Vänsterpartiet har vid ett flertal tillfällen påtalat det orimliga i att bevilja fantasilöner och ge omotiverat höga avgångsvederlag för ledande personer i både privat och offentlig tjänst. Detta utifrån Vänsterpartiets grundläggande normer och värderingar. Förmånernas storlek men även det sätt på vilket förmånerna blir till har en stor betydelse för möjligheten att upprätthålla moral och solidaritet i samhället.
Om det upplevs som att ett litet brödraskap belönar varandra med olika förmåner så blir det svårt att hålla samman ett samhälle, speciellt i tider med svåra ekonomiska problem. De stora ekonomiska makthavarna talar om ledarskapets betydelse och betonar att ledarskapet skall belönas rikligt, samtidigt som man förnekar att ledarnas uppträdande har en samhällsmoralisk betydelse. Förmånerna blir då plötsligt enbart en fråga för en liten grupp i samhällets topp. Ofta när ansvar utkrävs av rikligt belönade ledare blir ursäkterna flerfaldiga.
Staten kan som arbetsgivare vara pådrivande genom att föra en lönepolitik som skapar legitimitet för viktiga verksamheter och ett bra samhällsklimat. Vänsterpartiet har i olika sammanhang motionerat om att staten som arbetsgivare skall ha statsministerns lön som tak vid lönesättning av ledande befattningshavare. Detta bör vara statens position inför löneförhandlingar om olika chefsjobb. Statsministern är högste chef inom det statliga området, och han har det största ansvaret. Detta lönetak borde också kunna fungera som moralisk norm för kommuner, landsting och privata företag.
Vänsterpartiet har också krävt en översyn av de trygghetspaket som finns. Ett sätt är att knyta an till lagen om anställningstrygghet, där lön skall betalas ut under 3, 6 eller 12 månader beroende på anställningstidens längd och den anställdes ålder. Ett annat är att efterlikna riksdagsmännens villkor där man garanteras 80 % av inkomsten under ett år efter en mandatperiod i riksdagen, och där inkomsten är avräkningsbar mot andra inkomster. En del har gjorts för att strama upp ”fallskärmarna”, men staten kan som arbetsgivare ha en målsättning att gå vidare. Osäkerheten i toppchefers trygghet är starkt överdriven. Det är inte vanligt att chefer behöver två eller fler årslöner för sitt uppehälle. Risken är snarare att överdådiga avgångsvederlag gör att vissa toppchefer görs ekonomiskt oberoende för återstående arbetsliv. De blir så pass förmögna att de inte behöver arbeta mer för sitt levebröd. Detta överbeskyddande skapar oansvarighet bland personer i ledande ställning. Avgångsvederlag skall vara en rimlig omställningsersättning, inte en garanterad hög levnadsstandard livet ut. Detta bör ges regeringen till känna.
Kritiken mot de överdrivna ersättningarna återfinns också i en rapport ”Öppenhet, Tydlighet, Rimlighet” från Socialdemokraterna. Denna rapport är ett viktigt dokument i debatten kring fallskärmar, fiffel och fusk. I rapporten tas många viktiga områden upp, bland annat höga chefslöner. Socialdemokraterna anser att den uppåtgående spiralen måste brytas, en mer rimlig lönesättning måste till. Man kan notera att chefslönerna drevs upp under 80-talets ekonomiska överhettning. Men insikten om de överdrifter som då drev upp chefslönerna – överdrifter som nu beklagas – verkar inte få någon effekt på dessa höga löner. Ingen försvarar dåtidens motiv och argument men ändå består dessa höga löner och de fortsätter till och med att öka. Rapporten tar upp progressiv beskattning som ett medel att göra höga ersättningar mindre värdefulla. Borttagande av inkomsttaket vid betalning av egenavgifter nämns också. Enligt Vänsterpartiet bör riksdagen göra ett principuttalande om att progressiviteten i inkomstbeskattningen i Sverige inte får urholkas. Utifrån detta principuttalande skall regeringen verka när den lägger skattepolitiska förslag. Riksdagen bör också uttala att orimliga löner och andra ersättningar bör omförhandlas inom den statliga sektorn. Detta uttalande bör följas upp med ett uppdrag till regeringen om att föra samtal med det privata näringslivet om åtgärder för mer etiskt hållbara förmåner bland toppchefer och andra höga befattningshavare i det privata näringslivet.
Den är en liten krets av människor som får de högsta ersättningarna. Risken är därför stor att det uppstår jävsförhållanden av typen: Belönar du mig så belönar jag dig. Dessa sammanflätningar finns både inom den privata och offentliga sektorn, liksom mellan de bägge sektorerna. Det är därför viktigt att systemet för hur ersättningar fastställs förändras så att risken för jävsförhållanden och brödraskapsförhållanden minskar. Regeringen bör ta initiativ till att utreda detta och komma med förslag därtill. Organisatoriskt kan detta ske på olika sätt. Regeringen bör också överlägga med det privata näringslivet i dessa frågor. Etiska kommittéer som tillvaratar medborgares och konsumenters intressen borde kunna hålla ett vakande öga mot överdrifter och olika former av jäv vid utformandet av belöningssystem.
En sammanflätning sker också av olika ersättningar. Höga befattningshavare i offentlig sektor kan ges i uppdrag att sitta i olika styrelser, detta som en del i det ordinarie arbetet. Vissa av dem blir då belönade med arvoden, med andra ersättningar eller med mer fiffiga varianter såsom ”syntetiska optioner”. Enligt Vänsterpartiet bör inte regeringstjänstemän och andra statliga befattningshavare få ersättning för vissa uppdrag som ingår i deras ordinarie arbetsuppgifter. Olika former av riktade vinstdelningssystem till styrelse och företagsledning måste motverkas. Regeringen bör ges i uppdrag att ta fram nya riktlinjer för att få bort orimliga sidoinkomster. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
I en mängd fall har det uppmärksammats hur skattebetalarnas pengar använts till vidlyftig representation och resor, belöningar. Kontokort har använts som gratis kredit – ett förskott på lönen. Om välfärdsstaten och viljan att betala skatt fortsatt skall vara hög måste det finnas en ständig uppmärksamhet på hur offentliga medel används, i synnerhet medel som används så att den egna standarden påverkas. Det finns rena bedrägerier kring resor och representation, men också en kultur som accepterar tämligen vidlyftig representation. Om lockelsen för det otillåtna skall minska måste också överdriven laglig representation minska. Avståndet till otillåtna överdrifter måste öka. Förslag som tas upp i ovan nämnda s-rapport om personligt betalningsansvar, ökad öppenhet, bättre internrevision med mera, måste utmynna i konkreta förslag.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avgångsvederlag,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om progressiva skatter,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om omförhandling av orimliga löner med mera,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samtal med privata näringslivet om etiskt hållbara förmåner,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utreda problem med jävsliknande förhållanden vid utformandet av belöningssystem,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om överläggningar med privata näringslivet om jävsliknande förhållande vid utformandet av belöningssystem,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nya riktlinjer för sidoinkomster.
|
Johan Lönnroth (v) |
|
|
Ingrid Burman (v) |
Lars Bäckström (v) |
|
Owe Hellberg (v) |
Tanja Linderborg (v) |
|
Eva Zetterberg (v) |
Hans Andersson (v) |
1 Yrkande 2 hänvisat till SkU.