Stockholmsregionen med sina 1,7 miljoner invånare utgör idag ett naturligt centrum i Sverige och Östersjöregionen för företagande, kultur, forskning och utveckling. Här finns en blandning av storstadens puls, frihet i val av livsstil, närhet till natur, vatten och en god miljö.
Många är de som uppmärksammat de värden som Stockholmsregionen erbjuder. I en tid när barnafödandet går ner och de flesta svenska tätorterna och den svenska glesbygden minskar befolkningsmässigt är trenden den motsatta i Stockholmsregionen. Regionen växer till med mellan 20 000 och 25 000 invånare varje år. Stockholmsregionen tillförs på detta sätt en ökad befolkning motsvarande hela Linköping vart femte–sjätte år.
Det är i grunden något positivt att vår region växer och utvecklas. Med vår kunskap och vårt miljötänkande har vi lärt oss att städer och regioner kan växa befolkningsmässigt samtidigt som natur- och kulturvärden skyddas. Befolkningstillväxten är en följd av den öppenhet som Stockholmsregionen visat mot omvärlden. Till Stockholmsregionen flyttar människor från hela Sverige. Störst är inflyttningen från länen närmast Stockholms län. Till regionen söker sig också många invandrare. Födelseöverskottet har också positivt bidragit till befolkningsökningen.
Skälen för att vilja bo i Stockholmsregionen är flera. Många får arbete här, även om arbetslösheten för vissa grupper även i Stockholmsregionen har vuxit på senare år. Många uppskattar mångfalden. Det rika utbudet av allt som en människa kan tänkas behöva i olika faser av livet skapar en känsla av att möjligheten att forma sitt eget liv är större i Stockholmsregionen än i andra delar av landet. Det vore lönlöst att försöka påtvinga stockholmarna en enda lösning för hur de skulle handla, arbeta, välja skola eller barnomsorg, spendera en fredagskväll eller välja sjukvård. Ändå har det försökts.
Stockholmsregionen pulserar av liv. Mångfalden skapar idérikedom och försökslusta. Det är mer accepterat att misslyckas i en miljö där inte svaren på alla livets frågor upplevs som lika givna. Det lägger grunden för en företagsamhet i Stockholmsregionen som kan saknas i andra delar av landet. De flesta stockholmarna har en idé för sig själva och för sina närmaste gällande vart de vill komma och vilket liv de vill leva.
I Stockholmsregionen kan därför av flera skäl inte politiska makthavare resa samma krav på att likrikta mänskliga beteenden eller hävda att vissa livsval är oönskade. Det är oftast en misslyckad politik varhelst den drivs, men dess negativa konsekvenser och medföljande klyfta mellan väljare och politiker uppträder alltid tydligast i storstadsregioner.
I Stockholmsregionen fungerar därför det bäst som skapats av enskilda initiativ och som hela tiden låtit anpassa sig till medborgarnas föränderliga krav. Detaljhandeln, bankerna, biograferna och restaurangerna är bara några exempel på detta. Motsatsen gäller för det som styrs av politiska dogmer, där förlegade föreställningar om vad som är ideologiskt önskvärt ställs före det som medborgarna egentligen önskar. Det ger oss en sjukvård med köer, en barnomsorg och äldrevård med bristande flexibilitet och avsaknad av goda alternativ.
Vi vill se en Stockholmsregionen som tillåts fortsätta växa. Stockholmsregionen bör vara den naturliga knutpunkten för en framväxande stark Östersjöregion. Vår ambition är inte att styra medborgarnas vardagsliv i detalj. Vi vill istället skapa grund för en utveckling som leder till fler arbeten, en bättre välfärd med fler valmöjligheter och en större individuell frihet för den enskilde via sänkta skatter.
Stockholmsregionen har landets högsta grad av marknadsförsörjning. Fler som andel av hela befolkningen arbetar i privat sektor än någon annanstans. I Stockholmsregionen är den andelen över 50 procent. När samtliga partier numera bekänner sig till att nya arbeten måste komma i privata företag finns det därför anledning att fråga sig vad som gjorts rätt i Stockholm, men som inte fungerat på andra ställen.
En företagsskapande miljö uppstår via en blandning av kreativa medborgare, kvalitativ utbildning, god tillgång på riskvilligt kapital, bra kundunderlag och en i största allmänhet företagarvänlig politik från olika myndigheter. I Stockholmsregionen har i högre utsträckning än i andra delar av landet närvaron av dessa faktorer funnits samtidigt. Än fler företag hade kunnat finnas om därutöver skatterna varit lägre och intresset från företagare att växa med sina företag hade förstärkts via borttagande av de skatter som straffbeskattar ägande av företag i Sverige.
Flera i dag stora företag har startat i Stockholm och sedan spridit sig ut i landet och även där skapat arbetstillfällen. Exempel på detta är VM-data, Hennes & Mauritz, Skandia och Ericsson. När det förs en politik på riksplanet som skapar en motsättning mellan växtkraft i Stockholm kontra övriga landet leder det till en jobbförstörande politik. Arbeten kan inte kommenderas ut ur Stockholm och förväntas klara sig lika bra på andra orter, när inte förutsättningarna för företagande i övrigt finns. Idéer om att riktat höja skatterna i Stockholmsregionen får samma effekt. Det förstör befintliga jobb och förhindrar nya från att komma till. Det leder också till att potentiella arbeten utanför Stockholmsregionen inte heller kommer till.
En politik för att skapa bästa möjliga förutsättningar för företagande i Stockholmsregionen är därför en politik för nya arbeten och tillväxt i hela landet. Det som är bra för Stockholmsregionen är bra för hela Sverige.
För att möjliggöra detta krävs inte bara sänkta skatter. Svensk arbetsmarknadslagstiftning och svenska lönerörelser har under hela 1900-talet utgått från vanföreställningen att förutsättningarna för företagande ser likadana ut i hela landet. Utifrån föreställningen att de arbeten som en gång funnits alltid skall finnas kvar har lagstiftningen inrättats för att trygga enskildas anställningar. Perspektivet har varit det stora företagets och medarbetarna har förutsatts vilja stanna kvar på samma arbetsplats hela livet.
Det har givit ett regelverk som är extremt dåligt på att anpassa sig till strukturförändringar och en allt rörligare arbetsmarknad. Tydligast syns detta i Stockholmsregionen. I en dynamisk storstadsregion är föränderlighet en styrka. Det behöver inte innebära några men för den enskilde, bara tillgången till en rörlig arbetsmarknad finns och den enskilde har haft fullgoda möjligheter att kvalitativt utveckla sitt eget kunnande. Som det nu ser ut utnyttjas inte potentialen för framväxten av nya arbeten på långa vägar.
Bristen på kvalificerad arbetskraft, den dåliga anpassningsförmågan generellt sett i svensk ekonomi och den höga individbeskattningen skapar flaskhalsar i regionen. Trots betydande arbetslöshet i landet och inom vissa sektorer i Stockholmsregionen upplever många Stockholmsbaserade företag ändå att det är svårt att finna kvalificerad arbetskraft. Effekten har blivit att flera stora företag har börjat söka nya medarbetare utomlands. Följden blir att den potentiella växtkraften riskerar flytta utomlands. Stockholmsregionen konkurrerar inte med Göteborg eller Åmål, utan med Berlin och London.
Vår strategi för nya arbeten innebär att dubbelbeskattningen på aktier och förmögenhetsskatten avskaffas. Fåmansbolagsreglerna lindras och reavinstskatten sänks. Vi vill därutöver övergå till individuella avtal mellan arbetstagare och arbetsgivare för att skapa den flexibilitet som ytterst är den bästa garanten för att dagens jobb skall kunna omvandlas till morgondagens arbetstillfällen.
I vår strategi ingår också satsningar på den högre utbildningen, sänkta skatter för den enskilde och en ny satsning på infrastrukturen.
Den tilltagande internationaliseringen, tillsammans med informationsteknologins genombrott, kommer att få djupgående konsekvenser. Själva kunskapen och kompetensen blir en allt viktigare produktionsfaktor och människor kommer att få allt lättare att röra sig mellan olika länder.
Länder med god tillgång på kompetent och välutbildad arbetskraft har större möjligheter att utveckla sitt eget kunnande och egna innovationer, men också att ta till sig teknologi som utvecklats i andra länder. Investeringar i fysiskt kapital får de önskade effekterna först om investeringarna i kompetensutveckling, d.v.s. främst utbildning och forskning, är tillräckliga.
Sverige har halkat efter i internationella jämförelser när det gäller andelen av varje ungdomsgrupp som genomgår högre utbildning. I Sverige påbörjar 30 procent av varje ungdomsgeneration någon form av eftergymnasial utbildning. I länder som USA och Kanada genomgår 50–60 procent av ungdomskullarna college- eller universitetsutbildning.
I Stockholmsregionen har flera av landets storföretag stora forsknings- och utvecklingsenheter. Här finns också en koncentration av högt specialiserade kunskapsföretag. Sammantaget har Storstockholms näringsliv ett utomordentligt stort behov av kunskap och kontinuerlig kompetensutveckling. Trots detta har regionen en låg andel högskoleplatser i förhållande till folkmängden.
Utökningen av antalet högskoleplatser har sedan 1985 koncentrerats till de mindre och medelstora högskolorna utanför Stockholmsregionen. Detta sker trots att det finns flera indikatorer som visar på ett mycket stort behov av fler högskoleplatser i Stockholmsregionen. Länet har landets näst största lokala rekrytering till högre utbildning och dessutom flest sökande per plats i landet. Vid årets höstintagning konkurrerade 50 000 sökande om 15 000 platser. Bristen på platser driver upp antagningskraven i Stockholm. Studenterna vill studera i Stockholm men tvingas till andra orter till följd av brist på platser och höga antagningskrav.
Som vi tidigare påpekat har rena bristsituationer i sökandet efter kvalificerad arbetskraft börjat synas trots den generellt höga arbetslösheten. Att då föra en politik som driver lässugna ungdomar ut ur Stockholmsregionen är kontraproduktivt. Stockholms län har idag landets lägsta andel högskoleplatser ställt i förhållande till antal unga. Rent demografiskt kommer också andelen högskoleutbildade att gå ner i Stockholmsregionen eftersom de relativt bättre utbildade ”fyrtiotalisterna” successivt så småningom kommer att börja lämna arbetsmarknaden. Bristsituationen ser därför ut att förvärras när det gäller högutbildade.
Vi välkomnar tillkomsten av Södertörns högskola. Vi tror att det skapar en bättre regional balans i utbudet av högre utbildning. Det har också visat sig att tillkomsten av en högskola på Södertörn har lett till att fler ungdomar i söderförort har sökt sig vidare till högre utbildning. Vi vill dock se en satsning på fler högskoleplatser till Stockholmsregionen. Vi är idag kraftigt underförsörjda och regeringens satsning på att lägga merparten av nytillkomna platser utanför Stockholm förvärrar vår bristsituation. Stockholmsregionen kan till följd av den förda högskolepolitiken inte utnyttja sin tillväxtpotential fullt ut.
I Stockholmsregionen bor 20 procent av landets befolkning. Regionen svarar för 25 procent av BNP och för 26 procent av statens inkomster av inkomst-, företags-, fastighets- och förmögenhetsskatterna. En skattehöjningssanering likt den som regeringen genomfört sedan valet 1994 slår alltså hårdare i Stockholmsregionen än i andra delar av landet. Relativt fler har drabbats av skattehöjningar, läggs därtill dessutom det faktum att ekonomin är som mest kapitaliserad och ”vit” i Stockholmsregionen förstärker detta intrycket.
Det kostar mer att köpa och äga bostad i Stockholmsregionen. De höga priserna driver upp taxeringsvärdena vilket i sin tur fördyrar fastighetsskatten. Bilanvändandet i Stockholmsregionen är lika utbrett och lika nödvändigt som i andra delar av landet. Därför slår bensinskattehöjningar hårt även i Stockholm. Tankar på att regionalt införa höjda bensinskatter alternativt höjda arbetsgivaravgifter visar att regeringen ingenting förstått. Stockholmsregionen betraktas som en mjölkkossa, där aldrig någon analys över vilka undanträngningseffekter som ständigt höjda skatter får på arbete och företagande presenteras.
Stockholmsregionen och stockholmarna behöver sänkta skatter för att kunna leva på sina löner och för att möjliggöra för fler arbeten att utvecklas i privata företag. Stockholmarna har drabbats av höjda kommunalskatter i många (s)-styrda kommuner sedan valet 1994. Inkomstskatten, fastighetsskatten, bensinskatten och en lång rad andra skatter har införts eller höjts.
Ett högt skatteuttag beskär friheten. Det får störst konsekvenser i en storstad där utrymmet för olika livsstilar alltid varit störst. De skattemedel som tas in används mycket sällan till att berika mångfald eller uppmuntra olikheter. När skatterna höjs förstörs därför en del av storstadens mångfald. Därutöver leder de höga skatterna för dem som har ambitionen att leva livet hederligt till omöjliga avvägningar. En lång rad tjänster som medborgarna skulle vilja se utförda blir antingen inte gjorda alls, eller utförs svart eller får göras av den enskilde själv. En av marknadsekonomins grundidéer, att vi skall vara verksamma med det vi kan bäst, försvåras därför. Våra mänskliga resurser används ineffektivt. Några stressar ihjäl sig för att hinna med hem och arbete, andra har ingening att göra.
Det finns andra Stockholmsfientliga skatter. Det kommunala skatteutjämningssystem som Socialdemokraterna och Centern drivit igenom i strid med formuleringarna om det kommunala självbestämmandet i grundlagen är ett exempel. God skattekraft görs till ett problem. Effekten av att fler får arbete och att mycket av tillväxten skapas i Stockholmsregionen bestraffas. Stora resurser tas direkt från kommuner i Stockholmsregionen och delas ut i landet. Utjämningssystemet är så beskaffat att det i sina mest extrema tillämpningsfall leder till rena Pomperipossaeffekter. Några av länskommunerna tjänar på att fler blir arbetslösa. I Sveriges viktigaste tillväxtområde har regeringen infört ett regelsystem som verkar direkt återhållande på tillväxten.
Vi vill sänka inkomstskatterna, fastighetsskatten och bensinskatten. Vi vill göra om utjämningssystemet till att bli ett renodlat statligt kostnadsutjämningssystem. Inga indragningar grundade på skattekraft skall ske. Vi avvisar alla tankar på regional straffbeskattning av vår region.
En fungerande infrastruktur är en av de viktigaste delarna för att skapa grogrunden för goda tillväxtmöjligheter. Stockholmsregionens trafikproblem måste därför lösas. Dagens brist på sammanhållen politik för infrastrukturen i Stockholmsregionen gör att det är stor risk för att vår region stagnerar. Om vi vill vara motorn i Östersjöregionen måste vi ha en fungerande infrastruktur. Det gäller såväl för flyg-, tåg- som vägtrafik.
När det gäller flyget råder stor enighet i hela Europa om att flygtrafiken mellan Europas större städer kommer att fördubblas inom en tio- till femtonårsperiod. Det finns också enighet kring att utvecklingen går mot mindre flygplan och därmed fler turer och tätare trafik. Ovanpå det ser man redan idag en mycket snabb ökning av fraktflyget över hela världen. I den situationen är det orimligt att lägga ner Bromma och därmed i stort sett omgående fylla samtliga banor på Arlanda, inklusive den tredje som är under uppförande.
Om utvecklingen de närmaste 10–15 åren blir ungefär som man i dag bedömer måste i stället staten, luftfartsverket, på allvar börja söka lokalisering för en ny flygplats i regionen.
När det gäller järnvägen och vanliga vägar är Stockholmregionens stora strukturella problem att staden delas av vatten. Det måste komma till ny kapacitet över Saltsjö/Mälarsnittet.
Grunden för en fungerande järnvägstrafik är tillkomsten av ett tredje järnvägsspår över Riddarfjärden. Frågan om det tredje spåret är inte bara en regional fråga. Det är i allra största grad en nationell fråga. Det har hävdats att nuvarande två spår skulle räcka i sju till tio år till. Teoretiskt sett räcker två spår för dagens trafik och en viss liten ökning. Vi vill dock ha en kapacitet som garanterar resenärerna att komma fram på rätt tid, och som möjliggör för succén med Svealandsbanan att fortsätta och som också möjliggör för tåget att på allvar konkurrera med flyget på sträckor på 30–50 mil. Då behövs det tredje spåret redan nu.
Stockholmsregionens pendeltågstrafik har en mycket stor potential att värva nya resenärer från bilismen. För att lyckas gäller även här att ett nytt tredje spår byggs, så att pendeltågstrafiken kan framföras med en jämn femtonminuterstrafik.
Svealandsbanan är som nämnts redan en succé. Om något år öppnar Arlandabanan. Om trafiklösningen i regionen då möjliggör för resande från hela södra Mälardalen att med snabbtåg åka upp till Stockholm-Arlanda och Uppsala kommer trycket på tredje spåret att ytterligare öka.
Eftersom knappt någon bor vid Stockholms central måste därför alla södergående snabbtåg gå från Stockholm Nord (Häggvik) och plocka upp folk vid Centralen och Stockholm syd. På motsvarande sätt måste alla nordgående tåg starta i Södertälje eller Stockholm syd. Med ett sådant koncept går det att på allvar konkurrera med flyget men det är helt omöjligt utan det tredje spåret.
Kopplingen mellan rivning av en fungerande vägbro och byggande av det tredje spåret som gjorts, blockerar i dag alla möjligheter till vettiga lösningar. Det hänger inte ihop. Utredningar visar att det tredje spår regeringen nu förordar går att bygga genom att ianspråkta en bilfil av sex på Centralbron. Det beslutet måste regeringen ta nu. Eventuella beslut om att av miljö/skönhetsskäl till en kostnad av uppskattningsvis 5 000 miljoner riva en fungerande bro och bygga en tunnel måste tas som ett separat ärende.
Det mest akuta problemet i Stockholmsregionens infrastruktur är trots allt att komma fram till lösningar för vägtrafiken. När regeringen bröt Dennisöverenskommelsen rev man också upp grunden för en fungerande vägtrafik. Sett till Stockholmsregionens struktur är förbättrad kapacitet förbi Saltsjön/Mälaren viktigast. Ringen runt Stockholm är nödvändig liksom en förbifart som knyter ihop E 4 i norr vid Sollentuna, med E 4 i söder vid Skärholmen. Beslut om detta kan inte vänta i tio år till, vilket är vad regeringen skriver i sitt budgetförslag. Så gott som varje stad och varje större ort från Haparanda till Helsingborg har idag en förbifart bekostad av staten, utom Stockholm.
Vi är öppna för att diskutera den direkta dragningen av Ringen runt Stockholm, det viktiga för oss är att den byggs. Annars får vi aldrig bort trafiken ur Gamla stan.
I dag kan man endast passera Saltsjön/Mälaren på tre ställen. Det första är Essingeleden där vi idag har cirka 121 000 fordon i medeldygnstrafik. Det är precis under vad Essingeleden tål innan trafiken får infarkt och stannar. Det andra är Västerbron där vi i dag har en trafik på cirka 33 000 fordon och det tredje är genom Gamla stan där vi har cirka 159 000 dygnsfordon. Genom Gamla stan fördelar det sig så att Skeppsbron har cirka 25 000 fordon, Munkbron cirka 17 000 och Centralbron ca 117 000. Vi har samma åsikt nu som i tidigare överenskommelse. Det viktigaste är att i stort sett ta bort trafiken från Skeppsbron och kraftigt minska den på Munkbron. Detta är endast möjligt om en komplett ring byggs runt staden.
Förutom det strategiska i ökad kapacitet förbi vattnen finns det också stora problem med förbindelser på tvären, såväl norr som söder om tullarna. De länkarna måste anpassas till hur en komplett ring skall se ut och till vilken kapacitet den skall ha. Att planera och bygga länkar som lösryckta delar ur en trafiklösning är inte seriöst.
Vi är beredda att samverka kring en kapacitetshöjande trafikpolitik som förbereder Stockholmsregionen för bättre tider och en större befolkning. En politik som enbart syftar till att ställa till det för bilisterna och göra det dyrare för stockholmarna att leva kommer aldrig att få vårt stöd.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en politik som låter Stockholmsregionen växa,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en ny strategi för nya arbeten i Stockholmsregionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att förlägga fler högskoleutbildningsplatser till Stockholmsregionen,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av sänkta skatter för att få fart på tillväxten och utöka den enskildes frihet,2
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en ny politik för utbyggnaden av Stockholmsregionens infrastruktur,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att inte genomföra några regionala bensinskattehöjningar eller arbetsgivaravgiftshöjningar,2
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att förändra dagens kommunala inkomstutjämningssystem till ett enbart statligt kostnadsutjämnande system.3
|
Fredrik Reinfeldt (m) |
|
|
Knut Billing (m) |
Catharina Elmsäter-Svärd (m) |
|
Chris Heister (m) |
Gunnar Hökmark (m) |
|
Inger Koch (m) |
Göran Lennmarker (m) |
|
Jerry Martinger (m) |
Marietta de Pourbaix-Lundin (m) |
|
Stig Rindborg (m) |
1 Yrkande 3 hänvisat till UbU.
2 Yrkandena 4 och 6 hänvisade till SkU.
3 Yrkande 7 hänvisat till FiU.