I regeringens proposition Regional tillväxt – för arbete och välfärd (1997/98:62) beskrivs det övergripande målet för regionalpolitiken som att – utifrån de förutsättningar som finns i varje region – stimulera en hållbar ekonomisk tillväxt som i sin tur bidrar till fler och växande företag och ökad sysselsättning för både kvinnor och män. En ambition och målformulering som det är lätt att sympatisera med. Men för att få en tillväxt som genererar sysselsättning måste tillväxten ske även inom de allra minsta företagen, där nog det största nettotillskottet kan förväntas. En politik som syftar till ökad sysselsättning inom hela Sverige bör således vara småföretagsinriktad.
Infrastrukturinvesteringar och regionala stöd är nödvändiga för att bedriva en verksam regionalpolitik och har också den fördelen att de aktivt bidrar till tillväxten. Men härutöver behövs åtgärder som direkt riktar sig till småföretagen för att ge förutsättningar för en tillväxt- och sysselsättningsexpansion. Därmed menas här åtgärder som visserligen är generella men som kommer till störst nytta för de minsta företagen. Det kanske mest angelägna – utöver skattefrågorna – är omfattande regelförenklingar. Åtgärden skulle vara gynnsam såväl för existerande företag som för nyföretagandet.
Regeringens förslag – som behandlar många viktiga regionalpolitiska frågor – berör även regelverket för företagen.
Regeringen beskriver därvid både företagens betydelse och aktuella problem inom regionalpolitiken på följande sätt.
En framgångsrik näringspolitik förutsätter att man dels skapar bra produktionsbetingelser, dels säkerställer stabila och överskådliga regelverk och dels undanröjer befintliga tillväxthinder. En nödvändig åtgärd är då om- och avregleringar av olika marknader. Det är därför ett viktigt arbete att förenkla och modernisera regelverket för småföretagandet. Den regionala näringspolitiken bör utvecklas bl.a. genom effektivisering av näringslivsfrämjande åtgärder. Utgångspunkten skall vara de nationella målen där det särskilt gäller att bidra till ökad etablering av nya företag och starkare tillväxt i de etablerade små och medelstora företagen.
Problem uppkommer genom att det inom regionalpolitiken finns ett stort antal aktörer som är ansvariga för politikens genomförande. Dessa verksamheter styrs och administreras enligt särskilda regelverk som ibland kan överlappa varandra och skapa otydlighet. Många regler är självfallet hämmande för företagen och minskar möjligheterna till flexibilitet och samordning i användning av resurserna. Ytterst leder detta till sämre effektivitet inom näringslivet.
Detta är en helt riktig analys från regeringens sida. Men några konkreta förbättringar beträffande regelverken inklusive de regionala regleringarna föreslås inte på någon punkt i avvaktan på ytterligare beredning inom Regeringskansliet av Småföretagardelegationens rapport om regelförbättring.
Avregleringsfrågan är en seg historia som var högaktuell i början av 1980-talet och krav har framställts under de senaste 25 åren. Men ingenting av avgörande betydelse har egentligen hänt på avregleringsfronten.
Till saken hör att enligt direktiv från 1994 ska alla utredningar göra problem- och konsekvensanalyser (= PKA) och även departementen ska göra sådana analyser innan beslut fattas. Enligt verksförordningen från 1995 ska även myndigheterna göra PKA före beslut och beslutsförslaget ska dessförinnan ha varit ute på remiss. Men dessa analyser görs inte alls eller är i vart fall helt otillfredsställande. Alltså: staten följer inte sina egna regler men kräver att företag och privatpersoner ska följa det enorma statliga regelverket till punkt och pricka vid straffansvar. Saken blir inte bättre av att statens avregleringsdelegation av 1994 med ansvar för en rullande avreglering i dagens läge fungerar bara på papperet.
Inom Småföretagardelegationen pågår dock ett oförtrutet arbete. I december 1997 överlämnades rapporten Enklare och bättre regler, som innehåller en lång rad förslag till förändringar av olika regler och regleringar.
Ett omfattande beredningsarbete har igångsatts inom Regeringskansliet. Men detta har inte kunnat beaktas i den regionalpolitiska propositionen. Detta är beklagligt eftersom även de regionala regelverken är hämmande för näringslivet och därmed också utgör regionala tillväxthinder.
På näringslivssidan finns Näringslivets nämnd för regelgranskning (NNR) som energiskt arbetar för att förbättra bl.a. regelproduktionen. Vid upprepade tillfällen har NNR framfört kritik mot bl.a. lagförslag som inte har föregåtts av några åtgärder för att analysera vilka effekter reglerna får för berörda företag, alltså för att man inte genomfört en problem- och konsekvensanalys (PKA) med sikte på bland annat näringslivet och den ekonomiska tillväxten.
Nu krävs ett samlat grepp för att uppnå en effektiv avreglering. Det övergripande målet måste vara att regelmassan ska rensas, förenklas och förbättras. Därvid måste några viktiga moment särskilt beaktas. Nya och juridiskt bindande procedurer för tidig och effektiv konsultation av näringslivet och andra berörda parter är viktiga. Man bör utveckla och införa nya objektiva metoder för bedömning av effekterna, som bygger på traditionella kostnads- och intäktsanalyser. Alla nya lagförslag måste testas på småföretag och inget förslag skall få läggas fram utan att ett "lackmustest" gjorts på småföretagareffekterna av förslaget. För övrigt är det självklart att det finns system för utvärdering av beslutade och genomförda regleringar.
En effektiv avreglering måste – efter en inledande regelrensning – ske i tre steg och med hjälp av en kontinuerlig avregleringsmekanism.
I första steget gäller det att begränsa lagproduktionen. Allt behöver faktiskt inte lagregleras. Näringslivet kan ta ett eget självständigt ansvar genom självsanering och egenåtgärder. I andra steget måste tillskapas rimliga regler. Därför krävs att det görs problem- och konsekvensanalyser (PKA) värda namnet med utgångspunkt i småföretagarperspektiv och självklart efter remissförfarande. I det tredje steget handlar det om att avveckla onödiga regler vid årlig kontroll.
En fungerande avregleringsmekanism kan vara följande modell. Ett avregleringskontor (ARK) inrättas som stabsfunktion till regeringen med övergripande ansvar för avregleringsarbetet (jfr Statskontoret). Till ARK bör knytas en – även självständigt arbetande – referensgrupp av näringslivsrepresentanter. ARK kan sedan utnyttja Riksrevisionsverket (RRV) som vid sina rullande årsredovisningar åläggs att ägna särskild uppmärksamhet åt myndigheternas regelverk. Ytterst blir det Riksdagens revisorer som ska granska regeringens hantering av regelförbättringsarbetet. Härmed får regleringsfrågan högsta politiska dignitet som saken också förtjänar.
Den regionala tillväxten är utomordentligt viktig och därvid har småföretagen en stor betydelse. Men för att få framgång krävs ett bra företagsklimat. Det torde föreligga en allmän enighet om betydelsen av enklare och bättre regelverk för att stimulera företagandet och därmed den ekonomiska tillväxten i landets alla regioner.
Nu är det hög tid att införa en fungerande avregleringsmodell. Frågan måste handläggas med förtur – ytterst för att minska landets största problem, alltså arbetslösheten.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förenkling och förbättring av regelverk för företag.
|
Bengt Harding Olson (fp) |
|
|
Sten Svensson (m) |
Marianne Andersson (c) |
|
Michael Stjernström (kd) |
Kenth Skårvik (fp) |
|
Inga Berggren (m) |
Kjell Ericsson (c) |