Motion till riksdagen
1997/98:A426
av Hans Stenberg m.fl. (s)

Regionalpolitikens förutsättningar


En kraftfull regionalpolitik och en välbalanserad regional utveckling är avhängig av att den allmänna ekonomin utvecklas bra. Ekonomisk tillväxt skapar resurser som möjliggör regionalpolitiska insatser.

Inom EU ligger Sverige i utkanten, långt från de stora koncentrationerna av människor och ekonomiska resurser i centrala Västeuropa. Därmed löper Sverige risk att få större regionala problem än då länderna i Europa var mer ekonomiskt isolerade från varandra.

I en alltmer öppen, internationaliserad värld, tenderar regionala obalanser att öka om marknadskrafterna får verka fritt. Stora tillväxtcentra utövar en stark dragningskraft på investeringar och utbildad arbetskraft. Den utveck­lingen kan iakttas både i den industrialiserade världen och i fattiga u-länder som inte har resurser att motverka marknadskrafterna.

Även i Sverige flyttar människor nu från glesbygd till storstad inte för att de fått nytt jobb, utan för att de hoppas att lättare kunna hitta ett nytt jobb. Detta är något nytt, som visar att de regionalpolitiska obalanserna har ökat. De ökade obalanserna skall nog främst ses som ett resultat av att den eko­nomiska tillväxten under flera år varit obefintlig, ja rent av negativ under tre år av 1990-talet.

Ekonomisk tillväxt är en viktig förutsättning för att skogslänen skall få en välbalanserad utveckling.

Regionalpolitik

De regionalpolitiskt prioriterade områdena kännetecknas av långa avstånd, gles bebyggelse, låga befolkningstal och en sned åldersstruktur, med en allt äldre befolkning. Under senare år kan vi konstatera att problemen förvärrats. Befolkningen minskar, sysselsättningen minskar och arbetslösheten ligger högre än i övriga landet.

Inlandet och de mindre orterna dräneras på kompetens när statlig verksam­het koncentreras till ett fåtal centra. Kommunernas ekonomi försämras fortlöpande till följd av utflyttning och minskad sysselsättning. Det ger i sin tur effekter på kommunernas möjligheter att ge jobb och god service. Denna onda spiral har inte kunnat motverkas med de resurser som finns inom den s.k. lilla regionalpolitiken och staten har t.o.m. motverkat de regional­politiska satsningarna genom att koncentrera statlig verksamhet till de större orterna. Det är hög tid att vidta konkreta åtgärder för att motverka de ökade regionala obalanserna.

För att åter skapa tillväxt, utveckling och nya jobb måste hela landets resurser tas till vara, såväl glesbygdens som storstadens. Det är bara i sam­verkan och solidaritet mellan olika regioner som vi har möjlighet att klara de uppgifter som ligger framför oss. Det är viktigt att slå fast att den kommande tillväxten inte får ske till priset av fortsatt utflyttning från skogslänen och en fortsatt ökning av de regionala obalanserna. Vi har helt enkelt inte råd att inte ta till vara hela landets resurser.

De regionala obalanserna måste bekämpas med kraft, främst genom att staten har en helhetssyn på sin verksamhet och ser till att inte strävan till regionalpolitisk balans äventyras genom att olika sektorer av den statliga verksamheten agerar utan hänsyn till helheten.

Avgörande för människors och regioners möjlighet att utvecklas är den samlade politiken. Skall människor och företag utvecklas måste de leva i ett fungerande samhälle. De måste ha bra kommunikationer, god omfattning och kvalitet på utbildning, forskning och barnomsorg. Post och flyg måste vara tillgängligt även utanför de största orterna.

Vi måste i handling visa att det är möjligt att bygga in regionalpolitiska analyser i beslutsfattandet på alla nivåer. Vi måste visa att varje beslut fattas utifrån en helhetssyn på varje regions utvecklingsmöjligheter.

Därtill behövs en svensk regionalpolitik, som i likhet med EU:s regional­politik syftar till att regioner med särskilda, långsiktiga problem, skall få stöd som hjälper dem att utveckla ett näringsliv som kan ge en ekonomisk aktivitet och levnadsnivå som är jämförbar med de mer gynnade regionerna.

Detta långsiktiga stöd, som i huvudsak är inriktat på att förändra närings­strukturen och förbättra infrastrukturen i stödområdena, måste skiljas från den akuta krishantering som ibland blir nödvändig vid stora industri­ned­läggningar.

De regionalpolitiska stödformerna måste ses över. Stödsystemet måste vässas och bli mer effektivt. Även indelningen i stödområden måste ses över, så att de regionalpolitiska åtgärderna verkligen riktas mot de områden som har långsiktiga strukturproblem.

Arbetet med EU:s strukturfonder har nu pågått en tid. Erfarenheterna är tyvärr inte särskilt positiva när det gäller smidighet och snabbhet i besluts­fattandet. Tyvärr präglas arbetet av krångel, byråkrati och ineffektivitet – inte så mycket från EU:s sida som hos centrala svenska verk och myndigheter. Detta är oacceptabelt och förhindrar ett annars positivt tillskott för att mot­verka regionala obalanser. Förenklingar i systemen måste omedelbart genom­föras och den svenska regionalpolitiken måste samordnas på ett bättre sätt med EU:s regionalpolitik.

Den svenska myndighetsstrukturen på området bör ses över. Regional­politiken är nu splittrad på flera olika verk och myndigheter. Det bör utredas om inte en gemensam regionalpolitisk myndighet skulle kunna ge större kraft och effektivitet åt regionalpolitiken.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om regionalpolitikens förutsättningar.

Stockholm den 2 oktober 1997

Hans Stenberg (s)

Carin Lundberg (s)

Leif Marklund (s)

Lisbeth Staaf-Igelström (s)

Karl Hagström (s)

Leo Persson (s)

Rune Berglund (s)