Motionen behandlar regeringens proposition om regional tillväxt ur ett länsperspektiv. Västerbottens län utgör 13 % av landets yta, men har knappt 3 % av befolkningen. Av länets 15 kommuner har fem mindre än 4 000 invånare. Umeåregionen expanderar och Umeå kommun med sina drygt 100 000 invånare är störst i Norrland samtidigt som landets minsta kommun, Bjurholm med 2 820 invånare vid senaste årsskiftet, finns inom länets gränser. Västerbotten är sålunda ett kontrasternas län. Detta avspeglas också när det gäller förutsättningar för människor att bo och arbeta i länet. Stora arealer orörd natur, fiskrika vattendrag och orörda älvar samsas med skogsnäring, gruv-, mineralhantering och vattenkraft. Bilden kompletteras med Umeå Universitet som en viktig motor för forskning och utbildning. I motionen läggs konkreta förslag till en hållbar utveckling av länets naturtillgångar, för att skapa nya arbetstillfällen. Förslagen rör bland annat:
Breddad verksamhet och ökad vidareförädling i inlandet
Utred tunnel under Umskaret
Säkrad färjetrafik över Kvarken
Upprustning av hela Inlandsbanan
Fler distansutbildningsplatser vid universitetet
Säkrad forskning vid Röbäcksdalen
Arbetstidsförkortning i inlandet
Samordnad offentlig upphandling
Ökad regional självförsörjning av livsmedel
Yrkesfiske och fisketurism
Västerbottens län betraktas ofta liksom övriga Norrlandslän som bidrags- och stödberoende, men detta bottnar i en felsyn. Årtionden av exploatering av naturresurser och människor har genererat miljardinkomster till landet. Endast en bråkdel av dessa återinvesteras i regionen, än mindre i inlandet. Ett par exempel belyser detta: Västerbottens län svarar för 20 % av landets totala vattenkraftsproduktion och ca 10 % av den totala elproduktionen. När det gäller gruvdrift och mineralhantering svarar Västerbottens län tillsammans med Norrbottens län för 99 % av den svenska mineralproduktionen till ett värde av ca 15 miljarder kronor per år. Drygt 45 % av Sveriges totala produktion av massa och papper sker i de sju Norrlandslänen.
En viktig uppgift för regionalpolitiken är därför att återföra avkastning från de vinster som genereras i basnäringarna till de regioner där värdena produceras. Det som kallas för stöd och bidrag är således endast en ersättning till regionen för de värden som skapats.
Grunden för ett aktivt näringsliv är tillgången till offentlig service, kommunikationer och välutbildad arbetskraft. Därför är de viktigaste regionalpolitiska instrumenten de investeringar som samhället gör i den offentliga sektorn. En grund- och gymnasieskola med hög kvalitet är en förutsättning för att länets ungdomar ska fortsätta med högre studier. En väl utbyggd barn- och äldreomsorg, liksom en sjukvård med tillräckliga resurser, är en förutsättning för att länets kvinnor ska kunna förvärvsarbeta, samtidigt som verksamheten också skapar arbetstillfällen.
Den hårdhänta och snabba saneringen av statsfinanserna för att kvalificera Sverige till EMU har gått ut över verksamheten i kommuner och landsting. Medan börserna i Sverige, EU och USA slår rekord har arbetslösheten stigit till rekordnivåer i länet och skolor, sjukvård och äldreomsorg drabbats av nedskärningar. Den ökade arbetslöshet som många befarade skulle inträffa med medlemskapet i EU har besannats med råge. EU:s strukturstöd liksom jordbruksstöden leder till ökade skillnader mellan olika regioner och dränerar kommuner på ekonomiska resurser. Istället för att använda skattemedel till ordinarie verksamhet styrs en växande andel av resurserna till projekt av olika slag som mer är anpassade till EU:s bidragsregler än till de behov som finns i regionen.
Den planerade omorganisationen av EU:s stödområden riskerar att förvärra situationen, då hela norra Sverige enligt förslag kommer att ingå i samma stödområde. I praktiken kan det komma att innebära att Umeå och Dorotea ska ”slåss” om medel ur samma regionala pott. Den inomregionala obalansen ökar.
Barentsregionen, de nordligaste län/fylken/oblast, där Västerbottens län ingår, är en region med stora naturrikedomar och en befolkning på mer än fyra miljoner människor. Barentsregionen har därmed stora förutsättningar att utvecklas till en ekonomiskt och ekologiskt bärkraftig region. Trots detta går kommunikationer och handel fortfarande nästan uteslutande i nord-sydlig riktning. Det är strategiskt viktigt att stärka infrastruktur inom Barentsområdet, dels i öst-västlig riktning, dels genom en förlängning av Botniabanan till Haparanda.
Investeringar i modern teknik och nya arbetsmetoder ökar produktiviteten och minskar behovet av mänsklig arbetskraft. Allt färre människor behövs i den direkta produktionen. Därför är det viktigt att näringslivet breddas. En sådan breddning måste bygga på länets naturliga förutsättningar, dvs nyttjandet av de naturresurser som finns i länet. Ökad vidareförädling av råvaror, forskning på ny teknik inom basnäringarna samt administration och högre tjänster är exempel på verksamheter som bör lokaliseras till länet och till inlandet. Inom gruvområdet finns stora möjligheter att utveckla ny miljöteknik inom området gruvavfall – sanering av miljöförorenade områden. Inom skogsnäringen handlar det dels om utvecklingen inom bioenergiområdet, dels om en ökad vidareförädling.
Förslaget att utvidga transportbidraget är bra, men kunde utvidgas ytterligare. Se under 3.9 Stärk länets jordbruk och livsmedelsproduktion. Principiellt sett borde transportstödet vara konstruerat så att det gynnar ökad förädling.
Administrativa tjänster kopplade till basnäringarna förläggs ofta till storstadsområden eller kustregionen, medan man samtidigt söker med ljus och lykta efter nya verksamheter som t ex resebyråverksamhet eller båtregister för att skapa arbetstillfällen. Det är naturligtvis inget fel i att utlokalisera sådan verksamhet, men en utveckling av inlandet måste kopplas till de naturliga förutsättningarna för att bli långsiktigt uthållig. Andra exempel på felaktiga regionala prioriteringar är t ex att rennäringens administration ligger i Jönköping och att bergmästarämbetet, såsom nyligen beslutades i riksdagen, förläggs till Luleå trots att landets borrkärnearkiv ligger i Malå.
I Mo i Rana planeras en frihamn och det pågår en planering för en regional flygplats för Mo i Rana–Mosjöen–Hattfjelldalområdet. I det sammanhanget har Hemavan nämnts som tänkbar lokalisering i ett svensk-norskt samarbetsprojekt. Det finns också idéer om en tunnel under kalfjället vid Umskaret längs E12 för att klara dygnetrunttrafik under hela året. Dessa diskussioner bör regeringen ta fasta på och ta kontakt med den norska regeringen och berörda regionala intressenter för en fördjupad diskussion.
De öst-västliga kommunikationerna måste också säkerställas över Kvarken till Finland och vidare in i Ryssland. Slopandet av taxfreeförsäljningen hotar färjeförbindelsen Umeå–Vasa. En säkrad färjeförbindelse mellan Sverige och Finland bör tillsammans med en utbyggd Botniabana bli en del i det växande europeiska järnvägsnätet och borde kunna bli ett s.k. TEN-projekt inom EU. Sverige bör i EU driva frågan om stöd till en järnväg längs Norrlandskusten med fortsatta förbindelser mot Ryssland.
Inlandsbanan är i stort behov av upprustning. Regeringen anslår medel till detta, vilket är positivt, men för att undvika flaskhalsar måste hela banan rustas. De avsnitt av banan som ligger i Norrbottens län utgör i det sammanhanget ett hinder för att utveckla järnvägstransporterna också i Västerbotten. För att minska slitaget av tunga fordon på landsvägarna måste medel för en upprustning anslås längs banans hela sträckning.
Umeå universitet med konsthögskolan, designhögskolan och handelshögskolan är en viktig motor för Västerbottens län och för hela Norrland. Med sina drygt 20 000 studenter och 3 800 anställda är det landets femte universitet och Norrlands största utbildningsplats. Regeringen har också i senaste budgetpropositionen starkt betonat universitetens och högskolornas roll för det omgivande samhället. Regionala utvecklingsinsatser är ett verkningsfullt sätt att föra ut ny kompetens för utveckling. Det är bra att utbildningsinsatser skall kunna användas som riktade insatser i delar av landet med viktig regional betydelse. Umeå universitet har planerat för distansutbildning med 800 platser tillsammans med olika regionala aktörer. Det är långt mer än de totalt 1 500 platser för hela landet, som redovisas i propositionen. Här bör regeringen återkomma i vårpropositionen med ytterligare platser.
I sammanhanget måste också förslaget att inrätta en särskild IT-delegation nämnas. Förslaget är inte bra eftersom den dialog som ständigt pågår mellan högskolor och de externa intressenterna inte kan ersättas av en central upphandlingsfunktion. Förslaget talar också emot statsmaktens ambition att universiteten skall vara mer aktiva i samspelet med omvärlden. Förslaget skulle försvåra kontakter och samspel liksom de riktade utbildningar i den form som bedrivs av Umeå universitet. En särskild IT-delegation – i den mån den anses nödvändig – borde istället få till uppgift att stimulera utveckling och användning av IT i olika former för undervisning.
Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) har en skogsvetenskaplig fakultet och en fakultet för jordbruk, landskapsplanering och trädgårdsbruk samt en veterinärmedicinsk fakultet i Umeå. Totalt finns 11 institutioner med 420 anställda och 345 studenter. Förutom grundutbildning är forskning och miljöövervakning de viktigaste uppgifterna. En av de institutioner som hotats av nedläggning är Institutionen för norrländsk jordbruksvetenskap (NJV). I propositionen föreslås ett engångsanslag på 5 miljoner kronor i avvaktan på resultatet av den utredning som SLU:s styrelse har gett till rektor. Det är positivt att regeringen betonar behovet av forskning och utveckling inom jord- och trädgårdsbruket samt kring den biobaserade energiframställningen, men det är långt ifrån tillräckligt att föreslå ett engångsanslag. Regeringen anser att utredningen är angelägen för att ytterligare utveckla branschens och regionens ansvar för verksamheten. De ekonomiska förutsättningarna inom jordbruksnäringen gör det inte troligt att vare sig branschen själv eller regionen kan bidra med mer än de gör i dagsläget. Basen för den norrländska jordbruksforskningen måste säkras genom statliga insatser. Regeringen bör därför återkomma i budgetpropositionen med en långsiktig finansiering av verksamheten vid Röbäcksdalen.
Arbetstiden är just nu extremt ojämnt fördelad. Alltför många människor arbetar så mycket övertid att deras hälsa tar skada. Andra mår dåligt och blir sjuka av arbetslöshet. En arbetstidsreform är därför nödvändig både för att fördela den arbetade tiden mer rättvist mellan olika människor och för att förbättra människors hälsa och öka deras livskvalitet. En ökad fritid skapar möjligheter både att delta i kulturell och politisk verksamhet, ökade möjligheter att genom egen odling, jakt och fiske öka den egna självförsörjningsgraden av livsmedel och bättre förutsättningar att vara en medveten konsument. Vänsterpartiet har i många år föreslagit att riksdag och regering tar ett första steg på vägen mot en arbetstidsförkortning. Ett sätt är att göra hela Mål 6-området till ett försökslän med kortare arbetstid.
Det har tidigare sagts att den verksamhet som bedrivs av stat, kommuner och landsting har den största regionalpolitiska betydelsen. Tillsammans svarar dessa för nästan 25 % av länets produktion av varor och tjänster. Genom en ökad samordning vid offentlig upphandling, kan de spela en stor roll för att stimulera till en långsiktigt uthållig utveckling i länet. Historiskt och i ett nationellt perspektiv har samarbete mellan stat och näringsliv i form av en aktiv upphandling aktivt bidragit till utvecklingen av svenska storföretag som Eriksson och ABB (Asea). En motsvarande samarbetsmodell på det regionala planet borde vara fruktbar när det gäller t ex kretsloppsanpassning av produktion och boende och vid utvecklandet av miljömässigt hållbara energi- och trafiksystem. Även när det gäller upphandling av livsmedel till skolor, daghem, servicehus och sjukhus kan ett ökat regionalt engagemang bidra till att skapa stabila förutsättningar för länets jordbruk och trädgårdsnäring.
En ökad regional självförsörjning av livsmedel är nödvändig för att säkra tillgången på säkra livsmedel av hög kvalitet, ett levande lantbruk och öppna landskap. Trots att jordbrukets andel av antalet sysselsatta är relativt låg är jordbruket ofta basen för boende och service i glesbygd. Ett livskraftigt jordbruk är också basen för den livsmedelsindustri som finns i länet. Både charkuteri- och mejeriverksamheten är beroende av att det finns en tillräckligt stor primärproduktion som förser dem med råvaror. De stödsystem som införts i Sverige efter EU-inträdet gynnar spannmålsproduktion på bekostnad av mjölk- och animalieproduktion. 80 % av stödet går till 20 % av bönderna. Detta missgynnar Västerbottens län vars bas är mjölk- och animalieproduktion – något som också visar sig i sjunkande lönsamhet i jordbruket. I propositionen föreslås att transportstödet utvidgas för att kompensera för nackdelar för långa transportavstånd, låg befolkningstäthet och bristande infrastruktur. Transportstödet borde också gälla för inomlänstransporter för att möjliggöra en ökad förädlingsgrad i länet.
Vänsterpartiet motsätter sig förslaget att ta bort nedsättningen av arbetsgivaravgifter och egenavgifter för jordbruk, skogsbruk, trädgårdsskötsel jakt och fiske. Eftersom frågan skall utredas är det fel att nu peka ut särskilda branscher. Självförsörjningsgraden skulle också kunna öka när det gäller grönsaker och rotfrukter som är lämpliga att odla i länet. Här skulle en samordnad upphandling aktivt kunna bidra. Småskalig livsmedelsförädling är en nischproduktion som har stora förutsättningar att utvecklas. Där är det viktigt med stöd och rådgivning för att klara marknadsföring och distribution.
Fisk är en viktig naturreurs som rätt nyttjad också kan skapa många arbetstillfällen i Västerbottens län. En felaktig politik har dock lett till att denna naturtillgång inte tas till vara på rätt sätt. Det gäller till en del statens eftersatta satsningar på fiskevård men kanske framför allt den illa skötta hanteringen av laxfisket. Endast 10 % av laxen i Östersjön är vild. För att rädda den för framtiden krävs ett ökat fiske på den odlade laxen. Detta kan ske på ett hållbart sätt om fisket efter lax flyttas från Östersjön till Norrlandskusten. Under senare år har en utveckling skett i denna riktning, vilket är positivt. Regeringens fortsatta acceptans av drivgarnsfiske i Östersjön är dock ett oförlåtligt ställningstagande. Nu behövs riktade insatser för det kustnära yrkesfisket så att bestånden av odlad lax kan hållas på en lämplig nivå. Den lax som går upp i länets 7 vildlaxförande älvar kan med ett klokt nyttjande skapa många nya arbetstillfällen. Kulturgeografiska institutionen vid Umeå Universitet beräknar i sin rapport Lax i strida strömmar att ett sportfiske efter lax i Norrlandsälvarna skulle kunna omsätta 200 miljoner kronor per år och ge 180 helårsarbeten i Norr- och Västerbotten.
Ovan redovisade exempel på regionala utvecklingssatsningar skulle, om de genomfördes, på ett aktivt sätt bidra till ökad regional tillväxt, en hållbar utveckling i hela länet och nya framtidsinriktade arbetstillfällen. Regeringen bör därför ta till sig de olika förslagen och tillsammans med de krafter som finns i länet bidra till att denna utveckling kan komma till stånd.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om regional tillväxt i Västerbottens län.
|
Maggi Mikaelsson (v) |