Målen för regionalpolitiken är uthållig tillväxt, rättvisa och valfrihet så att likvärdiga levnadsvillkor skapas för medborgarna i hela riket.
Med Stockholms län som utgångspunkt förordar vi i denna motion ett nytt synsätt i regionalpolitiken. En ny geografisk grundsyn måste utvecklas, som tar hänsyn till den verklighet som vi idag lever i. Förhållandena inom regionerna kan skilja sig kraftigt åt. Till och med angränsande stadsdelar kan ha helt olika förutsättningar. Man kan inte längre bara tala om stora geografiskt sammanhängande problemområden. Politiken måste i fortsättningen inriktas på att även delar av storstadsregionerna måste kunna betraktas som prioriterade områden vid fördelning av de samlade regionalpolitiska resurserna.
Vi förordar också en stärkt samverkan mellan central, regional och lokal nivå.
I Stockholms län bor rika och fattiga – sida vid sida, endast en pendeltågsstation emellan. Här bor svenskar och invandrare – sida vid sida, men ändå väldigt långt borta från varandra. Här bor arbetande och arbetslösa – sida vid sida, men med vitt skilda förutsättningar.
Invånarna som lever och bor i Stockholms län har mycket gemensamt, men ändå inte. Alltför många osynliga kritstreck skiljer dem åt. Segregationen är påtaglig. Ojämlikheten uppenbar. Orättvisorna slående.
Skillnaderna mellan olika befolkningsgrupper och geografiska områden är avsevärda.
En god utveckling i Stockholms län är nödvändig för hela Sveriges utveckling. Men även det omvända gäller: en god utveckling i övriga landet är nödvändig för Stockholms läns framtid.
Sverige är för litet för konflikter mellan regionerna. Därför måste vi med kraft motarbeta alla tendenser till ökad splittring mellan regionerna. Vi vill i stället se en diskussion om hur en nationell arbetsfördelning skall se ut mellan regionerna. Stockholms läns konkurrenter är inte, skall inte och får inte vara Jämtland eller Halland, utan är snarare Hamburg eller Köpenhamn.
För att möjliggöra en jämlik utveckling i varje region måste det regionala inflytandet över regionens framtid stärkas. Det innebär att vi vill öka möjligheterna för regionens folkvalda att själva fördela resurser inom regionen för att därmed skapa utrymme för en långsiktig och hållbar utveckling som står i överensstämmelse med miljöns krav. För Stockholms läns del innebär detta bl.a. att vi vill bevara och slå vakt om den inomregionala skatteutjämningen.
Vi menar också att statsmakterna måste betrakta problemen i Stockholms län med betydande allvar och att ett nytt synsätt i regionalpolitiken beträffande olikheterna inom regionerna måste införas.
Den nya regionalpolitiken måste handla om att utveckla en geografisk grundsyn där små regioner – t.o.m. på stadsdelsnivå – kan skilja sig åt i utveckling trots att de gränsar till varandra. Detta synsätt är det som bör ersätta det mer traditionella talet om problemregioner som på olika sätt bör stödjas.
Vad gäller diskussion och analyser av avregleringarna inom tele-, post- och inrikesflygmarknaden kan man lätt få uppfattningen att exempelvis Stockholmsregionen har gynnats på de andra regionernas bekostnad och helt sluppit några negativa konsekvenser av de genomförda förändringarna. Detta stämmer inte.
För att ge ett exempel kan nämnas att med anledning av förändringen inom Posten har t.ex. nästan hälften av alla postkontor i Stockholmsregionen lagts ner och bara några få nya tillkommit under de senaste decennierna. Minskningen av antalet postkontor har alltså i första hand skett i Stockholmsregionen.
Att flygbolag flyttar sin bas för verksamheten från Arlanda till Kastrup är ett tydligt exempel på hur viktiga verksamheter försvinner från Sverige om de flyttar från Stockholm och där någon annan ort i Sverige inte är något alternativ. Det finns många sådana liknande exempel. Om företag ges goda skäl att etablera sig eller ligga kvar i Stockholm i stället för Köpenhamn eller Hamburg gynnar det utvecklingen i hela Sverige. Regionalpolitiken får inte utformas så att verksamheter tvingas bort från Stockholm och i stället hamnar utomlands. Staten måste i sina beslut ta större hänsyn till detta faktum.
Det blir allt mindre relevant att tala om stora geografiskt sammanhängande problemregioner i Sverige. Den problembild som växer fram har snarare ett fragmenterat mönster, där små regioner – t.o.m. kommundelar – som utvecklas gynnsamt ligger granne med andra där villkoren är helt annorlunda. Det finns inte längre – om det någonsin funnits – en ”naturlig” planeringsregion, utan det är mer relevant för regionalpolitiken att utveckla metoder både för att bemästra denna geografiskt fragmenterade problembild och för att samordna även geografiskt splittrade resurser.
Att lämna det traditionella regionalpolitiska synsättet bakom sig där det talades om stora geografiskt sammanhängande problemregioner och i stället utveckla en geografisk grundsyn där små regioner kan skilja sig åt i utvecklingen trots att de gränsar till varandra är en viktig förändring.
En viktig förutsättning för en regional utveckling är en fortsatt decentralisering av statliga beslut. För att kunna mobilisera de lokala krafterna krävs bättre möjligheter att påverka de beslut som påverkar regionen.
Särskilda insatser behövs för att motverka omfattande arbetslöshet och utanförskap i delar av storstadsregionerna. Genom lokal mobilisering och samordnade insatser från samhällets sida måste segregationens negativa effekter i dessa områden vändas till en positiv utveckling baserad på växande arbetsmarknad och nyföretagande.
Regionalpolitiken i dag är begränsad till den ”lilla” regionalpolitiken som består av traditionell stödverksamhet till utsatta landsdelar, men som i praktiken endast utgör en halv procent av omslutningen i statens budget och transfereringssystem. Att bredda begreppet och tala om den ”stora” regionalpolitiken innebär att man skall ha en regionalpolitisk ambition för den samlade regionala resursomfördelningen som sker via statens budget inklusive transfereringssystemen. Modellen kan kallas samsyn för gemensam problemlösning i samordnande processer, där aktörerna tar ett gemensamt ansvar för regionutvecklingen.
Samverkan mellan central, regional och lokal nivå skall stärkas. Den centrala nivån har ett övergripande ansvar för att uppnå regional balans, men förmågan till samverkan mellan de olika samhällsnivåerna är avgörande för resultatet. Näringspolitiska insatser, arbetsmarknadspolitik, bostadspolitik, utbildnings- och forskningssatsningar samt investeringar i infrastruktur måste ske utifrån ett regionalt helhetsperspektiv. De regionalpolitiska stöden måste förnyas och anpassas efter regionala förutsättningar och behov.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett nytt regionalpolitiskt synsätt på storstadsregionerna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samverkan inom regionalpolitiken.
|
Carina Moberg (s) |
|
|
Sven-Åke Nygårds (s) |
Anita Johansson (s) |
|
Ola Rask (s) |
Eva Johansson (s) |
|
Nalin Baksi (s) |