|
13 Ekonomisk trygghet vid arbetslöshet |
|||||
|
Regeringens förslag |
Anslagsförändring |
||||
|
13 A 1 |
Bidrag till arbetslöshetsersättning |
(ram) |
40 681 334 |
– 3 700 000 |
|
|
13 A 2 |
Bidrag till lönegarantiersättning |
(ram) |
2 042 022 |
||
|
Summa: |
42 723 356 |
– 3 700 000 |
|||
Vänsterpartiet har ständigt fört fram arbetslöshetsförsäkringen som en omställningsförsäkring för den som av konjunkturella eller strukturella skäl blir arbetslös. Den skall tillsammans med en aktiv arbetsmarknadspolitik och utbildningsinsatser bidra till att den som drabbas av arbetslöshet tryggt kan förstärka sin position på arbetsmarknaden och söka jobb. Försäkringens grundidé är att skapa ekonomisk trygghet under omställningsfasen till ett nytt jobb. Kraven på den arbetslöse motsvaras av krav på en effektiv sysselsättningspolitik där både stat och kommun har ett stort ansvar.
Kompetensförstärkning och rörlighet skall stimuleras. Passiva ersättningsperioder skall vara kortvariga. Den individuella handlingsplanen skall prioritera ett aktivt förhållningssätt. Därför måste svårigheter att få tillfredsställande barntillsyn undanröjas. Såväl barnen som de arbetslösa drabbas i dag av missriktat sparnit i många kommuner.
Arbetslinjen som tillämpats i Sverige i kombination med en väl utbyggd arbetslöshetsförsäkring har länge fungerat väl. Höga aktivitetskrav har ställts på de arbetslösa samtidigt som politikens uppgift har varit att prioritera sysselsättningsmålet och bekämpa arbetslösheten. Det är inte a-kassans fel att långtidsinskrivningen ökar vid arbetsförmedlingarna eller att rundgången mellan åtgärder och ersättningsperioder blir vanligare. Det handlar snarare om brister i den ekonomiska politiken, att sysselsättningspolitiken varit svag och att regeringen negligerat behovet av en arbetstidsförkortning. Trots de stora behoven i samhället erbjuds inte arbetstillfällen i tillräcklig omfattning, och det utförda arbetet är mycket ojämlikt fördelat.
Den linje som Vänsterpartiet tidigare hävdat står fast och vi aktualiserar ett antal viktiga frågor under detta utgiftsområde för 1998.
Nuvarande dagpenningnivåer rimmar allt sämre med talet om en inkomstrelaterad försäkring. I juli 1993 var högsta dagpenning 598 kronor, i dag är den 564 kronor och det finns beslut om en höjning till 580 kronor från den 29 december. Samtidigt har löneutvecklingen fortskridit. Alltfler löntagare hamnar ovanför taket för dagpenningen. Kompensationsgraden blir således för alltfler inte ens 80 procent, inte heller efter höjningen. Samtidigt ligger grundbeloppet på en alltför låg nivå.
Vänsterpartiet föreslår att den högsta dagpenningen sätts till 620 kronor och grundbeloppet till 260 kronor från och med den 1 januari 1998.
Den tidigare följsamheten efter den genomsnittliga förtjänstutvecklingen måste dessutom återinföras för att inte försäkringens täckningsgrad skall urholkas.
Vänsterpartiet står fast vid att ersättningsnivån i arbetslöshetsförsäkringen successivt bör höjas till motsvarande nittio procent av den tidigare inkomsten. Det statsfinansiella utrymmet för denna reform beror till stor del på att arbetslösheten kan minskas genom ökad reguljär sysselsättning. På så sätt kan målsättningen att halvera den öppna arbetslösheten kombineras med målsättningen att återställa ersättningen till den tidigare nivån. Som Vänsterpartiet tidigare föreslagit prioriteras en höjning till 85 procent i inledningen av nästa mandatperiod.
Arbetsvillkoret har gjorts hårdare under senare år trots att arbetsmarknaden fått större inslag av korttids- och deltidsarbeten. Det drabbar ungdomar och invandrare och inte minst betydande delar av kvinnors arbetsmarknad. Ungdomars allt högre grad av socialbidragsberoende är ett oroande tecken. Det får inte bli så att arbetsvillkoret utesluter alltfler från möjligheten till att få arbetslöshetsersättning. Vi saknar tyvärr analyser av vilka konsekvenser det nya arbetsvillkoret får för olika kategorier av anställda.
Regeringen bör inom kort återkomma med en redovisning av det nya arbetsvillkorets effekter för olika utsatta grupper på arbetsmarknaden och för försäkringens täckningsgrad.
Vänsterpartiet menar liksom tidigare att begränsningsregeln för kvalifikation till arbetslöshetsförsäkringen med avseende på anställningar med offentliga subventioner är ologisk och bör ändras. Vi menar att kriteriet skall vara att det rör sig om ett reguljärt arbete. Då skall det avgörande vara att anställningsförhållande råder och att lön betalas ut enligt avtal för det arbete det gäller. Det innebär exempelvis att individuellt anställningsstöd bör kvalificera till försäkringen. Något annat vore godtyckligt och orättvist för den anställde. Den offentliga subventionen saknar i detta fall betydelse.
Vänsterpartiet har upprepade gånger krävt att den negativa särbehandlingen av deltidsarbetslösa skall upphöra. I dag kan den som har en fast deltidstjänst endast fyllnadsmarkera och få arbetslöshetsersättning under en ersättningsperiod. Därefter anses den deltidsarbetslöse ha anpassat normalarbetstiden till den nya deltidstjänsten och ersättningsrätten upphör. Vänsterpartiet kräver att den speciella deltidsregeln slopas i den nya lagen om arbetslöshetsförsäkring.
Vi menar att ersättningen inte får vara en inkomstutfyllnad när arbetsgivare väljer att anställa personal med begränsad arbetstid men att lösningen ligger i att arbetsrättsligt ytterligare förstärka rätten till heltidsarbete och att arbetsförmedlingarna inte prioriterar bort de deltidsarbetslösa.
Nu bestraffas i första hand kvinnor för att arbetsgivare inom kommuner, landsting, handel, hotell och restaurang planerar sina verksamheter med deltider. Rapporter har visat att många lämnar arbetet för att kunna försörja sig på hel arbetslöshetsersättning. Det motverkar arbetslinjen genom att ge incitament för heltidsarbetslöshet i stället för deltidsarbete. Vänsterpartiet betraktar de nuvarande reglerna som diskriminerande. De slår huvudsakligen mot lågavlönade kvinnor.
De deltidsarbetslösa skall inte behöva drabbas i väntan på den utredning som nu sitter.
Vänsterpartiet kräver att deltidsbegränsningen tas bort ur det nya regelverket.
En stor del av arbetslöshetsproblemet är av strukturell art. Det handlar om kompetensproblem och om regionala svårigheter på arbetsmarknaden men också om effekter av den könssegregerade arbetsmarknaden. Den fulla sysselsättningen i Sverige rådde samtidigt som arbetslöshetsförsäkringen hade som mest gynnsamma villkor. De senaste årens nedskärningar i ersättningsnivåer och försämringar i regelverket som styr a-kassan har inte på något sätt bidragit till att minska arbetslösheten. Däremot har klassklyftor och otrygghet ökat. Massarbetslösheten under senare år kan inte skyllas på de arbetslösa eller på problem med arbetslöshetsförsäkringen.
Sverige har ganska korta tidsbegränsade ersättningsperioder. Grundläggande är att vi med aktiv arbetsmarknadspolitik driver arbetslinjen så att återkvalifikation till försäkringen blir möjlig. Så länge detta är arbetsmarknadspolitiskt meningsfullt skall det inte förhindras av godtyckliga tidsregler. Misslyckanden på arbetsmarknaden och i det politiska systemet skall inte straffa den enskilde.
Vi anser att en formellt bestämd tidsgräns inte är relevant i de individuella handlingsplaner som sätter arbets- och kompetenslinjen främst. Så länge den arbetslöse efter förmåga och efter vad som kan bedömas vara skäligt uppfyller sin del i ”kontraktet” är det andra politiska åtgärder som behövs. Enligt Vänsterpartiets uppfattning är det inte säkert att nuvarande arbetsmarknadspolitiska åtgärder är de lämpligaste för alla äldre och långtidsarbetslösa. Tvärtom kan rundgången upplevas som meningslös och destruktiv. I stället för att angripa arbetslöshetsförsäkringens regler för återkvalifikation bör alternativa sysselsättningsprogram, arbetstidsförkortningar och övergångslösningar till pension studeras. Det är givet att kommunerna har en viktig roll att spela när dessa arbetsmarknadspolitiska problem skall ges en effektiv lösning.
Den socialdemokratiska partikongressen avvisade också förslaget om en bortre parentes. Vi förväntar oss att detta beslut får genomslag i regeringspolitiken.
Detta bör ges regeringen till känna.
Regeringen har i tilläggsbudgeten för i år återigen fått justera upp anslaget till arbetslöshetsersättningen för att kunna täcka de ökande kostnaderna för arbetslösheten. Förra budgetåret fick anslaget för arbetslöshetsersättning justeras upp med drygt 14 miljarder kronor. Innevarande år har sammanlagt mer än 7 miljarder kronor måst tillföras anslaget utöver budget för att uppfylla åtaganden i förhållande till de arbetslöshetsförsäkrade.
Vänsterpartiet menar givetvis att det varit nödvändigt att göra dessa budgetjusteringar under rådande omständigheter, men menar också att det aktualiserar ett problem som vi tidigare tagit upp. Utvecklingen visar dels vikten av att realistiska prognoser och inte politiskt önsketänkande ligger till grund för anslagsberäkningen, och dels att det är ytterst tveksamt om det alls är meningsfullt att bestämma utgiftsramar på ett område som är hårt regelstyrt och mycket konjunkturberoende. I båda dessa avseenden har Vänsterpartiets starka kritik bekräftats. Det finns anledning att ompröva tillämpningen av systemet med utgiftsområden i detta fall.
Det nära sambandet mellan utgiftsområdena 13 och 14 gör det dessutom tveksamt att ha en uppdelning på två utgiftsområden inom nuvarande system. En övervägande del av kostnaderna för de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna avser försörjningsmedel vars alternativ vore a-kasseersättning. Av de totala kostnaderna för kontantstöd och arbetsmarknadspolitiska åtgärder består mer än 80 procent av försörjningsmedel av olika slag.
Den under budgetåret införda ordningen att viss del av arbetslöshetsersättningen kan utnyttjas för en åtgärd i form av projektverksamhet förvirrar bilden ytterligare. Mycket talar för att ett anslag för omställningskostnader bör införas inom ramen för utgiftsområde 14, och som inkluderar det nuvarande anslaget utgiftsområde13 A 1. På detta sätt skulle en mer flexibel lösning kunna åstadkommas som medger ett aktivare förhållningssätt i syfte att minimera det passiva bidragsberoendet. Detta bör ges regeringen till känna.
Riksdagen beslutade tidigare att i tilläggsbudgeten införa en försöksverksamhet där regeringen får föreskriva att pengar från arbetslöshetsersättningen får betalas ut till arbetslösa personer för olika aktiviteter till och med 1998. Vänsterpartiet delar regeringens uppfattning att passiva ersättningsperioder bör minimeras och att det skall vara möjligt att flytta medel från kontantstöd till aktivitetsstöd om det bedöms arbetsmarknadspolitiskt rationellt. En skillnad bör dock kvarstå mellan att stå till arbetsmarknadens förfogande under en ersättningsperiod och att vara i en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. De restriktioner som gäller för det flexibla utnyttjandet av a-kassemedel är av samma slag som för traditionella åtgärder.
Vi anser fortfarande att det var olyckligt att regeringen fick särskilda befogenheter att fördela medel till lokala projekt. Det bästa hade varit att låta AMS fördela dessa medel enligt generella kriterier som överensstämmer med de arbetsmarknadspolitiska målen – både av saklighetsskäl och av samordningsskäl.
Det är dock viktigt att arbetsförmedlingsnämnderna kan genomföra lokalt anpassade projekt som bryter traditionella mönster för att generera nya sysselsättningstillfällen. Vi anser att ytterligare möjligheter bör ges till de lokala arbetsförmedlingsnämnderna. Vänsterpartiet föreslår därför – vid sidan av den beslutade försöksverksamheten – att 1 000 miljoner kronor överförs till utgiftsområde 14 för att användas som aktivitetsstöd inom ramen för otraditionella sysselsättningsprojekt. Vi har även under utgiftsområde 14 beräknat ytterligare åtgärdsmedel.
Vänsterpartiet föreslår att 3 300 miljoner kronor av anslaget för bidrag till arbetslöshetsförsäkringen överförs till utgiftsområde 25 för extra jobbsatsningar i kommuner och landsting under 1998. Förutsättningen för att dessa pengar skall utbetalas till kommunsektorn är dock att långtidsarbetslösa anställs till avtalsenliga löner. Vi beräknar att 25 000 personer kan sysselsättas under en 12-månadersperiod för dessa pengar. Förutsättningen är att medel skjuts till i enlighet med Vänsterpartiets förslag om sänkta arbetsgivaravgifter som framgår av motion för utgiftsområde 25. På detta sätt skapas möjligheter till meningsfull sysselsättning inom välfärdssektorn med dess stora personalbehov för många som i dag befinner sig i destruktiv passivitet – till en blygsam samhällsekonomisk kostnad.
Sammantaget föreslår Vänsterpartiet således att utgiftsramen för utgiftsområde 13 sänks med 3 700 miljoner kronor 1998. Regelförändringar i
a-kassesystemet ökar belastningen med 600 miljoner kronor medan 4 300 miljoner kronor disponeras inom andra utgiftsområden. Vänsterpartiets kraftfulla sysselsättningsskapande åtgärder i övrigt kommer givetvis också att begränsa belastningen på a-kassan men vi har avstått från att beräkna dynamiska effekter på kort sikt.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar att den högsta dagpenningen i a-kassan sätts till 620 kr fr.o.m. den 1 januari 1998,
att riksdagen beslutar att grundbeloppet sätts till 260 kr fr.o.m. den 1 januari 1998,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om redovisning av arbetsvillkorets effekter,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändring i begränsningsregeln för kvalifikation till arbetslöshetsförsäkringen,
att riksdagen beslutar att ta bort deltidsbegränsningen ur regelverket,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en bortre parentes,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ett anslag för omställningskostnader införs under utgiftsområde 14,
att riksdagen för budgetåret 1998 beslutar att överföra 1 000 miljoner kronor från utgiftsområde 13 till utgiftsområde 14,
att riksdagen för budgetåret 1998 beslutar att överföra 3 300 miljoner kronor från utgiftsområde 13 till utgiftsområde 14,
att riksdagen med följande ändringar i förhållande till regeringens förslag anvisar anslagen under utgiftsområde 13 Ekonomisk trygghet vid arbetslöshet enligt uppställningen:
|
13 |
Ekonomisk trygghet vid arbetslöshet |
||||
|
Anslag |
Regeringens förslag |
Anslagsförändring |
|||
|
13 A 1 |
Bidrag till arbetslöshetsersättning |
(ram) |
40 681 334 |
– 3 700 000 |
|
|
Summa för utgiftsområdet |
42 723 356 |
– 3 700 000 |
|||
|
Johan Lönnroth (v) |
|
|
Ingrid Burman (v) |
Lars Bäckström (v) |
|
Owe Hellberg (v) |
Tanja Linderborg (v) |
|
Eva Zetterberg (v) |
Hans Andersson (v) |