2 Inledning
2.1 Landsbygden visar vägen
2.2 Regionalpolitik eller en politik för regionerna?
2.2.1 Den lokala utvecklingskraften
2.2.2 Ny struktur för Sverige
2.2.3 Större städer och tätorter som en del av regionalpolitiken
2.3 Så bygger vi Sverige
2.3.1 Individen i centrum
2.3.2 Lokal gemenskap
2.3.3 Kommunerna
3 Den regionala nivån
4 Den regionala utvecklingen
4.1 Inledning
4.2 Företagsutveckling
4.2.1 Ett diversifierat och småskaligt näringsliv
4.2.2 Hörnlundsmodellen
4.2.3 Utveckla de mindre företagen
4.2.4 Turism
4.2.5 Tjänstesektorn
4.3 Jord- och skogsbruk och energi
4.3.1 Jord- och skogsbruk
4.3.2 Ett decentraliserat och miljövänligt energisystem
4.3.3 Centerpartiets energipolitik ger jobb i hela landet
4.4 Ökad tillgänglighet
4.4.1 Bristande infrastruktur måste åtgärdas
4.4.2 Kommunikationer
4.4.3 Bilen en del av landets transportsystem
4.4.4 Kommunala flygplatser i skogslänen
4.4.5 Upphandling av olönsam regionalpolitiskt viktig flyg-
trafik
4.4.6 Postservice
4.4.7 Telekommunikationer
4.4.8 Utbildning och forskning
4.4.9 Arbetsmarknadspolitiken
4.4.10 Kvinnors roll i den regionala utvecklingen
5 Den regionala problembilden
5.1 Sveriges befolkningsutveckling – obalanser mellan regioner
och inomregionala obalanser
5.2 Befolkningsutveckling
5.3 Åldersstruktur
5.4 Arbetslöshet
5.5 Orsaker
5.5.1 Obalanser
5.5.2 Sysselsättning
5.5.3 Utbildning
5.5.4 Statliga företags och myndigheters agerande
6 Åtgärder
6.1 Regionalpolitiken
6.2 Lilla regionalpolitiken
6.3 EG:s strukturfonder
6.4 Myndigheter, verk och statliga bolag
6.5 Samordning
6.6 Utvecklingsplaner
6.7 Lokal utvecklingskraft
6.8 Infrastruktur för lokal utveckling – studieförbund, samlings-
lokaler, bibliotek och skola
6.8.1 Folkbildning
6.8.2 Samlingslokaler
6.8.3 Det lokala biblioteket
6.8.4 Skolan mitt i byn
7 Slutsatser
8 Hemställan
Den regionala utvecklingen går åt fel håll. De regionala obalanserna och de inomregionala obalanserna ökar. Avfolkningen av landets redan glestbefolkade delar ökar. Ungdomar och de som är i arbetsför ålder flyttar. Kvar blir de äldre. Underlaget för service försämras och minskade skatteintäkter bidrar till att den offentliga servicen tunnas ut.
Staten måste tydligare ta sitt ansvar. Det är inte rimligt att när statliga myndigheter och verk rationaliseras tas nästan alltid de lokala funktionerna bort först. I regioner med svag arbetsmarknad slår dessa neddragningar hårt. Utlokalisering av statliga verksamheter måste ökas. Det bör läggas fast en nationell plan för utlokalisering av centrala offentliga funktioner.
För att bryta en negativ utveckling måste samtliga politiska områden prioritera detta och dra åt samma håll. Sektorspolitiken har allt för länge undsluppit ansvar. Det politiska inflytandet och kontrollen måste ökas. Det är på den lokala och regionala nivån som makten skall ligga. Beslutskompetens som idag undandragits politiskt inflytande såsom centrala verk och myndigheter måste föras över till folkvalda regionala eller länsvisa folkvalda parlament.
Den lokala nivån måste stärkas. I hela Sverige finns en stark lokal utvecklingskraft. Centerpartiet anser att regionalpolitiken i högre utsträckning bör bejaka och skapa förutsättningar för samt ta tillvara det lokala engagemang som de lokala utvecklingsgrupperna utgör. Lokala utvecklingsgrupper finns och verkar nära människor på landsbygden, i små tätorter och i städerna. Regionalpolitiken måste präglas av ett ”nerifrån och upp”-perspektiv istället för ett ”ovanifrån”perspektiv.
Regionernas infrastruktur spelar en allt viktigare roll för utveckling. God tillgång till post- och teleförbindelser är av avgörande betydelse. Rimliga priser över hela landet måste gälla, prisdifferentiering motverkas. Enhetstaxa för ISDN-anslutning, eller motsvarande, bör införas snarast. Nya teletjänster måste göras tillgängliga i hela landet och får inte förbehållas endast några få områden. PTS roll, Post- och telestyrelsen, bör utvecklas och stärkas så att man kan inkorporera nya tjänster i basutbudet.
Goda kommunikationer på väg och järnväg måste upprätthållas. Åtgärder för hårdbeläggning av grusvägar och ökade satsningar för drift och underhåll skapar bättre förutsättningar för det regionala näringslivet.
Utbildningens tillgänglighet måste öka med ökade satsningar på de mindre och medelstora högskolorna. Erhållande av forskningsanslag och successiv utbyggnad av forskningsverksamheten med eget programansvar är härvidlag viktigt. Mer av utbildningen måste kunna ges i form av distans- och/eller decentraliserad utbildning.
De små företagen utgör ett finmaskigt nätverk. Åtgärder som underlättar för små och medelstora företag bidrar till att utveckla den lokala näringslivsstrukturen. Fler tjänsteföretag och företag inom turismsektorn bidrar till att bredda de lokala arbetsmarknaderna. Utvecklandet av svensk turistnäring ger fler jobb och bidrar till att vidmakthålla mångåriga natur- och kulturvärden.
Den ”lilla regionalpolitiken” utgör ett komplement till den stora. Den ”lilla regionalpolitiken” kan inte ensam lösa problemen. Den är dock av största betydelse i de mest utsatta områdena. Medel som ställs till förfogande måste kunna hanteras med större flexibilitet. Nuvarande regelverk försvårar för den regionala och lokala nivån att hantera medlen på ett effektivt och smidigt sätt, detta måste förändras.
Regeringen har intagit en allt för försiktig hållning när det gäller arbetet med de framtida strukturfonderna i EU. Detta måste prioriteras annars går Sverige miste om värdefulla medel för regional utveckling. Strukturfonderna måste förenklas och det lokala inflytandet stärkas. Förändrat antal strukturfonder får inte innebära att områden som idag omfattas av mål 2-, 5b- och mål 6-stöd utesluts. Medel bör koncentreras till de mest utsatta delarna.
Sverige framtid innebär många spännande utmaningar. Vi lever i en internationell ekonomi. Händelser i och omkring våra landgränser påverkar och får återverkningar för Sverige. Den tilltagande internationaliseringen leder till ökad rörlighet. Framför allt ungdomar reser mer än tidigare. Under delar av livet väljer de ofta att bosätta sig utomlands för att studera eller arbeta. Med sig hem får de nya impulser.
Sverige är ett mer mångkulturellt samhälle än tidigare. Sveriges stora åtaganden att vara en fristad för människor som flyr undan krig, tortyr och förtryck medför att vi i landet har flera olika kulturer som verkar parallellt med varandra. Nyligen anlända svenskar, eller ny-svenskar, har bidragit till ett kulturell förnyelse och öppenhet.
Ny teknik för med sig att gränserna suddas ut. Kontakter människor emellan går idag via Internet att göra lika enkelt på olika kontinenter som mellan olika byar och bostadsområden. Den internationella handeln ökar och svenskt näringsliv är i allt större utsträckning utsatt för den hårda internationella konkurrensen.
I takt med ökad internationalisering och hårdare konkurrens krävs ökad kunskap och kompetens. Kunskapsnivån i Sverige höjs nu ordentligt. Fler genomgår gymnasial vuxenutbildning och högskoleutbildning.
Samtidigt som internationaliseringen ger nya impulser och utmaningar efterfrågar fler och fler miljöer som ger livskvalitet. Miljöns betydelse ökar. Människor accepterar inte längre en produktion eller en samhällsutveckling som är tärande på miljön. Även den personliga livskvaliteten ökar i betydelse. Inte minst framträder detta i förändrade preferenser i resande. Mer av upplevelse efterfrågas. Kultur- och ekoturism ökar.
Allt fler önskar ta ansvar och kräver att få vara med och bestämma över sitt närområde. Det kan handla om skola, kultur, städning av gator och torg eller annat. Det paradoxala är dock att när fler och fler önskar vara med och få inflytande, då flyttas mer av de politiska besluten längre bort från medborgarna in i styrelserummen på avlägsna och diffusa myndigheter och verk. Den politiska nivån har tappat mark och anonymiteten i beslutsfattandet ökar. De beslut som medborgarna uppfattar som mest relevanta för det egna närområdet fattas bakom lykta dörrar, utan att personer kan avkrävas politiskt ansvar. Frågor om väganslag, omlokaliseringar av diverse service är exempel på detta.
Människors ökade utbildning, deras efterfrågan på möjligheten att ta ansvar för närområdet och önskningar om en annan livsmiljö har på många håll i Sverige fått ett svar genom en ny och spännande utveckling på landsbygden. Närheten till rekreation och friluftsliv, närheten till grannar och även den gemensamma strävan att grannar emellan kan skapa de lokala band som föder kreativitet för utveckling av närområdet innebär nya former för utveckling och nya demokratiska vägar till gemensamt ansvarstagande.
Särskilt på landsbygden börjar nya arbetssätt ta form. Lokala utvecklingsgrupper söker nya vägar att lösa gemensamma angelägenheter. Otraditionella metoder och arbetssätt har på många håll inneburit att man kunnat behålla och utveckla den service som invånarna önskar. Den lokala sammanhållningen och inslag av nya former att fatta beslut skapar ett mervärde för de inblandade. Känslan av att ha makten över bygdens utveckling i sin hand ger kreativitet och sammanhållning som leder till stora resultat men också till starkare sociala band grannar emellan. Anonymiteten försvinner och det egna ansvaret och möjligheterna blir tydligare.
Ökade möjligheter till lokal utveckling i form av sökande av och beträdande av nya gemensamma vägar leder till ökad livskvalitet. Människor som arbetar tillsammans känner varandra. Här har man även kontroll och uppsyn av varandra och varandras barn. Det egna ansvaret blir även det gemensamma ansvaret. Barn och äldre känner varandra. Vård och hjälp till de äldre kan utföras av anhöriga eller personer som under längre tid känt varandra. Detta skapar kvalitet, närhet och trygghet.
Viljan och önskan att kunna ta större ansvar för den lokala och regionala utvecklingen stöter på sina håll på svårigheter. Sverige är inte organiserat för nya tiders krav på decentralisering, ansvar och inflytande över den egna närmiljöns utveckling.
Ambitionen i denna motion är bland annat att ge en beskrivning av att det växer fram nya mönster och att dessa nya mönster för inflytande och demokrati kräver genomgripande förändringar av den samhälleliga organisationen. Den statliga politiken måste ställas om och decentraliseras för att möta nya krav och för att möta regionala obalanser och olikheter.
Samhällets organisation måste i grunden förändras:
Det lokala arbetet med att utveckla sitt närområde kräver att resurser och möjligheter kan hanteras lokalt.
Medborgarnas legitima rätt att få inflytande över beslut som rör deras vardag måste kunna tillgodoses.
Utvecklande av och tillgång till service måste kunna ske med närhet. God kvalitet i hela landet för att möjliggöra utveckling i hela landet.
Vad som i motionen anförts om samhällsorganisationen bör ges regeringen till känna.
Allt för ofta beskrivs Sverige i landsbygd, regioner och centrum. Inte alltför sällan ställs dessa begrepp i motsats till varandra. Landsbygd blir till kontrahent till regioner och städer. Regioner och centra ställs emot varandra. Denna metaforiska motsättning måste lämnas. Politiken måste utgå från och beskriva begreppen såsom parallella och förstärkande av varandra istället för att ställas emot varandra. Begreppsliga motsättningar skapar mentala blockader och bidrar till att resa murar. Ömsesidigt beroende skapar överbryggning, kreativitet och samförstånd.
Ömsesidig utveckling på både landsbygd och stad är bra. Några exempel kan illustrativt belysa detta faktum. Under 1980-talet fanns två parallella utvecklingar som kan sägas vara två sidor av samma mynt: utflyttning i stora delar av landet och inflyttning i andra. Problemen är uppenbara. I utflyttningsområdena försämras underlaget för service och arbetsmarknadsproblemen blir uppenbara när verksamheter tvingas flytta. En negativ utvecklingsspiral uppstod.
I inflyttningsområden å andra sidan uppstod problemen fast med omvända förtecken. Stor och stark inflyttning drev på markpriser och hyror. Köerna till barnomsorgen växte. Problemen på bostadsmarknaden blev uppenbara. Samtidigt fanns arbetsmarknadsproblem med flaskhalsar och därpå följande inflation. Överhettningen av ekonomin blev ett faktum. En stor del av dessa problem beror på en icke fungerande och tillräckligt slagkraftig regionalpolitik.
Centerpartiet har under årens lopp kritiserat denna typ av regionalpolitik, eller brister i regionalpolitiken. Exemplet illustrerar att de skenbara motsättningar som ofta ställs upp inte existerar. Tvärtom är det Centerpartiets uppfattning att det är först när vi förmår skapa en politik där stad och land ömsesidigt och gemensamt formulerar strategier och plattformar för framtiden som balansen i landet och ekonomin kan upprätthållas.
Trängselproblemen är likartade med glesbygdsutarmningen fast med andra förtecken. I trängselområden finns anonymitet och utanförskap. I glesbygden däremot är avstånden sådana att anonymiteten breder ut sig i takt med att folk flyttar därifrån. Utanförskapet upplevs även här i form av bland annat känslan att samhället överlämnat byn och bygden åt sig själv.
Utflyttning och överhettning är två sidor av samma mynt. Centerpartiet vill växla in på en annan väg. En ny tid med nya möjligheter kan rätt utnyttjad leda till en utvecklingsspiral där stad och land gemensamt kraftsamlar för framtiden.
Enligt Centerpartiet innebär detta en politik som tar tillvara den styrka som finns både i städer och på landsbygd. En politik som inte lämnar några områden utanför. En politik som ger människor demokratiska möjligheter att utforma och ta ansvar för den egna bygdens framtid. Ingen människa eller bygd får lämnas utanför. Segregering är ett minst lika allvarligt samhällsproblem som när byn avfolkas och servicen försvinner.
Sverige har helt enkelt inte råd att avstå från att ta tillvara hela landets resurser. Århundrade av investeringar kan inte få förflackas och stå outnyttjade i tider då vi måste ta tillvara hela landets resurser. Regionalpolitik handlar egentligen om att ta tillvara de resurser och de komparativa fördelar som olika delar av vårt land har. Först då kan vi få en ekonomi som lyfter.
Insikten om att det inte finnas några motsättningar mellan olika landsändar och olika regioner leder fram till en ömsesidig förståelse istället för ett bekämpande av varandra. Först då kan vi få en regional utveckling i hela landet. Det övergripande målet för regionalpolitiken är egentligen detsamma som för den ekonomiska politiken. Hur kan vi bäst utnyttja vårt rika lands stora möjligheter för att skapa uthållig ekonomisk tillväxt? Centerpartiet anser att en utvecklad regionalpolitik bättre bidrar till ekonomiskt och ekologiskt lyft, till ökad sysselsättning ökad demokrati och delaktighet för alla.
Regionalpolitiken har alltför länge haft fördelandet av stöd och bidrag som sitt signum. Istället för att betrakta vissa regioner som bidragstagare måste regionalpolitiken inriktas på vad som skapar möjligheter till utveckling. Varje region har sina speciella förutsättningar. Dessa förutsättningar skall utvecklas. Då bidrar alla regioner till landets framtida utveckling.
Den nationella sammanhållningen är viktig för en balanserad utveckling. Starka regioner som går ut över svagare leder till att nya obalanser uppstår. Detta kan inte accepteras. En balanserad nationell utveckling måste ge utrymme för både tillväxtregioner och svagare regioner att utvecklas. Det ena får inte ske på bekostnad av det andra. Samarbetet mellan regioner i Sverige och andra länder och det gränsöverskridande samarbetet med våra grannländer är viktigt att ta tillvara.
I detta sammanhang är regionalpolitiken inte till för att skifta ut bidrag till vissa regioner utan skall istället bidra till att alla regioner blir utvecklingsregioner. Parollen ”Hela Sverige skall leva” innebär en helhetssyn på samtliga landsändars utveckling. Enligt Centerpartiet leder detta till att regionalpolitiken inte främst är en politik för särskilt utsatta glesbygdsområden. Istället är det en politik syftande till utveckling i alla regioner. Detta bör ges regeringen till känna.
I de lokala gemenskaperna där människor känner närhet utvecklas kontaktnäten. Dessa nät utgör en viktig förutsättning för en lokal utvecklingskraft. Viljan att ta ansvar och bidra till att bygga upp bättre miljöer skall tas på allvar. Mer av inflytande över gemensamma angelägenheter måste flyttas över på dem som berörs av verksamheterna. Brukarstyrelser med ansvar över både inriktning på verksamheten och med visst budgetansvar ger möjligheter att släppa loss den lokala kraften.
Centerpartiets uppfattning är att decentralisering är den bästa förutsättningen för att öka medborgarnas möjligheter och delaktighet. Vi måste då våga släppa mer av inflytandet från de politiska, administrativa planen och öka befogenheterna lokalt.
Utvecklingsgrupper runt om i Sverige gör ett betydande arbete. Centerpartiets uppfattning är att det här finns ett nytt sätt att hantera närmiljön och att ta ansvar. Under lång tid har här en stor kreativitet frodats. Studiecirklar, sockenråd, samhällsföreningar och byagrupper har format idéer och tankar om den lokala utvecklingen. Mängder av förslag har formulerats.
Detta folkliga engagemang måste tas tillvara i en långsiktig politik för utvecklandet av hela Sverige. Inom den kommunala verksamheten måste den lokala nivån bättre tas tillvara. Ett sätt är att ge ekonomiska möjligheter, ett annat är att man lokalt får utföraransvar.
Standardlösningar attraherar inte, fler söker gärna det specifika. Nya produktions- och konsumtionsmönster etableras, livsmiljö och personlig utveckling får större betydelse.
På det lokala planet finns de kvaliteter som behövs för att gå i främsta ledet i utvecklingen för det framtida samhället. Det krävs då en politik som frigör krafterna. Med de rätta förutsättningarna kan det lokala engagemanget fördjupa demokratin. Detta bör ges regeringen till känna.
Vi tror inte att det samhällsmönster som vuxit fram i industrisamhället passar det framtida kunskaps- eller informationssamhället. Några avgörande förändringar har inträffat. Människor ställer i takt med ökad utbildning krav på ökad delaktighet och inflytande över sin närmijö. Miljö får en allt viktigare roll. Det handlar både om den lokala miljön och den globala miljön. Ny teknik gör att avståndsberoendet minskar. Nya möjligheter öppnas och det traditionella sättet att organisera produktionen förändras.
Internationaliseringen leder till att dagens sätt att organisera samhället måste förändras. De stora besluten ligger många gånger utanför nationalstatens domäner. Det internationella samarbetet ökar i betydelse. Samtidigt kommer den lokala nivån att öka i betydelse.
Näringspolitik, utveckling av kommunikationer och regionalpolitik inklusive landsbygdsutveckling måste bättre kopplas samman med frågor om markanvändning och miljö. Samordning mellan ekonomisk planering och fysisk planering måste prioriteras och det lokala perspektivet stärkas. Detta bör ges regeringen till känna.
Sverige har under lång tid organiserats i sektorer. Det politiska ansvaret har tunnats ut och det finns numera uppenbara risker att legitimiteten riskeras.
I Sverige har alltför länge funnits en överdriven tilltro till centralisering och likriktning. Sverige har delats in i myndighetssektorer snarare än regioner. Detta har lett till att sektorsmyndigheter vuxit sig starka. Inte alltför sällan har gränserna blivit knivskarpa. Olika sektorer har utvecklat sina egna rutiner och egna geografiska indelningar.
Sektorsplaneringen har ökat i omfattning och många beslut fattas utan politiskt ansvar i styrelser eller ämbetsrum. Vi står inför ett vägval. Skall samhällets organisation vara vertikal eller horisontell? D.v.s. skall vi ha starka sektorer med avgränsade ansvarsområden eller skall organisationen mer kännetecknas av samverkan, samordning och möjlighet att ta hänsyn till att förutsättningarna ser olika ut runt om i landet.
Centerpartiet anser att detta ytterst är en demokratifråga. Med stark sektorisering riskeras legitimiteten i verksamheten. Människor upplever en ökad främlingskänsla inför myndigheters verksamheter. Centerpartiet anser att denna sektorisering måste brytas på alla nivåer så att samverkan och samordning underlättas samtidigt som det politiska inflytandet ökar. Detta bör ges regeringen till känna.
Behoven av samverkan över gränserna ökar mellan de olika beslutsnivåerna och mellan myndighetsgränser. Exempelvis kan nämnas ekonomiska prioriteringar av investeringar i infrastruktur, t.ex. järnvägar, vägar och telekommunikation, likaså förändringar i närings-, arbetsmarknads- och regionalpolitiken. Regionala statliga förvaltningsuppgifter har omorganiserats och ibland undantagits från direkt politiskt inflytande.
Centerpartiet har länge verkat för införande av regionfullmäktige. Genom att den regionala nivån, inom ramen för ett regionfullmäktige, ges större ansvar för statlig och regional samhällsplanering förbättras möjligheterna att ekonomiskt skapa effektivare verksamheter, samtidigt som demokratin stärks.
En ny samhällsorganisation är en viktig demokratifråga. Det är även en viktig resursfråga. En starkare regional nivå med möjlighet till samverkan och helhetslösningar ger utrymme för en kostnadseffektiv verksamhet på alla nivåer.
Centrala verk och myndigheter har genomfört eller planerar att genomföra omorganisationer som innebär att flera lokala funktioner riskeras. Dessa beslut har stor betydelse för bland annat tillväxt, sysselsättning och service i landets olika delar och därmed den långsiktiga regionala utvecklingen.
Människor upplever att verksamheter och service försvinner utan att de har möjlighet att påverka. Förändringarna, framför allt inom den statliga sektorn, görs utan lokal folklig förankring. Därmed riskeras legitimiteten för offentliga verksamheter. Det politiska systemet har allt för länge hävdat myndigheternas egna ansvar och autonomi. Då klyftan mellan människors förväntningar och vad som faktiskt är möjligt att genomföra växer riskeras tilltron och legitimiteten till det politiska systemet.
Många uppgifter och beslut står till stor del utanför folkligt inflytande. Det existerar med andra ord ett reellt demokratiskt underskott. Sektorsmyndigheterna har en stor makt och lite politiskt ansvar. Det politiska inflytandet över sektorsmyndigheterna måste öka. Då kan legitimiteten till det politiska systemet öka och demokratin utvecklas.
Förändringar inom den statliga verksamheten har de senaste åren medfört, och kommer i framtiden att medföra, stor påverkan i regionerna. Med avreglering, bolagisering och privatisering kommer myndigheter och verk i allt större omfattning själva att avgöra hur de organiserar sin verksamhet. Förändringar i såväl sysselsättning som service får effekter på den regionala utvecklingen.
Centerpartiets uppfattning är att den lokala nivån måste stärkas. Då kan människors inflytande och ansvar tas tillvara. Överflyttning av beslut till kommunerna stärker den kommunala demokratin. En funktionsuppdelning måste åstadkommas. Beslut som inte behöver tas på högre nivå skall flyttas till den lokala eller kommunala nivån. Närhetsprincipen skall gälla.
Den sektorsvisa övergången från en länsbaserad organisation till ett färre antal storregioner innebär att ett svåröverskådligt mönster uppstår. Möjligheterna till sektorsövergripande samarbete och rationalisering genom sektorsövergripande samverkan försvåras. Möjligheterna till folklig insyn och demokratisk påverkan på regional nivå försvåras likaså.
Centerpartiet anser det därför vara helt otillfredsställande att statliga verks och myndigheters organisation på regional nivå fastställs utan möjlighet för regering och riksdag att göra en samlad bedömning av hur den statliga förvaltningen på regional nivå totalt sett skall vara organiserad.
Det är angeläget att öka möjligheterna till en genomgripande samlad länsförvaltning som alternativ till bildande av sektorsvisa storregioner. Det demokratiska innehållet i regionerna eller länen måste utvecklas. En demokratireform måste initieras. Denna reform innebär att mer av makt, resurser och ansvar flyttas till de folkvalda organen. Detta bör ges regeringen till känna.
Enligt vår mening räcker inte kommunerna till då det krävs samordning över större geografiska områden än kommungränserna. En ny nivå som bygger på länsdemokrati behövs. Tvärtemot vad många säger kommer, med en utvecklad länsdemokrati, närheten till beslut som har avgörande betydelse för regionens utveckling att öka. Detta är även en viktig förutsättning för att öka möjligheterna att flytta beslutskompetens till kommunerna och vidare till medborgarna i olika lokala organ.
Genom att förtydliga den regionala nivån genom länsdemokrati med politiskt valda företrädare kan den politiska debatten och en bred förankring av utvecklingsstrategier nås. Uppslutningen från regionala institutioner såsom högskolor, organisationer, kommuner och det privata näringslivet blir starkare. Viljan att satsa på långsiktiga investeringar i regionernas infrastruktur ökar.
Den regionala utvecklingspolitiken kommer att vara ett huvudområde för den framtida regionala nivån. Frågor om näringsliv och sysselsättning, fysisk planering, miljö, kommunikationer, utbildning och forskning samt kultur och turism är avgörande för den lokala och regionala utvecklingen. Ansvaret för dessa frågor är idag till stor del föremål för den statliga förvaltningen.
Överföring av detta ansvar leder till en större möjlighet för regionerna att själva forma sina utvecklingsstrategier och att öka den demokratiska legitimiteten. Decentralisering och politisk förankring är för Centerpartiet ett av fundamenten när vi beskriver en regional utvecklingspolitik syftande till att hela Sverige skall leva.
Genomförandet av ett ökat regionalt inflytande är en viktig del för att utveckla den regionala och lokala kraften. Detta är dock långt ifrån hela svaret på den regionala problembilden. Mycket av det som är det nationella ansvaret har regionalpolitiska implikationer. Därför är det även viktigt att riksdag och regering tydligare utvecklar en politik som medger lokal och regional utveckling.
De flesta politiska områden har stor regionalpolitisk betydelse. Några är av större betydelse än andra. Kommunikationer, utbildning, arbetsmarknads- och näringspolitik är några exempel. Den centrala politiska nivån måste mer fokusera på och dra åt samma håll för att leda till regional utveckling. I det följande skall vi utveckla hur det övergripande arbetet bör fokusera det regionalpolitiska arbetet.
Debatten om regionalpolitiken får inte gå förbi de stora problem som finns även i städer och större tätorter. I flera av de större städerna finns områden som har liknande problem som glesbygden. Försämrad service, extremt hög arbetslöshet och brister i den lokala näringsstrukturen kännetecknar detta.
Segregationsproblemen är en del av den regionala problembilden. I många områden ställs invandrare utanför den samhällsservice som finns på andra håll. Eftersatta bostadsområden där investeringar uteblivit har lett till områden som människor flyttar ifrån. Mer måste göras för att upprusta dessa områden. Miljonprogrammets områden måste bli attraktiva. Detta innebär att staten måste satsa särskilda resurser här. Upprustning och förbättrad service är angeläget.
Skolans betydelse för att ge miljonprogrammets barnbarn en bra start och möjligheter att komma in på den svenska arbetsmarknaden måste uppmärksammas. Många elever som lämnar skolan har dåliga kunskaper i svenska språket. Samtidigt besitter de en kulturell kompetens som måste tas tillvara. Tyvärr har detta inte skett. En förklaring är att språkkunskaperna i svenska varit bristfälliga. Särskilda insatser för att öka lärartätheten behövs sannolikt.
Centerpartiets uppfattning är att trenden kan vändas genom ökat lokalt engagemang och särskilda insatser. Priset för att inte satsa i dessa områden är allt för högt i termer av utanförskap och arbetslöshet.
Individen uppnår en ökad livskvalité genom samspelet med andra människor. Detta kan till stor del uppnås i små, frivilliga gemenskaper som hushållet, föräldragruppen, föreningen eller småföretaget. All mänsklig verksamhet måste grundas på respekt för individens frihet.
Familjen är en viktig social byggsten. Familjebegreppet är idag präglat av mångfald och variation. Det är barnens trygga umgänge med vuxna och möjligheten att få vuxna som förebilder som är det väsentliga och inte hur den enskilda familjen är sammansatt.
Människor vill delta i samhällslivet och ta ett större ansvar för sin egen och andras välfärd. Förutsättningar för detta måste skapas genom att vända perspektivet för demokratins och välfärdens utveckling till att ta sin utgångspunkt i ett ”nerifrån och upp-perspektiv”. Det är mycket svårt att driva utvecklingen framåt genom centrala direktiv och central planering. Vi anser att rättvisa och engagemang bäst skapas om man ger människor likartade möjligheter.
Centerpartiet har alltid arbetat för decentralisering, ökad delaktighet i besluten och god möjlighet att påverka sin egen situation. Under senare år har allt mer av makten flyttats från nationell till lokal nivå. Detaljreglering och nationell styrning har minskat gentemot den kommunala verksamheten. Det är dags att gå vidare och öka det lokala inflytandet.
Landsbygdsrörelsen är ett exempel på lokalt ansvarstagande och entreprenörskap. Runt om i landet jobbar tusentals utvecklingsgrupper. Grunden för grupperna är strävan att få ett bra samspel mellan kommunförvaltningen och byarna i syfte att stärka det lokala inflytandet över planeringen och vända en negativ befolkningsutveckling. Arbetet består både av utbildning och av att ta fram lokala utvecklingsprogram och formulera kommunala strategier. Även de ideella föreningarnas arbete och engagemang bidrar i stor utsträckning till att öka gemenskapen och utvecklandet av närmiljön.
Den kommunala självstyrelsen är djupt rotad i vårt land. Det är på den kommunala nivån som man bäst känner behoven. Centern vill decentralisera makten, öka demokratin och medborgarinflytandet genom att föra besluten närmare de människor som berörs av besluten. Detta ökar intresset för kommunalpolitiken och ger demokratin större spelutrymme. Det gör att möjligheterna att delegera beslut över verksamheter till föreningar, kooperativ och brukarstyrelser underlättas. Människors naturliga engagemang i den verksamhet som berör dem tas tillvara. Detta kommer att öka kvaliteten i verksamheten.
Centerpartiet vill dela kommunerna. Där det finns intresse och folklig förankring skall kommundelningar genomföras. Då ökar närheten mellan de förtroende valda och kommunens invånare.
Det finns många exempel på att man i mindre kommuner kan driva verksamheten mer rationellt. Det går t.ex. lättare att driva miljö- och kretsloppsarbete i mindre kommuner. System- och organisationsförändringar med större inflytande för människor via s.k. brukarstyrelser är också lättare att genomföra i mindre kommuner.
Decentralisering av beslut förutsätter att den beslutande nivån förfogar över resurser. Genom en förändring av den regionala nivån kan den kommunala och regionala demokratin stärkas.
Landstingen är folkligt förankrade men saknar helhetsansvar för de regionala frågorna. Många regionala uppgifter står till stor del utanför folkligt inflytande. Huvuddelen av länsstyrelsens ärenden avgörs av tjänstemän utan offentlig debatt. På den regionala nivån föreligger ett tydligt demokratiskt underskott. Till detta skall läggas de regionala funktioner som finns inom statliga verk och myndigheter.
Systemet med ett regionalt dubbelkommando med både länsstyrelse och landsting kan ifrågasättas. Legitimiteten hos den regionala nivån riskerar att förflackas då medborgarna inte har möjlighet att ta del av en öppen och offentlig debatt. En förändring av den regionala nivån måste först ta ställning till funktionsfördelningen i samhället och vad som ska flyttas mellan olika nivåer. Närhetsprincipen skall gälla.
Länens/regionens roll blir framöver att ha det övergripande ansvaret för frågor som rör regionen, t.ex. näringslivsutveckling, kultur, samhällsplanering, trafik, sjukvård, infrastruktur, kommunikationer, vissa högskolefrågor, internationell samverkan, miljö- och energifrågor. Dessa frågor är självklart avgörande för utvecklingen i en region.
Regionfullmäktige bör således koncentrera sig på följande fem viktiga uppgifter:
1. Ökade insatser för regionens behov av utvecklad infrastruktur.
2. Tydlig strategi för att aktivt bidra till regionens kompetensutveckling.
3. Stärkt regionalt inflytande över näringslivsutveckling, kultur-, arbetsmarknads- och regionalpolitik.
4. Tydligt ansvar för utveckling av miljökompetens och tillvaratagande av länets naturliga energitillgångar.
5. Gemensamt och övergripande ansvar för sjukvård och folkhälsa.
Renodlad statlig tillsynsfunktion och myndighetsutövning skall läggas på ett speciellt organ som utgör en juridisk regional rättsinstans. Denna skall utöva rättsvårdande, granskande och övervakande uppgifter. Detta kan bl.a. ske genom tings- och länsrätter samt skatteförvaltningen.
Under en kort tid i mitten på 1990-talet kunde landsbygdsregioner uppvisa befolkningsökning. Detta har nu vänt. Utflyttningen från landsbygd och glesbygd har under senare tid ökat och arbetsmarknaden försämrats. En negativ utvecklingsspiral har uppstått och de regionala obalanserna förstärks. Den traditionella regionalpolitiken har inte förmått möta denna negativa utveckling. Nya lösningar och nya metoder måste sökas.
För att människor skall stanna kvar eller våga flytta ut från tätorten till mindre orter eller landsbygden är en av de viktigaste förutsättningarna att god och likvärdig service kan garanteras. Infrastruktur i form av vägar, post- och teletjänster och offentlig service måste kunna ges med samma kvalitet. Utveckling av de lokala arbetsmarknaderna är en förutsättning för att människor skall kunna bo kvar i de mindre orterna eller på landsbygden.
Den så kallade stora regionalpolitiken har störst förmåga att parera de negativa tendenser som finns. Då förutsätts att riksdag och regering tydligt fokuserar på den regionala utvecklingens problem och bidrar till en samlad politik för regional utveckling.
Centerpartiet redovisar under detta avsnitt de mest strategiska åtgärderna inom den s.k. stora regionalpolitiken för att åstadkomma en positiv regional utveckling. Om inte dessa grundläggande funktioner utvecklas kommer tyvärr den negativa utvecklingen att fortsätta.
I landsbygdens näringslivsstruktur finns det uppenbara problem. Ofta har man ett alltför ensidigt näringsliv. Detta gör landsbygden sårbar. Konjunktursvackor eller omstruktureringar av verksamheter leder till hög arbetslöshet. Det diversifierade näringsliv som ofta präglar andra områden saknas ofta på landsbygden. En sysselsättningsexpansion måste komma till stånd i de mindre företagen. Dessa har större möjligheter att växa och utvecklas.
Mer av politiken inriktas på att skapa goda förutsättningar för ett småskaligt diversifierat näringsliv som ger utrymme för nya företag samt små och medelstora företag. En småföretagarorienterad politik gynnar näringsutvecklingen på landsbygden. Landsbygdens näringsbetingelser kan inte särbehandlas i allt för stor utsträckning gentemot övrig näringspolitik. Därför är de viktigt att det bedrivs en generell näringspolitik som bidrar till goda betingelser för de små och medelstora företagen.
Företagsklimatet i Sverige måste förbättras. Detta är viktigt för att Sverige skall bli en första rangens företagarnation. Det är ytterst viktigt för att utveckla landsbygden då landsbygden i stor utsträckning präglas av småskalig företagsamhet. Åtgärder som underlättar för dessa är således påkallat för att förbättra de regionala arbetsmarknaderna.
Förenklingar i lagar och regler måste till. De mindre företagen hämmas av allt för omfattande regelverk. Företagsbeskattningen måste reformeras för att leda till fler anställningar och för att underlätta uppbyggnaden av eget kapital.
Flera åtgärder har vidtagits för att underlätta för de mindre företagen. Sänkt arbetsgivaravgift, förändrad och förenklad arbetsrätt, lättnader i dubbelbeskattningen etc är exempel på detta. Vi ser fram emot att det i takt med att statens finanser ytterligare förbättras skall finnas finansiellt utrymme till ytterligare skattelättnader.
I budgetpropositionen föreslås att 500 miljoner oförbrukade medel skall användas för satsningar på regional utveckling. Dessa medel är välkomna, även om medlen är engångsinsatser. Centerpartiet anser att medlen bör inriktas på vidareförädling av skogsprodukter, satsningar inom turismen, landsbygdsutveckling och bya-utveckling samt för små företags utveckling och för utvecklande av tjänsteföretag på landsbygden. Dessa medel bör fördelas till de regioner som haft den sämsta befolkningsutvecklingen. Centerpartiet anser att riksdagen bör uttala inriktningen av hur dessa medel bör fördelas.
Även inom det s.k. regionalpolitiska företagsstödet har flera viktiga åtgärder vidtagits. För budgetåret 1994/95 överfördes 800 miljoner kronor av dåvarande arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund till länsstyrelserna för temporära, men långsiktigt verkande stimulansåtgärder. Dessa tillväxtbefrämjande insatser i hela landet visade sig mycket värdefulla.
Erfarenheterna av dessa medel är synnerligen goda. Utvärderingarna av den s.k. Hörnlundsmodellen visar att det skapats många nya sysselsättningstillfällen till relativt låga kostnader. Det uppställda målet om minst 3 800 nyanställningar överstegs vida. Genomsnittsstorleken på de företag som har fått stöd är nio tio anställda. Den största gruppen är företag som bara har fem sex anställda. Programmet har således nått fram till de minsta företagen, en grupp som tidigare varit svår att nå med motsvarande åtgärder.
Dessa särskilda satsningar har sedan kunnat följas av fler. Bland annat föreslogs och beslutades av riksdagen under våren 1995 ett nytt program med samma huvudinriktning omfattande 400 miljoner för budgetåret 1995/96. Genom Centerpartiets medverkan har ytterligare 500 miljoner anslagits under en treårsperiod.
Enligt vår mening har dessa medel kunnat användas på ett otraditionellt sätt som lett till många nya arbetstillfällen, inte minst inom regioner som drabbats hårt av industriell tillbakagång och hög arbetslöshet har denna extra stimulansåtgärd varit av stor betydelse för strukturförändringar och sysselsättning. Dessa extra medel bör även framöver kunna ställas till förfogande. Ett jämställdhetsperspektiv vid fördelning av dessa medel måste eftersträvas så att både mäns och kvinnors företagande kan utvecklas.
I Sverige är endast cirka 6 % av arbetskraften egna företagare, vilket ska jämföras med OECD-ländernas genomsnitt på cirka 15 %. Företagande måste uppmuntras och hinder som finns elimineras. Det gäller såväl skatter som försäkringssystem.
En grundförutsättning för allt företagande är stabila villkor och en god samhällsekonomisk bas att verka utifrån. Låga räntor och stabilt låg inflation gynnar företagsamhet.
Landsbygdens resurser och tillväxtmöjligheter måste tas till vara. En utveckling av landsbygden måste tillåta att Sveriges landsbygd ges förutsättningar att utvecklas från sina egna lokala förutsättningar. Landets samlade ekonomiska resurser tas bättre tillvara med en decentraliserad samhällsstruktur samtidigt som hushållningen med naturresurser underlättas. I detta sammanhang vill vi betona att det finns orättvisor i de skatter och avgifter som tas ut på företagen och som missgynnar de små företagen.
Det är angeläget att ytterligare förbättra riskkapitalförsörjningen. Ett sätt att förbättra den regionala riskkapitalförsörjningen är att skapa ”mötesplatser” ute i regionerna. En sådan ”marknadsplats” kan ge möjlighet för privata och institutionella investerare att möte företag som behöver investera och växa. Banker, ALMI och regionala intressenter kan stå som huvudman för en sådan verksamhet. Ett exempel är aktietorget i Karlstad.
Kretsloppssamhället ger miljövinster, möjlighet för nya företag och nya arbetstillfällen. Forskning och utveckling av miljöteknik och förmågan att ta tillvara och utveckla bioenergin innebär stora möjligheter för regioner vars näringsliv präglas av jord- och skogsbruk. Även i detta sammanhang är det viktigt att utveckla möjligheterna för de mindre företagen. Goda betingelser för de mindre företagen är avgörande för en god sysselsättningsutveckling i hela landet. De små och medelstora företagen genererar utveckling och ny sysselsättning på landsbygden. Människornas idéer, kreativitet och initiativkraft måste bättre tas tillvara.
Det finns en utveckling där många företag flyttar ut eller ökar ut verksamheter och etablerar sig utanför de större tätorterna. Många väljer att bosätta sig utanför tätorter och distansarbeta. Avståndsberoendet minskar med den nya tekniken. Nya företag växer fram på landsbygden. Rekreation, naturupplevelse och turism blir en allt viktigare del i landsbygdens näringsstruktur. Turistnäringen är en betydande näring sett till både omsättning och antalet arbetstillfällen.
Sverige har stora förutsättningar för kraftig tillväxt i rese- och turistnäringen. Människors resande bestäms allt mer av möjligheterna till upplevelser och lärande, vilket tillsammans med traditionell rekreation ger Sverige försteg framför många andra resmål. Vår kultur, vår natur, stabila sociala förhållanden, vårt lands utvecklingsnivå, vår infrastruktur och svenskarnas kunskaper i bl a språk är viktiga grundförutsättningar.
Mer kan göras för att utveckla svensk turistnäring. För att utveckla svensk turism krävs bättre samordning på lokal, regional och central nivå. Människor som kommer till Sverige är nyfikna på svensk kultur, arbete och liv. De vill träffa människor som kan förmedla bilden av Sverige. Medvetna satsningar på turism är en drivkraft för den lokala ekonomiska utvecklingen och sysselsättningen. För att utveckla turistnäringen måste även lagar och regler ses över. Allt för ofta finns myndighetsregler som hämmar utvecklingen på landsbygden. Förbud mot skyltar vid allmän väg är ett exempel.
I stora delar av vårt land är turismen en dominerande näring. Det gäller inte minst de regionalpolitiskt prioriterande områdena. Här finns kultur och vildmark i en unik kombination och med möjligheter till upplevelser och aktivitet för stora grupper.
Många myndigheter har under det senaste året aktiverat sina insatser inom turistområdet. Flera andra myndigheter samarbetar med Turistdelegationen när det gäller speciella aspekter på turism. Det gäller bl.a. NUTEK, AMS, Fiskeriverket, Boverket, SCB, SIKA (Statens institut för kommunikationsanalys), Högskoleverket och infrastrukturmyndigheterna. Också länsstyrelserna gör betydande insatser, inte minst från regionalpolitiska utgångspunkter.
Den bredd de olika myndigheterna representerar speglar turistnäringens karaktär. Den visar också att stora resurser används inom turistanknutna verksamheter. Handlingsprogrammet för utveckling av svensk turism som Turistdelegationen arbeteat fram visar nödvändigheten av att alla myndigheter bör eftersträva en dialog med turistorganisationer och företag när de gör sina ställningstaganden.
I en tid när resurserna för marknadsföring är begränsade framstår det som allt viktigare att alla våra resurser samverkar så effektivt som möjligt. Därför är det nödvändigt att alla myndigheter, institutioner och organisationer som arbetar med handel, kultur, utbildning och på andra sätt har kontakter utomlands i ökad omfattning samarbetar för att stärka Sverigebilden utomlands och främja utländsk turism i Sverige.
I Sverige finns oändliga möjligheter att utveckla reseteman och resmål. Det fordras företag och entreprenörer runt om i Sverige för denna uppgift. För att kunna utveckla befintliga och nya företag krävs en närings- och regionalpolitik med stabila och konkurrenskraftiga spelregler.
Sveriges unika och vidsträckta naturmarker är eftertraktade resmål. Miljövård är en viktig del av turismen. Där det finns miljöproblem, där finns även turistproblematik. Allemansrätten är en tillgång för svensk turism, men måste användas förnuftigt och får inte gå ut över viktiga miljövärden.
Östersjön måste på ett helt nytt sätt komma i fokus för svensk politik också inom turistområdet. Här finns en gemensam miljö, en gemensam historia med många kulturella inslag.
Inte minst är utvecklandet av turistnäringen viktig för att utveckla kvinnors företagande. De små företagen, ofta på landsbygden, utgör det finmaskiga nätet i turistnäringen. Ofta är det kvinnor som valt att starta och driva turistföretag. Det bör bli enklare att bedriva uthyrnings- eller mindre restaurangverksamhet via s.k. bed and breakfeast.
Med rätt politisk inriktning kan sysselsättningen inom turistnäringen ökas betydande. Ovan har vi föreslagit att medel skall satsas på att utveckla turistnäringen. Detta kan skapa ett värdefullt tillskott av sysselsättning i områden med stor arbetslöshet. Turistdelegationen pekar på att det finns en sysselsättningspotential på 100 000 nya jobb.
Bland de faktorer som öppnar nya möjligheter för mindre företag är den växande tjänstesektorn. Tjänstesektorn har alltid svarat för en betydande del av sysselsättningen och den betydelsen kan öka ytterligare. Den privata tjänstesektorn måste ges förutsättningar att expandera.
För att möjliggöra en expansion bland annat inom den så kallade tjänstesektorn är det av största vikt att förenkla regelsystemen. Det måste bli lättare att gå från idé till verklighet att starta och driva företag. Det finns därför anledning att se över reglerna och tillämpningen av reglerna för bland annat erhållande av F-skattebevis, vilket Centerpartiet utvecklat i annan motion.
Ny teknik öppnar nya spännande möjligheter. Utvecklande av distansarbete gör att avstånden minskar i betydelse. Istället är det återigen tillgången till god kvalitet, kompetens och service som är avgörande. Goda kommunikationer öppnar nya möjligheter.
I Centerpartiets näringspolitiska och skattepolitiska motioner utvecklas hur vi avser utveckla tjänstesektorn. I dessa motioner föreslås bland annat fortsatt sänkning av arbetsgivaravgiften upp till en viss lönesumma och avdragsrätt för barnomsorg.
Fundamentalt för en stabil utveckling på landsbygden är att basnäringar som jord- och skogsbruk samt fiske kan utvecklas. Produktion av livsmedel, bioenergi och andra råvaror är en viktig del av landsbygdens ekonomi. Dessutom skapar ett livskraftigt jordbruk ett öppet och levande kulturlandskap. Jord- och skogsbruket bidrar till ett Sverige i regional balans och hållbar tillväxt.
Jordbruket är av avgörande betydelse för sysselsättningen i stora delar av landet. Primärproduktionen i jordbruket, förädling och försörjningsindustrier är ofta basen för ekonomin i många kommuner och svensk livsmedelsindustri är världsledande. Jord- och skogsbruk är framtidsnäringar. Centerpartiet har medverkat till att Sverige i större utsträckning använder den framförhandlade EU-ramen.
Skogsbruket svarar idag för betydande exportvinster. Enligt alla bedömningar kan skogsindustrins exportnetto avsevärt förbättras. Regionalpolitiskt prioriterade områden har generellt god tillgång på träråvaror, oavsett var i landet de finns. Undantag är de mest perifera områdena, det vill säga i första hand fjälltrakterna.
Vidareförädling inom områdena är tyvärr mycket begränsade. Massaved fraktas till kustbaserade, kapitalintensiva industrier, medan sågtimmer genomgår en högst begränsad förädling till plank och bräder. Emellanåt förekommer dock att virket förädlas till komponenter, men omfattningen är totalt sett mycket begränsad i förhållande till den potential som finns.
För att belysa den potential som finns med vidareförädling kan Danmark tjäna som exempel. Den danska trävaruindustrins vidareförädling är ekonomiskt av samma omfattning som den samlade svenska sågverksnäringen, trots att man i stort sett saknar råvara. Italiensk träförädlingsindustri omsätter årligen 220 miljarder kronor baserad på en import om cirka 20 miljarder kronor.
Sverige kan givetvis inte inrikta sig på att vidareförädla all sin träråvara, men potentialen är trots det betydande. I syfte att öka förädlingen och skapa fler arbetstillfällen, anser Centerpartiet att ett industriellt utvecklingsprogram bör inledas. Ett sådant program bör innehålla ett antal moment som är nödvändiga för industriell utveckling, d.v.s. utvecklingsinsatser avseende produktion och produktionssystem, produktutformning och produktdesign, kompetensutveckling, entreprenörsutveckling, riskkapitalförsörjning, etc. Programmet bör drivas i nära samverkan med t.ex. träbranschen, utbildningsgivare, FoU-institutioner samt regionala myndigheter.
Genom ett program för vidareförädling av skogsprodukter kan enligt vår mening kan nya jobb skapas i de delar av Sverige som idag har vikande arbetsmarknader. Undersökningar visar att med ökad förädlingsgrad är det inte omöjligt att fördubbla skogsindustrins exportnetto. Regeringen bör undersöka möjligheterna till ett sådant utvecklings- och forskningsprogram. Finansiering bör sökas via näringen, EU, andra finansiärer och staten. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag. Detta bör ges regeringen till känna.
Energisystemets miljöpåverkan måste minska genom energisparande, effektiv energianvändning och en omställning till förnybar energi. Omställningen måste ske från dagens centralistiska energisystem med ett fåtal stora anläggningar för elproduktion till ett mindre sårbart decentraliserat energisystem. Biobränslena kommer att ha en central roll i ett sådant energisystem.
Biobränsle är redan idag Sveriges största inhemska energikälla. Potentialen för att öka användningen av biobränslen är mycket stor. Biobränslen kan användas i kraftvärmeverk och mottrycksanläggningar inom industrin, för produktion av el och värme, i värmeverk och hetvattencentraler. Även utvecklandet av biobränsle som alternativ till fossila drivmedel har stor potential.
Ny teknik utvecklas för förgasning av biobränslen, vilket ger ett högre elutbyte vid förbränning. Genom att förädla biobränslen till pellets, briketter och träpulver kan man åstadkomma en effektiv distribution och hantering samt en miljövänlig förbränning.
En ökad användning och förädling av biobränslen kommer att innebära att arbetstillfällen skapas i hela landet. Särskilt skogslänen kommer att bli vinnare när ett kretsloppsanpassat energisystem utvecklas. Avsättningen för träråvara kommer att bli mindre känslig för konjunktursvängningar.
En decentraliserad förädling av biobränslen till pellets och liknande kommer att innebära nya arbetstillfällen i de delar av landet som har ett utsatt sysselsättningsläge. Även för jordbruksnäringen kommer nya avsättningsmöjligheter för energiråvaror att öppna sig.
Energiomställningen har inletts genom att avvecklingen av kärnkraften nu påbörjas. Detta ger tydliga signaler och impulser åt idéer, entreprenörer och nyföretagande på energimarknaden. Investeringar i energieffektivisering och i energikällor som biobränsle och vindkraft stärker den inhemska efterfrågan och skapar också stora exportmöjligheter.
Med en gemensam nationell kraftsamling kan energiomställningen bli en positiv förnyelse som lyfter hela landet ur stelhet och stagnation samt ge Sverige en plats i den internationella utvecklingens frontlinje. Det är en utveckling som hela landet skulle tjäna på.
När vi i detta avsnitt talar om infrastruktur så menar vi infrastruktur i en vidare bemärkelse än till att bara gälla vägar och järnvägar. Det är den samlade infrastrukturen både fysiskt i form av vägar, järnvägar, post- och teleförbindelser etc som tillsammans med infrastruktur i form av tjänster och service som gemensamt ger möjligheter.
Tillgänglighet och transportkvalitet måste utvecklas. Eftersatt vägunderhåll leder till dåliga transportmöjligheter. För näringslivets utveckling är det avgörande att säkra kvaliteten i transporterna.
Efter några års kraftfull utbyggnad och investering i nya vägar behöver insatserna för drift och underhåll kraftigt ökas för att vidmakthålla vägkapitalet. Även för järnvägen måste insatser för drift och underhåll prioriteras. Inte minst är detta viktigt för att skapa bättre förutsättningar för järnvägen och för näringslivets längre godstransporter. Vägkapitalet riskerar att förslitas och värdet av investeringar gå om intet om inte staten prioriterar underhåll.
Merkostnaderna för näringslivet på grund av vägar med dålig framkomlighet och/eller tillgänglighet har belysts av bland annat Skogforsk vad gäller skogsindustrins virkestransporter. Merkostnaden per år beräknades under 1993 uppgå till cirka 700 miljoner kronor, varav i mellersta Norrland (Västernorrlands och Jämtlands län), det område av Sverige som kännetecknas av de sämsta vägarna, 304 miljoner kronor.
Minskad effektivitet för denna basindustri påverkar landets ekonomi. Genom Centerpartiets inflytande över infrastrukturbeslutet omfördelas nu medel för kommande planperiod till förmån för bärighetshöjande åtgärder och drift och underhåll. Detta är ett viktigt steg. Med ökande krav på miljöanpassad tillverkning, som ställer krav på färskt virke och kort tid mellan avverkning och industriell förädling, är det allt mer angeläget att vägarna förstärks i syfte att undvika långa avstängningsperioder under tjällossningen. Detta bör ges regeringen till känna.
De problem som orsakas av undermåliga vägar är naturligtvis inte något specifikt för skogsindustrin, utan drabbar alla som använder vägarna. All godstrafik möter samma hinder som skogsindustrins transporter. Persontransporter – resor till och från arbetet, skolskjutsar, etc – hindras endast i undantagsfall, men drabbas av längre restider och irritation, enskilda bilägare drabbas av ökade underhållskostnader etc. Man kan inte heller bortse från ökade risker i trafiken.
För möjligheterna att hela Sverige ska leva spelar vägstandarden en avgörande roll. En kraftig satsning på upprustning av vägnätet är en angelägen regionalpolitisk fråga. Den sämsta vägstandarden finns till stor utsträckning i skogslänen. Därför bör åtgärderna inom trafiksektorn särskilt inriktas på dessa län. Extra satsningar bör dessutom göras i norra Sverige med bl.a. bärighetshöjande åtgärder såsom tjälsäkring och beläggning av grusvägar. Detta bör ges regeringen till känna.
De mindre vägarna är betydelsefulla för de boende. Även näringspolitiska skäl talar för en satsning på upprustning. De mindre vägarna har stor betydelse för bland annat skogsindustrin. Skogsindustrin är beroende av snabba och effektiva transporter. Rasering av vägkapital försvårar stora och viktiga transporter.
Upprätthållande av det finmaskiga vägnätet är även av betydelse för att gjorda investeringar i större transportförbindelser skall få avsedd effekt. Därför är det av nationellt ekonomiskt intresse att de delar av landets infrastruktur som utgör en betydande versamhetsförutsättning för några av våra största branscher håller en god standard. Även annan företagsamhet är beroende av transporter via de mindre vägarna. Det allmänna vägnätet som idag inte har hårdbeläggning utgör särskilda problem. Det bör därför läggas fast en tioårig plan för hårdbeläggning av grusvägar. Detta bör ges regeringen till känna.
Bidragen till det enskilda vägnätet måste minst bibehållas på nuvarande nivå. Detta vägnät spelar en viktig roll för utvecklandet av landsbygden och för utvecklandet av turistnäringen och för människors möjligheter till rekreation.
För boende på landsbygden är tillgången till bil en självklarhet. På landsbygden finns inte den valfrihet mellan olika kommunikationsmedel som oftast kännetecknar de större tätorterna. På landsbygden är man oftast glad om bussen går en gång per dag. Detta gör att bilen är oumbärlig för boende på landsbygden. Samtidigt är kostnaderna höga. Avstånden leder till många mils bilåkande, alternativen finns ej. Det kan gälla allt från att ta sig till och från arbetet, till att ta sig till affären. Ofta är avstånden sådana att även de minsta transporterna på landsbygden kräver användande av bil.
Många familjer tvingas även ha två bilar. Detta medför höga extra kostnader. Dessa extra kostnader är ett hot mot utvecklingen på landsbygden. Många småbarnsfamiljer anger att bil- eller transportkostnaderna är en av de viktigaste orsakerna varför man flyttar från landsbygden eller inte flyttar ut till landsbygden. För att få en levande landsbygd är det viktigt att de yngre har råd att stanna kvar på landsbygden. Kostnader för arbetspendling och långa resor till olika aktiviteter har för många blivit en alltför tung post i hushållsekonomin.
Om människor ska ha möjlighet att bo kvar eller flytta till mindre orter är det nödvändigt att höja reseavdraget för så kallade arbetsresor. Även för att öka den regionala rörligheten på arbetsmarknaden är ett höjt reseavdrag viktigt och bidrar därmed till större arbetskraftsutbud även i mindre orter. Riskerna för arbetskraftsbrist inom vissa bristyrken minskas. Därmed minskar även risken för inflationsdrivande flaskhalsar. Höjningen av reseavdraget från tretton till femton kronor fr.o.m. 1998, som skedde på initiativ från Centerpartiet, är ett viktigt steg och ett konkret exempel på Centerpartiets arbete till gagn för hela landets utveckling.
För vissa regioner i landet är flyget det mest realistiska transportalternativet, samtidigt är resandeunderlaget många gånger lågt och ekonomin för de aktuella flygplatserna i Norrlands inland är därför hårt ansträngd. Av denna anledning utgår ett driftsbidrag till kommunala flygplatser i skogslänen, från Torsby till Gällivare.
Driftbidraget till dessa flygplatser är helt avgörande för fortsatt verksamhet. En avveckling eller minskning av stödet skulle få allvarliga konsekvenser för stora regioner. Inte minst för näringslivets utveckling är tillgången till bra flygförbindelser nödvändig.
Luftfartsverket måste ha ett tydligare regionalpolitiskt ansvar inom sitt sektorsområde. För att kunna vidmakthålla regionalt viktig trafik på dessa flygplatser bör Luftfartsverket, inom sitt ansvarsområde ges möjligheter att utforma system för hur bidrag till dessa flygplatser kan tillgodoses.
God flygservice till rimliga priser är viktig för den regionala utvecklingen. Inte minst för utveckling av näringslivet är bra flygförbindelser en nödvändig förutsättning. Motsatsen innebär att nyetableringar försvåras, nedläggning och flyttning av verksamheter riskerar leda till utarmning av regioner som redan idag har en mycket ansträngd situation.
Avregleringen av den svenska inrikes flygtrafiken har medfört att en del orter och regioner förlorat medan andra har vunnit. Vinnare är i första hand passagerare på de linjer som har ett stort resandeunderlag och där konkurrensen fungerat så att servicen ökat och priserna pressats nedåt. Förlorare är orter med svagt resandeunderlag, där har turtätheten minskat och priserna stigit. Detta är en olycklig situation eftersom det ofta inte finns något annat realistiskt alternativ för dessa resenärer på grund av långa avstånd.
Vi anser därför att ett system för statlig upphandling av flygtrafiktjänster som är regionalpolitiskt viktiga men kommersiellt mindre intressanta bör införas.
För att klara en positiv regional utveckling måste den grundläggande servicen utvecklas. Oavsett var människor valt att bosätta sig måste dessa funktioner garanteras.
Obalansen mellan olika delar av landet är påtaglig. Servicen på landsbygden släpar efter. Nya företag och utveckling av befintliga företag är en förutsättning för att generera nya arbetstillfällen. En god infrastruktur med möjligheterna till goda kommunikationer är en ytterst viktig fråga för näringslivets utveckling. Detta bör ges regeringen till känna.
Möjligheten till god post- och kassaservice är en förutsättning för en positiv utveckling och tillväxt i hela landet. Alla måste garanteras denna till enhetliga priser och rimliga distributionstider. Geografiskt differentierad prissättning kan ej accepteras. Detta bör ges regeringen till känna.
I postlagens första paragraf stipuleras: ”I landet skall det finnas en rikstäckande postservice som innebär att brev och att paket kan nå alla oavsett adressort.” Trots tydligheten i lagstiftningen har många fått betala för att få sin post hemburen. Det är inte acceptabelt att hushåll på landsbygden diskrimineras och tvingas hämta sin post kilometervis hemifrån, alternativt tvingas betala en godtycklig summa för lagstadgad service.
Även den övriga utvecklingen inom postområdet inger oro. På flera håll genomförs indragningar av service vad gäller utdelning av post på landsbygden. Posten måste ta sitt regionalpolitiska ansvar. Om inte Postens service i de mer glestbefolkade delarna kan upprätthållas måste medel säkerställas för upphandling där andra aktörer ges möjlighet att svara för denna service. Detta bör ges regeringen till känna.
Lantbrevbärningen står för en viktig del av servicen på landsbygden och måste säkerställas. På flera håll pågår olika projekt där lantbrevbärare även står för annan service. Vi anser att denna utveckling är värd att stödja och utveckla. För många äldre på landsbygden är det en trygghet att lantbrevbärare dagligen kommer förbi deras hem. Även projekten med post i butik har fallit väl ut. Det visar sig att både postservice och lanthandeln kunnat räddats tack vare samordning.
Telekommunikationer har en stor, och kommer med rätt förutsättningar att få en ännu större, betydelse för utvecklingen i det svenska samhället. Centerpartiet har under lång tid hävdat att tillgången till god och likvärdig service i hela landet till enhetliga priser är en förutsättning för att hela Sverige skall kunna nyttiggöra sig teletjänster och därmed även kunna ges likvärdiga möjligheter till utveckling. Detta bör ges regeringen till känna.
Det pågår en utveckling där många flyttar ut från tätorterna och arbetar på distans. Nya IT-företag kan idag startas långt från centralorterna. För dessa är tillgången till goda elektroniska kommunikationsmöjligheter till rimliga priser nödvändig. En snabb utbyggnad av den elektroniska infrastrukturen måste prioriteras. Ett brett utbud av tjänster till låga priser ger nya och spännande förutsättningar för en offensiv utveckling. När systemen för telekommunikation är utbyggda är överföringskostnaderna låga. En mer enhetlig taxa bör då kunna åstadkommas. Detta bör ges regeringen till känna.
Ökad kapacitet ger nya kommunikationsmöjligheter. Nya tjänster och möjligheterna till ökad kapacitet får inte endast bli tillgängliga för några få större orter. Detta måste komma alla regioner till del. Centerpartiet har motsatt sig möjligheter till geografiskt differentierade priser. Detta är inte till gagn för utvecklingen i hela landet. Geografiskt differentierade priser leder till sänkta priser i större städer. Landsbygden kommer med detta inte att kunna nyttiggöra sig sänkta priser, istället kommer priserna här att ligga oförändrat högt. Detta kan inte accepteras och bör ges regeringen till känna.
Utvecklingen på teleområdet går fort och utbudet av tjänster ökar kraftigt. Hela det svenska telefonisystemet beräknas vara baserat på digitala växlar 1998. Telia har även inlett ett arbete med att etablera en nationell bredbandsstruktur. Enligt Telia är ambitionen att 98 procent av landets hushåll år 2004 skall ha tillgång till bredbandstjänster.
Möjligheten för enskilda personer och företag att kunna kommunicera med avancerad dataöverföring är en av de viktigaste frågorna. Utbyggnaden av AXE-systemet är bra men inte tillräcklig. För mer avancerad dataöverföring krävs bland annat möjlighet till kommunikation med ISDN, eller motsvarande. Det är en självklar politisk uppgift att tillse att den grundläggande teletjänsten skall ha en kvalitet som möjliggör kommunikation med ISDN-kapacitet, eller motsvarande. Denna möjlighet skall göras tillgänglig för alla på lika villkor, d.v.s. att anslutningsavgiften skall vara densamma över hela landet. Detta bör ges regeringen till känna.
God service och valfrihet måste gälla hela landet. Tillgängligheten till nya tjänster och produkter, både sådana som redan finns och andra som kommer i framtiden, måste så långt möjligt garanteras i hela landet. Begreppet för bastelefoni bör breddas till att omfatta fler tjänster än vad som gäller idag. Kommande tjänster som t.ex. ADSL-baserade (asymmetrisk digital användar linje) måste göras tillgängliga i hela landet. Detta bör ges regeringen till känna.
De mindre och medelstora högskolorna utgör ett nav och en motor för den regionala utvecklingen. Under alltför lång tid har ungdomar från mindre orter och landsbygd förvägrats att studera i närheten till sina hemtrakter. Avståndsberoendet minskar med utvecklandet av de mindre högskolorna.
De mindre och medelstora högskolorna har stora möjligheter att utveckla nya spännande forskningsmiljöer. Generellt sett har de haft lättare att överbrygga utbildning och forskning till det omkringliggande samhället. Samarbetet med omkringliggande näringsliv har många gånger utvecklats bättre än vid de större universitetet. Det finns en flexibilitet och lyhördhet.
De mindre och medelstora högskolorna har genom Centerpartiets inflytande kunnat tillföras fler utbildningsplatser. Så skedde när Centerpartiet under förra mandatperioden ingick i fyrklöverregeringen. Så sker också i ännu större omfattning under innevarande mandatperiod när Centerpartiet samarbetat med regeringen.
Centerpartiet har under lång tid hävdat att de mindre och medelstora högskolorna står för viktiga delar i det svenska utbildningssystemet. Närheten till utbildning är, och kommer att bli, allt viktigare när vi ser att återkommande utbildning och livslångt lärande ökar. De mindre och medelstora högskolorna utgör viktiga utvecklingscentrum och bidrar till den regionala utvecklingen.
Centerpartiet medverkar under denna mandatperiod till att utöka antalet högskoleplatser med 60 000 nya platser. Större delen av dessa nya platser har tack vare Centerpartiet tilldelats de mindre och medelstora högskolorna. Vi kan mycket väl tala om ett kvantitativt språng. Nu måste vi gå vidare och utveckla forskningsmiljöerna vid de mindre och medelstora högskolorna. Flera av de mindre och medelstora högskolorna har nått en sådan bredd och djup i sin forskningsverksamhet att de bör kunna erhålla medel för forskning med eget programansvar. Vissa högskolor har kommit så långt i sin forskningsverksamhet att de kan utses till universitet.
En fortsatt utveckling av forskning vid de mindre högskolorna är en viktig del för att förbättra kvaliteten. Möjligheterna till avancerad forskning ökas genom att de mindre och medelstora högskolorna får möjlighet att erhålla en större andel fasta forskningsresurser. Då kan ett kvantitativt språng kombineras med ett kvalitativt språng.
För att ytterligare decentralisera utbildningssystemet måste en tillgänglighetsreform initieras. Distansutbildning måste utvecklas och pedagogik för distansundervisning förbättras. Med större satsningar på distans- och decentraliserad utbildning kan fler nås av ett kvalificerat utbildningsutbud samtidigt som alla inte behöver flytta till högskoleorterna. Detta är således en viktig del för att oavsett bostadsort kunna ta del av ett kvalificerat utbildningsutbud.
För att öka antalet platser på distansutbildning eller utlokaliserad utbildning bör resursfördelningssystemet till högskolorna ändras. Hur möjligheterna att öka distansutbildningen och den decentraliserade utbildningen tekniskt skall förbättras bör noga övervägas. Detta bör ges regeringen till känna.
För att bryta de obalanser som finns och bredda de lokala arbetsmarknaderna är självklart arbetsmarknadspolitiken viktig. Den traditionella arbetsmarknadspolitiken kan dock inte ensam lösa problemen. Arbetsmarknadspolitiken är en del av den ekonomiska politiken och bidrar tillsammans med andra politiska åtgärder t.ex. närings-, skatte- och ekonomisk politik, till ökad sysselsättning.
Arbetsmarknadspolitiken skall bryta obalanser, undvika flaskhalsar, förkorta vakanstider och motverka långtidsarbetslöshet. Arbetsmarknadspolitiken måste även syfta till att höja kompetensen hos de arbetslösa för att kunna ta ett nytt arbete, förhindra passivisering och social utslagning.
Många kvinnor har sin sysselsättning inom främst offentlig sektor och administration vilket gör att omstruktureringar och neddragningar och indragningar slår hårt mot kvinnor. För landsbygdskommuner är den offentliga verksamheten ofta viktigare än för de större orterna. Offentlig verksamhet kan inte expandera. Däremot kan den bidra till att öka möjligheten för att bibehålla eller utveckla det lokala näringslivet. Sysselsättningsökningen måste därför främst komma inom det privata näringslivet.
I en exceptionell situation med hög arbetslöshet och stor del långtidsarbetslösa måste vi våga tänka nytt och våga pröva nya lösningar. För Centerpartiets del innebär detta bland annat att regelverk måste vara flexibla för att möjliggöra lokala lösningar och att mer av arbetsmarknadspolitiken måste decentraliseras.
Centerpartiet har medverkat till att skapa möjligheter till mer aktiva insatser genom att volymkraven ändrats. Arbetsmarknadsutbildning innebär även att vi kan undvika inflationsdrivande flaskhalsar och obalanser. Mer arbetsmarknadsutbildning ligger även i linje med Centerpartiets strävan att höja utbildnings- och kompetensnivån generellt.
Det är på den lokala nivån man bäst känner behoven och vet vilka möjligheter som finns. Flera steg har tagits för att förenkla och decentralisera den traditionella arbetsmarknadspolitiken. Förändringar i de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna som gjorts innebär att arbetsförmedlingarna nu kan hantera åtgärderna på ett mer flexibelt sätt. Inrättande av arbetsförmedlingsnämnder har inneburit en decentralisering.
Ytterligare steg behöver tas, t.ex. genom ökat lokalt inflytande och frihet att hantera medel. De medel som arbetsförmedlingarna och länsarbetsnämnderna förfogar över bör kunna användas på ett mer otraditionellt sätt för att möjliggöra lokala sysselsättningsbefrämjande åtgärder.
Centerpartiet har aktivt medverkat till en förändring och modernisering av arbetsrätten. Förändringarna innebär att den lokala nivån stärks genom att de lokala parterna får större möjlighet att lokalt göra avvikelser. Genom bl.a. en ny anställningsform, överenskommen visstidsanställning, görs förenklingar för att underlätta nyanställningar. Detta gynnar främst de mindre företagen och därmed den småskaliga näringsstrukturen som finns på landsbygden.
Allt för ofta är det kvinnorna, och då de yngre kvinnorna, som flyttar från landsbygden. Bristen på arbete är en förklaring. Detta måste motverkas genom framför allt satsningar på kvinnors arbetsmarknad och utveckling av de lokala arbetsmarknaderna med ett mer diversifierat näringsliv.
En del i detta är självfallet att den koncentration och de sammanslagningar av offentliga verksamheter som pågår hejdas och istället decentraliseras och utlokaliseras. Lika viktigt är att fler kvinnor startar företag. Att underlätta för kvinnor att starta företag har alltså en dubbel betydelse. Dels att bredda arbetsmarknaden för kvinnor, dels att utveckla ett mer diversifierat näringsliv på landsbygden.
En stark ekonomisk tillväxt i riket som helhet är av största vikt. Landsbygden måste också få del av denna tillväxt. Även när det gäller att utveckla arbetsmarknaden för kvinnor är detta av största betydelse. Med stark ekonomisk tillväxt kan verksamheter bibehållas och nya verksamheter har större förutsättning att utvecklas. Exempelvis kan avknoppningsföretag bidra till att bredda och utveckla de lokala arbetsmarknaderna. Om detta skall blir möjligt måste den ekonomiska tillväxten även komma lands- och glesbygd till del.
Kvinnor startar ofta företag med mindre lån och bidrag. Oftast rör det sig om tjänsteföretag med en affärsidé, främst för en lokal marknad. Sådan företagsamhet måste tas till vara i hela landet. Den har potential att hjälpa upp en kärv regional och lokal arbetsmarknad.
Centerpartiets förslag om sänkning av arbetsgivaravgiften upp till en viss lönesumma medverkar till bättre förutsättningar för utveckling av tjänsteföretag. Även satsningar inom turistnäringen bidrar till att utveckla fler företag som drivs av kvinnor. Möjligheten att kunna kombinera olika sysselsättningar och driva mindre verksamheter är särskilt viktigt för att fler kvinnor skall starta företag.
Kooperativa företag har med sin speciella struktur visat sig vara särskilt attraktiva för kvinnor. Det kooperativa företagandet har expanderat kraftigt de senaste åren. Ett sätt att snabbt öka kvinnors företagande och därmed skapa fler arbetstillfällen är att uppmuntra och utveckla det kooperativa företagandet. Den kooperativa företagsformen måste därför stödjas med bland annat bättre rådgivning och genom projektinriktade åtgärder.
De särskilda lån för kvinnor som infördes under förra mandatperioden hade stor betydelse och har lett till många nya arbetstillfällen. Centerpartiet slår vakt om detta stöd.
För att öka resurserna för lån till kvinnors företagande föreslogs i den s.k. tillväxtproposition att ALMI skall avsätta en särskild ram inom sin totala kapitalmängd. Erfarenheterna har varit goda och vi anser att denna verksamhet bör fortsätta. Det bör även påtalas att det inom denna ram bör finnas utrymme även för lån till kvinnor som avser starta kooperativa företag.
Satsningarna med kvinnliga resurscentrum på länsnivå måste nu permanentas och vidareutvecklas.
NUTEK har i uppdrag att arbeta för kvinnors företagande. Medel har anslagits till kvinnliga affärsrådgivare. Kvinnliga rådgivare finns idag i flera kommuner. Erfarenheterna är mycket goda och vi anser att det i varje kommun bör finnas en kvinnlig rådgivare. Medel för detta bör säkerställas.
Idag finns det ett nationellt resurscentrum som har till uppgift att samordna länens olika insatser och på central nivå påverka olika verk, myndigheter, organisationer på ett för kvinnorna positivt sätt. Det nationella centret bör ha en fristående roll för att kunna vara en offensiv och viktig aktör gentemot myndigheter och organisationer. Erfarenheterna är goda. Detta nationella centrum, som nu ligger inom NUTEK, bör permanentas. Samtidigt bör detta centrums självständighet garanteras.
Befolkningsstatistiken för 1996 och första halvåret 1997 ger en entydig bild. Människor flyttar från glesbygden och de mindre orterna. I stort är det de större städerna och universitetsorterna som ökar. Utvecklingen inger oro. De mindre lokala arbetsmarknaderna försämras varpå de yngre flyttar. Att flytta till andra, dvs större, orter blir för många svaret på arbetslösheten.
Även de inomregionala obalanserna ökar. De större städerna och residensstäderna ökar. Tillgången till utbildning och arbete är avgörande. Residensorterna har klarat sig bra och har en ökande befolkning, mycket tack vare tillgången till ett brett utbildningsutbud. Nedskärningar av statliga och kommunala funktionen och försämrad arbetsmarknad i de mindre kommunerna leder till att ungdomar som flyttat och utbildats i större orter fått svårigheter att flytta tillbaka till sina hemregioner.
För att illustrera dessa förhållanden har vi valt att jämför befolkningsutvecklingen mellan de största och minsta kommunerna. Det är möjligt att jämförelsen inte är adekvat i alla avseenden. Dock har vi valt denna jämförelse för att åskådliggöra tendensen.
Av tabellen nedan framgår befolkningsutvecklingen i de aktuella kommunerna.
Folkmängden i Sveriges tio största kommuner den 30 juni 1997 samt förändring från 30 december 1996, preliminära uppgifter
|
Kommun |
Folkmängd Antal |
Förändring Antal |
Förändring (%) |
|
Stockholm |
721 953 |
3 416 |
0,48 |
|
Göteborg |
454 935 |
889 |
0,20 |
|
Malmö |
249 447 |
1 462 |
0,59 |
|
Uppsala |
184 834 |
290 |
0,16 |
|
Linköping |
131 609 |
- 298 |
-0,23 |
|
Västerås |
124 002 |
- 85 |
-0,07 |
|
Norrköping |
123 485 |
- 75 |
-0,06 |
|
Örebro |
120 952 |
169 |
0,14 |
|
Jönköping |
115 526 |
- 128 |
-0,11 |
|
Helsingborg |
116 157 |
1 308 |
0,27 |
Källa: Statistiska centralbyrån
Folkmängden i Sveriges tio minsta kommuner den 30 juni 1997 samt förändring från 31 december 1996, preliminära uppgifter
|
Kommun |
Folkmängd Antal |
Förändring Antal |
Förändring (%) |
|
Bjurholm |
2832 |
- 26 |
-0,91% |
|
Sorsele |
3336 |
- 1 |
-0,03% |
|
Dorotea |
3554 |
36 |
1,02% |
|
Arjeplog |
3630 |
11 |
0,30% |
|
Åsele |
3877 |
- 48 |
-1,22% |
|
Malå |
3918 |
- 17 |
-0,43% |
|
Ydre |
4243 |
- 8 |
-0,19% |
|
Överkalix |
4469 |
- 36 |
-0,80% |
|
Munkfors |
4540 |
- 17 |
-0,37% |
|
Norsjö |
5031 |
- 3 |
-0,06% |
|
Storfors |
5002 |
- 42 |
-0,83% |
Källa: Statistiska centralbyrån
Förutom att befolkningsunderlaget minskar i de mindre kommunerna så förändras även åldersstrukturen negativt. Andelen äldre än 65 år är betydligt högre i de tio minsta kommunerna jämfört med de tio största.
I tabellerna nedan finns en sammanställning med uppgifter om åldersstrukturen i Sveriges tio största och minsta kommuner åren 1980 och 1995.
Åldersfördelning i Sveriges tio största och minsta kommuner den 31 december 1980 enligt indelning den 1 januari 1981, procentuell fördelning
|
Kommun |
0-24 år |
65- år |
|
Tio största: Stockholm |
25,3 |
21,2 |
|
Göteborg |
30,3 |
17,3 |
|
Malmö |
28,6 |
19,0 |
|
Uppsala |
34,7 |
13,6 |
|
Linköping |
33,8 |
14,6 |
|
Västerås |
34,8 |
13,1 |
|
Norrköping |
32,8 |
17,1 |
|
Örebro |
32,0 |
17,8 |
|
Jönköping |
33,7 |
16,4 |
|
Helsingborg |
30,7 |
18,4 |
|
Tio minsta: Bjurholm1 |
27,7 |
25,0 |
|
Sorsele |
30,8 |
21,4 |
|
Dorotea |
30,1 |
22,3 |
|
Arjeplog |
30,6 |
18,9 |
|
Åsele |
26,9 |
24,7 |
|
Malå2 |
34,3 |
15,6 |
|
Ydre |
31,8 |
22,3 |
|
Överkalix |
29,7 |
20,8 |
|
Munkfors |
27,9 |
23,2 |
|
Norsjö |
33,4 |
17,0 |
1. Bjurholm ingick i Vännäs kommun åren 1974–1982.
Uppgifterna avser den 31 december 1982.
2. Malå kommun bildades 1982 efter utbrytning från
Norsjö kommun. Uppgifterna avser den 31 december 1982.
Källa: Folkmängd 31 december 1980, del 3, SCB
Åldersfördelning i Sveriges tio största och minsta kommuner den 31 december 1996 enligt indelning den 1 januari 1997, procentuell fördelning
|
Kommun |
0-24 år |
65- år |
|
Tio största: Stockholm |
26,6 |
18,3 |
|
Göteborg |
29,6 |
17,4 |
|
Malmö |
28,5 |
19,9 |
|
Uppsala |
34,4 |
13,1 |
|
Linköping |
33,4 |
16,1 |
|
Västerås |
30,3 |
16,7 |
|
Norrköping |
31,2 |
17,6 |
|
Örebro |
31,8 |
17,7 |
|
Jönköping |
32,0 |
18,2 |
|
Helsingborg |
28,8 |
19,0 |
|
Tio minsta: |
||
|
Bjurholm |
28,1 |
28,0 |
|
Sorsele |
28,4 |
25,5 |
|
Dorotea |
28,3 |
25,5 |
|
Arjeplog |
27,6 |
23,3 |
|
Åsele |
26,9 |
27,6 |
|
Malå |
31,5 |
19,4 |
|
Ydre |
31,4 |
21,8 |
|
Överkalix |
26,9 |
24,9 |
|
Munkfors |
26,2 |
25,3 |
|
Norsjö |
30,3 |
21,6 |
|
Storfors |
23,6 |
20,8 |
Källa: Befolkningsstatistik 1996, del 3, SCB
Som ett resultat av vikande arbetsmarknad förändras åldersstrukturen bland befolkningen i glesbygden i negativ riktning. Unga människor lämnar bygden för utbildning eller arbete. Mest framträdande är detta i norra Sverige men samma mönster återfinns också i delar av sydöstra och mellersta Sverige.
Av tabellen nedan framgår arbetslösheten som ett årsgenomsnitt för 1996 och jämförelse för juni 1996 samt för juni 1997.
Arbetslösa inskrivna som arbetssökande i procent av befolkningen (16–64 år)
|
Kommun |
Årsgenomsnitt 1996 |
Juni 1996 |
Juni 1997 |
|
Tio största: |
|||
|
Stockholm |
6,31 |
7,59 |
7,28 |
|
Göteborg |
7,52 |
8,88 |
8,87 |
|
Malmö |
9,18 |
10,48 |
10,16 |
|
Uppsala |
5,93 |
7,43 |
7,66 |
|
Linköping |
5,51 |
7,08 |
7,10 |
|
Västerås |
7,40 |
8,95 |
7,99 |
|
Norrköping |
6,31 |
7,50 |
8,10 |
|
Örebro |
6,80 |
8,34 |
7,40 |
|
Jönköping |
6,93 |
8,29 |
7,44 |
|
Helsingborg |
7,42 |
8,79 |
7,77 |
|
Tio (11) minsta: |
|||
|
Bjurholm |
4,00 |
3,46 |
3,47 |
|
Sorsele |
7,72 |
6,46 |
7,42 |
|
Dorotea |
10,59 |
9,01 |
8,17 |
|
Arjeplog |
8,23 |
9,35 |
7,38 |
|
Åsele |
9,03 |
7,45 |
7,26 |
|
Malå |
7,21 |
8,45 |
7,33 |
|
Ydre |
3,93 |
5,36 |
4,77 |
|
Överkalix |
13,73 |
13,15 |
13,42 |
|
Munkfors |
7,03 |
8,48 |
7,20 |
|
Norsjö |
8,67 |
8,91 |
9,10 |
|
Storfors |
9,26 |
10,28 |
9,10 |
Källa: AMS, Statistiktjänster/IN
Våra exempel illustrerar den befolkningsutveckling som pågår och som på många håll slår igenom med kraft. När befolkningsunderlaget minskar försämras också förutsättningarna att upprätthålla grundläggande service till dem som bor i utflyttningskommunerna. Elevunderlaget minskar, affärer och annan service får minskande kundunderlag. Detta medför in sin tur att arbetstillfällen försvinner och att skattekraften minskar. Resultatet blir en nedåtgående spiral.
Vi ser även att när befolkningsunderlaget minskar i de mindre kommunerna så förändras även åldersstrukturen negativt.
Jämför vi de tio största kommunerna med de kommuner som tillhör de regionala utvecklingsområdena så ser vi i stort sett samma sak. Befolkningen i dessa kommuner är generellt sett betydligt äldre än befolkningen i de tio storstadskommunerna. Andelen äldre över 65 år ökar.
Samtidigt som kostnaderna för till exempel vård och omsorg blir större innebär åldersstrukturen att det är färre som är med och bidrar till vårdens kostnader genom att andelen personer i arbetsför ålder är förhållandevis låg.
Förutom de uppenbara problem som uppstår i de kommuner som drabbas av utflyttning uppstår problem även i andra delar av landet. Expansionen och överhettningen i storstäderna på 70- och 80-talen förde med sig stora problem. Koncentrationspolitiken ledde till såväl sociala problem som miljöproblem. Både stad och land har att vinna på att hela landet utvecklas och lever.
Politiken måste inriktas på att det som är bra för landsbygden också är bra för de större städerna. Koncentrationsproblemen från 70- och 80-talen manar till eftertanke.
För att inte göra om samma misstag som under 80-talet måste en mer offensiv regionalpolitik föras. Att bryta en negativ regionalpolitisk trend är nödvändigt för att skapa god livsmiljö både i städerna och på landsbygden. Då kan koncentrationsproblemen och riskerna för överhettning elimineras.
För Centerpartiet är slutsatsen given. Trenden mot sämre förutsättningar för utveckling i stora delar av landet måste brytas. Politiken måste mycket tydligare ta som utgångspunkt i och motverka denna utveckling. Samtliga politiska områden måste bidra för att skapa en långsiktigt hållbar utveckling i hela landet. Den regionala utvecklingen måste nu ges högsta politiska prioritet.
I början av 1990-talet ökade befolkningen i landsbygdskommunerna. Inflyttningen och den ökade koncentrationen till storstäderna föreföll vara bruten. Tyvärr visar utvecklingen att det endast var en tillfällig förändring. Inflyttningen till de expansiva storstadsområdena fortsätter, på de mindre kommunernas bekostnad. Obalanserna ökar.
Av bilden framgår att befolkningsomflyttningen varit betydande under en femtonårsperiod. Obalansen mellan olika delar av landet blir allt mer påtaglig. Befolkningen ökar i storstäderna och vid universitetsorterna på bekostnad av småorterna och landsbygden.
En del expansiva områden har kunnat tillgodogöra sig konjunkturuppgången. Strukturomvandlingen har gått relativt smidigt och har genererat nya företag och nya arbetstillfällen. Andra områden har under samma tid fått se arbetstillfällen försvinna. Konjunkturuppgången har varit för kortvarig för att generera tillväxt i alla områden. Den passerade konjunkturuppgången har därmed gått stora områden förbi. Denna utveckling måste brytas.
Trenden visar att de lokala, ofta små arbetsmarknaderna på landsbygden viker. Ett redan litet utbud av arbetstillfällen blir allt mindre. Servicen på landsbygden urholkas. Detta påverkar sysselsättningsgraden mycket tydligt. Särskilt utsatta blir de äldsta och de yngsta på arbetsmarknaden. De äldre mister sina arbeten p.g.a. nedläggningar och de yngre har svårt att komma in på arbetsmarknaden överhuvudtaget. Detta resulterar i att åldersstrukturen bland befolkningen i glesbygden förändras i negativ riktning. Unga människor lämnar bygden för utbildning eller arbete.
I en rapport från AMS visas att det under den senaste 15-årsperioden finns två tillväxtregioner, Stockholmsregionen inklusive Uppsala samt delar av Småland, Jönköping och Kronobergs län. Dessa har klarat sig bättre än övriga delar av landet. Även Umeå har under perioden haft en mycket god utveckling.
Under 1990-talet har särskilt tunga industrilän som Södermanland, Kalmar, Blekinge och Västmanland drabbats särskilt hårt av strukturella förändringar. Strukturförändringar har lett till svag arbetsmarknadsutveckling. Även skogslänen har fått vidkännas försämringar, och detta från en redan låg nivå. Skogslänen ha tappat mark mot övriga delar av landet framför allt under högkonjunkturen, då sysselsättningen ökade långsammare i skogslänen än i övriga delar av landet.
Hösten 1996 var arbetslösheten ca 17 procent i skogslänen, 12 procent i storstadslänen och 13,5 procent i övriga syd- och mellansvenska län. Stockholm hade en arbetslöshet på ca 9 procent medan 21,2 procent var arbetslösa i Norrbotten, för riket totalt var 12.8 procent arbetslösa. Samtliga skogslän hade högre arbetslöshet än genomsnittet för riket.
Förutom en försvagad konjunktur har neddragningar inom den offentliga sektorn slagit igenom allt tydligare i skogs- och glesbygdslänen. Den offentliga sektorn har en stor andel av arbetsmarknaden i dessa län. I exempelvis skogslänen svarar offentlig sektor för nästan 40 procent av näringsverksamheten. Även för övriga län i Syd- och Mellansverige utgör offentlig sektor en betydande verksamhet. Neddragningar här slår hårt mot flera regionala arbetsmarknader. Minskningen av sysselsättningen inom offentlig sektor kan leda till en mycket kärv arbetsmarknad för kvinnor i glesbygdslänen, där alternativ sysselsättning många gånger saknas.
Det relativa beroendet av sysselsättning inom offentlig sektor är ett problem. Den diversifierade näringsstruktur som kännetecknar tillväxtområden är inte lika påtaglig i skogs- och glesbygdslänen. Detta gör att vissa grupper på arbetsmarknaden får svårigheter och den strukturella arbetslösheten kan bli ett växande problem.
Den regionala utvecklingen och sysselsättningsutvecklingen avgörs av styrkan i tillväxten i den svenska ekonomin. Ju starkare ekonomisk utveckling desto bättre betingelser för glesbygdslänen. Detta är mycket påtagligt i de scenarier som bland annat AMS gjort. Stark tillväxt i ekonomin leder till ökad sysselsättning i glesbygdslänen medan en måttlig tillväxt riskerar att gå stora områden förbi, dvs en måttlig tillväxt byts inte i ökad sysselsättning utom i några få områden.
Kunskap och kompetens kommer att bli allt viktigare för att klara Sveriges internationella konkurrenskraft och därmed vår tillväxt. För att möjliggöra detta måste antalet högskoleutbildade öka i hela landet. Andelen i yrkesverksam ålder med någon form av eftergymnasial utbildning varierar kraftigt mellan olika kommuner. Även mellan högskoleorterna är skillnaden betydande. I Lund har 54 procent av alla innevånare mellan 25–64 år högskoleutbildning medan städer som Sundsvall med 24 procent ligger under genomsnittet för riket, vilket uppgår till 25 procent.
Högskolan har ansvar för att omlandet har tillgång till utbildning av kvalificerat slag, exempelvis genom lokala kurser och linjer. Alla konstaterar att det är nödvändigt med höjd kompetens om vi skall kunna utveckla Sverige. Det blir särskilt angeläget i de områden som har bristfällig tillgång till utbildning och kompetensutveckling, särskilt när utbildningsnivån redan är låg. Bifogad redovisning visar utbildningsnivåerna i små kommuner, mellanstora med och utan universitet samt i stora. I framtiden kommer dessa skillnader att märkas än mer, om inte åtgärder vidtas för att ändra situationen. Kostnaderna för att åtgärda detta bedöms inte vara särskilt stora, då det inte rör sig om speciellt många personer och inte heller om så omfattande insatser per person. Ett särskilt uppdrag bör lämnas till i första hand högskolor med verksamhet inom stödområdet.
Ett bekymmer beträffande andelen med högre utbildning i glesbygdskommunerna och de mindre orterna är att människor med högre utbildning i mycket hög grad finns i den offentliga sektorn. Med andra ord är andelen med högre utbildning i den privata sektorn på motsvarande sätt mycket liten. Om vi ser till exempelvis Västernorrlands län är andelen med högre utbildning högst i offentlig förvaltning, därnäst i vård och omsorg och i finansiella tjänster. Tillverkningsindustrin ligger lågt. Dessa förhållanden blir allt mer markanta i regionalpolitiskt prioriterade områden.
Vi vet att där det finns goda möjligheter till studier ökar andelen av befolkningen med eftergymnasial utbildning. Som framgår av tabellen nedan är andelen av befolkningen med eftergymnasial utbildning klart högre i universitetsregioner.
Utbildningsnivåer (%) bef. 25–64 år i stora-/universitets-, mellanstora och glesbygdskommuner 97-01-01
* Obs mellanstora och glesbygdskommuner består av ett urval av dessa.
Kunskap och kompetens blir allt viktigare för ekonomisk utveckling och bidrar till att utveckla ett mer diversifierat näringsliv. Av denna anledning är det viktigt att utbildningsmöjligheter och utbildningsresurser inte koncentreras ytterligare. De mindre och medelstora högskolorna är en viktigt motor för den regionala utvecklingen. Rätt utnyttjade kan deras betydelse öka ytterligare.
Statens egen politik när det gäller myndigheter, verk och bolag har resulterat i negativa konsekvenser för mindre orter och glesbygd. Verksamheter har regionaliserats och flyttats vilket lett till befolkningsförluster. Viktiga servicefunktioner för landsbygden har försvunnit samtidigt som de lokala arbetsmarknaderna eroderat.
En statlig utredning, Regionalpolitik för hela Sverige, belyser detta. De mindre kommunerna har fått bära en stor del av statliga besparingar. Neddragningar i statliga verk och myndigheter har lett till att verksledningar lagt ned och krympt servicen i mindre kommuner samtidigt som verksamheten på regionkontoren behålls. Större orter och residensstäder har klarat sig bäst. Även om vissa delar av verksamheten behållits har viktiga ledningsfunktioner flyttats. Därmed har mindre kommuner tappat viktig kompetens. Tillsammans med minskning av de statliga bidragen till kommuner och landsting leder detta till en successiv utarmning.
I en undersökning som Statskontoret nyligen gjort, ”Staten i omvandling” Statskontoret 1996:15 s 44 ff, framgår att var fjärde av alla statsanställda finns i Stockholmsregionen. De andra två storstadslänen och Uppsala har också höga andelar. Övriga län har mindre än fem procent av de statsanställda.
Flera centrala verk och myndigheter har genomfört eller planerar genomföra ytterligare omorganisationer som innebär att lokala funktioner riskeras. För att regionalpolitiken skall vara framgångsrik krävs en väl fungerande infrastruktur och samhällsservice i alla regioner. De beslut som fattas inom många samhällssektorer har stor betydelse för bl.a. tillväxt, sysselsättning och service i landets olika delar och därmed den långsiktiga regionala utvecklingen.
Regionalpolitiken måste leda till att i första hand vända den negativa befolkningsutvecklingen. Vidare måste regionalpolitiken bidra till utveckling samt ta tillvara de resurser som hela landet besitter. Sådana ambitiösa målsättningar kan inte klaras av enbart den lilla regionalpolitiken. Den lilla regionalpolitiken, d.v.s. det utgiftsområde eller sakområde som omfattar en del av regionalpolitiken såsom t.ex. regionalpolitiska företagsstöd och medel som länsstyrelserna förfogar över för regional projektverksamhet samt för en del av medfinansieringen av EG:s strukturfondsprogram, spelar en viktig roll för regional utveckling.
Den stora regionalpolitiken, d.v.s. åtgärder med regionalpolitisk betydelse inom andra samhällssektorer såsom vi beskrivit ovan, kommer att vara viktigast för att skapa förutsättningar och möjligheter till en regional utveckling.
Den lilla regionalpolitiken omfattar ca 3,7 miljarder kronor (1997) där olika former av företagsstöd utgör den största delen, här ingår lokaliseringsstöd (lokaliseringsbidrag och lokaliseringslån), utvecklingsbidrag, landsbygdsstöd (avskrivningslån, kreditgaranti och bidrag för anställda i hemarbete), lån till privata och regionala investmentbolag, sysselsättningsbidrag samt nedsatta sociala avgifter. Även transportstödet räknas som ett regionalpolitiskt stöd och syftar till att kompensera företag för merkostnader som uppstår på grund av långa avstånd. Stödet varierar från 10 till 50 procent av transportkostnaderna och lämnas för godstransporter med tåg eller lastbil.
Merparten av företagsstöden är inriktade på att främja expansion och ökad sysselsättning i företag i regionalpolitiskt prioriterade områden. Dessa stöd är enligt vår mening viktiga då de är tillväxtorienterade och bidrar till landets ekonomiska utveckling. Under senare år har även medel anslagits för särskilda åtgärder för regional utveckling och tillväxt, bl.a. för tillfälliga småföretagsstöd. Stöd lämnas även till kommersiell service (hemsändningsbidrag, avskrivningslån, investeringslån, kreditgarantier och servicebidrag).
Inom regionalpolitiken finns särskilda långsiktiga stödområden, stödområdena 1 och 2, samt tillfälliga stödområden. Medel för insatser enligt dessa är endast nationella medel. I detta sammanhang finns det anledning att påpeka att dessa stödområden i all huvudsak är korrekt geografiskt avgränsade. Det kan dock finnas skäl att göra vissa mindre justeringar. Detta motiveras bl.a. av att dessa stödområdens sämre relativa läge i förhållande till andra i stort bestått. Detta understryks av att år 1990 var t.ex. arbetslösheten inom stödområde 1 6,7 procent, vilket skall jämföras med ca 2 procent för området utanför. År 1995 hade arbetslösheten ökat till 15,2 procent jämfört med 9,3 procent.
Utöver de nationella stöden finns även EG:s strukturfonder som syftar till att stärka den ekonomiska utvecklingen i de svaga regionerna och motverka klyftor. EG:s regionalpolitik skall vara ett komplement till den regionalpolitik som medlemsländerna bedriver själva.
Strukturfonderna är poster i EG:s budget som möjliggör insatser inom de s.k. målen 1–6 samt för gemenskapsinitiativ och vissa pilotprojekt.
För Sveriges del är följande mål aktuella:
Mål 2: Insatser för förnyelse i områden som drabbats av eller hotas av industriell tillbakagång.
Mål 3: Insatser för att minska långtidsarbetslösheten och underlätta för ungdomar och de som riskerar utslagning att komma tillbaka till arbetsmarknaden.
Mål 4: Utbildning och kompetensutveckling av arbetskraft för att bättre klara produktionsförändringar inom främst industrin.
Mål 5a: Insatser för att främja ett effektivare jord- och skogsbruk samt en rationellare fiskenäring.
Mål 5b: Insatser för utveckling av landsbygdsområden.
Mål 6: Insatser i de mest glesbebyggda områdena.
Målen 2, 5b och 6 genomförs i geografiskt avgränsade regioner, medan målen 3, 4 och 5a kan genomföras i hela landet. I mål 2-områden bor knappt en miljon människor, i mål 5b-områden cirka 750 000 personer och i mål 6-områden cirka 450 000 invånare.
Mål 2-områden i Sverige är: norra Norrlandskusten, Ångermanlandskusten, Bergslagen, Fyrstad och Blekinge. Mål 5b-områden är: norra regionen, västra Sverige, sydöstra Sverige, Gotland och skärgården. Mål 6-områden omfattar hela Jämtlands län och de mest glesbebyggda delarna av Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands, Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands län.
För att få del av dessa EU-medel krävs alltid svensk medfinansiering vilken varierar mellan olika program, oftast mellan 50 och 70 procent. Flera program förutsätter dessutom en privat finansiering.
Stöden är i allt för hög utsträckning detaljreglerade. Förenklingar i regelverken måste göras för att nå bättre lokal anpassning och därmed större effektivitet. Detta bör ges regeringen till känna.
När det gäller EU:s strukturfonder så upplevs regelverket som krångligt. Därutöver överlappar områdena varandra. Till de olika strukturfonderna finns ett antal styrelser och kommittéer. Det råder idag stora oklarheter om vart den enskilde skall vända sig. Inte minst de mindre företagen känner av detta.
Centralt beslutade regelverk upplevs som krångliga och stelbenta, vilket gör att många avskräcks. Misstankar om att stöden ibland kommit i fel händer eller motverkat sina syften kan inte avskrivas. Tillgodogörande av stöd får inte vara avhängigt att man lärt sig utnyttja stödsystemet maximalt. Sverige bör därför eftersträva enklare och klarare regelverk med färre nivåer.
De närmaste åren står EU-samarbetet inför betydande uppgifter. På väg in i nästa millennium skall den gemensamma budgeten för nästa femårsperiod förhandlas fram, jordbruks-, regional- och biståndspolitiken reformeras, den gemensamma valutan introduceras, Amsterdamfördraget förverkligas och kontakterna med länder utanför unionen intensifieras.
Centerpartiet anser att den svenska regeringen och svenska institutioner inte tillräckligt väl förmått att göra medborgarna delaktiga i denna viktiga process. På den gemensamma jordbrukspolitikens och den gemensamma regionalpolitikens områden har den svenska regeringen intagit ståndpunkter som på ett allvarligt sätt hotar förutsättningarna för levande regioner. När dessa ståndpunkter kombineras med krav på sänkt svensk medlemsavgift riskerar den svenska regeringen dessutom att försena eller underminera förutsättningarna för ett brett stöd inom EU för den historiska utvidgningen. Det behövs mer av helhetssyn och en bättre förankring av den svenska Europapolitiken. Detta bör ges regeringen till känna.
Den omfattande byråkrati som kännetecknar den svenska hanteringen av EU:s strukturfondsmedel har utsatts för en förödande kritik. Kommuner och landsting som söker samarbetsprojekt i Östersjöregionen hindras i sina ambitioner av den svenska byråkratin. Det är betecknande att något Interreg-program för Östersjöregionen ännu inte kunnat realiseras. Regeringen bör skyndsamt se över den nationella administrationen av EU:s strukturfonder.
Ett annat stort problem är att EU:s biståndsprogram PHARE och TACIS är så sektororienterade att de i många fall blir omöjliga att nyttja för ett brett samarbete på kommunal och regional nivå. Dessutom är resurserna inom de horisontella programmen för bland annat vänortssamarbete, som administreras av kommissionen alltför knappt tilltagna, vilket gör att många goda projekt inte kan realiseras.
Centerpartiet ser det som alarmerande att EU-kommissionen förespråkar en minskning av resurserna för de horisontella stödprogrammen. Ett exempel på detta är stödet till vänortsverksamhet (Twinning) som föreslås mer än halveras i kommande års budget. Förra året fick fjorton svenska kommuner – och i år kanske dubbelt så många – stöd för att utveckla sitt vänortssamarbete, framför allt med de baltiska staterna. En minskning av anslaget skulle innebära ett hårt slag för den småskaliga verksamhet, som är av stor betydelse för Europas kommuner.
Centerpartiet anser det vara hög tid för Sverige att agera inför stundande förhandlingar om gemenskapsbudgeten för perioden 2000–2006. Sverige bör verka för en offensiv gemensam regionalpolitik inom EU som syftar till att göra perifert belägna områden långsiktigt bärkraftiga och som särskilt tar fasta på gränsregionalt samarbete i unionens ytterområden. Detta bör ges regeringen till känna.
Det är viktigt att Sverige i detta sammanhang får gehör för en inom EU gemensam Östersjöpolitik där Östersjöregionen ses som ett integrerat område i behov av en integrerad politik.
Centerpartiet är utomordentligt bekymrat över de ståndpunkter regeringen framför i sin till EU-kommissionen inskickade promemoria beträffande EU:s framtida regional- och strukturpolitik. En allt mer öppen och välfungerande inre marknad innebär många nya möjligheter för sysselsättning, företagande och tillväxt. Men en sådan marknad verkar också centraliserande. Därför behövs och kommer det att behövas en offensiv och gemensam regional- och strukturpolitik inom EU.
Det behövs en solidarisk utjämningspolitik inom hela EU. Detta faktum förändras inte av att EU utvidgas till länderna i Central- och Östeuropa, inklusive Baltikum. När regeringen förespråkar att budgeten för strukturfondspolitiken bör minska även med beaktande av medlemsutvidgningen brister denna position i trovärdighet. Menar regeringen att EU:s totala budget för regionalpolitik kan minskas trots att kanske upp emot tio nya länder kommer att omfattas av åtgärder?
Både den socialdemokratiska regeringen och Moderaterna tar allt för lättsinnigt på EU:s solidariska utjämningspolitik, länder och regioner emellan. Dessa partier tycks inte förstå hur viktig EU:s regionalpolitik är för att utjämna skillnader och därmed skapa sammanhållning inom gemenskapen. Att ansluta Sverige till EMU, såsom en del partier vill, utan att öka medlen för regionalpolitiken leder till ökade geografiska klyftor. Därmed riskerar man en utveckling med mindre sammanhållning inom EU och risken för att EU på sikt krackelerar.
EU-kommissionen konstaterar i sin Agenda 2000 att ekonomisk och social sammanhållning måste förbli en politisk prioritet inom EU. Utvidgningen gör sammanhållningen ännu viktigare. Kommissionen anser att resurserna för strukturåtgärder bör uppgå till 275 miljarder ecu för perioden 2000–2006, varav de nuvarande 15 medlemsländerna bör konsolidera sin andel till 210 miljarder ecu. Detta innebär att det genomsnittliga årliga anslaget för unionens 15 nuvarande medlemsstater kommer att ligga något under 1999 års nivå.
Centerpartiet delar kommissionens bedömning att de nuvarande sju målen torde kunna minskas. För detta talar effektivitetsskäl och en strävan att minska administrationen och öka insynen. Det avgörande är att satsningarna når de områden där stöden behövs och även gör störst nytta. Det finns ingen anledning att som regeringen helt knyta möjligheten att erhålla medel från strukturfonder och gemenskapsinitiativ till nationella stödområden. Av särskild vikt är att de områden som idag är föremål för mål 6-stöd i likvärdig utsträckning kan erhålla stöd. På samma sätt får inte en omdefiniering av målen innebära att förutsättningarna för att områden som idag omfattas av mål 2 och 5b försämras. Även fortsättningsvis bör dessa områden ha möjlighet att erhålla stöd. Vidare bör stöden koncentreras till de mest utsatta områdena. Detta bör ges regeringen till känna.
I de pågående förhandlingarna om framtida EU:s strukturfonder har regeringen hittills intagit en allt för försiktig hållning. Det är vår mening att regeringen här förhållit sig allt för passiv. Regeringen måste med största kraft agera inför förhandlingarna om en ny gemenskapsbudget och inför förhandlingarna om en reformerad regional- och strukturpolitik. Regeringen måste ge detta arbete högsta prioritet, annars går Sverige miste om möjligheter till stöd för utveckling. Detta har vi inte råd att mista. Detta bör ges regeringen till känna.
Vidare anser vi att Sveriges riktlinjer bör utvecklas så att riksdag och regering i god tid före 1999 kan ta ställning till hur den lokala nivån kan stärkas och utvecklas samt hur regelverket kan förenklas. Detta bör ges regeringen till känna.
Förändringar inom den statliga verksamheten har, som påvisats ovan, medfört stora påfrestningar för många orter. Med avreglering, bolagisering och privatisering kommer myndigheter och verk i allt större omfattning själva att avgöra hur de organiserar sin verksamhet. Statliga myndigheter och verk har genomfört regionaliseringar av verksamheten som starkt kan ifrågasättas. Viktiga funktioner har flyttats och servicen försämrats eller bortfallit. Inte sällan har viktiga ledningsfunktioner flyttats. Den samhällsekonomiska nyttan kan starkt ifrågasättas.
Den centrala politiska nivån har inte tagit dessa tendenser på tillräckligt stort allvar. Ett svåröverblickbart lapptäcke av olika organisationer och geografisk indelning har blivit följden. Nästan uteslutande till förfång för mindre orter. Det politiska ansvaret har varit otydligt. Människors förtvivlan över besluten har kanaliserats till den politiska nivån. Det politiska inflytandet måste ökas och en övergripande politisk samordning måste säkerställas.
Flera av de bolagiseringar som gjorts under senare tid har ej varit förenliga med en hög ambition inom regionalpolitiken. Flera regioner har drabbats hårt. Ambitionen om regional utveckling riskerar att gå i stå om inte basservice kan garanteras.
Statsmakten måste ta ett helhetsansvar för den regionala utvecklingen. Tydligare direktiv till myndigheter, verk och bolag beträffande deras regionalpolitiska ansvar måste utformas. I verksamheter där staten har ett ägarinflytande måste regionalpolitiska hänsyn prioriteras. Detta bör ges regeringen till känna.
För att ge tillräcklig tyngd åt resursfördelning inom den stora regionalpolitiken bör en regionalpolitisk samordning ske. Beslut om förändrad organisation måste alltid föregås av en regionalpolitisk konsekvensanalys. Detta bör ges regeringen till känna.
Vid omorganisation och/eller omlokalisering av verksamhet inom statliga verk och myndigheter från prioriterade områden (stödområden) till områden utanför stödområdena, skall frågan alltid hänföras till regeringen för avgörande. Detta bör ges regeringen till känna.
Inom näringslivet har med hjälp av regionalpolitiskt företagsstöd sedan många år pågått omlokaliseringar till stödområdena från storstadsområdena. Generellt har dessa omlokaliseringar varit framgångsrika. Erfarenheterna hos de berörda företagen är goda, för att inte säga även mycket goda. Varaktiga produktivitetsuppgångar upp till 85 procent har konstaterats.
Inom den offentliga sektorn har motsvarande förändringar inte skett i någon nämnvärd utsträckning. Emellertid finns inget som talar mot att inte detta skulle vara möjligt också inom den offentliga sektorn. I sammanhanget kan detta exemplifieras med att NUTEK förlagt verksamhet till Arjeplog med mycket gott resultat. Exemplen manar till efterföljd. Regeringen bör därför uppdra till samtliga verk och myndigheter som har sin huvudsakliga verksamhet i storstadsområdena att utreda vilka verksamheter som kan utlokaliseras till stödområdet. Detta bör ges regeringen till känna.
Åtgärder av detta slag är också angelägna med tanke på den neddragning som skett inom statlig sektor under senare år. Detta konstaterades inte minst i den s.k. REKO-STAT-utredningen, Regionalpolitik för hela Sverige SOU 1997:13.
Flera affärsdrivande verk och statliga bolag har startat dotterbolag. Exempelvis kan nämnas att både Telia och Posten under senare år startat ett antal nya bolag. I enlighet med vad vi tidigare anfört anser vi att även denna typ av nya verksamheter skall underställas regionalpolitiska hänsynstaganden. Det skall alltid prövas om nya verksamheter kan förläggas utanför storstäderna. Detta bör ges regeringen till känna.
Problemen med de inomregionala obalanserna blir än mer uppenbar. Förändrad organisation leder ofta till att verksamheten försvinner på mindre orter. Diskussioner om förändrad organisation inom domstols- och polisväsendet, skattemyndigheten och kronofogdemyndigheten är exempel på detta. Tillgängligheten till dessa verksamheter måste även finnas på mindre orter.
I 1987 års regionalpolitiska utredning framfördes förslag om att samtliga branschforskningsinstitut skulle utlokaliseras. Förslaget ledde då inte till någon åtgärd. För vår del anser vi att förslaget är väl värt att beakta. Deras lokalisering är inte direkt beroende av en särskild ort varför en utlokalisering av dessa institut bör kunna ske. Detta bör ges regeringen till känna.
De medel som går ut till olika regioner måste samordnas bättre än vad som är fallet idag. Detta gäller såväl medel för arbetsmarknadspolitik, närinspolitik, infrastruktur som medel avsedda för regionalpolitiska satsningar. Mesta möjliga regionala och lokala samordning måste eftersträvas. Först då kan synnergieffekter uppstå och mesta möjliga resultat uppstå. Det är på den lokala nivån man bäst känner förutsättningarna och vet vilka åtgärder och insatser som leder till tillväxt och utveckling. Friheten att hantera medel och samordna verksamheter regionalt och lokalt måste öka.
För att den ”stora” regionalpolitiken och ”lilla” regionalpolitiken bättre skall samverka krävs tydligare och klarare ansvarsfördelning. Inom Regeringskansliet måste finnas ett tydligare ansvar för regionalpolitiken, dvs att tydligare i hela regeringens arbete och planering lyfta fram regionalpolitiken och landsbygdsperspektiven. Regionalpolitiska konsekvensanalyser måste alltid föregå förslag.
För att mer kunna uppmärksamma och utveckla landsbygdsperspektivet måste ett sektorsövergripande arbetssätt eftersträvas. Idag finns alltför starka sektorsgränser. Statliga myndigheter och verk organiserar i allt större utsträckning verksamheten i ett snävt perspektiv där samordning och samarbete med andra uteblir. Följden blir att bristen på samordning oftast är till nackdel för glesbygden då det är här som neddragningar och nedläggningar sker. Den snäva sektorspolitiken utgör ett problem som måste överbryggas. Genom ökad samverkan regionalt och lokalt kan effektiviteten öka, ett helhetsperspektiv utifrån länens förutsättningar måste vara vägledande.
Tydligare rollfördelning måste gälla. Legitimiteten i de beslut som fattas eroderas om människor känner att de inte kan påverka eller utkräva ansvar av dem som fattat besluten. Människor uppfattar, med rätta, att beslut om deras närmiljö fattas på ett diffust sätt där den folkliga förankringen ofta uteblivit. Människors legitima rätt att kunna utkräva ansvar av dem som fattat besluten har med nuvarande myndighets- och verksstruktur blivit en chimär. Detta är inte acceptabelt.
Riksdag och regering måste alltid ha det yttersta ansvaret för fattade beslut. Det är även här som det yttersta politiska ansvaret måste kunna utkrävas. Många beslut som idag fattas i myndigheter och verk medför stora förändringar för olika regioner och måste kunna föregås av beredning och beslut i en politiskt vald församling. Den politiska nivån måste stärkas i förhållande till myndigheter och verk. Allt för långt gångna delegeringar måste tas tillbaka och beslut lyftas in i de församlingar där debatt och politisk beredning föregår beslut och där politiskt ansvar kan utkrävas.
För att ge allmänheten en bra service vore det värt att pröva att förlägga delar av olika myndigheters och verks funktioner till länsstyrelsen. Nuvarande regionfördelning har i många fall skapat långa avstånd för att nå nödvändig service. Detta bör ges regeringen till känna.
Centrala verk och myndigheter har en mycket stor betydelse i sammanhanget. Ofta finns det otydliga rollfördelningar inom myndigheter och verk såväl som mellan regering, riksdag och myndigheter/verk. Som ett led i att stärka samordningen anser vi att förändringar måste ske inom Regeringskansliet syftande till att regionalpolitiken tydligare lyfts fram. Statsrådet som har det övergripande ansvaret för regionalpolitiken bör ha en stärkt roll. Med detta förtydligas den politiska ambitionen. Erfarenheterna från jämställdhetsarbetet visar att det är först när jämställdhetsarbetet genomsyrar samtliga politikområden som resultat nås. Det förhåller sig på samma sätt med regionalpolitiken. Först när detta samordnas inom samtliga områden, kan de större resultaten ske. Detta bör ges regeringen till känna.
Det framtida regionalpolitiska utvecklingsarbetet bör ta som utgångspunkt länsvisa, strategiska utvecklingsplaner, som utarbetas under brett samråd. I detta samråd bör kommuner, landsting, länsstyrelserna, sektorsmyndigheter, näringslivets och de anställdas organisationer, med flera medverka. Förebild kan vara den tidigare länsplaneringen, senare års länsstrategier och landshövdingeuppdraget från hösten 1996. På länsplanet beslutade strategier föreläggs regeringen för förhandling och fastställelse inklusive tilldelning av ekonomiska ramar.
Förfarandet innebär en ökad formalisering av det regionala – lokala arbetet vad gäller aktiviteter, satsningar med mera. Roller, ansvar och gränsdragningar blir härigenom tydligare. Genom stärkt sektorssamordning både på regional och central nivå nås ett större genomslag för regionalpolitiskt hänsynstagande. Helhetslösningar blir härigenom lättare att genomföra. Metoden ger också förutsättningar för tidiga avstämningar, vilket på sikt innebär effektivare utnyttjande av resurserna.
Regionalt utvecklingsarbete kräver resurser. Regionalpolitiken måste därför kännetecknas av enkelhet, begriplighet och drivas decentraliserat. Allt knappare resurser för att genomföra nationell politik och regionalt utvecklingsarbete får inte samtidigt följas av allt mer komplicerade regelverk, betungande administration och återrapporteringar av de mest långtgående detaljer. Det är av synnerlig vikt att resurser går till det egentliga, utvecklingsinriktade arbetet, i stället för till onödig byråkrati och krångel. Detta bör ges regeringen till känna.
I hela Sverige finns en stark lokal utvecklingskraft. Lokala utvecklingsgrupper finns och verkar nära människor på landsbygden, i små tätorter och i städerna. Regionalpolitiken måste präglas av ett nerifrån och upp-perspektiv istället för ett ovanifrånperspektiv. Regionalpolitiken måste i högre utsträckning bejaka och skapa förutsättningar för samt ta tillvara det lokala engagemang som de lokala utvecklingsgrupperna utgör.
Att de lokala utvecklingsgrupperna har en betydande potential och bidrar till den lokala utvecklingen understryks av undersökningar som visar att det i dessa cirka 3 500 grupper finns cirka 70 000 aktiva, som omsätter cirka 900 miljoner per år och har räddat cirka 4 000 jobb.
Närings- och arbetsmarknadspolitik, utveckling av kommunikationer och regionalpolitik inklusive landsbygdsutveckling måste bättre kopplas samman med frågor om markanvändning och miljö. Samordning mellan ekonomisk planering och fysisk planering måste prioriteras och det lokala perspektivet stärkas.
En så kallad bygdepolitik måste utvecklas som bygger på att de lokala förutsättningarna och möjligheterna i större utsträckning styr samhällsplaneringen. Här kan även de aktiva och de boende ges större möjligheter att delta i planeringsarbetet, därmed ökar förankringen. Detta förutsätter dock att det starka sektorstänkande som finns idag luckras upp för att i stället utgå från ett lokalt tvärsektoriellt arbetssätt. Med en sådan förändring kan den lokala kraften mobiliseras, det lokala engagemanget stärkas, de lokala initiativen och idéerna tas tillvara.
Landsbygdsperspektivet måste lyftas fram som en viktig del av regionalpolitiken. Landsbygdens resurser och tillväxtmöjligheter måste tas till vara. Landsbygdsområden skall ses som resursområden. En utveckling av den moderna landsbygden måste ske utifrån lokala förutsättningar. En decentraliserad samhällsstruktur underlättar hushållning med naturresurser och innebär att landets samlade ekonomiska resurser bättre kan tas tillvara. Detta bör ges regeringen till känna.
Framväxten av byarörelsen är ett uttryck för den optimism och framtidstro som finns på landsbygden, men det är även en reaktion mot maktlösheten och bristen på inflytande över den egna bygdens utveckling. I dessa byalag samlas invånarna för att hitta lösningar för behålla och utveckla landsbygdens service och kämpa för att behålla sin skola och affär. Den lokala kraften på landsbygden sätter bygden i centrum och förenar idealitet och samhällsbyggnad.
De mindre landsbygdsskolorna utgör ofta en motor i den lokala utvecklingen. Tyvärr står dessa skolor inför en nedläggning. Medel för dessa skolors fortsatta drift måste säkerställas.
Möjligheten att kunna ta större ansvar för sin egen bygd utgör en viktig del i att invånarna skall kunna vända en negativ utveckling och med kraft och entusiasm utveckla det egna närområdet. Enligt vår mening bör denna nya demokratiska nivå utvecklas och tas in i den planering som kommun och länsstyrelser gör.
Inom kommunernas och länsstyrelsernas utvecklingsarbete måste den lokala nivån tas med. Detta kräver både förändrat förhållningssätt då byalagen har ett annorlunda arbetssätt som inte direkt passar in i de mallar som de formella organen jobbar efter.
Det finns en övertro till att statliga och kommunala myndigheter kan klara att jobba med lokal utveckling. De offentliga organen måste i betydligt större utsträckning samarbeta med och ge utrymme för de lokala utvecklingsgrupperna. Genom resurser att jobba ideellt med lokal utveckling kan det offentliga och privata kopplas ihop med det ideella arbetet.
I detta sammanhang bör det understrykas att medel som ställs till förfogande för lokalt utvecklingsarbete inte alltid bör kanaliseras via myndigheter. Mer medel bör kunna slussas till exempelvis Folkrörelserådet Hela Sverige skall leva. De resurser som ställs till förfogande skapar ett större mervärde om den lokala nivån ges möjlighet att disponera dessa. Vi anser även att medel bör kunna ställas till förfogande och kanaliseras direkt till de lokala utvecklingsgrupperna. Detta bör ges regeringen till känna.
Glesbygdsverket gör ett gott arbete men saknar resurser för ett mer långsiktigt programinriktat utvecklingsarbete. Glesbygdsverkets förutsättningar för långsiktigt utvecklingsarbete behöver stärkas.
För att öka det lokala och regionala inflytandet bör mer av de centrala medlen för regionalutveckling läggas direkt på länsstyrelserna.
Folkbildningen växte fram som ett medel i kampen för att erövra de demokratiska rättigheterna. Den har sin grund i kampen för allas lika värde och lika rättigheter. Folkbildningsarbetet har breddat vägen för demokratiskt inflytande och har gått hand i hand med utvecklingen av det demkokratiska samhället.
Folkbildningen har en viktig uppgift i att ge människor bland annat utbildning och information. Idag växer nya mönster, nya organisationer och nya rörelser fram. Det finns ett stort behov av den kunskap som bildningsförbunden kan erbjuda. Folkbildningen förändras i takt med det omgivande samhället. Folkbildningen har inte minst med sin närhet till medborgare goda förutsättningar att stimulera folkrörelseengagemanget. Folkbildningen stimulerar därmed människor att öka sin kunskap, bidrar till utvecklande av sociala nätverk och verkar för gemenskap och bidrar därmed till den lokala utvecklingen.
Folkbildningen utgör en vittförgrenad kulturverksamhet. Folkbildningen står för att utveckla ett aktivt utövande och skapande engagemang för kultur. Denna kultur och dess olika estetiska uttryck står mycket för att producera något tillsammans. Ofta sker detta i grupp och ger då de medverkande gemensamma upplevelser och erfarenheter. Inte minst bidrar folkbildningen till ett lokalt kulturutövande som tillsammans med skola, barnomsorg och ungdomsverksamhet ger möjlighet till ett aktivt kulturliv. Folkbildningen bidrar till en viktig kulturell infrastruktur i orter och delar av vårt land där de stora kulturinstitutionerna inte når ut.
Detta aktiva kulturskapande i gemenskap med andra är av stor betydelse för mindre orters utveckling. I detta sammanhang är möjligheterna till bra mötesplatser viktigt. Tillgängligheten till samlingslokaler spelar en stor roll i landsbygdens infrastruktur. Oftast är detta den enda föreningslokal som finns att tillgå. Samlingslokalen utgör på landsbygden många gånger den enda träffpunkten. Närheten till lokaler för utbildning, studiecirkel och kulturverksamhet förutsätter moderna lokaler. De allmänna samlingslokalerna är ett socialt nav där människor träffas och har en viktig funktion på landsbygden.
På många håll utvecklas även samlingslokalerna till moderna IT-stugor. Istället för att deltagarna åker längre sträckor för exempelvis utbildning kan samlingslokalerna spela en större roll som utbildningslokaler och medverka till att utbildning kan ges i decentraliserade former i närhet till de som deltar. När fler väljer att arbeta på distans kan samlingslokalerna fylla funktionen av att skapa mötesplatser för arbetande människor långt från sina egentliga arbetsplatser. Detta är värt att stödja då distansarbete många gånger kan upplevas som socialt isolerat. Samlingslokaler med avancerade möjligheter till datakommunikation bidrar här till att utveckla en digitaliserad arbetsmarknad. På så vis kan näringslivsstrukturen breddas. Detta bör ges regeringen till känna.
Bibliotekens verksamhet är tillsammans med folkbildningen den mest förgrenade kulturaktiviteten i vårt land. Biblioteken är inte endast en plats för ut- och inlåning av böcker utan utgör även i en vidare mening ett centrum för kultur och information. Föreläsningar, utställningar och andra kulturella evenemang kompletterar bibliotekens basfunktioner. Biblioteken utgör lokala kulturcentrum.
Biblioteken medverkar till utvecklandet av en infrastruktur för ett kunskapssamhälle i hela landet. Höjd utbildningsnivå och ett mer decentraliserat utbildningssystem leder till ökad efterfrågan och krav om ökad tillgänglighet till specialiserad och fackorienterad litteratur. Informationsteknik och med detta tillgång till olika databaser skapar förutsättningar för och möjligheter till samverkan mellan olika bibliotek och tillgång till stora delar av landets samlade resurser av litteratur. Ökad samverkan mellan de kommunala biblioteken, länsbibliotek och de mer vetenskapliga biblioteken är angelägen. Via fjärrlånesystem kan den enskilde få en näst intill obegränsad möjlighet att ta del av speciallitteratur.
Skolan är rätt använd mer än en arbetsplats för barnen på dagen. Skolan kan även utgöra en samlingsplats för de människor som bor i närområdet och därmed bidra till sociala mötesplatser. När skolan fungerar som en skola mitt i byn eller som ett kulturcentrum ökas kontakterna och därmed känslan av delaktighet. Skolans lokaler erbjuder möjligheter till ett rikt utbud av olika verksamheter.
Möjligheterna att förstärka skolans betydelse som mötesplats och att öppna skolan för människor i närområdet bör ökas om skolans lokaler upplåts till olika föreningar och enskilda utan kostnad.
De insatser som finansieras via den lilla regionalpolitiken kan aldrig ensamma åstadkomma regional utjämning och utveckling. För att nå målen om regional utjämning och utveckling måste andra verksamheter, dvs samtliga offentliga institutioner, infrastruktur, sektorsorgan etc, ge grundläggande förutsättningar för regional utveckling. Infrastruktur och service i form av statlig sektorspolitik måste bidra till och beakta de regionala förhållandena.
Samtliga sektorer och politiska områden måste engageras och dra åt samma håll. Detta är samtidigt ett av de tydligaste dragen i orsaksanalysen. Samordningen inom olika områden har varit otillräcklig och lett till icke optimalt resursutnyttjande. Det finns tydliga exempel som visar på att även om en sektor spar pengar är det för samhällsekonomin helt förkastligt. Om inte samtliga politikområden bidrar till en politik för regional utveckling kommer åtgärderna att vara otillräckliga.
Politiken måste inriktas på att ge förutsättningar för människor att bo kvar på mindre orter och på landsbygden. En viktig del här är exempelvis att offentliga verksamheter inte drar ned verksamheter i mindre orter. Om människor har möjlighet att ha kvar sin sysselsättning minskas behoven för de enskilda att flytta. Underlaget för annan service kan hållas uppe. Till detta måste läggas en politik som ger utveckling åt mindre orter. Det handlar då om att skapa ett mervärde och öka mindre orters dragningskraft för att få fler att flytta ut till mindre orter. Exempelvis kan det här handla om att bygga ut teleförbindelser som gör det möjligt att arbeta hemifrån. Lika viktigt är att utveckla näringslivets förutsättningar med satsningar på mindre företag och nya företag utanför de större orterna.
När det gäller den lilla regionalpolitiken anser vi att de resultat vi kunnat ta del av ger vid handen att dessa stöd är berättigade. De fungerar som ett ”smörjmedel” för den regionala utvecklingen. Dessa medel kan inte ensamma svara för en god utveckling men ger enligt vår mening goda förutsättningar. Utvärderingar som gjorts visar att stöden har god måluppfyllelse och bidrar till utveckling. Inte minst anger många företagare att de inte lokaliserat, eller bibehållit, sin verksamhet i dessa områden såvitt dessa stöd ej funnits. Slutsatsen är att stöden behövs.
I sammanhanget bör dock påpekas att mer av beslutandet över medel som ställs till förfogande måste ske på den lokala nivån och med hög grad av möjligheter till lokala anpassningar och flexibilitet. Allt för stelbenta regler riskerar leda till att framför allt mindre företag drar sig för att använda sig av stöden.
Stöden är även i allt för hög utsträckning detaljreglerade. Förenklingar i regelverken måste göras för att nå bättre lokal anpassning och därmed större effektivitet.
När det gäller EU:s strukturfonder upplevs regelverket som krångligt. Därutöver överlappar områdena varandra. Till de olika strukturfonderna finns ett antal styrelser och kommittéer. Det råder idag stora oklarheter om vart den enskilde skall vända sig. Inte minst de mindre företagen känner av detta.
Centralt beslutade regelverk upplevs som krångliga och stelbenta, vilket gör att många avskräcks. Misstankar om att stöden ibland kommit i fel händer eller motverkat sina syften kan inte avskrivas. Tillgodogörande av stöd får inte vara avhängigt att man lärt sig utnyttja stödsystemet maximalt. Sverige bör därför eftersträva enklare och klarare regelverk med färre nivåer.
Inom EU pågår ett arbete med att ta fram nya riktlinjer för EU:s strukturfonder och som skall antas 1999. Diskussioner om färre antal strukturfonder pågår. För vår del kan vi se behoven av detta. Det skulle kunna innebära färre och mer flexibla regelsystem med starkare lokalt inflytande. Vi måste dock framhålla att antalet stöd inte är det avgörande utan istället är det att satsningarna når de områden där stöden behövs och även gör störst nytta.
I de pågående förhandlingarna om framtida EU-strukturfonder har Sverige hittills intagit en allt för passiv hållning. Det är vår mening att regeringen här förhållit sig allt för passiv. Den politiska ledningen i regeringen måste prioritera detta, annars går Sverige miste om möjligheter till stöd för utveckling. Detta har vi inte råd att mista.
Vidare anser vi att Sveriges riktlinjer bör utvecklas så att riksdag och regering i god tid före 1999 kan ta ställning till hur den lokala nivån kan stärkas och utvecklas samt hur regelverket kan förenklas.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samhällets organisation,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvecklad regionalpolitik,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det lokala engagemanget,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samordning mellan ekonomisk och fysisk planering,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sektorisering,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en samlad länsförvaltning,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktning av medelsfördelning,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om program för vidareförädling av skogsprodukter,2
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tjälsäkring,3
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om upprustning av vägnätet,3
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hårdbeläggning av grusvägar,3
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjligheterna till goda kommunikationer,3
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om differentierade priser för post- och kassaservice,3
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om upphandling av postservice,3
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lika tillgång till teletjänster,3
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om enhetlig taxa,3
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om differentierade priser för teletjänster,3
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om enhetstaxa för ISDN-anslutning,3
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bastjänster,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om distansutbildning och decentraliserad utbildning,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förenklingar av regelverk inom EG:s strukturfonder,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den svenska Europapolitiken,4
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om gränsregionalt samarbete,4
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om strukturfonder och nationella stödområden,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förhandlingar om reformerad regional- och strukturpolitik,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att riksdagen i god tid före 1999 kan ta ställning till svenska riktlinjer för framtida regional- och strukturpolitik,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om direktiv om regionalpolitisk hänsyn,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om regionalpolitisk konsekvensanalys,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om omorganisation och/eller omlokalisering,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utlokalisering till stödområden,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om dotterbolag inom affärsdrivande verk och statliga bolag,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utlokalisering av branschforskningsinstitut,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att förlägga delar av myndigheters och verks funktioner till länsstyrelserna,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om regionalpolitisk samordning,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvecklingsplaner,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om landsbygdsperspektivet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om medel till de lokala utvecklingsgrupperna,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om allmänna samlingslokaler.
|
Olof Johansson (c) |
|
|
Helena Nilsson (c) |
Andreas Carlgren (c) |
|
Per-Ola Eriksson (c) |
Agne Hansson (c) |
|
Elving Andersson (c) |
Marianne Andersson (c) |
|
Ingbritt Irhammar (c) |
1 Yrkandena 4 och 6 hänvisade till BoU.
2 Yrkande 8 hänvisat till NU.
3 Yrkandena 9–18 hänvisade till TU.
4 Yrkandena 22 och 23 hänvisade till UU.
Gotab, Stockholm 1997