1 Ett särpräglat län 16
2 Arbetslösheten plågar länet 16
3 Nya flyttlass rullar 17
4 Statsbudgetens sanering har ökat obalansen 17
5 Avregleringen och storstadssatsningar 17
6 Motiv för regionalpolitik 18
7 Hur ska regionalpolitiken finansieras? 18
8 Infrastruktur och regional utveckling 19
9 Kortare arbetstid, mer fritid 21
10 Ett särskilt näringspolitiskt utvecklingsprogram för Norrbotten 21
11 Länets förnybara resurser förslösas 22
11.1 Skogsvård och skog som energiråvara 22
11.2 Utvecklingsprogram för träindustrin 23
11.3 Ett statligt prospekteringsföretag 24
11.4 Livsmedelsproduktion 24
11.5 Turismen – en ny basindustri i länet 25
12 Arbetsmarknadsmedel i skogsbruket 26
13 EU-samarbetet 26
14 Hemställan 27
Norrbotten är till ytan Sveriges största län. Medan befolkningen uppgår till en kvarts miljon är ytan fyra gånger så stor som Danmark. Länets präglas fortfarande av stora basindustrier där staten är en viktig ägare. Samtidigt finns i länet avancerad forskning och högteknologisk industriell verksamhet inom vissa områden. Metallurgiforskningen håller hög klass liksom delar av den forskning som bedrivs i anslutning till Sveriges rymdcentra i Kiruna. Varje vinter samlas många av världens ledande bilindustrier för att genomföra sina biltester i länets speciella klimat. Europas sista vildmark och midnattssolen finns också i detta län och ger länet fördelar för turistnäringen. I länets angränsande områden i Norge, Finland och Ryssland bor över fyra miljoner människor men kommunikationer och handel går fortfarande till allra största delen i nordsydlig riktning, vilket sammanhänger med den halvkoloniala roll som Norrbottens spelat under århundraden. I samarbetet över gränserna i öst-västlig riktning, det s.k. Barentssamarbetet, finns en stor slumrande potential för att utveckla en ekonomiskt bärkraftig och ekologiskt uthållig region. Stärkandet av den öst-västliga inriktningen av infrastrukturen är därför strategiskt viktig. För regionen viktig forskning och högskoleutbildning bedrivs i Luleå, Uleåborg, Tromsö och Murmansk. Rennäring och samekultur sätter också sin prägel på regionen.
Norrbotten plågas idag av den högsta arbetslösheten någonsin. Länet har 1997 enligt propositionen landets högsta arbetslöshet med 15,2 % eller drygt 25 000 personer öppet arbetslösa eller i åtgärder. Av de 11 arbetskraftregionerna i länet tillhör 8 de 10 arbetskraftregioner som har högst arbetslöshet i landet. Under en lång följd av år har tusentals arbeten försvunnit inom basnäringarna, verkstads- och byggnadsindustrin vilket drabbat främst män. De senaste årens nedskärningar inom offentlig verksamhet har främst drabbat kvinnor. De långtidsarbetslösa uppgår till ca 3 000 personer. Totalt är 34 000 norrbottningar anmälda vid arbetsförmedlingen vilket motsvarar en femtedel av arbetskraften.
Den hårdhänta och snabba saneringen av statsfinanserna för att möjliggöra att Sverige tydligt ska kvalificera sig för EMU och stå emot trycket från den internationella finansmarknaden går givetvis ut över verksamheten i kommuner, landsting och stat.
Medan börserna i Sverige, EU och USA slår rekord befästs massarbetslösheten, vårdskandalerna blir vardagsmat och allt fler skolor hamnar i allvarlig kris. Även enligt regeringens egen prognos kommer färre att vara anställda i offentlig verksamhet år 2000 än 1995. Arbetslösheten i länet är nu snarare värre än den arbetslöshet som många befarade skulle inträffa efter EU-medlemskapet.
Lite förenklat kan man säga att den relativt höga sysselsättningen i Sverige under efterkrigstiden vilat på en effektiv exportindustri, en hög nivå på byggverksamhet och en stor offentlig verksamhet. Exportindustrin verkar i stor utsträckning inom en mogen bransch som jagar vinster genom att sänka kostnader och hålla nere antalet anställda. Efter 1980-talets byggboom och fastighetsspekulation har byggbranschen stora svårigheter och regeringen lovar EU fortsatt krympning av den offentliga verksamheten. De som sagts upp från offentlig verksamhet ska ges utbildning eller gå till andra meningsfulla arbetsmarknadsåtgärder. Därmed får staten större utgifter för dessa åtgärder och lägre inkomster än om de arbetslösa hade fått ha kvar sina arbetsplatser. Det är således inte säkert att de offentliga utgifterna kan sänkas särskilt mycket genom att säga upp anställda. Då kan EU- institutionernas krav på minskade offentliga utgifter inte heller tillgodoses genom sådana uppsägningar.
När det gäller befolkningsutvecklingen hade Norrbottens län under perioden 1990–94 en svag inrikes nettoinflyttning men under perioden därefter minskade länets invånarantalet med 6 000 personer. På tre år har nu skogslänen minskat sitt invånarantal med 31 000 personer. Under en lång följd av år har inlandet, småorterna och landsbygden förlorat invånare som flyttat till kuststäder och storstäder. Det är främst den höga arbetslösheten i andra delar av landet som hittills förhindrat att flyttlassen blivit fler. Om inte radikala åtgärder vidtas kommer befolkningsminskningen att fortsätta.
En stor del av de besparingar som sker på statsbudgeten sker på arbetsmarknads- och socialpolitikens område. Sänkt arbetslöshetsersättning och ersättning vid sjukdom och minskningar av andra transfereringar till hushållen som förtids- och sjukpensioner drabbar de regionalpolitiskt prioriterade områdena hårdast. Beroende på arbetslöshet, åldersammansättning, näringslivsstruktur m.m. är det de regionalpolitiskt prioriterade områdena som drabbas av betydande förluster av inkomster och sysselsättning när statsbudgeten saneras. Enligt NUTEK:s bedömning motsvarar den totala effekten av saneringen av statsbudgeten under budgetåret 1995/96 drygt 4 000 kr per capita i Norrbotten, medan effekten i Stockholms län är drygt 3 000 kr per capita och i Kronobergs län under 2 500 kr per capita. Vänsterpartiets förslag till förstärkningar av kommunernas inkomster och förslag om höjningar av a-kassa och insatser på det sociala området skulle ha varit mycket positivt ur regionalpolitisk synpunkt. Den norrbottniska glesbygden har också varit förlorare när staten rationaliserat och effektiviserat verksamhet inom verk, myndigheter och bolag. Omorganisationer och rationaliseringar inom Vägverket, försäkringskassor, Posten, Telia, Vattenfall, Domstolsverket, Skogsvårdsstyrelsen, Lantmäteriet o.s.v. har ofta drabbat utsatta regioner genom att välutbildade statligt anställda rationaliserats bort.
Den nyliberala tidsanda som präglat såväl forskning som politiska beslut de senaste åren har medfört avreglering, privatisering och ökad konkurrens införts på områden som tidigare betraktats som områden naturliga för monopol. För Norrlands inland har de negativa effekterna av avreglering av flyget varit uppenbara. Grundläggande post- och teleservice liksom energipriser har hittills någorlunda kunnat upprätthållas i glesbygden men privatisering och skärpt konkurrens kan på en avreglerad marknad snabbt leda till att servicen till glesbygden slås ut. I mars 1998 kommer varningar för att en stor del av postkontoren i landet kommer att läggas ned. Propositionen aviserar en proposition inom kort om postverksamheten. Vinsterna av avregleringen har hittills främst kommit att tillfalla konsumenterna i landets tätbefolkade område. Det har samtidigt ansetts nödvändigt att stärka de tre storstadsregionernas konkurrenskraft gentemot övriga regioner i EU genom omfattande infrastrukturinvesteringar i dessa regioner och i förbindelserna dem emellan. Detta har givetvis gett mindre utrymme för statliga satsningar på infrastruktur i stödområdet. Strukturkostnadsreformerna av statsbidragen till kommunerna har stärkt de kommunala intäkterna i storstadsregionerna och försvagat dem i övriga regioner. Detta har lett till att kommunerna i skogslänen under kort tid tvingats minska utgifterna med belopp som motsvarar hela det nationella regionalpolitiska stödet under ett år.
Vi kan instämma i de ”Motiv för regional utjämning” som regeringen anför under avsnitt 6.1 i propositionen. Därutöver kan sägas att utbyggnaden av vattenkraften, industriellt utnyttjande av stora skogsarealer, utsläpp till mark, vatten och luft av föroreningar från processindustri och gruvverksamhet har påverkat livsmiljön och den biologiska mångfalden i Norrland på ett negativt sätt. Denna industriella verksamhet i Norrland har samtidigt under årens lopp årligen dragit in nettoexportinkomster till landet på cirka 45 miljarder kronor vilket är dubbelt så mycket som de nettoexportinkomster övriga landet drar in. Hela 90 % av landets vattenkraftsproduktion sker i skogslänen. Statens skatteintäkter på denna kraftproduktion motsvarar årligen 3–4 miljarder kronor. De regionalpolitiska satsningarna kan därför ses som en liten återbetalning för de naturresurser som denna del av landet ställt till förfogande.
I propositionen finns egentligen inga nya pengar till den egentliga regionalpolitiken. En del resurser tidigareläggs och fler propositioner med resurser aviseras. De 500 Mkr. regeringen fick bemyndigande att använda för regionalpolitik hösten 1997 är medel indragna från länsstyrelserna.
Vid flera tillfällen har riksdagen behandlat förslag att återföra en liten del av vattenkraftens vinster till kraftproducerande länen. Till viss liten del sker detta genom att vattenkraftsföretagen enligt vattenlagen tvingas leverera in bygdeavgifter till länsstyrelserna som kompensation för tidigare miljöingrepp. De län som tvingats släppa till natur och resurser från jordbruk, skogsbruk och fiskevatten borde få en mer stabil återbäring. Ett öre per varje producerad kWh vattenkraft i Luleälven skulle ge cirka 150 Mkr tillbaka till länet. Två öre skulle ge 300 Mkr o.s.v.
Staten bör ta initiativ till att utreda frågan om att via en produktionsskatt på vattenkraftsanläggningar i Norrbotten skapa en investeringsfond med inriktning mot infrastruktur, FOU och kretsloppsteknik.
För Norrbottens län uppgår för närvarande bygdeavgiftsmedel till cirka 50 Mkr. Regeringen bör få uppdraget att se över regelverket för bygdeavgifterna med syftet att nå en höjning av dessa medel. Medlen används nu för näringslivsutveckling i kommunerna, satsningar på infrastruktur och stöd till ideella föreningar. Vad som här sagts om produktionsskatt på vattenkraft och bygdeavgifter bör ges regeringen tillkänna.
De stora företagen med statlig ägardominans och goda vinster borde mer effektivt kunna medverka i lokal riskkapitalförsörjning för små och medelstora företag i den region de är verksamma. Detta kan ske genom deltagande i lokala näringslivsfonder, lokala börser m.m.
Betydelsen av infrastruktur för regionalt utsatta områden understryks i propositionen. Flera åtgärder föreslås också. Satsningar på Bothniabanan upp till Umeå, Inlandsbanan, spårviddsväxling i Haparanda och Malmbanan är givetvis positivt. Stödet till en fraktflygplats i Luleå är välkommet. Tidigareläggning av åtgärder för att förbättra väg 45 är viktigt för turism men också för tunga transporter.
Åtgärder för ökad bärighet och målsättningen att återta eftersatt underhåll på övrigt vägnät är nödvändigt. I Vägverkets region norr kommer 130 av 700 mil grusvägar att kunna upprustas. Men för att återställa hela nätet till ursprunglig standard skulle behövas ytterligare 200 miljoner kronor per år i 10 år. Grusvägarnas standard är viktig för såväl ortsbefolkning som turism. Upprustningen av väg 400 i Tornedalen är av stor vikt för såväl ortsbefolkning som turism. Vad som sagts om grusvägar och väg 400 bör ges regeringen tillkänna.
För att främja regionens utveckling får inte infrastrukturen bara ses som en nationell fråga: infrastrukturen i norra Sverige måste ses som en del av Barentsregionens infrastruktur. De öst-västliga förbindelserna måste ges hög prioritet såväl i norra delen av Sverige som i södra Sverige. Utbyggda hamnar på orter som Luleå, Narvik, Bodö och Mo i Rana kan bli viktiga stödjepunkter i ett transportsystem i denna region.
För att samarbetet ska kunna byggas ut och få ekonomisk vikt för regionen och minska behovet av regionalpolitiskt stöd i varje land måste en hållbar infrastruktur byggas upp. Under tiden fram till Sovjetunionens fall var transporter av varor och personer mellan länderna på Nordkalotten små. Infrastrukturen förföll eller förstördes. Transporterna i regionen gick huvudsakligen i nord-sydlig riktning och inte i öst-västlig riktning. Detta förhållande fortsätter främst på grund av bristen på infrastruktur men också på grund av administrativa hinder och tradition. Det existerande järnvägsnätet måste förstärkas så att gods- men även persontrafik mellan norra Skandinavien och Murmansk och Arkhangelsk kan ske. I ett sådant utvecklingsprojekt ingår öppnandet av järnvägsförbindelse via finska Salla till Murmansk och via Kostamus till Arkhangelsk, spårviddsväxlingsstation i Haparanda och en framtida Bothniabana och Norr-bothniabana som förbinder Umeå med Haparanda genom kuststäderna. Snabbtågstrafik mellan kuststäderna och mellan Luleå och Kiruna bör minska behovet av regionalflyg mellan dessa städer. Bandelar längs Norrlandskusten med förlängningar in i Ryssland borde bli en del i det växande europeiska järnvägsnätet och borde kunna bli ett s.k. TEN-projekt inom EU. Sverige bör i EU driva frågan om stöd till en järnväg längs Norrlandskusten med fortsatt förbindelser mot Murmansk och Arkhangelsk om möjligt som ett TEN-projekt med EU-stöd. EU-kommissionen har en positiv inställning till utbyggnaden av de euro-arktiska transportområdena. Finansiering av en kustjärnväg får inte utformas så att den stjäl resurser för upprustning av inlandsbana och stambana eller vägnätet i inlandet.
I järnvägssystemet bör också tillskapas en ny kombiterminal i Gammelstad utanför Luleå för att effektivisera järnvägens möjligheter att ta över gods från långa vägtransporter i regionen. Den statliga upphandlingen av nattågstrafiken på övre Norrland måste fortsätta på ett sådant sätt att behovet av resmöjligheter för dem som inte vill eller kan flyga och för besöksnäringen tillgodoses. Även verksamheten med biltåg bör återupptas inte minst för besöksnäringens skull.
Det är också viktigt att någon form av vägavgifter skapas så att utländska godstransporter ger en rimlig ersättning för sitt slitage på vägarna.
Vägen mellan Salla och Alakurtti har nu iordningställts i farbart skick med stöd bl.a. från Sverige. För att övergången mellan Ryssland och Finland ska fungera behövs emellertid en permanent gränsstation med internationell status. Förhoppningsvis kommer en sådan gränsstation att börja fungera under 1998.
Förslag på vägförbindelser med hög standard som binder ihop nordvästra Ryssland med hamnar på Norges atlantkust via Haparanda och Luleå bör börja granskas. En Barentsväg från Vita Havet med hamnen i Bodö via Arvidsjaur är ett alternativ.
Telekommunikationerna har stadigt förbättrats i regionen bland annat genom utbyggnad av NMT 450 och NMT 900. Däremot finns problem inom Ryssland. Datakommunikation är svagt utvecklad och nyttjandet av datakommunikation är mycket dyrt i Ryssland. Åtgärder för att förbättra tele- och datakommunikationer bör vidtas också inom landet. I Sverige är det på vissa håll inlandet mycket dyrt för företag att få en ISDN-anslutning. AXE-systemet är ännu inte utbyggt. För IT-företag och de IT-satsningar för utbildning och kultur som propositionen föreslår fordras också att tekniken finns i de utsatta delarna av landet som är mål för det statliga stödet. Tillgång till Internet via bredbandsteknik är önskvärt. Där har staten som ägare av Telia ett ansvar att driva på.
På grundval av de studier av behoven av förbättrade kommunikationer som tidigare gjorts och den analys som genomförts av Regionrådet för Barents under ledning av svensken Jan Herrting bör kommunikationsministrarna i de ingående länderna utarbeta en gemensam plan och prioriteringsordning för att bygga ett ekologiskt uthålligt kommunikationssystem i regionen. Detta bör ges regeringen tillkänna. Vad som ovan sagts om åtgärder för att stärka infrastrukturen i Norrbottens län bör ges regeringen tillkänna.
Alltför många människor arbetar idag så mycket övertid att deras hälsa tar skada. Andra mår dåligt av att under lång tid gå arbetslösa. Sverige har en av Europas längsta veckoarbetstider. En arbetstidsreform är nödvändig både för att ge en bättre fördelning av jobb och för att förbättra människors hälsa och livssituation. I Norrbottens län finns goda möjligheter till ökad rik och t.o.m. lönsam fritid för de heltidsarbetande. Genom ökad fritid ges ökade möjligheter att bättre sköta om och öka kvaliteten på livet i hus och hem. Ökade möjligheter till egen trädgårdsodling, jakt, fiske, bär- och svampplockning kan betyda att egna livsmedelstillgångar med god kvalitet ökar. Naturupplevelser och bättre hälsotillstånd kan också vara ett resultat av aktivitet i skog och mark. Kontrollen över att ens egna livsmedel inte utsatts för miljögifter och kemikalier ökar.
Mer tid för umgänge med familj och vänner och utbildning nås med kortare arbetstid särskilt om hemarbetet fördelas mer lika mellan familjemedlemmar. Förmodligen kan en familj med måttliga arbetsinsatser tillföra sig själv värden motsvarande tiotusentals kronor genom eget arbete på fritid. En kortare arbetstid är särskilt nödvändig för de heltidsarbetande kvinnorna. Sex timmar arbetsdag bör vara målet. Försöksverksamhet pågår i många delar av landet. Erfarenhet från andra länder finns. Övertiden måste begränsas. Norrbotten eller stödområdena 1 och 2 bör bli ett försökslän med kortare arbetstid. Detta bör riksdagen ge regeringen tillkänna.
Den nya situationen med EU-medlemskap, öppnandet av samarbetet inom Barentsregionen, insikterna om miljöhoten, IT-teknikens expansion, ökad klyftor mellan regioner och klasser kräver ett nytänkande också i regionalpolitiken. Politiken i Norrbotten börjar präglas av visioner om att länet ska bli en del av en ekologiskt hållbar arktisk region där självförsörjning av basförnödenheter ökar och länets resurser i högre grad är ställda under lokal och regional demokratisk kontroll. En stark opinion kräver att även framdeles måste servicen i offentlig sektor för vård, omsorg, utbildning kultur och fritid spela en viktig roll. Minskningen av personal måste upphöra och den offentliga verksamheten behålla sin del av landets bruttonationalprodukt. Nya arbeten inom privat tjänstesektor och inom miljö- och kretsloppsteknik och bioenergi kommer också att spela en viktig roll. Luleå tekniska universitet och satsningar på forskning och utveckling ger en grund också för fler nya jobb inom högteknologiska företag. Den extremt höga arbetslösheten, befolkningsminskningen och länets särpräglade förutsättningar bör leda till att också staten tar sitt ansvar och medverkar i ett särskilt program mot arbetslösheten i Norrbotten. Aktiviteten i länet måste givetvis bygga på samarbete mellan länsstyrelse, kommuner, landsting, näringslivsorganisationer, universitetet och folkrörelser. Men många problem går ej att lösa utan statsmaktens medverkan. Inom ramen för förslaget om regionalt tillväxtavtal bör staten kunna ta ett betydande ansvar.
Inom näringspolitiken är det givetvis viktigt att stimulera s.k. tillväxtföretag och ökning av småföretags export. Kompetensökning och vidgade möjligheter att använda modern kommunikationsteknik är viktigt också för de mindre företagen. Seriösa investeringar från företag i andra länder är givetvis också välkomna. Men det bör också understrykas att framgångsrika satsningar i utsatta regioner så långt möjligt måste bygga på de resurser som finns i regionen och också kunna tillfredsställa regional efterfrågan. Den tid då vi kan räkna med allt billigare långa transporter är sannolikt förbi. I propositionen sägs att länsstyrelserna ska erbjudas att initiera, driva och samordna arbetet med det ”regionala partnerskapet”. Det är därför motiverat för riksdagen att ge exempel på vilka initiativ som kan komma ifråga.
Den alarmerande minskningen av skogsvårdsåtgärder i det privata skogsbruket hotar att försvaga möjligheterna till ett uthålligt och ekonomiskt bärkraftigt skogsbruk. Den översiktliga planeringen och stödförmedlingen har praktiskt taget upphört vid Skogsvårdsstyrelsen. Möjligheten att stödja skogsvårdsåtgärder och bygga skogsbilvägar har upphört. Insatserna kan nu bara gälla natur- och skogsvårdsåtgärder. Länets skogsresurser försvagas därmed. Det behövs en rad statliga åtgärder när det gäller skogsvård och skogsbilvägar i Assi-domäns strategi.
För att stimulera röjning, gallring och skogsodling bör regeringen undersöka möjligheten att återigen använda arbetsmarknadsmedel för att i samfinansiering med det privata skogsbruket få igång verksamhet med den skogsvård som fortfarande är ett mål för skogspolitiken. Utökad stamkvistning skulle också leda till en större timmerandel i framtiden vilket är eftersträvansvärt. Arbetsmarknadsmedel borde kunna användas även för att stödja stamkvistning. Villkor för att få stödet borde vara att åtgärdsplaner som givetvis inkluderar miljöhänsyn upprättas. En intensifierad skogsvård skulle ge tiotusentals dagsverken.
I de flesta länder är man mycket försiktig med att sälja ut statligt ägda naturresurser som skogsmark. ASSI-domän fortsätter att sälja ut skogsfastigheter i viktiga regioner. Detta kan leda till ett ökat såväl svenskt som utländskt utbodelägande. Ett sådant ägande bidrar ofta till ett minskat engagemang för bygden och sämre utvecklingsmöjligheter. ASSI-domäns virkesförsäljningspolitik har också hårt drabbat mindre sågverk i inlandet. Detta kan i sin tur leda till ökade samhälleliga kostnader om dessa företag slås ut. Som stor ägare bör staten verka för att ASSI-domän tar ett regionalpolitiskt ansvar vid virkesförsäljning och ett ansvar för sin roll när det gäller att göra skogens biomassa tillgänglig också för energiproduktion.
Skogsnäringen behöver ytterligare ett ben att stå på. I Norrbotten finns miljontals ton biomassa som består av massa i form av sågverksavfall, hyggesavfall, röjningsved, klent gallringsvirke och returfiber. Om denna biomassa togs tillvara på ett effektivt sätt och sattes in i ett hållbart energisystem med produktion av främst pellets och etanol skulle en mängd arbetstillfällen skapas. Glädjande nog börjar nu pelletsproduktion komma igång. Detta leder till lägre uppvärmningskostnader för lokaler som är mindre beroende av elenergi och bättre miljöeffekter än vid eldning med olja eller brännved. Redan nu finns forskning som ger möjligheter att starta en fullskaleanläggning för produktion av fordonsbränsle ur skogsråvara. Framställning av bättre fordonsbränslen med cellulosa och hemicellulosa som råvara öppnar möjligheter för bättre balans i koldioxidcykeln, minskade utsläpp av NOX och mutagena kolväten. En stor pelletsfabrik byggs nu i Luleå. En fullskaleanläggning för produktion av fordonsbränsle skulle med fördel kunna placeras i Tornedalen och ta tillvara såväl finsk som svensk råvara.
Under flera år bedrevs att bra och framgångsrikt utvecklingsprogram för träindustrin – Träman 90. Fortfarande behövs insatser för att föra ut FOU-resultat till de trämanufakturföretag som vidareförädlar det sågade virket. Regeringen och NUTEK bör överväga ett nytt utvecklingsprogram för träindustrin. Vidareförädling av sågad träråvara är i de flesta fall en god och miljöriktig produktion.
Furan från Nordkalotten har mycket goda egenskaper som snickerivirke för t.ex. fönsterkarmstillverkning, inredningar och möbler. Undersökningar visar att man kan få ut 43 % mer dörrkarm ur en råvara från Norrbotten jämfört med södra Sverige. I Norrbotten finns en god råvarubas, en väl utbyggd integrerad skogsindustri och en relativt framgångsrik industriell tillverkning av småhus. De dominerande skogsföretagen Assi-domän och SCA har svag vidareförädling av den sågade råvaran. Den stora volymen tillverkning av massa och papper är också av karaktären bulkvaror. Vid de stora exportsågverken sker idag en utbyggnad som är snabbare än råvarutillväxten. Den högkvalitativa furan används för att konkurrera med annat mer snabbväxande byggvirke som det finns gott om i Centraleuropa.
De mindre sågverken har i allmänhet hög förädlingsgrad och är på sina orter en ryggrad i det näringslivet. Genom samarbete inom t.ex. marknadsföring borde de kunna bli mer effektiva. Möbeltillverkning kan sägas vara det område där förädlingen drivs längst. Den är oftast småskalig och har låg produktivitet vilket gör det svårt att priskonkurrera t.o.m. med utländska tillverkare som använder norrbottnisk fura.
Genom ett samarbete mellan såväl små som stora sågverk borde högkvalitativ råvaruförsörjning till större enheter för möbeltillverkning kunna ske. Staten bör ge sitt bidrag till att utreda möjligheten till tillverkning och marknadsföring av möbler och inredningar i större skala.
Staten har i betydande utsträckning avhänt sig möjligheten att via ASSI-domän säkra råvaruförsörjningen till små och medelstora sågar i inlandet. Därför bör övervägas om inte staten genom uppköp av skog t.ex. kyrkoskog och annan skog kunde tillskapa ett skogsinnehav som drivs på ett kommersiellt och samhällsekonomiskt riktigt sätt och som används för att förbättra inlandssågarnas virkestillgång. Möjligen kan Statens fastighetsverk ges ett sådant vidgat uppdrag. I de flesta länder är man mycket angelägen om att staten genom ett eget ägande har ett inflytande över hur skogsmark används. Denna inställning borde också råda i Sverige.
Transportbidraget är av stor vikt för skogsindustrin, särskilt i inlandet. Den nuvarande förändringen av reglerna för transportbidraget får inte leda till att oförädlade trävaror exporteras hellre än de vidareförädlas. Transportbidraget bör utformas så att det stimulerar ökad vidareförädling.
Prospektering är grunden för den brytning av malm och mineraler som ska ske i framtiden. Prospektering är ekonomiskt riskfylld varför prospektering lätt blir en marknad för kapitalstarka monopolföretag. I Sverige är det fritt fram för vem som helst att muta in landet för prospektering av diamanter, guld och andra ädla metaller. Staten har också avhänt sig rätten att få del av vinsten på mineraltillgångar som andra exploaterar. Ingenting hindrar heller att utländska intressenter lägger beslag på fyndigheter och lägger dem i malpåse för att förhindra konkurrens med egen produktion. Den statliga prospekteringen har helt upphört och statliga inmutningar säljs ut billigt. Ett statligt bolag för prospektering på rent kommersiella grunder bör startas. Det skulle kunna ta fram nya objekt, genomföra djupprospektering och öka den statliga kontrollen över vilka som bryter malm och mineraler Sverige. De internationella erfarenheterna av rovdrift och miljöförstöring orsakad av stora gruvbolag måste hållas i minnet.
Länets resurser för att nå en ökad självförsörjningsgrad av baslivsmedel utnyttjas inte. Denna landsända med angränsande delar i Norge, Ryssland och Finland borde kunna vara en region med betydligt högre grad av självförsörjning av livsmedel. Långa livsmedelstransporter är i sig ett miljöproblem. Livsmedel som fraktas långt behöver ofta prepareras med kemikalier för att få en ökad hållbarhet och ge ett färskt intryck. Livsmedel från lokala och regionala producenter ökar också möjligheterna till kontroll av hur livsmedlen produceras. EU-medlemskapet har medfört problem för mjölkproducenterna vilket kan leda till att den nuvarande självförsörjningen av mjölk försvinner. Kvoternas felaktiga fördelning och de stora sidoarrendena slår hårt mot hela norra Sverige. Fläskproduktionen missgynnas och ägg med nationellt stöd importeras från Finland. Ökningen av ekologiskt odlad areal och efterfrågan på ekologiskt odlade produkter är glädjande. Forskning för att förbättra och utveckla ekologisk odling måste få stöd. I Norrlandslänen har man redan tidigare använt mindre av bekämpningsmedel och konstgödsel än i andra delar av Sverige. För grönsaker är självförsörjningsgraden mycket låg. De försök med ekologisk odling och jordbruksforskning som pågår i länet måste säkras också långsiktigt. Det tillfälliga stödet till Sveriges lantbruksuniversitets verksamhet i Röbäcksdalen är helt otillräckligt. Institutionens verksamhet måste säkras på längre sikt. Forskning på trädgårdsbruk och biomassebaserad energiframställning är också av största vikt.
Tornedalen har förvånansvärt goda förutsättningar för såväl jordbruk som trädgårdsnäring. Den bördiga jorden och de ljusa sommarnätterna, värme och tillgång till vatten gör produktionsvillkoren gynnsamma. Tillgångar på olika slags skogsbär är också god i regionen. Ekologisk livsmedelsproduktion i Tornedalen fordrar goda möjligheter till lagerhållning, djupfrysning och konservering av livsmedel. För avsättning av ekologiska livsmedel bör hela Nordkalotten och Murmanskregionen räknas in i avsättningsmarknaden. Tornedalen som ekodal borde i samarbete med Finland också kunna vara ett EU-projekt. En industri för konservering av produkter i Haparanda kan komplettera de frysföretag som finns. För marknadsföring av produkter är det viktigt att kontakter mellan jordbrukare, trädgårdsodlare, industriföretag, uppköpare och detaljhandel blir effektiv i hela Barentsregionen. Detta kan givetvis ske genom mässor och utställningar som ordnas på olika ställen i regionen och särskilda kontaktskapande marknadsföringsföretag. Ett särskilt marknadsinstitut med specialuppgift att stimulera öst-västhandeln bör övervägas.
Turismen sysselsätter 2 800 årsarbetare i länet, varav huvudparten är kvinnor. Den omsätter cirka 1,3 miljarder kronor och ger minst 100 miljoner i skatteintäkter till kommuner och landsting. Turismen stödjer också en mängd arbetstillfällen inom handel, hotell- och restaurangverksamhet. Om möjligheterna till upplevelser av natur, historia och levande kultur i länet profileras rätt på den internationella marknaden har turismen goda utvecklingsmöjligheter. Tillgången till Europas sista vildmark, outbyggda älvar, midnattssol och norrsken är viktiga tillgångar för turismen. Behovet av att uppleva nya miljöer, äventyr och friluftsliv måste tillgodoses inom ramen för en ekologiskt hållbar profil inom alla områden. Hittills har marknadsföringen av norra Sverige som område för turism inte nått ut i Europa med full kraft. Otillräckliga transportfaciliteter på järnväg och flyg har också varit ett hinder. Under avsnittet ”Infrastruktur och regional balans” har understrukits hur viktig transportinfrastrukturen är för turismen. Höga biljettpriser på tåg och flyg och bristande persontransportkapacitet på järnväg är problem. Här måste staten ta sitt ansvar genom ökad upphandling av persontransporter om marknaden inte klarar detta. Ett persontransportstöd för turistnäringen kan övervägas.
Den vilda laxen i Norrbottens älvar kan bli Europas bästa laxfiskevatten för sportfiske. Därmed skulle friluftslivet kunna berikas och inkomster från turismen öka. För att nå en bättre reproduktion måste det storskaliga internationella laxfisket med drivgarn i Östersjön stoppas. Andra fiskemetoder kan användas där liksom sker på andra världshav. Det är regeringens ansvar att se till att så sker. Vad som anförts ovan om näringspolitik i Norrbottens län bör ges regeringen tillkänna.
För att stimulera röjning, gallring och skogsodling bör regeringen undersöka möjligheten att återigen använda arbetsmarknadsmedel för att i samfinansiering med det privata skogsbruket få igång verksamhet med den skogsvård som fortfarande är ett mål för skogspolitiken. Utökad stamkvistning skulle också leda till en större timmerandel i framtiden vilket är eftersträvansvärt. Arbetsmarknadsmedel borde kunna användas även för att stödja stamkvistning. Villkor för att få stödet borde vara att åtgärdsplaner som givetvis inkluderar miljöhänsyn upprättas. En intensifierad skogsvård skulle ge tiotusentals dagsverken. Vad som här sagts om användning av arbetsmarknadsmedel bör ges regeringen tillkänna.
Det har blivit svårare än många väntat sig att utnyttja återflödet till länet av pengar från EU:s olika fonder. Invecklad organisation och komplicerat ansökningsförfarande är ett hinder. Svårigheter att få fram den svenska medfinansieringen är ett annat problem. Den relativt välfungerande inhemska lilla regionalpolitiken medför också att en del företag inte ser några stora fördelar att lägga tid och pengar på samverkan i EU-projekt. I propositionen framgår med all tydlighet att regering och riksdag numer genom EU-medlemskapet har begränsat sin egen makt över den nationella regionalpolitiken. Under avsnittet om stödområdesindelningen konstateras att det är kommissionens regler som gäller. Också när det gäller utformningen av stödet är det EG-kommissionens godkännande som krävs. De nedsatta socialavgifterna är ännu inte godkända. Under avsnittet om transportbidrag meddelar regeringen att den har gått med på nya rambestämmelser om transportstöd till motorfordonsindustrin. Vad detta innebär framgår oroande nog inte. Vi vet att tillsvidare är transportstödet till Volvo–Umeå-verken är stoppat. Regeringen måste bestämt agera för att subsidiaritetsprincipen tillämpas på den nationella regionalpolitikens område så att det nationella självbestämmandet kan återställas. Regeringen bör också medverka till att återflödet av pengar kan ske på ett smidigt sätt och att inte ordinarie offentlig verksamhet i länet tar skada av EU-samarbetet. Så stor del av återflödet som möjligt ska tas tillvara.
När det gäller EU:s regional- och strukturpolitik för perioden år 2000–2006 föreslås att övre Norrlandskusten ska ingå i det stödområde som tidigare var mål 6-området. Detta kan ske om nivån på stödet till det nuvarande mål 6-området bibehålls. Vad som här sagts om vikten av nationellt inflytande över regionalpolitiken och den framtida stödområdespolitiken bör ges regeringen till känna.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om produktionsskatt på vattenkraft i syfte att skapa en investeringsfond i Norrbottens län,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av möjligheterna att öka bygdeavgifterna enligt vattenlagen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att stärka infrastrukturen i Norrbottens län,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om plan och prioriteringsordning för ett uthålligt kommunikationssystem i Barentsregionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om försöksverksamhet med kortare arbetstid i
stödområdena,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett näringspolitiskt utvecklingsprogram i Norrbottens län,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om användningen av arbetsmarknadsmedel i skogsbruket,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nationellt inflytande över regionalpolitiken och stödområdesindelningen.
|
Bengt Hurtig (v) |