De fyra nordligaste länen har under lång tid och i varierande grad kännetecknats av befolkningsförändringar. Genom aktiv lokaliseringspolitik och utvecklad regionalpolitik har befolkningsnedgången under 1960- och 1970-talet delvis kunnat brytas. Nedanstående tabell visar utvecklingen i de fyra länen från 1980 fram till i dag.
Befolkningsförändringar i de fyra nordligaste länen 1980–1996 |
||||
|
1980 |
1990 |
1996 |
Förändring 1980–96 |
|
|
Västernorrland |
267 935 |
261 155 |
256 587 |
4,2 |
|
Jämtland |
134 934 |
135 276 |
134 561 |
- 0,3 |
|
Västerbotten |
243 856 |
251 968 |
259 895 |
+ 6,6 |
|
Norrbotten |
267 054 |
263 735 |
264 320 |
- 1,0 |
|
Riket |
8 317 937 |
8 590 630 |
8 884 499 |
+ 6,3 |
Av tabellen framgår att Västernorrlands län haft den i särklass sämsta befolkningsutvecklingen. Västernorrland har vidare den mest negativa befolkningsutvecklingen i hela landet. Under senare år har befolkningsminskningen accelererat för att från 1994 uppgå till i snitt drygt 1 200 personer per år. Under första halvåret 1997 har befolkningen minskat med ytterligare cirka 1 000 personer. Det skall vidare understrykas att samtliga kommuner i länet förlorat befolkning. Vilket kännetecknar endast Västernorrlands län.
Födelse- och flyttningsnetton i de fyra nordligaste länen 1980–1996 |
|||||
|
Födelse |
Flyttning |
||||
|
Västernorrland |
- 6 200 |
- 5 187 |
|||
|
Jämtland |
- 2 709 |
+ 2 349 |
|||
|
Västerbotten |
+ 8 844 |
+ 7 147 |
|||
|
Norrbotten |
+ 8 945 |
- 11 477 |
|||
Västernorrland är det enda län som redovisar både ett negativt födelsenetto och ett negativt flyttningsnetto. Födelsenettot visar en tydlig tendens att öka under senare år, främst beroende på en åldrande befolkning.
Förhållandet med en åldrande befolkning samt låga födelsetal och födelseunderskott innebär minskande befolkning om inte flyttningsöverskottet blir betydande. Nuvarande trend innebär allt sämre möjligheter att långsiktigt vidmakthålla kommersiell och offentlig service, vilket i sin tur ytterligare påverkar sysselsättningen negativt. Underlaget för sjuk- och hälsovård, skolor, kollektiva transporter minskar etc. Allt färre yrkesverksamma skall svara för grundläggande verksamheter som skolor, barn- och åldringsvård m m. Västernorrlands landsting och kommuner får allt svårare att ekonomiskt klara grundläggande uppgifter som skola, barn- och äldreomsorg samt sjukvård.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.
Under 1990-talet har hela Sverige drabbats av ett stort bortfall av arbetstillfällen. Jämfört med Norrlandslänen har Västernorrland förlorat mest sysselsättning under 1990-talet. I framför allt de inre delarna av Norrland har viss kompensation erhållits genom utlokalisering av företag verksamma i tjänstesektorn, tyvärr har detta haft begränsad omfattning i Västernorrlands län. Länets bortfall av arbetstillfällen har i mycket hög grad skett i den kapitalintensiva industrin, det vill säga i stora företag med stora arbetsplatser. Företag som har stor export och genererar ett stort nettoexportöverskott är till gagn för hela landet. Västernorrland har cirka tre procent av landets befolkning men svarar för cirka fem procent av exporten.
En viktig strategi för ökad sysselsättning och diversifiering av Västernorrlands ekonomi och utveckling är att främja nyföretagandet. Insatser under senare år visar att det går att öka nyföretagandet genom information, rådgivning, utbildning o s v. För att långsiktigt öka andelen småföretag i länet krävs att Västernorrland tillförs en ökad andel av de regionalpolitiska stödmedlen.
Västernorrland har med sitt inslag av stora industrier och sedan lång tid stora avstånd till bland annat kvalificerad teknisk utbildning i jämförelse med andra inte kunnat hålla tillfredsställande kompetensnivå på arbetskraften. Mest markant är detta i länets inland.
Kvalificerad arbetskraft utgör en viktig faktor för att driva på den regionala utvecklingen. I ett samhälle där kunskaps- och kompetenskraven blir allt viktigare i såväl ett nationellt som ett internationellt perspektiv, inger förhållandet med låg utbildning stark oro.
Det sysselsättningsmässiga beroendet av stora företag kommer med nödvändighet att fortsätta minska, både på kort och lång sikt. Mycket omfattande insatser krävs för en diversifiering av näringslivet med satsning på små och medelstora företag, åtgärder för etableringar etc. För att dessa insatser skall kunna bli framgångsrika, krävs att kunskaps- och kompetensnivån höjs väsentligt. Inte minst viktigt är att Mitthögskolan ges möjligheter att utbilda civilingenjörer på de linjer som anknyter till regionens näringsliv.
Västernorrland är därför i starkt behov av ökad forskning vid Mitthögskolan. För att avhjälpa kunskapseftersläpningen i Mellannorrland behöver Mitthögskolan snarast tillföras status som universitet.
Under senare år har de statliga verken och myndigheterna genom omstruktureringar flyttat bort verksamhet från Västernorrland.
Några exempel:
1990 skedde en omorganisation av AMUs verksamhet från Örnsköldsvik till Östersund. Några särskilda regionalpolitiska motiv har inte redovisats.
1995 skedde sammanslagning av länsföretagen i Samhall. Företagsledning och centrala funktioner förlades till Östersund.
Verksamheten vid Marinkommando Nord och KA 5 avvecklas och förflyttas till andra förbandsorter, bland annat Vaxholm och Karlskrona.
Kustbevakningen har senast under 1995 genomfört omorganisation av verksamheten. Därmed omlokaliserades verksamhet från Härnösand till sydligare delar av landet.
Posten har successivt gjort stora neddragningar av sin verksamhet i Ånge till förmån för bland annat Umeå.
SJ/Banverket har gjort trafikförändringar senast under 1994 som innebar 100 förlorade arbetstillfällen.
Sammanläggning av T 3 till I 21 i Sollefteå har inneburit stort bortfall av arbetstillfällen.
Tullkammaren i Örnsköldsvik har upphört och personalen har stationerats i Umeå.
Under 1993 skedde omorganisation av Telestyrelsen vilket innebar att samtliga arbetstillfällen flyttades från Sundsvall till Stockholm.
I årets budget föreslås en sammanläggning av RSV ledningsfunktion med flyttning från Härnösand till Östersund.
Exemplen kan göras flera, det kan påvisas att statlig verksamhet ofta omlokaliseras genom verks- eller myndighetsbeslut. I vissa fall har ärendet behandlats av regering och riksdag – främst försvarsmyndigheterna – men många gånger kommer frågan aldrig upp till regeringens prövning. Tilläggas kan att många av omstruktureringarna är tveksamma ur ekonomisk synpunkt, svårigheter finns att konstatera några reella ekonomiska vinster.
Vid lokalisering av statlig verksamhet, i första hand myndigheter, skall de regionalpolitiska målen beaktas. Genom kraftiga strukturomvandlingar i statens verksamhet äventyras den service som är nödvändig för ett gott näringsklimat.
Vid överväganden om omlokalisering av hela eller delar av verksamheten borde regeringens godkännande inhämtas när lokalisering övervägs från en ort inom eller utom stödområde.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den negativa befolkningsutvecklingen i Västernorrland,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kommunernas ekonomiska möjligheter att klara grundläggande kommunala uppgifter,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Västernorrlands näringsliv och arbetsmarknad,
att riksdagens som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ökad forskning vid Mitthögskolan,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om regionalpolitiska hänsyn vid omlokalisering av statlig verksamhet.
|
Sigge Godin (fp) |