsterpartiet anser att en samordning måste till mellan dessa olika satsningar.
Den decentraliserade utbildningen och distansutbildningen skall byggas ut med minst 1 500 platser senast år 2000 i första hand inom stödområde 1. Behovet av kurser, både som fort- och vidareutbildning och som delar av grundläggande högskoleutbildning utanför högskoleorterna, är stort. Flera högskolor och universitet har i dag också s.k. distansundervisning på orter utanför högskolan om än i ganska blygsam omfattning. Det finns emellertid för närvarande inga incitament för den högre utbildningen att öka distansutbildningen.
Att anordna distansundervisning är nämligen oftast ”ingen bra affär” för högskola så till vida som det i allmänhet är kostsammare att anordna distansutbildning än traditionell campusundervisning. Detta oavsett om distansutbildningen är IT-stödd eller inte. Inga särskilda medel är reserverade för distansutbildning. Än dyrare blir det om utbildningen skall utgå från lokala behov eller anpassas till näringsliv och arbetsmarknad på orten. I propositionen anförts att det kan bli aktuellt att modifiera resurstilldelningssystemet för grundläggande högskoleutbildning med hänsyn till målet att främja distansutbildning. Vänsterpartiet anser att en sådan modifiering är angelägen och brådskande.
Vi anser också att former för samverkan mellan exempelvis folkhögskolan och högskolan bör komma till stånd för ett bättre resursutnyttjande vid distansutbildning på högskolenivå. Vi har tidigare lagt fram förslag på öppna folkliga universitet där folkhögskolorna har en plats som regionala studiecentra för de goda mötena mellan studerande. I väntan på modifiering av systemet för resurstilldelningen till den grundläggande högskoleutbildningen för att främja distansutbildning anser Vänsterpartiet att det är angeläget med utbyggnaden av den decentraliserade utbildningen och distansutbildningen i linje med propositionens förslag. Vänsterpartiet anser att antalet distansutbildningsplatser är alltför snålt tilltagna. Realistiskt torde behovet snarast handla om minst det dubbla. Det är oerhört angeläget att den här utbyggnaden kommer till stånd och att alla högskolor engageras i projektet. Det är angeläget att ett mer omfattande område får del av distansutbildningen. Regeringen bör återkomma med förslag som tillgodoser denna inriktning. Ett särskilt utvecklingscentrum etableras för att stödja utvecklingen av distansutbildning baserad på modern informationsteknik, i första hand inom högskolan och folkbildningen.
En särskild kommitté, Distansutbildningskommittén (DUKOM), skall i maj 1998 lämna sitt slutbetänkande. Kommittén har i uppdrag att föreslå åtgärder som kan främja användningen av distansmetoder inom främst vuxenutbildning och högskola, med utnyttjande av de möjligheter som den moderna informationstekniken erbjuder. DUKOM har haft 100 miljoner kronor av statliga medel att fördela på ett hundratal olika projekt som bedrivits av eller i samarbete med kommunala skolor, Statens skolor för vuxna, universitetet och högskolor, studieförbund och folkhögskolor samt anordnare av arbetsmarknadsutbildning, branschorganisationer och företag.
Vänsterpartiet ser regeringens förslag att etablera ett särskilt utvecklingscentrum för att stödja utvecklingen av distansutbildning som en naturlig fortsättning på DUKOM:s verksamhet. Vi anser dock att det finns skäl att invänta DUKOM:s slutbetänkande innan formerna för utvecklingscentrumet och dess placering beslutas.
Enligt förslaget skall ledningen för utvecklingscentrumet uppdras åt en delegation med företrädare för högskolan och folkbildningen. Delegationen skall få i uppdrag att lämna förslag till inriktning och fortsatt finansiering av verksamheten. Som framgår av propositionen kommer Stiftelsen Kunskap och Kompetens att finansiera folkbildningens del av utvecklingsarbetet med 50 miljoner kronor. Härtill kommer 50 miljoner kronor för den del av verksamheten som är avsedd för högskolan.
Vi anser att det även kan finnas skäl att överväga att ge delegationen ytterligare uppdrag utöver samverkan mellan folkbildning och högskola inom IT-området och distansutbildning. Det finns all anledning att skapa forum även för samarbete när det gäller annan utbildning för vuxna på gränsen mellan gymnasium och högskola än bara distans- och IT-baserad utbildning. Större möjligheter borde komma till stånd exempelvis för samverkanskurser på folkhögskolor som ger högskolepoäng. Vänsterpartiet föreslår ett avslag på förslaget om att ett framtida utvecklingscentrum skall ha sin placering i Härnösand. Vänsterpartiet vill ge regeringen till känna att efter det att DUKOM presenterat sitt slutbetänkande bör regeringen återkomma med förslag till uppdrag för delegationen för utvecklingscentrumet. Vänsterpartiet vill ge regeringen till känna vad i motionen anförts om samverkan mellan folkhögskola och högskola.
För att satsningar i glesbygd skall ge utdelning krävs en satsning på mindre och medelstora högskolor. Det är särskilt viktigt att stödja högskolorna så att de kan bygga upp egna forskningsresurser. På det sättet kan dessa högskolor dels utveckla sin egen särart utifrån regionens näringsstruktur och förutsättningar, dels utveckla ett nära samarbete med det lokala näringslivet och kommuner och landsting för att främja tillväxt och utveckling i regionen. Det är också avgörande för att behålla kompetens i regionen. Regeringen har att återkomma med förslag till utveckling av fasta forskningsresurer vid de mindre och medelstora högskolorna.
Vänsterpartiet var starkt kritiskt till att regeringen bemyndigades att disponera 500 miljoner kronor av de medel som tilldelats länsstyrelserna. Från och med i år innebär detta lägre beslutskapacitet i länen vilket i kombination med krav på offentlig medfinansiering i samband med utnyttjande av strukturfondsmedel gör finansieringssituationen ansträngd på många håll. Regeringen aviserar att man återkommer med ett bemyndigande om ytterligare 500 miljoner kronor i tilläggsbudget. Fortfarande är det oklart vad nettoeffekten blir för länens regionalpolitiska utrymme med denna budgetteknik.
Regeringen har hittills utnyttjat 100 av de 500 miljoner som kan disponeras inom ramen för bemyndigandet. Som övergripande riktlinje uttalas att den geografiska fördelningen skall återspegla fördelningen av de indragna medlen vilket är bra. Däremot är användningen av pengarna ett hopplock av olika finansieringar som knappast kan sägas vara uttryck för ett program. Det verkar mest handla om att fylla ut hål i befintlig budget och ge regeringen extra handlingsutrymme. Detta är inte bra. Ett särskilt regeringsprogram skall vara tydligt motiverat och täckas av stringenta och objektiva kriterier.
Vänsterpartiet återkommer med förslag till ytterligare finansiella åtaganden för regionalpolitiken i samband med motionen till vårpropositionen. Vi anser dock liksom tidigare att ett utökat utrymme om cirka en halv miljard kronor behövs både för att tillgodose högre jämställdhetsambitioner i regionalpolitiken och för att kunna förse länen med tillväxtfinansiering inom ramen för länsstrategierna. Vi menar också att det är viktigt att tillgängliga reservationer aktiveras och nyttiggörs inom ramen för området. Det är viktigt att regeringen för en nära dialog med berörda myndigheter och länsorgan.
Inom ramen för ett system för vinstdelning och framtidsfonder, genom återföring av vattenkraftsvinster liksom genom våra förslag till regional fondering för riskkapital t.ex. Bergslagsfonden, skapas finansiella resurser för regional utvecklingskraft.
I propositionen anges att kommissionens nya kriterier medför att endast 15,6 procent av Sveriges befolkning skulle få omfattas av nationella stödområden under programperioden 2000–2006. 1995 gällde ca 25 procent! Förslaget är helt oacceptabelt och skulle innebära att det svenska utfallet blir långt sämre än för andra medlemsländer. Detta trots att Sverige jämförelsevis har försämrat sitt läge vad gäller BNP per invånare och har ökande regionala obalanser. En orsak är att den dåvarande regeringen i förhandlingarna inför EU-medlemskapet nöjde sig med mycket låga geografiska befolkningsramar. En annan är att Sveriges välfärdspolitik som framför allt genom kommunsektorn, det sociala transfereringssystemet och arbetsmarknadspolitiken har utjämnat ekonomiska och sociala regionala skillnader långt mer än andra länder trots våra stora avstånd. I praktiken innebär detta att Sverige tvingas bidra till rikare länder som inte har velat tillämpa en solidarisk regional fördelningspolitik. Vänsterpartiet menar att det är en viktig rättvisefråga att i förhandlingar åstadkomma ett återflöde i paritet med vad som gällt under innevarande period.
Även om mycket talar för att det bör finnas en överensstämmelse mellan nationella stödområden och områden i vilka EU:s strukturfonder verkar för att åstadkomma en effektiv planering grundad på en gemensam regional strategi är det orimligt att EU-byråkratin skall ges ett veto i frågan om vilka områden i Sverige som kan beviljas nationellt stöd. Ett exempel är att regeringen nyligen (1998-03-06) tvingats utfärda en förordning som förbjuder att regionalt utvecklingsstöd utbetalas inom de områden i Sverige som godkänts av EG-kommissionen som s.k. strukturomvandlingsområden. Detta innebär allvarliga problem för industriorter i bl.a. Bergslagsregionen och innebär en oacceptabel inskränkning av den nationella beslutanderätten till men för den regionala utvecklingen. Regeringen måste verka för att åstadkomma en förändring.
I det bekymmersamma läge som många kommuner i stödområdet befinner sig på grund av arbetslöshet, utflyttningar och överflyttningar av verksamhet från staten uppstår ofta en direkt jakt på EU-stöd till olika projekt. Det är viktigt att i detta sammanhang framhålla att risken finns att ”Brysselanpassningen” betyder att man tar alltför litet hänsyn till lokala förutsättningar. För att klara av att medfinansiera projekt finns risk att man undandrar medel från ”ordinarie” verksamhet. Dessutom kan, på grund av projektregler, projekttiden bli alltför kort. Verksamheten snuttifieras. Vi skulle, för att förhindra den här typen av missgrepp, vilja se en utredning om möjligheten att släppa in privat finansieringsverksamhet, som medfinansiärer i samband med näringslivssatsningar. När nu målområdena kommer att förändras blir det alltmer viktigt att regionerna tar ett regionalt helhetsansvar. T.ex. kommer Umeå och glesbygdskommunen Dorotea att hamna i samma målområde. Här får inte allt intresse tippa över mot den starka kommunen Umeå.
Vänsterpartiet har i ett flertal motioner om regionalpolitiken betonat risken med att konservera gamla strukturer med regionalpolitiskt stöd. Ett av de stöd som vi anser har sådana risker inbyggda är just nedsättningen av socialavgifterna. Därför ansåg vi det positivt att regeringen beslutat om en utvärdering av tillväxt- och sysselsättningseffekter genom stödet och att man beslutat jämföra det med övriga regionalpolitiska stödformer och andra statliga åtgärder riktade till näringslivet i Norrlands inland. Därför finner vi det egendomligt att man nu från regeringens sida föreslår att jordbruk, skogsbruk, trädgårdsskötsel, jakt och fiske samt annan personlig serviceverksamhet skall mista denna nedsättning av socialavgifterna. Vi anser att man skall invänta utvärderingen.
Skall utvecklingen för glesbygd och landsbygd kunna vändas krävs inte enbart överförande av medel till dessa regioner. Det krävs ”andra perspektiv än de rådande och en långsiktig vision om ett ekologiskt präglat och socialt öppet Norden” (Småkoms kommentar till regionalpolitiska propositionen). I den framtida politiken får man inte bara se till problem och brister utan i stället se till landsortens möjligheter. Utan engagemang och en stark tilltro till den egna förmågan och den egna ortens möjligheter hjälper det inte med stöd. Från statens sida måste man lära sig att ta till vara nedifrån och upp- perspektivet. Det är först då som man kan få optimal och kreativ användning av de offentliga resurserna. En avsektorisering av stora delar av den offentliga sektorn kanske är mer nödvändig i gles- och landsbygd än annorstädes. Småkom pekar på de kvaliteter som finns i de små kommunerna trots ett tufft 90-tal:
en bra kvalitet inom skolan och barnomsorgen
relativt måttliga kostnader för bristerna i det sociala försäkringssystemet
ett bra förenings- och fritidsutbud tack vare ideellt arbete
bredare kulturutbud där invånarna själva ofta deltar
små avstånd mellan invånare och förtroendevalda
kommunerna samarbetar med byalag, hembygdsföreningar m.fl.
en relativt väl fungerande äldreomsorg i små enheter
natur nära bostaden
rimlig kostnadsnivå för vardagslivets service
ungdomarna har lätt att påverka det mesta i den lokala miljön.
Dessa positiva möjligheter måste bevaras och kunna erbjudas till fler människor. Skapas det bara långsiktiga, uthålliga lösningar, men också öppningar för eget agerande, vad gäller arbete och service, skall detta inte vara någon utopi, snarare tvärtom. Men då måste det lokala inflytandet öka. En bygds initiativrätt, dvs. rätten att beskriva problem och lösningar, bör gälla frågor som rör det lokala samhällets utveckling kring just arbete och service.
Resurser bör avsättas för att utveckla den nya politiker- och planerarrollen. Glesbygdsverket föreslår ett utbildningsprogram för dialoginriktade förhållningssätt, som skall bygga vidare på erfarenheterna från hittillsvarande satsningar såsom 90-talets byapolitik, Kvinnor, Omsorg, Demokrati (KOD), Leader etc. Särskilt ungdomars och kvinnors sätt att driva påverkansarbete skall uppmärksammas. Metoder och redskap för ökat lokalt inflytande måste utvecklas så att nya former för att organisera verksamheter fångas upp och den demokratiska processen garanteras.
Kommunerna bör uppmuntras till att i bred samverkan med bygderepresentanter och lokalt näringsliv upprätta och genomföra kommunala landsbygdsprogram. Länsanslagen kan användas för att stimulera processen. Det bör tydligt framgå att det är kommunerna tillsammans med lokala aktörer som upprättar landsbygdprogrammen för att stärka det lokala inflytandet och den lokala utvecklingen.
För att stärka de enskilda människorna och företagens egna och gemensamma förmåga krävs det att t.ex. kunskapslyftet och arbetsmarknadspolitiska satsningar medvetet inriktas mot sådana mål.
Den entreprenörsanda som finns i många glesbygder och på många håll på landsbygden kan utvecklas vidare. Detta bör ske redan i grundskolan. Skolans roll i det lokala samhällets utveckling kan förstärkas genom en ökad integrering med bl.a. lokalt näringsliv.
Resurser ur de s.k. miljömiljarderna bör avsättas till bygder, vars utvecklingsstrategier bygger på en långgående kretsloppsanpassning.
FoU-resurser bör avsättas dels för att utveckla småskaliga kretsloppssystem, dels för att utveckla bioteknisk småskalig produktion. Detta bör ske på plats i glesbygden.
Boverket bör stimulera ekologiskt boende på landet.
Jordförvärvslagen bör bli föremål för en genomgripande översyn.
Skogsvårdslagen bör ändras, så att det vid fastighetsöverlåtelser inte går att avverka förrän man fått lagfart. Förbud av ransoneringsskäl bör kunna ske vid slutavverkning även på fastigheter understigande 100 ha.
Strandskyddet bör ses över i glesbygd för att öppna för lokala initiativ.
En utredning bör se över möjligheterna att föra ner handläggning och beslut av landsbygdsstödet på kommunal nivå.
Kooperativt företagande och microföretagande bör få ökad uppmärksamhet eftersom de attraherar kvinnorna. De sista fördomsfulla resterna vad gäller rådgivning, kreditgivning och regelverk vad gäller kooperativ verksamhet måste försvinna.
Stimulera möjligheten att ta fram lokala servicestrategier i samarbete mellan offentlig verksamhet, byutvecklingsgrupper och näringsliv.
De statliga myndigheterna och statliga affärsverken skall ha ett tydligare ansvar vad gäller lägsta garanterad servicenivå och delta i samordnade lösningar.
Byskolorna skall stödjas för att bromsa nedläggningsvågen (100-talet hotade) och de skall kunna användas som en resurs i det lokala samhället.
Dessa förslag bygger i stort på synen att myndigheterna gör verktygen tillgängliga. Rätt redskap behövs för att stärka individers och företags förmåga att möta det nya arbetslivet och framtidens marknader; hjälp till självhjälp är parollen.
I propositionens del om gles- och landsbygdpolitiken har tyvärr regeringen med sina stora resurser inte lyckats formulera och börja de viktiga stegen mot att vända utvecklingen för de mest utsatta bygderna. Regeringen aviserar i stället en utredning om frågorna. I en sådan utredning menar Vänsterpartiet att anslaget måste vara att utgå från de punkter vi skisserar här ovanför.
Vad gäller de få frågor som regeringen lyfter i propositionen finner vi det förvånande att man inte nämner ”öregionen” Gotland när man diskuterar skärgårdens problem. Vad gäller Gotland har vi i motionen pekat på jordbrukets betydelse för landsbygden, en mycket viktig del av Gotlands näringsliv, vi har föreslagit lösningar för transportproblemen och vi har föreslagit att bl.a. Gotland skall få bli ”fri” region.
Den småskaliga turistutbildningen är bra, men som vi skrev i den näringspolitiska motionen under den allmänna motionstiden hösten 1997 anser vi att anslagen till Turistfrämjandet måste öka med 20 miljoner kronor. Sverige ligger fortfarande långt efter sina nordiska grannar vad gäller satsningar på att sprida att vi också är värda att besöka. Vi återkommer i motion till vårpropositionen i denna fråga.
Obalansen vad gäller universitetsutbildning är markant till glesbygdens nackdel. För att utveckla ett allsidigt näringsliv och höja kompetensen mot mer kunskapsintensiva företag i glesbygden måste denna obalans minskas. Vänsterpartiet föreslår en utredning kring möjligheterna att reducera studielånen för högskoleutbildade som efter några års yrkesutövning flyttar till t.ex. stödområde 1.
Vänsterpartiet har tidigare motionerat om att det skall finnas jämställdhetsexperter på heltid vid varje länsstyrelse. Vi upprepar här vårt krav. Under senare år har ett antal länsstyrelser minskat sina resurser och jämställdhetsexperterna arbetar inte längre heltid med jämställdhetsfrågor. Minst ett län har avvecklat tjänsten och köper i stället resurser från närliggande länsstyrelse. Det innebär att en jämställdhetsexpert arbetar över flera län. De minskade resurserna till jämställdhetsexperterna kan inte förklaras av att behovet minskat eller av att situationen för kvinnorna i länet har förbättrats mätt i andel av regionalpolitiskt stöd eller andel nystartade företag. Det handlar helt enkelt om en nedprioritering av jämställdhetsområdet.
Länens jämställdhetsexperter bör ges utökade befogenheter och resurser genom att tilldelas en tillsynsfunktion analogt med vad som finns inom andra sektorer som räddningstjänst och socialtjänst. Tillsynsfunktionen bör bl.a. omfatta att alla företag som får regionalt företagsstöd har en jämställdhetsplan och på sikt att medverka till att jämställdhetsmärka företag, universitet, kommuner och andra offentliga institutioner i länet. Vad som ovan sagts om jämställdhetsexperter bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Länsstyrelsen är huvudman för regionala resurscentrum (RRC) och bör därför ansvara för basverksamheten. Kommunerna bör på motsvarande sätt vara huvudmän för lokala resurscentrum. Av medlen för regionalpolitiska åtgärder har länsstyrelserna satsat 1,8 % eller 21 miljoner på resurscentrumverksamhet under 1997. Till detta kommer finansiering från andra regionala aktörer och EU-medel. Regeringen har avsatt 16,5 miljoner för 1998 för stöd till projekt vid regionala och lokala resurscentrum.
För att säkerställa och utveckla verksamheten vid RRC anser Vänsterpartiet att 2 miljoner per län skall avsättas årligen för regionala resurscentrum. Motsvarande 48 miljoner skall reserveras för dessa verksamheter under anslaget A1 Regionalpolitiska åtgärder. Det blir regeringens uppgift att fördela pengarna med hänsyn till de strukturförändringar som skett under senare tid inom länsorganisationen. Vad som ovan sagts om finansieringen av regionala resurscentrum bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Regeringen föreslår att försöksverksamheten med NRC skall fortsätta under 1998 och 1999. NRC skall stimulera tillväxtsorienterade utvecklingsprojekt med ett tydligt jämställdhetsperspektiv. Det säkrar verksamheten för ytterligare ett och ett halvt år. Vänsterpartiet anser att verksamheten måste garanteras en långsiktig finansiering för att man skall kunna planera och genomföra sina projekt med såväl kortsiktiga som långsiktiga målsättningar. I det sammanhanget är ett och ett halvtår en för kort tid. Det är rimligt att 10 miljoner anslås årligen för att garantera kvinnor åtminstone en viss del av de regionalpolitiks medlen. Vad som ovan sagts om en långsiktig finansiering av ett nationellt resurscentrum bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det är viktigt att kvinnor får del av de regionala medlen och att jämställdhetspolitiken integreras i det regionalpolitiska fältet. I dag uppfylls inte de regler som föreskriver en viss könsfördelning inom exempelvis det regionala företagsstödet. Andelen kvinnliga företagare som får regionalt företagsstöd kan vid vissa länsstyrelser vara mindre än 10 %. En helt oacceptabel snedfördelning som om den fortgår riskerar att permanenta den könssegregerade arbetsmarknaden. Det är viktigt att bryta denna snedfördelning.
Vänsterpartiet föreslår att det regionala företagsstödet skall riktas i lika stor omfattning till kvinnor som till män. Detta som ett incitament för länsmyndigheterna att utveckla metoder och samverkansformer som stimulerar och lyfter fram kvinnligt företagande. Länsstyrelserna skall årligen redovisa fördelningen av stödet och i de fall de misslyckas med att nå upp till målet skall de presentera ett åtgärdsprogram för att höja kvinnors andel av företagsstödet.
Kvinnorepresentationen i statliga myndigheter på regional nivå har ökat markant, men i något lägre takt än på den centrala nivån. Skillnaden mellan länen och mellan olika typer av organ är mycket stora. Mellan länen varierar andelen kvinnor från 25 % i Blekinge till 45 % i Jämtland. Kvinnor är fortfarande starkt underrepresenterade i stora delar av landet. I dag växer det fram nya samverkansformer i regionalpolitiken, inte minst de nya ”frilänen”, men också samverkansformer kring de i propositionen aviserade regionala tillväxtavtalen innebär att nya beslutsgrupper bildas. För att kvinnor skall garanteras en rimlig representation i regionala beslutsgrupper föreslår Vänsterpartiet att kvinnor skall vara representerade med minst 40 %. Inte minst erfarenheterna från sammansättningen av de lokala arbetsförmedlingsnämnderna talar för att regeringen bör ge klara anvisningar om beslutsorganens könssammansättning.
Av Gunnel Forsbergs artikel ”rulltrapperegioner och social infrastruktur” i rapporten Om makt och kön – i spåren av offentliga organisationers omvandling, SOU 1997:83, framgår att kommuner och regioner fungerar mycket olika för kvinnor i olika delar av Sverige.
Dessutom påverkar de förändringar som pågår i kommunerna just nu, där ansvaret för social verksamhet flyttas från kollektiva system till de enskilda familjerna, män och kvinnor olika. Regeringens proposition Regional tillväxt berör inte detta med ett ord. Vänsterpartiet föreslår att länsstyrelserna får i uppdrag att kartlägga och utveckla en länsstrategi för att säkra kvinnors rätt till arbete och rimliga livsvillkor.
Vid enkäter med företagare i de speciellt utsatta regionerna framträder mycket tydligt brister när det gäller riskkapitalförsörjningen. Problemet gäller såväl etablerade som nystartade företag. Det visar sig att större delen av det riskkapital som i dag finns på marknaden söker sig till storstäder och universitetsorter. De utsatta regionerna hamnar i slagskugga. Regeringen gör en genomgång av de finansieringsformer som finns i dag och gör vissa förändringar i rätt riktning. Vänsterpartiet anser dock att dessa behöver kompletteras med regionala fonder och börser för att få en garanti för att alla regioner kan få tillgång till riskkapital.
Tyvärr finns det i dag en benägenhet att de placerare som finns på marknaden i alltför stor utsträckning söker sig till de traditionella börsföretagen, även om de finns ute i landet och inte i Stockholm. Detta är en viktig orsak till att behovet av regionala fonder och börser uppkommit. Alla regioner behöver sina marknadsplatser. En möjlighet är att upprätta regionala fonder, som har en större lokalkännedom och förhoppningsvis en större uthållighet i investeringarna. Där skulle t.ex. vissa för regionen betydelsefulla storföretag, med klar vilja att ta till vara regionens intressen, t.ex. statliga LKAB i Norrbotten, en del av de kommunala bolagen och fackföreningar ges möjlighet att erbjuda riskvilligt kapital till särskilt småföretag och till löntagarägda företag. Vi föreslår att man utreder frågan.
De flesta finansiella organisationer är belägna i Stockholm. Delvis har detta historiska förklaringar. (Man var tvungen att finnas på Stockholms Fondbörs rent fysiskt.) Det finns bland småföretag utanför Stockholm en definitiv motvilja mot att vända sig till fondkommissionärer i Stockholm för att söka externt ägarkapital. Småföretagarna vänder sig i stället till det nätverk som ligger närmast, banker, kommuner, företagarföreningar och länsstyrelser. Resultatet blir ofta en större orientering mot riskvilligt lånekapital än vad som är önskvärt. När kanske ett tillskott genom aktiekapital vore bättre för att inte öka lånebördan. I dag finns endast ett antal privata förmedlare, som arbetar lokalt och regionalt med förmedling av ägarkapital. De har i viss mån varit framgångsrika och gör ett mycket betydelsefullt arbete. Dock är kännedomen om verksamheten relativt dålig. NUTEK har på senare tid bidragit med medel till småföretagsbörser för att stimulera nya företag. Vi föreslår att man undersöker möjligheterna till att vidga dessa insatser till fler aktörer ute i landet.
Man skall dock vara klar över att det krävs en större medvetenhet från de små företagen om vad som behövs för att klara en ägarbreddning. Oavsett om det gäller fonder eller börs. De små företagen har ofta en eller ett fåtal ägare. För att kunna växa behövs en vilja att dela med sig av inflytande, för att därigenom bli delaktig av en eventuell större avkastning – för många ett mycket svårt val.
I tidigare regionalpolitiska motioner under 90-talet har Vänsterpartiet lagt förslag om en särskild fond av samma typ som Norrlandsfonden för Bergslagen.
Bergslagen i Mellansverige är en geografiskt sammanhängande region som omfattar delar av sex län vars residensstäder samtliga ligger utanför Bergslagsområdet.
Regionen har en likartad näringsstruktur och industriell och kulturell historia. Gruvhantering, järnframställning och -förädling, har tillsammans med tung verkstadsindustri varit och är delvis en hörnpelare i regionen. Skogsbruket och förädlande träindustri i olika former är en annan.
Strukturomvandlingen har drabbat regionen hårt. Storindustrier och mindre bruk har i många fall lagts ner och övergivit många orter. I en del fall har näringslivet kunnat förnyas och småföretag inom olika branscher kunnat etableras. Men detta har skett i alldeles för liten omfattning. Problemen kan avläsas på många sätt, bl.a. genom negativ befolkningsutveckling, ålderssammansättning, mycket hög arbetslöshet, högt ohälsotal med stor omfattning av förtidspensioneringar samt låg utbildningsnivå.
Utvecklingen har således varit negativ trots att regionen ligger nära expansiva områden med diversifierad arbetsmarknad. Likaså är avstånden inte särskilt stora och regionen har ett mycket stort antal mindre orter med goda industriella traditioner. Natur- och kulturbygd med goda förutsättningar för turism finns i hela området. Gemensamma satsningar som Ekomuseum, som bevarar Bergslagens specifika historia, har utvecklats.
I många stycken delar Bergslagen de norrländska förutsättningarna och problemen, även om den geografiska skalan och den industriella historien avviker en del.
På lokal nivå finns i kommunerna både initiativkraft och kompetens. Det som saknats är resurser och samordning för att utveckla ett decentraliserat, hållbart och mindre sårbart näringsliv. Det behövs ett mer utvecklat utbildningssystem, även på högskolenivå, som tar till vara regionens speciella fördelar. Det behövs kompletterande investeringar i järnvägstrafik och telekommunikationer, som vi föreslagit på annat ställe i motionen, som kan lägga grund för en modern industri- och tjänstesektor. Det behövs en bred kompetensutveckling bland stora delar av befolkningen.
I Bergslagen har de traditionella storindustrierna och bruken haft en stark ställning och deras skugga vilar fortfarande tung över regionen. De exploaterade arbetskraften så länge det var lönsamt och dominerade helt regionens utveckling. De lämnade sedan regionens människor åt sitt öde. Bergslagens stora bidrag till Sveriges industrialisering och exportinkomster har inte kommit regionen till del. Det finns nu stor risk att Bergslagen hamnar i kläm mellan Norrlandsfondens verksamhetsområde och ALMI/Industrifondens verksamhet.
Det är därför dags för en rejäl satsning på förnyelse av Bergslagen. På samma sätt som Norrlandslänen har en fond för utveckling av infrastruktur och investeringar, nyföretagande och kompetenshöjande insatser menar vi att denna region skulle tillföras motsvarande resurser.
Vi föreslår att en fond på 200 miljoner kronor inrättas för detta ändamål. Administration och förvaltning får handhas av en organisation gemensam för de ingående länsstyrelserna och kommunerna. Det är viktigt att god ekonomisk och näringspolitisk kompetens finns tillgänglig vid fonden eller alternativt vid en Bergslagens utvecklingsstiftelse. En förutsättning är att lokala krafter mobiliseras och att det lokala näringslivet dras med i ett utvecklingsarbete. En annan förutsättning är att insatserna passar in i länsprogram eller den regionala strategin för Bergslagen. Insatserna tar sikte på att förnya regionen på ett integrerat sätt. Det handlar inte endast om ”passivt” företagsstöd.
Finansieringen sker med de regionalpolitiska medlen. För framtiden kan dock medel från vattenkraftsavgift på ett öre per kWh från regionens vattenkraftsproduktion tas i anspråk enligt förslaget för Norrland nedan.
Vänsterpartiet har upprepade gånger föreslagit att en del av vinsterna från vattenkraftsproduktionen skall återföras till de producerande länen. Motsvarande 1 öre per kWh från vattenkraft producerad i de norra skogslänen skulle ge drygt 500 miljoner kronor per år. Det är hög tid att regeringen lägger ett förslag om återföring av vattenkraftsvinster till samhällsinvesteringar i de producerande länen.
Behovet av s.k. såddkapital för riskfylld finansiering till unga teknikföretag är stort. Inte minst i utsatta regioner utanför storstads- och större universitetsstäder är bristen på riskvilligt kapital bekymmersam. Det är angeläget att regionala organ får möjlighet att vid sidan om NUTEK använda medel till såddfinansiering.
Regeringens förslag att länsstyrelserna och, i försökslänen självförvaltningsorganen, ges möjlighet att disponera medel inom anslaget A1 Regionalpolitiska åtgärder ökar flexibiliteten och det regionala inflytandet. Vänsterpartiet välkomnar förslaget i princip, men vi menar att det i praktiken knappast kan realiseras med det utomordentligt snäva anslagsutrymme som i många län föreligger efter regeringens indragning av medel under 1998 och åren framöver. Den förstärkta flexibiliteten ger ytterligare argument för att, som Vänsterpartiet tidigare föreslagit, utöka ramen för de tillväxt- och sysselsättningsfrämjande medlens användning regionalt.
Vänsterpartiet har under en följd av år kritiserat överbelastningen av arbetsmarknadspolitiken som blivit en följd av den ekonomiska politikens inriktning och starka nedskärningar inom offentlig sektor. I stället för att vara tillväxtskapande där den aktiva arbetsmarknadspolitiken samverkar med expansiva näringspolitiska initiativ har regeringen låtit den förfalla. Kvaliteten i åtgärderna har sjunkit i takt med att antalet arbetslösa i åtgärder har ökat. Risken har blivit allt tydligare att arbetsmarknadspolitiken övergår i rent socialpolitiska ambitioner att aktivera de arbetslösa.
I stället för att hjälpa människor till nya jobb tenderar arbetsmarknadspolitiken att skapa en armé av människor som utgör lönesubventionerad arbetskraft utan normala arbetsvillkor att utnyttjas såväl av offentliga som privata arbetsgivare. ALU, API, OTA, resursarbeten m.fl. åtgärder har oftast låg utbildningskvalitet och arbetsmarknadspolitisk effektivitet och kraftiga undanträngningseffekter. Genom regeringens höga volymkrav på personer i åtgärder och en mängd kontraproduktiva detaljregler försvåras den regionala och lokala planeringen. Den lokala nivån har därmed ofta fått konstatera att trots att medel saknats till positiva satsningar under året så har det ändå blivit pengar över vid årets slut.
Vänsterpartiet har föreslagit ett förenklat anslagssystem som integrerar a-kassemedel och de arbetsmarknadspolitiska försörjningsmedlen. Vi har velat avskaffa volymkravet när det gäller åtgärdsplaceringar, ta bort en serie detaljregler och tidsgränser för flera åtgärdstyper och kraftigt utvidga arbetsförmedlingarnas möjlighet att utnyttja a-kassemedel friare liksom att förfoga över större volymer otraditionella medel. Inriktningen skall vara att med utgångspunkt i en kvalitetssäkrad individuell handlingsplan kombinera utbildning, praktik och intensiva jobbsökaraktiviteter och därmed hjälpa den arbetslöse till framgång på den ordinarie arbetsmarknaden. Det lokala och regionala inflytandet kommer därmed att förstärkas samtidigt som en effektiv samverkan med andra parter möjliggörs.
Skall arbetsmarknadspolitiken kunna återfå sin positiva tillväxtbefrämjande roll måste den delvis omformas till mer av regional utvecklingspolitik som utnyttjar befintliga nätverk och resurser i arbetslivet. Förutom den primära uppgiften att sammanföra befintliga lediga jobb och arbetssökande på den nationella arbetsmarknaden måste den bidra till att generera ny sysselsättning. De befintliga regelverken avses att underlätta kontroll och vara ett skydd mot inlåsnings- och undanträngningseffekter. Det är viktigt att dessa ambitioner kan upprätthållas men i dag förhindrar ofta detaljregler och beslutsnivå att tillräcklig flexibilitet och beslutskraft uppnås. Dessutom måste, som Vänsterpartiet föreslagit, a-kassemedel aktiveras genom att tas i anspråk som lönemedel för kollektivavtalsenliga arbetstillfällen inom den kommunala sektorn. Försök med förkortad arbetstid för att öka sysselsättningen är ett annat förslag från Vänsterpartiet, som kan prövas.
Svårigheterna förstärks av att arbetsmarknadspolitikens uppgifter vetter åt olika håll. Klassiskt arbetsmarknadspolitiska ambitioner blandas med näringspolitiska och socialpolitiska inslag. Kontaktytorna med kommunernas verksamhet blir allt bredare.
Den stora mängd arbetssökande på förmedlingarna som massarbetslösheten medför ger upphov till betydande resurs- och tidsproblem. Resultatet blir berättigat missnöje och irritation bland arbetslösa och olika berörda myndigheter och arbetsgivare. Arbetsmarknadspolitiken måste omformas i enlighet med vad Vänsterpartiet tidigare föreslagit för att bli effektiv. Den måste bli en integrerad del av arbetslivet där parterna på arbetsmarknaden får ett större ansvar. Inriktningen på ordinarie arbetstillfällen och utbildning måste ges större tyngd. I denna process skall decentralisering med ytterligare regionalt och lokalt ansvar och handlingsutrymme vara en viktig del.
En sådan inriktning av politiken ställer stora krav på målstyrning och uppföljning så att inte kortsiktiga kommunala intressen motverkar en sund utveckling av den nationella arbetsmarknaden. Försörjningsmedel från a-kassan minskar t.ex. kommunernas socialbidragskostnader, men arbetslöshetsförsäkringen representerar en rättighetslag för individens trygghet och arbetsmarknadspolitiken skall långsiktigt förstärka positionen på den kommunövergripande arbetsmarknaden. Att höja sysselsättningen och bekämpa arbetslösheten skall i grunden vara ett nationellt ansvar inom ramen för den övergripande ekonomiska politiken. Men som tidigare sagts är det avgörande att som en del av tillväxtpolitiken dra nytta av de olikartade utvecklingsprocesser inom arbets- och näringslivet som finns runt om i landet.
Med tanke på de restriktioner som finns genom övergripande arbetsmarknadspolitiska målsättningar, begränsade resurser till otraditionella medel och det faktum att ca 80 procent av ”arbetsmarknadsmedlen” utgörs av individuellt garanterade försörjningsmedel skall inte effekterna av en decentralisering av arbetsmarknadspolitiken överdrivas. Men ändå är det viktigt att utveckla ett större regionalt och lokalt självbestämmande inom arbetsmarknadspolitiken. Det handlar om att avskaffa volymmålet, minska hindrande detaljregler i åtgärdsarsenalen, disponera a-kassans försörjningsmedel mer aktivt och utöka de otraditionella medlen. Härigenom kan stödet till den arbetslöse individualiseras samtidigt som det blir lättare att mobilisera lokala aktörer och ta till vara olika förutsättningar i arbetslivet.
Erfarenheterna från hittillsvarande försöksverksamhet i kommunerna visar också att högre kvalitet i åtgärderna kunnat åstadkommas genom mer individinriktade arbetssätt. Det har t.ex. handlat om kombinationen av åtgärder och arbete, den tid som individerna deltar och höjd individersättning som incitament. Även om fortfarande mycken frustration kan märkas i arbetsförmedlingsnämnderna över centralstyrning och detaljreglering, innebär den lokala mobiliseringen och samverkan med olika aktörer i arbetslivet en viktig impuls bort från ett sterilt åtgärdstänkande åtskilt från det ordinarie arbetslivet.
Utan särskild motivering aviserar regeringen att fyra av skogslänen skall ges möjlighet att bedriva en decentraliserad försöksverksamhet i stil med vad som tidigare beviljats Skåne län. Samtliga sju skogslän har ansökt om detta i början av året och varför Norrbottens, Västerbottens och Västernorrlands län plockats bort är inte lätt att begripa. Inte minst från Norrbottens län har ett flertal skrivelser från länsarbetsnämnden påpekat att dagens regelverk är kontraproduktivt. Motsvarande krav har inkommit från de flesta län och kommuner i landet. Den uppsjö av försöksverksamheter och frizoner som nu är i gång bör stramas upp genom att genomföra en systematisk reform där volymkravet tas bort, regelverket liberaliseras och beslutsfattandet decentraliseras regionalt och lokalt i enlighet med vad Vänsterpartiet föreslagit. Det är då viktigt att ”frihetens ramar” i form av mål och kriterier för disposition av arbetsmarknadspolitiska medel och a-kassan klargörs. Individens möjlighet att få ett ordinarie arbete och den regionala tillväxten skall stå i centrum i kampen för att öka sysselsättningen och minska arbetslösheten.
Det är således inte ytterligare godtyckligt valda försök som behövs utan en tydligare decentraliserad politik för arbetsmarknadens effektivitet och regional tillväxt som krävs.
Vänsterpartiets förslag är att den friare användningen av medel inom arbetsmarknadspolitikens ram utvidgas till samtliga län och inte endast till de fyra av regeringen angivna skogslänen. En förutsättning är dock att de nationellt definierade målen för arbetsmarknadspolitiken kan tillgodoses.
Regeringens förslag om regionala tillväxtavtal är ett steg i rätt riktning samtidigt som de visar på de brister på demokrati som finns på den regionala nivån. Här förutsätts länsstyrelserna vara motor och samordnare för tillväxtavtalen. I försökslänen däremot kommer självstyrelseorganen att ha denna funktion. Staten får därmed två olika partners med olika sammansättning. Vänsterpartiet har i ett flertal sammanhang fört fram tanken på ett länsparlament, som den naturliga politiska nivån i länen. Med den ökade betydelsen för den regionala nivån verkar en sådan demokratisk utveckling alltmer nödvändig. När vikten av ett underifrånperspektiv betonas alltmer från både delar av statsapparaten och från folkrörelser som Hela Sverige skall leva verkar det alltmer otidsenligt att länsstyrelserna, som är statens förlängda arm ute i länen, skall handha utvecklandet av tillväxtavtal. Skall de få någon framgång, behövs verkligen en demokratisk förankring, där man tar till vara den lokala initiativkraften.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en parlamentarisk utredning om regionalpolitiken i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om könsuppdelad statistik,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om jämställdhetsanalyser,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om staten och de statliga företagen,
att riksdagen hos regeringen begär en utredning om ”den naturliga regionalpolitiken” i enlighet vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om flyttlasspolitiken,
att riksdagen hos regeringen begär en utredning om statsbidragen till kommunerna i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om satsningar på kommunikationer,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Gotlandstrafiken,
att riksdagen hos regeringen begär en utredning om kostnaderna för en utbyggnad av fibernäten till företag och hushåll i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen hos regeringen begär ett förslag om hur kabeltevenätet kan flyttas från Telia i enlighet med vad som anförts motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att modifiera resurstilldelningssystemet för grundläggande högskoleutbildning,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om antalet platser i distansutbildningen och inriktningen,
att riksdagen avslår regeringens förslag om att inrätta ett utvecklingscentrum för distansutbildning i Härnösand i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen hos regeringen begär förslag om uppdrag för utvecklingscentrumet i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samverkan mellan folkhögskola och högskola,
att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur de små och medelstora högskolornas roll skall stärkas i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen beslutar enligt de riktlinjer om ekonomiska ramar för de särskilda regionalpolitiska medlen i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om EU:s strukturfondspolitik,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den nationella beslutanderätten och EU,
att riksdagen hos regeringen begär en utredning kring möjligheten till privat medfinansiering i samband med EU:s strukturfonder i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förändringen om målområdena,
att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i lagen om nedsättning av socialavgifter i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen hos regeringen begär en parlamentarisk utredning om glesbygds- och landsbygdspolitiken i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Gotland som öregion,
att riksdagen hos regeringen begär en utredning om reducering av studielånen för högskoleutbildade i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om jämställdhetsexperter,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om regionalresurscentrum och finansieringen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om finansiering av nationellt resurscentrum,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kvinnors representation i regionala beslutsorgan,
att riksdagen beslutar att ge länsstyrelserna i uppdrag att kartlägga och utveckla en länsstrategi för kvinnor i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen hos regeringen begär en utredning om frågan om regionala fonder i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lokala börser,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Bergslagen,
att riksdagen beslutar om att 1 öre per kWh från vattenkraften i Norrland skall återföras till de producerande länen i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om finansiering av såddfinansieringen,
att riksdagen beslutar att samtliga län får använda arbetsmarknadspolitiska medel friare i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tillväxtavtalen och demokratin.
|
Gudrun Schyman (v) |
|
|
Hans Andersson (v) |
Ingrid Burman (v) |
|
Lars Bäckström (v) |
Owe Hellberg (v) |
|
Tanja Linderborg (v) |
Eva Zetterberg (v) |
|
Lennart Beijer (v) |