På några år har antalet statligt anställda minskat kraftigt. Mellan 1993 och 1995 har någonstans mellan 30 000 och 50 000 anställda sagts upp. Fram till 1998 beräknas ytterligare 10 000 till 15 000 statligt anställda sägas upp.
Myndigheter och verk har under senare år fått möjlighet att själva bestämma hur deras organisation skall se ut, rent geografiskt. Det nya mönstret tyder på att man nu, allt oftare, försöker ta ut de generella besparingarna genom att lägga ihop lokala verksamheter till större enheter.
Uppsägningarna vid dessa sammanslagningar följer ett bestämt mönster. Det är administrativ och assistentpersonal som blir övertaliga, medan handläggande personal flyttas till den nya orten. Denna utveckling kan vi se inom t ex kronofogde- och åklagarmyndigheterna, skattemyndigheten och sannolikt inom en snar framtid inom domstolsväsendet. Utvecklingen förstärks genom en liknande utveckling inom t.ex. Posten och SJ. Den får en hel rad olyckliga konsekvenser.
Denna utveckling går också emot riksdagens beslut inom framför allt jämställdhets- och regionalpolitiken. De som sägs upp är i huvudsak äldre kvinnor med relativt låg utbildning, men ofta 15–25 år i tjänsten. Dessa uppsägningar sker i mindre orter med en relativt sett svagare arbetsmarknad.
Om regionalpolitiska insatser lyckas skapa tio jobb, till stora kostnader för staten, i en mindre ort i t.ex. Norrbotten, kan den statliga sammanslagningspolitiken leda till att femton jobb förloras.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om statens omvända regionalpolitik.
|
Lena Sandlin (s) |
|
|
Carin Lundberg (s) |
Lars Lilja (s) |