|
14 |
Arbetsmarknad och arbetsliv |
|||
|
Regeringens- förslag |
Anslagsförändring |
|||
|
A 1 |
Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader |
(ram) |
4 118 585 |
|
|
A 2 |
Arbetsmarknadspolitiska åtgärder |
(ram) |
21 043 793 |
4 337 000 |
|
A 3 |
Särskilda åtgärder för arbetshandikappade |
(ram) |
6 596 798 |
413 000 |
|
A 4 |
Europeiska socialfonden m.m. |
(ram) |
2 100 600 |
|
|
A 5 |
Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering |
(ram) |
11 274 |
|
|
A 6 |
Vissa kostnader för införandet av en allmän och sammanhållen arbetslöshetsförsäkring |
(ram) |
51 500 |
|
|
B 1 |
Arbetarskyddsverket |
(ram) |
365 196 |
|
|
B 2 |
Arbetslivsinstitutet |
(ram) |
208 361 |
10 000 |
|
B 3 |
Bidrag och uppdrag inom arbetslivsområdet m.m. |
(ram) |
261 485 |
|
|
B 4 |
Rådet för arbetslivsforskning |
(ram) |
24 752 |
|
|
B 5 |
Forskning och utveckling inom arbetslivsområdet |
(ram) |
212 217 |
|
|
B 6 |
Bidrag till Samhall AB |
(ram) |
4 356 419 |
330 000 |
|
B 7 |
AmuGruppen AB |
(ram) |
9 514 |
|
|
B 8 |
Arbetsdomstolen |
(ram) |
15 849 |
|
|
B 9 |
Statens förlikningsmannaexpedition |
(ram) |
2 339 |
|
|
B 10 |
Statens nämnd för arbetstagares uppfinningar |
(ram) |
55 |
|
|
B 11 |
Bidrag till Stiftelsen Utbildning Nordkalotten |
(obet) |
4 147 |
|
|
B 12 |
Internationella avgifter |
(ram) |
24 195 |
|
|
C 1 |
Jämställdhetsombudsmannen |
(ram) |
13 943 |
3 000 |
|
C 2 |
Särskilda jämställdhetsåtgärder |
(ram) |
13 706 |
|
|
C 3 |
Bidrag till kvinnoorganisationernas centrala verksamhet |
(obet) |
3 432 |
|
|
D 1 |
Stabsuppgifter vid Arbetsgivarverket |
(ram) |
3 000 |
|
|
D 2 |
Statliga tjänstepensioner m.m. |
(ram) |
8 042 900 |
|
|
D 3 |
Bidrag till förnyelsefonder på det statligt reglerade området |
(ram) |
57 892 |
|
|
Summa: |
47 541 952 |
5 093 000 |
1 Bekämpa arbetslösheten
2 Utvecklingen på arbetsmarknaden
3 Sysselsättningspolitikens inriktning
4 Arbetsmarknadspolitikens inriktning
5 Förslag
5.1 Mål och övergripande förslag
5.2 Åtgärder
5.2.1 Obligatoriska praktikplatser
5.2.2 Ungdomssatsning
5.3 Ytterligare särskilda sysselsättningsskapande insatser
5.4 Rätten till kompetensutveckling via framtidsfonder
5.4.1 En arbetsplatsinriktad kompetensutvecklingspolitik
5.5 Särskilda åtgärder för arbetshandikappade A 3
5.5.1 90 % bidragsdel
5.5.2 Särskilt rekryteringsstöd
5.5.3 Samhall
5.5.4 Löneutveckling
5.5.5 Arbetsbiträde och lönebidrag
5.5.6 Lönebidragsförordningen
5.6 Samhall B 6
5.7 Jämställdhetspolitiken
5.8 Jämställdhetsombudsmannen C 1
5.9 Staten som arbetsgivare
5.9.1 Jämställdhet och rättvisa löner
5.9.2 Chefslöner
5.9.3 Avgångsvederlag
5.10 Arbetslivsforskning
5.11 Arbetslivsinstitutet B 2
6 Hemställan
Massarbetslösheten utgör ett ofantligt samhälleligt misslyckande. Den innebär en misshushållning av mänskliga resurser och ekonomiska tillgångar. Den är den grundläggande orsaken till ökade klass-, generations- och könsorättvisor. Enskilda människor drabbas hårt och tvingas att bära bördorna av djupgående ekonomiska omställningsprocesser. Samhällsmakten förskjuts ytterligare till kapitalägarnas fördel. Demokratin urholkas och segregation och social marginalisering tilltar. Fattigdom och otrygghet ökar i samhället. Den kapitalistiska ekonomin klarar inte att lösa tidens stora resurs- och fördelningsproblem.
Att bekämpa arbetslösheten måste vara huvuduppgiften i en politik för rättvisa, välfärd och hållbar utveckling. Vänsterpartiet menar att alla krafter måste inriktas på att öka sysselsättningen i landet. Det är en uppgift för den samlade ekonomiska politiken. Borgerligt inspirerade avregleringar av arbetsmarknaden skulle snarast förvärra problemen. Regeringen har varit alltför passiv i sitt samarbete med Centern och i flera fall fört en destruktiv politik som förvärrat sysselsättningsläget.
Vänsterpartiet har under flera år bedömt sysselsättningsläget och arbetslösheten med utgångspunkt från regeringens politik väsentligt mer pessimistiskt än vad regeringen gjort. Våra bedömningar har tyvärr besannats. I nästan varje avseende är situationen på arbetsmarknaden sämre i dag än för ett år sedan trots en ökad efterfrågan som stimuleras av konjunkturen.
Regeringen konstaterar själv i finansplanen att under 1997 minskar såväl antalet arbetade timmar som antalet sysselsatta och trots att antalet personer i arbetskraften sjunker når den öppna arbetslösheten under året den högsta nivån hittills under nittiotalet.
Kvinnors öppna arbetslöshet är nu högre än mäns för första gången. Inkluderas deltidsarbetslösheten, vilket den bör göra, är skillnaden dramatisk. Den stigande kvinnoarbetslösheten har en strukturell bakgrund i den könssegregerade arbetsmarknaden. Kvinnor är överrepresenterade inom yrkesområden där sysselsättningen minskar. Kvinnor återfinns till stor del inom de delar av arbetslivet där deltider och korta och otrygga anställningsformer dominerar. Ökningen av äldre på arbetsmarknaden gäller i hög grad kvinnor. Rationaliseringarna inom kontorsadministration och nedskärningarna i kommunerna är huvudorsaken bakom den negativa sysselsättningsutvecklingen. Även i år fortsätter den kraftiga minskningen i kommunal sysselsättning vilket har förvärrat läget.
Andelen långtidsarbetslösa av samtliga arbetslösa är högre än för ett år sedan. Antalet långtidsinskrivna ligger också på en mycket hög nivå. Antalet ungdomar under 25 år – som varit öppet arbetslösa i mer än 100 dagar överstiger i augusti i år 16 000 trots regeringens upprepade löften och garantier. Samtliga prioriterade grupper – invandrare, funktionshindrade, äldre och yngre vuxna under 25 år – har under första halvåret 1997 blivit långtidsarbetslösa i större utsträckning än andra grupper. De övergripande målen uppfylls inte för arbetsmarknadspolitiken – långt därifrån.
Allra värst är läget fortfarande för de utomnordiska medborgarna. Arbetskraftsdeltagandet är lågt och ändå är den öppna arbetslösheten tre gånger högre än för svenska medborgare. För vissa nationaliteter är situationen långt värre. De utomnordiska kvinnorna har en särskilt svår situation med ett mycket lågt arbetskraftsdeltagande. Ändå är arbetslösheten för denna grupp 35 procent under första halvåret 1997. En segregerad arbetsmarknad har skapat ännu djupare klyftor.
Regeringens egen avstämning av målet om en halverad öppen arbetslöshet till år 2000 dokumenterar det politiska misslyckandet hittills. Finansplanens prognos är att det totala sysselsättningstalet 1998 kommer att understiga 1995 års nivå och att de sysselsatta i offentlig sektor vid sekelskiftet kommer att vara femtio tusen färre än 1994, när regeringen kom till makten. Det är uppenbart att regeringens politik innebär ett gravt misslyckande på det viktigaste området för folkets välfärd.
Ålders- och könsmässigt, yrkes- och utbildningsmässigt, regionalt och etniskt uppvisar arbetslösheten tydliga mönster som hotar att socialt segregera befolkningen alltmer. Det finns således strukturella inslag som bestämmer arbetslösheten även om det grundläggande problemet är en brist på effektiv efterfrågan i ekonomin.
Båda dessa problem måste attackeras med en politik som sätter sysselsättningen främst.
All politisk kraft måste inriktas på att öka sysselsättningen. Sysselsättningspolitiken måste vara integrerad i den ekonomiska politiken. Det går inte att med arbetsmarknadspolitik generera sysselsättning om den övergripande politiken verkar i motsatt riktning. Den hårda inflationsbekämpningen och anpassningen till EMU-processens konvergenskrav håller ner den inhemska efterfrågan samtidigt som den offentliga sektorn har fortsatt att minska sin personal. Exportindustrins framgångar är viktiga, men vi vet att det inte räcker med exporttillväxt för att öka sysselsättningen. Hela ekonomin måste växa.
Vänsterpartiets sysselsättningspolitik omfattar en mer efterfrågestimulerande fördelningspolitik, riktade skattesänkningar till tjänstesektorn, förbättrad riskkapitalförsörjning för små och medelstora företag samt investeringar för byggande och ekologisk omställning. Vi skapar ett större utrymme för den kommunala välfärdssektorn. Vi menar att skattepolitiken måste utformas med inriktning på ökad sysselsättning. Grundprincipen är en omfördelning som bygger på röd och grön skatteväxling.
Vi avsätter också betydande belopp för att stimulera arbetstidsförkortning och kompetens- och arbetslivsutvecklande insatser i såväl näringsliv som offentlig sektor. Vi föreslår en lagstadgad arbetstidsförkortning vid sekelskiftet, så att veckoarbetstiden sänks till 35 timmar under kommande mandatperiod. Vi föreslår kraftiga begränsningar av övertidsuttag liksom införande av framtidsfonder för kompetensutveckling med starkt löntagarinflytande finansierade med näringslivets vinstmedel.
Vi menar att arbetsrätten måste utvecklas och inte nedmonteras i takt med de stora strukturella förändringarna på arbetsmarknaden. Den borgerliga uppfattningen att en försämrad arbetsrätt är medlet för att åstadkomma mer sysselsättning är präglad av ideologisk mytbildning. De anställdas intresse av trygghet och flexibla lösningar är väl förenligt med effektivitetskrav i produktionen. Ökat löntagarinflytande skall vara grunden för förnyelsearbetet i arbetslivet som stärker såväl produktivitet som sysselsättningstillväxt.
Att demokratisera den ekonomiska makten är ett nödvändigt villkor för att på allvar bekämpa arbetslösheten. Långsiktigt ägande och investeringar som tillgodoser sociala behov och en nödvändig miljöomställning garanteras bäst av löntagare och breda medborgargrupper. Att bekämpa improduktiv finanskapitalism i Sverige och internationellt är också att värna om de grundläggande villkoren för en positiv sysselsättningsutveckling. Vänsterpartiet lägger fram ett flertal förslag för att utveckla den ekonomiska demokratin.
Ett mer aktivt mellanstatligt finanspolitiskt samarbete i Europa kan ge betydande tillväxt- och sysselsättningseffekter. Vänsterpartiet föreslår Europainitiativ av denna art som kunde bidra till att vända den negativa arbetslöshetsutvecklingen i EMU-processens spår.
Lönebildningen har stor betydelse för sysselsättningen. En bättre samordning är bästa garantin för ökade reallöner och minskade inkomstklyftor. Vänsterpartiet menar att inte allt ansvar kan läggas på parterna. Regeringen måste ta initiativ till att inte omotiverat höga vinstnivåer, oskäliga spekulationsvinster, utmanande stora löneskillnader och lönediskriminering på grund av kön framkallar en lönebildning som underminerar sysselsättningsmålen. Vi värnar om förhandlings- och konflikträtten och avvisar en direkt statlig inblandning i lönebildningen.
Under senare år har regeringen vacklat i försvaret av grundläggande villkor och rättigheter för de arbetslösa, löntagarna och fackföreningsrörelsen. I flera fall har marknadsliberala incitamentsresonemang påverkat politiken i borgerlig riktning. Det har gällt vissa arbetsrättsliga frågor men också a-kassan och dess samverkan med arbetsmarknadspolitiken. Vi menar att detta har försvårat kampen mot arbetslösheten och förutsätter att den socialdemokratiska partikongressens beslut givit en mer konstruktiv inriktning för en framtida regeringspolitik.
Det finns starka inslag av systemskifte i det svenska samhället där acceptansen av massarbetslösheten har brett ut sig. Låga ersättningsnivåer har omvandlats till bidragsnivåer för sysselsättning som organiseras av kommuner i samarbete med arbetsförmedlingarna. Nya klassklyftor växer fram som hotar att påverka förhållanden på den reguljära arbetsmarknaden. Vänsterpartiet menar att en effektiv arbetsmarknads- och arbetslivspolitik måste motverka detta.
Inom ramen för denna breda och tillväxtorienterade sysselsättningspolitik med dess starka strukturomvandlande drag skall man se Vänsterpartiets arbetsmarknadspolitik. Våra förslag medger ökad kvalitet på åtgärderna, stärkt kompetensutveckling, högre grad av aktivitet för de arbetslösa, närmare anknytning till det ordinarie arbetslivet, större handlingsfrihet på det lokala planet i samarbete med kommunerna och sysselsättningsskapande insatser för de prioriterade grupperna.
Vi vill först betona att arbetsmarknadspolitiken inte får överlastas på det sätt som skett under senare år. Den ekonomiska politiken i bred mening är avgörande för att öka sysselsättningen och därmed bringa ned arbetslösheten. Med ett för starkt tryck på arbetsmarknadspolitiken urholkas kvaliteten och åtgärderna blir ineffektiva. Stora volymer upprätthålls men resultatet blir lätt en omfattande rundgång mellan arbetslöshet och åtgärder.
Att halvera den öppna arbetslösheten som ett etappmål till full sysselsättning är en uppgift för den samlade sysselsättningspolitiken. Vi kan inte acceptera att målet uppnås genom ett minskat arbetskraftdeltagande eller med statistiska manipulationer. Politiken måste kraftfullt inriktas på att höja sysselsättningen samtidigt som arbetslösheten minskar. I arbetskraften var i augusti i år 40 000 personer färre än för ett år sedan. Det är dessutom djupt oroande att antalet personer utanför arbetskraften successivt ökar även med hänsyn tagen till att alltfler är i utbildning.
Arbetsmarknadspolitiken skall förbättra arbetsmarknadens funktionssätt genom att bryta könssegregationen, avveckla flaskhalsar, hålla nere vakanstiderna för lediga platser, stimulera rörlighet samt höja kompetensen och minska långtidsarbetslöshet och långa tider utan arbete. Den skall bygga under arbets- och kompetenslinjen och motverka passivitet. Den skall ses som en del av den ekonomiska politiken och vara ett statligt ansvar även om verksamheten skall ha en så stark lokal förankring som möjligt för att vara effektiv och kunna utnyttja det lokala arbetslivets resurser och möjligheter.
Arbetsmarknadspolitiken skall vara en aktiv del i konjunkturpolitiken och verka tillväxtfrämjande genom effektiv förmedlingsverksamhet och kompetenshöjning. Den bidrar till att stärka den enskildes möjlighet att få jobb och har en viktig fördelningspolitisk roll för grupper med svag förankring på arbetsmarknaden. Regeringens politik har fått en alltmer socialpolitisk karaktär som vi vänder oss emot. Alltfler rapporter om gratis arbetskraft, undanträngningseffekter och dåligt planerade projekt med låg ambitionsnivå när det gäller till exempel ALU och API visar på stora brister som måste undanröjas. Att regeringen är medveten om problemen visas av att den nu tillmötesgår Vänsterpartiets gamla krav om samråd med det lokala facket innan placeringar sker ute på arbetsplatserna.
Vänsterpartiet har varnat för den nuvarande utvecklingen som inneburit att billigare åtgärder prioriterats där kostnaderna huvudsakligen utgjorts av försörjningsmedel. Det har blivit mindre av arbetsmarknadsutbildning, utbildningsvikariat och rekryteringsstöd och alltmer av ALU- och API-placeringar. Praktisk erfarenhet och även resultat från forskning och utvärdering visar att detta är en ineffektiv fördelning av resurser om målsättningen är att få in fler på den reguljära arbetsmarknaden. Inriktningen måste vara att höja kompetensen och verka i nära anslutning till den ordinarie arbetsmarknaden.
Det senaste årets inslag i regeringens politik, som alltmer handlar om att minska arbetskraftsutbudet och att inrätta icke avtalsenliga sysselsättningstillfällen med arbetslöshetsersättningen som grund, är mycket tveksamma och har av Vänsterpartiet endast delvis kunnat accepteras som marginella och tillfälliga undantag. Risken är mycket stor för att dessa åtgärder är kontraproduktiva så till vida att de döljer de verkliga arbetslöshetsnivåerna samtidigt som den reguljära arbetsmarknaden störs. Åtgärder som OTA och resursarbeten borde omprövas och ersättas av beredskapsarbeten eller arbetstillfällen med avtalsenlig lön i likhet med vad Vänsterpartiet föreslår.
Arbetsmarknadspolitiken har blivit alltmer oöverskådlig. I vissa fall sker en decentralisering, i andra fall har regeringen centraliserat besluten om betydande resurser till sig själv. Försöksverksamhet i olika former avlöser varandra utan några egentliga utvärderingar. I många fall har ökad lokal frihet för arbetsförmedlingsnämnderna motverkats av höga volymkrav, sänkta anslagsnivåer, godtyckliga begränsningsregler och onödiga detaljregler.
Vänsterpartiet menar att den förvirrade debatten om det statliga och kommunala ansvaret för att bekämpa massarbetslösheten till stor del har sitt upphov i regeringens misslyckade sysselsättningspolitik och alltför begränsade medel i relation till volymkraven. Politikens ryckighet har också hämmat en målinriktad lokal utveckling på detta område. Mycken retorik har heller inte kunnat dölja det allvarliga läget på arbetsmarknaden. Inte heller att kommunerna av ekonomiska skäl själva tvingats till drastiska nedskärningar vilket ytterligare har förvärrat situationen.
Ökat lokalt inflytande står inte i motsättning till ett övergripande nationellt ansvar för kampen mot arbetslösheten. Avgörande är att de ordinarie offentliga medlen justeras upp. Arbetsmarknadspolitiken får inte handla om att ersätta personalminskningar i den offentliga sektorn med lågavlönade tjänster finansierade över a-kassa och arbetsmarknadspolitiska medel. Inte heller att endast försörja/förvara arbetslösa i syfte att undvika socialbidragsberoende. Däremot talar mycket för att frigöra resurser från passiv a-kassa till att finansiera avtalsenliga anställningar inom välfärdssektorn vilket Vänsterpartiet föreslår i årets budgetmotion.
Den enskilde skall stå i centrum för intresset och ges stöd i stället för att skuldbeläggas. Arbetslösheten är inte den arbetslöses fel. Åtgärderna skall sättas in för att ge jobb eller stärka hans eller hennes framtida position på arbetsmarknaden. Det är inte tvång och ofrihet som skapar bättre chanser på arbetsmarknaden. Det är stöd för att mobilisera individens resurser som ger resultat. Den individuella handlingsplanen är ett viktigt verktyg. Det är uppenbart att arbetsförmedlingarna inte på långt när uppfyller vad som är skäligt när det gäller överenskomna kvalitetssäkrade handlingsplaner. Först när planen har ett meningsfullt innehåll kan den fungera som ett kontrakt mellan två parter och upplevas med respekt.
Arbetet med att bryta den könssegregerade arbetsmarknaden måste vara övergripande. Vi har noterat att arbetsförmedlingarnas yrkesmässiga specialisering i praktiken verkar konserverande i förhållande till traditionell yrkesfördelning mellan könen. Vänsterpartiet föreslår att RRV får ett tilläggsdirektiv att belysa denna aspekt av jämställdhetsarbetet.
Vänsterpartiet menar att gränsdragningen och ansvarsfördelningen mellan stat och kommun liksom mellan olika samhällssektorer bättre borde klaras ut. Detta för att åstadkomma mer av dynamik och samarbete. I dag kolliderar inte sällan näringspolitiska perspektiv med arbetsmarknads- och socialpolitiska. I dag handlar det om att bidra till att skapa lokala tillväxt- och försörjningsalternativ lika väl som att förmedla och förbereda för befintliga arbetstillfällen.
Stora strukturförändringar sker som påverkar arbetsmarknaden. Minskad sjukfrånvaro och ökat övertidsuttag har kraftigt hämmat sysselsättningsutvecklingen under senare år. Det visar att försämringar i socialförsäkringssystemen och uteblivna arbetstidsreformer negativt påverkat arbetslöshetsnivån. Förändrade anställningsformer har också påverkat situationen negativt genom att rekryteringen alltmer sker ”just in time”. Konjunkturanpassade arbetstider blir vanligare liksom inhyrd arbetskraft. Tidsbegränsade anställningar ökar i antal och är både könsmässigt och åldersmässigt ojämlikt fördelade. Generellt har kvinnor otryggare anställningsförhållanden i sina tidsbegränsade anställningar. Vikariat och ”kallas vid behov” dominerar bilden.
Inom ramen för en effektiv arbetsmarknad och ett socialt ansvar måste arbetsgivarna axla ett väsentligt större finansiellt och praktiskt åtagande när det gäller kompetensutveckling, praktik- och lärlingsplatser, rehabilitering och anpassade arbetsplatser. I detta perspektiv skall man se Vänsterpartiets förslag om framtidsfonder och obligatoriska praktikplatser i näringslivet. Vi menar sammanfattningsvis att dagens fördelning av arbetslivets kostnader mellan näringsliv och den offentliga ekonomin i grunden måste förändras.
Vänsterpartiets förslag till strukturell förnyelse i arbetslivet går på tvärs mot de marknadsliberala incitamentsresonemang som ligger bakom den borgerliga strukturpolitiken när det gäller t.ex. arbetsrätt, arbetslöshetsförsäkring och lönebildning.
Regeringens politik har varit oroväckande inkonsekvent och vacklande i dessa frågor.
Vänsterpartiet föreslår att de övergripande målen för arbetsmarknadspolitiken och AMVs verksamhet skall kompletteras med ett fjärde mål: Kravet att bryta den könssegregerade arbetsmarknadspolitiken såväl horisontellt som vertikalt, såväl vad gäller yrkestillhörighet och befattningskategori som löner och andra arbetsvillkor. Denna övergripande fokusering är viktig för att få genomslag för en effektiv jämställdhetspolitik.
Vi föreslår också att RRV får i uppdrag att utvärdera jämställdhetseffekterna av de yrkesuppdelade arbetsförmedlingarna som kommenterades i tidigare avsnitt.
Vänsterpartiet menar att något explicit volymkrav inte behövs vid sidan av de övergripande målen och de preciserade verksamhetsmålen för AMV. En lämplig avvägning av åtgärderna ger en rationell nivå på åtgärdsvolymen. På detta sätt ges bättre förutsättningar för såväl AMS/LAN som för arbetsförmedlingsnämnderna att göra effektiva prioriteringar i enlighet med de verkliga behoven på olika delarbetsmarknader. Den kritiska faktorn är i själva verket resurstilldelningen.
Vi noterar med tillfredsställelse att regeringen nu föreslår att administrationen av finansieringsbidraget flyttas från försäkringskassorna till länsarbetsnämnderna i enlighet med vad Vänsterpartiet tidigare föreslagit.
Vänsterpartiet menar att det kan vara tveksamt att höja finansieringsbidraget för API. Problemet är att det inverkar menligt på tillgången av tillräckligt antal praktikplatser. Riskerna för undanträngning borde klaras med fackligt samråd och kontinuerlig uppföljning från arbetsförmedlingens sida inom ramen för den individuella handlingsplanen. Med en förväntad ökad efterfrågan på arbetskraft kan det ändå finnas utrymme för en höjning utan att volymen sjunker. Utvecklingen måste dock följas noga. En extra komplikation uppstår genom att kommunen inom ramen för den föreslagna ungdomssatsningen efter 100 dagar kan erbjuda arbetsgivare en arbetslös praktikant utan kostnad i hela 12 månader. API är ju en vanlig åtgärd för yngre. Detta förefaller inte väl genomtänkt.
Däremot bör inte införandet av ett finansieringsbidrag på 1 000 kronor ske för arbetshandikappade över 60 år, invandrare eller för dem som från AMI deltar i vägledningssyfte i fyra veckor. Redan i dag är det svårt att få fram tillräckligt antal platser. Nu blir det ännu svårare för denna grupp. Vänsterpartiet avslår förslaget i denna del och minskar därmed intäkterna på inkomsttitel Bidrag till API med 87 miljoner kronor 1998 och 180 miljoner kronor 1999 i förhållande till regeringens förslag.
Vi menar att detaljregler som t.ex. den exakta tiden som tillåts i API eller individuellt anställningsstöd kan avskaffas. Rekommendationer och noggranna utvärderingsprocedurer kan i ett kvalitetssäkrat åtgärdssystem vara tillräckligt för att styra fördelningen av åtgärdsplatser på ett ekonomiskt och arbetsmarknadspolitiskt optimalt sätt för att på bästa sätt uppfylla verksamhetsmålen.
Vänsterpartiet noterar att åtgärdsanslaget åter skärs ner mer än vad regeringen justerat ner sitt volymkrav. Detta innebär att ”styckkostnaden” ånyo sänks. Den huvudsakliga effekten torde bli att arbetsmarknadsutbildningens nivå kommer att ytterligare dras ner. Effekten torde förstärkas i och med den höjning av utbildningsbidragen som följer av uppjusteringen av a-kasseersättningen. Eftersom regeringen inte framlägger tänkbara åtgärdsfördelningar eller preliminära beräkningar är det svårt att bedöma de exakta konsekvenserna, men en ytterligare neddragning lär bli följden.
Regeringen ändrar sig och behåller åtgärden utbildning i företag vilket Vänsterpartiet tidigare begärt. Det är bra och kan förstärka kompetensutvecklingen inte minst för de kvinnor som drabbats av rationaliseringar och kraftiga nedskärningar i kommunerna. Vi förutsätter att åtgärden också förblir tillgänglig för personal inom näringslivet vid särskilda behov. Regeringen ger dock inget resurstillskott när nu åtgärden bibehålls vilket är märkligt.
Det individuella anställningsstödet innebär en förenkling av ett flertal tidigare åtgärder. Det är bra att förenklingen sker men samtidigt försämras stöden en del. Risken är att volymerna kommer att svikta precis som inträffade efter att regeringen försämrade villkoren för utbildningsvikariat. Anställningsstöd, ensamt eller i kombination med vikariat eller beredskapsarbete med investeringar, måste lyftas rejält i volym. Med dagens låga nivåer har denna nära anknytning till reguljära anställningar till stor del gått förlorad. Vi föreslår att nivån för anställningsstöd vad gäller vikariats- och utbildningsstöd återställs till nivån som gällde före 1 juli 1996.
Vi menar också att satsningen på att minska långtidsarbetslösheten skall breddas så att beredskapsarbete och andra åtgärder även riktas till skogs- och naturvård. Satsningar på skogsvård har en god regional spridningseffekt och ligger inom ramen för målsättningen att bygga ett ekologiskt hållbart Sverige. I den gemensamma satsningen med Svenska kyrkan bör även skogsvård beaktas.
Vänsterpartiet menar att åtgärderna OTA och s.k. resursarbeten successivt bör utmönstras i takt med att resurserna för kompetensutveckling, anställningsstöd och de anställningar finansierade via ett utrymme av a-kassemedel som Vänsterpartiet föreslår får genomslag. Att arbeta med en uppsjö olikartade anställningsliknande åtgärder med olika villkor för individen är inte bra. Detta bör ges regeringen till känna.
För att bryta den könssegregerade arbetsmarknaden och ge ett riktat stöd till kvinnor som drabbats av strukturomvandlingens rationaliseringseffekter på arbetsmarknaden tillför vi åtgärdsanslaget 500 miljoner kronor. Det kan handla om kompetenshöjning eller sysselsättningsskapande projekt. Programmen skall kunna kombineras med övriga resurser och utgör en betydande extra resurs för att höja kvalitén. Den negativa arbetslöshetsutvecklingen för kvinnor gör en särskild satsning än mer motiverad.
Vi upprepar Vänsterpartiets förslag, som framfördes i våras i samband med tilläggsbudgeten 1997, att högst 1 000 miljoner kronor överförs från a-kassemedlen under UO13 i syfte att skapa en försöksverksamhet med lokala sysselsättningsprojekt. Vi menar att en volym om 2 000 miljoner vore rimlig men eftersom regeringen redan själv får disponera 1 000 miljoner av medlen inom UO13 för motsvarande ändamål enligt riksdagens beslut om vårbudgeten halverar vi överföringen till åtgärdsmedlen under UO14.
Förutom denna förstärkning av aktivitetsstöd beräknar vi ett extra utrymme om 450 miljoner kronor för otraditionella insatser för att kunna möta de lokala behoven som arbetsförmedlingsnämnderna aviserar. Det är då viktigt att förstärka insatserna för invandrare och ungdomar t.ex. inom miljöprojekt inom ramen för de kommunala agenda-21-programmen.
Vi beräknar ytterligare 400 miljoner kronor för att öka volymen av anställningsstöd och olika utbildningsinsatser i syfte att höja den arbetsmarknadspolitiska effektiviteten och minska belastningen på arbetslöshetsersättningen. Arbetsmarknadsutbildningen måste höjas till en högre nivå om flaskhalsproblem skall undvikas och vi menar att näringslivet måste engageras på ett helt annat sätt än hittills.
Vänsterpartiet har upprepade gånger pekat på betydelsen av att förstärka arbetsmarknadsutbildning i nära anknytning till arbetslivet. Samarbetet med IT-branschen som föreslås i tilläggsbudgeten är ett lovvärt initiativ. Utbildningsbehoven inom denna sektor är uppenbara och borde till större delen täckas av de berörda företagen. Vi menar att det finansiella ansvaret för arbetslivsanknuten utbildning – inte minst inom lönsamma tillväxtbranscher – i högre grad måste bäras av företagen själva. För att verksamheten snabbt skall kunna dras i gång motsätter vi oss inte att utbildningsbidrag finansieras av staten. Flexibel a-kasseanvändning vore också ett alternativ för att stimulera långtidsarbetslösa. Eftersom företagen får en så central roll i utbildningens uppläggning och genomförande – och till och med rekrytering och uttagning av deltagare – krävs att regeringen uppställer sådana riktlinjer att projektet kvalitetssäkras och individualiseras efter deltagarnas förutsättningar.
Vänsterpartiet avvisade i samband med vårbudgeten regeringens sänkning av utbildningsbidraget för dem som inte har rätt till a-kassa eller KAS vid deltagande i en åtgärd. Vi menar dessutom att deltagare i datortek under 25 år skall ha motsvarande utbildningsbidrag så att inte felaktiga incitament skapas. Vi föreslår att utbildningsbidragen höjs till motsvarande nivå från och med 1998.
Denna reform berör ungefär en tredjedel av deltagarna i starta eget, API, datortek AMI och arbetsmarknadsutbildning. Det motsvarar ungefär 33 000 personer i genomsnitt per månad. Under ett år är fler än 100 000 personer i denna situation. Det rör sig om en grupp med dålig förankring på arbetsmarknaden som t.ex. socialbidragsberoende ungdomar, invandrare, dyslektiker m.fl. Med riksdagens beslut blev det svårare att motivera gruppen arbetslösa utanför försäkringen till aktiva åtgärder. Beslutet stred mot de arbetsmarknadspolitiska prioriteringarna att stödja de mest resurssvaga grupperna på arbetsmarknaden. Beslutet var fördelningspolitiskt oacceptabelt. Att återställa dessa ersättningsnivåer bör prioriteras.
I dag är sjuttio procent av datortekdeltagarna över 25 år och resten är ungdomar. Det ställs stora krav på att planera såväl datorutbildningen som resten av aktiviteterna. Det är svårt att upprätthålla den pedagogiska kvaliteten med endast ALU-anvisade handledare. Enligt Vänsterpartiet måste det skapas möjlighet att projektanställa åtminstone en del av handledarna på samma sätt som gäller för datortekföreståndarna. Otraditionella medel får utnyttjas såvida inte samarbete med näringslivet eller utnyttjande av EU-medel kan ske.
I dag ställs stora grupper av ungdom och invandrare utanför arbetslivet. Det är svårt att få in en fot i arbetslivet för den som är ny på arbetsmarknaden. Fler praktikplatser måste fram i alla branscher och yrken. Det är i dag en stor brist på väl planerade praktikplatser med ett systematiskt utbildningsinnehåll. Att utforma sådana kräver en långsiktig planering med tillvaratagande av såväl branschens som arbetsförmedlingens kompetens.
Det är nödvändigt att näringslivet tar sitt ansvar och investerar i den framtida arbetskraften. Det är inte rimligt att det offentliga systemet skall ta hela det finansiella ansvaret för att förse arbetsgivarna med rätt erfarenhet och kompetens. I dag kommer ofta praktikplatser kortsiktigt till alltefter företagens löpande behov. Det handlar inte sällan om ”gratis arbetskraft” med påtagliga undanträngningseffekter. Utbildningsinnehållet saknas ofta helt.
Vänsterpartiet återkommer därför med förslaget om s.k. obligatoriska praktikplatser på medelstora och stora företag inom näringslivet. Ett företag får skyldighet att inrätta minst en praktikplats per var femtionde anställd. För mindre företag borde lösningar inom ramen för bransch- och företagarföreningar kunna åstadkommas. Ett rimligt antagande är att ca 50 000 praktikplatser skulle kunna skapas. Arbetsförmedlingarna godkänner arbets- och utbildningsinnehåll och kan besätta dessa alltefter konjunkturutveckling och behov. Parterna får reglera villkoren för ersättning i form av praktikantlön och utbildningsinnehåll i avtal.
I dag tar den offentliga sektorn ett oproportionerligt stort ansvar för att ordna praktik och tillfällig sysselsättning för de arbetslösa. Mycket av tidigare ungdomspraktik m.m. har annars förlagts till lågt avlönade arbetsplatser med små resurser och där kunskapsintensiteten i allmänhet varit låg. Det är viktigt att tyngre delar av näringslivet aktiveras på ett systematiskt sätt så att produktionen får både ett praktiskt och ekonomiskt ansvar för ungdomars och invandrares sysselsättning och framtida möjligheter.
Vänsterpartiet delar uppfattningen att utanförskap och marginalisering är katastrofal för unga människor. Att starta vuxenlivet i arbetslöshet och passivt bidragsberoende är destruktivt. Alla krafter måste sättas in för att förverkliga rätten till utbildning eller ett meningsfullt arbete för unga. Men det får inte göras diskriminerande och det är inte tvångsåtgärder som utgör lösningen.
Vänsterpartiet är kritiskt till att försörjningsstödet skall kunna villkoras på det sätt som de nyligen beslutade ändringarna i socialtjänstlagen nu ger möjlighet till. Kommunerna får rätt att kräva deltagande i arbete, praktik m.m. för att utge försörjningsstöd till den som är under 25 år. Vi menar att detta strider mot socialtjänstlagens portalparagraf om respekt för individens självbestämmande och integritet.
Regeringens tidigare garantier att erbjuda unga mellan 20 och 24 år utbildning eller aktiva åtgärder inom 100 dagar har inte förverkligats. Enligt vår uppfattning ligger det grundläggande problemet i att det efterfrågas för få jobb på marknaden, att de kommunala nedskärningarna fortsatt, att arbetstiden är så orättvist fördelad och att de arbetsmarknadspolitiska instrumenten inte har varit tillräckliga. Vänsterpartiets sysselsättningspolitiska initiativ som obligatoriska praktikplatser, övertidsbegränsning och mer arbetsmarknadspolitiska medel skulle ha skapat bättre förutsättningar.
För att lyckas uppfylla målet handlar det också om att ha resurser för individualiserad vägledning och att särskild personal finns på förmedlingarna som förmår och har tid att föra en dialog med de arbetslösa. Ett bra samarbete mellan skolan, socialförvaltningen och arbetsförmedlingen är också avgörande. Det måste också finnas mer medel för att ge utrymme för lokalt anpassade projekt och aktiviteter. Först då blir arbetsförmedlingsnämndernas initiativ för arbetslösa ungdomar meningsfulla. Regeringen har i dessa avseenden tagit en del positiva initiativ men mycket återstår fortfarande.
Kommunerna har redan ett samlat ansvar för ungdomar upp till 20 år. Den som är äldre bör betraktas som vuxen. En särlagstiftning för yngre vuxna kan tyckas tveksam. Men den katastrofalt höga arbetslösheten i åldersklassen 20 till 25 år motiverar en kraftsamling från samhällets sida. Långtidsarbetslöshet är förödande och helt oacceptabel för denna grupp.
Kommunerna känner de ungas förhållanden väl och har i och med arbetsförmedlingsnämndernas reaktivering fått ett väsentligt större engagemang för dessa frågor. Ett nära samarbete mellan kommun och arbetsförmedling är en förutsättning för ett bra resultat. Gemensamma ekonomiska incitament saknas och regelverket kan få skilda effekter som påpekades ovan i samband med API. Utan en gemensam uppläggning inom ramen för arbetsförmedlingsnämnden kommer den uppdelning som finns mellan stat och kommun på arbetsmarknadsområdet att kunna sabotera hela idén. Det värsta som kunde hända vore att den arbetslöse hamnar i en rundgång mellan kommun och arbetsförmedling och behandlas olika beroende på var han eller hon befinner sig med avseende på tidsgränserna om 100 dagar och 12 månader. Vänsterpartiet menar att detta måste regleras i avtalet med de kommuner som åtar sig utvecklingsgarantin som en del i en kvalitetssäkring.
Kommunen får inte bli en sysselsättningsarena vid sidan av den reguljära arbetsmarknaden som låser in unga människor i artificiella aktiviteter utan framtidsinriktning. De arbetslösa får inte heller placeras på företag i form av gratis arbetskraft så att ordinarie jobb trängs undan. Unga arbetslösa skall inte uppleva sig vara förpassade till meningslösa tvångsaktiviteter med hot om avstängning. Verksamheten skall inte vara kravlös – tvärtom. Men den föreslagna lagens § 11 och § 12 utandas negativa förväntningar och en överhetsmässig bestraffningsattityd som vi inte tror är vare sig verklighetsanpassad eller konstruktiv. Självfallet kan den som missköter sig eller saboterar verksamheten inte delta och därmed heller inte få ersättning för pågående aktiviteter.
Även om vi är skeptiska till en särskild lagstiftning för denna grupp unga kan verksamheten med den koncentration och de resurstillskott som ges vara till gagn för de arbetslösa. Vi förutsätter att 100-dagarsmålet uppfylls och att en utvecklingsgaranti undviker de arbetsmarknadspolitiska risker som vi nämnt ovan. Det är viktigt att en kontinuerlig utvärdering följer upp verksamhetens innehåll och resultat. Arbetsmarknadspolitikens verksamhetsmål skall ha genomslag i verksamheten. Inte minst gäller det att bryta traditionella könsmönster i arbetslivet. Skulle inslag av tvivelaktiga åtgärder med stigmatiserande och diskriminerande effekter visa sig måste denna nya ordning upphöra. Vi kan inte acceptera en återgång till fattigvårdens arbetskrav.
Vänsterpartiet kan inte godkänna den ersättning på 1 967 kronor per månad som regeringen föreslår i lagen. Många måste ju direkt komplettera med socialbidrag vilket är mycket olyckligt. Det tycks också bli godtyckligt vilken nivå utvecklingsersättningen hamnar på beroende på statlig eller kommunal finansiering. Vi föreslår att ersättningen skall utgöras av utbildningsbidrag på KAS-nivån som rådde före sänkningen den 1 juli 1997 på samma sätt som vi föreslagit ovan för de oförsäkrade som deltar i arbetsförmedlingens åtgärder. Netto kommer ersättningen att ligga drygt 500 kronor över socialbidragsnivån i stället för 1 000 kronor under denna nivå som regeringens förslag innebär. På så sätt undviks också den underliga situationen att deltagarna kan få olika nivåer på ersättningar finansierade från olika håll. En av förutsättningarna för uppdraget till AMS och Socialstyrelsen var ju också att de arbetslösa inte skulle försörjas via socialbidrag. Ett statligt finansieringsansvar kan väl kombineras med kommunens engagemang.
Med denna modell får alla utbildningsbidrag på den nivå som man är kvalificerad för. Ersättningen beskattas och får en mer löneliknande karaktär. På så sätt föreligger en naturlig relation till vad som normalt gäller i arbetslivet med avseende på SGI m.m. Vi tror att det ur incitamentsynpunkt är mycket viktigt. Långtidsarbetslösheten för den aktuella åldersgruppen tenderar nu att sjunka jämfört med 1996 och första hälften av 1997. Vi bedömer ändå att det för 1998 kan handla om att 15 000 oförsäkrade arbetslösa kan beröras genomsnittligt per månad även med hänsyn tagen till våra förslag. För att täcka den totala kostnaden för att återställa utbildningsbidragen och höja de nya utvecklingsbidragen till denna nivå tillförs anslaget ytterligare 1 900 miljoner kronor.
Vänsterpartiet anslår sammanlagt 4 287 miljoner mer till anslaget A 2 arbetsmarknadspolitiska åtgärder än regeringen.
Vänsterpartiet föreslår inom andra utgiftsområden ett investeringsbidrag inom byggsektorn för om- och nybyggnation om 1 000 miljoner kronor och en omfattande sysselsättningsexpansion inom den kommunala välfärdssektorn omfattande 25 000 anställningar delvis finansierade med a-kassemedel.
Fördelningspolitik handlar inte enbart om fördelning av pengar. Rätten till kompetensutveckling är minst lika viktig. Den handlar om möjligheten att tillvarata den nya informationsteknikens framsteg liksom annan ny teknik. Det handlar om demokrati och jämlikhet, det vill säga arbetarrörelsens klassiska kamp för människans frigörelse från alla former av förtryck och underordning.
Större resurser än någonsin läggs ned på personalutbildning. Dessa satsningar når dock enbart en del. Människor som har de sämsta lönerna och jobb med det minsta arbetsinnehållet får mindre del av företagens kompetensutveckling. För individen innebär detta en permanent tillvaro i arbeten med låg lön och större hälsorisker. Risken blir då att deras ställning på arbetsmarknaden försvagas då kraven på utbildning blir allt större. Redan i dag finns många långtidsarbetslösa och långtidsinskrivna vid arbetsförmedlingen.
I detta sammanhang bör det också uppmärksammas att arbetsmarknaden är i stor förändring. Alltfler får tillfälliga anställningar eller på annat sätt en svagare kontakt med arbetsmarknaden. Det är svårt att via arbetslivsanknutna satsningar nå dessa grupper. Här måste samhället i andra former satsa hårt på en återkommande vuxenutbildning till de grupper som är i störst behov.
Företagens sociala ansvar försvagas. De vinstrika företagen lämnar samhällets problem allt längre bakom sig. Om denna utvecklingstendens stärks innebär detta ett hot mot den demokratiska välfärdsstaten. Det finns mycket starka skäl för att företagens vinster används till att bättre fördela kompetensutveckling i arbetslivet.
Ökad kompetens ger flexibilitet att fritt välja arbete i framtiden. För nationen innebär en svag kompetensutveckling, sämre näringsstruktur, minskad utvecklingskraft och produktivitet, högre kostnader för socialförsäkringar och sjukvård. Svenskt arbets- och näringsliv behöver satsa mer på utbildning för alla och ny arbetsorganisation för att kunna möta framtidens krav.
I frågan om kvinnors underordning är kompetensutveckling central. Kvinnor har sämre löner, mer arbetsskador och mindre inflytande i alla maktcentra. Därför är kvinnors rätt till kompetensutveckling en hävstång i kampen för jämställdhet.
Snart kommer en avtalsrörelse som utan förslag om mer rättvisa vinstdispositioner försvårar en vettig lönebildning. Löntagarna måste ta del av de rekordhöga vinsterna.
Även LO har nu kommit med ett förslag till utbildningsfonder vilket ligger i linje med vad Vänsterpartiet driver. Detta understryker frågans vikt för arbetarrörelsen.
Enligt Vänsterpartiet bör medel fonderas för att sedan användas i kompetensutvecklingsarbetet. Detta fondsystem kallar vi för framtidsfonder.
Vinstavsättningar ska göras varje år. Ett grundavdrag bör finnas så att mindre företag med dålig lönsamhet inte omfattas av vinstdelningen. En mindre del av vinstavsättningen stannar lokalt. Vänsterpartiet vill betona vikten av fackligt inflytande på alla nivåer. Arbetsgivare och den lokala fackföreningen gör program för hur medlen ska användas. För att få ett yttre omvandlingstryck och nya impulser ska programmet godkännas av den regionala fonden. De lokala parterna ska vara överens om programmet. Kan man inte komma överens inom budgetåret går medlen vidare till den regionala fonden.
Merparten av vinstavsättningarna tillfaller en regional fond. I den regionala fondstyrelsen ska bland annat arbetsmarknadens parter och olika arbetslivs- och arbetsmarknadsorgan ingå. Den regionala fonden ska rikta sig till alla arbetsplatser, även kommunala och statliga. Fonden ska dels behandla programansökningar, dels ansvara för uppsökande verksamhet. Den ska också utvärdera arbetsplatsprogrammens resultat. För att få medel från den regionala fonden krävs en egenfinansiering av arbetsgivaren.
I avvaktan på ett fungerande vinstdelningssystem avsätter Vänsterpartiet 2 miljarder i form av skatteavdrag. Detta för att verksamheten snabbt ska komma i gång.
Enligt Vänsterpartiet är det flexibla lönebidraget ett bra och nödvändigt system för att arbetshandikappade ska kunna delta på arbetsmarknaden. Det finns ett stort behov av att öka antalet lönebidragsanställningar. Antalet sökande med arbetshandikapp vid förmedlingar och AMI är stort. Vid sidan av dessa finns ett okänt antal arbetshandikappade i andra försörjningssystem som inte finns registrerade som arbetssökande. Med skärpta regler i bl.a. förtidspensionssystem och ett stort mörkertal ökar behoven av lönebidrag. De senaste åren har antalet lönebidragsanställda minskat från ca 50 000 till i augusti -97 ca 45 500.
Med tanke på att de arbetshandikappade är en prioriterad grupp och att alternativet till lönebidragsanställning är förtidspension eller försörjning via sjuk- eller arbetslöshetsförsäkring är behovet av stor volym av antalet lönebidrag stort.
Små volymer försvårar också övergångar från Samhall till övrig arbetsmarknad.
Riksdagen har tidigare beslutat om att sänka den högsta bidragsdelen till 80 %, utom för allmännyttiga organisationer. AMS påpekar i sitt remissvar till LOSAM-utredningen att nära 7 000 lämnade sina anställningar med lönebidrag under budgetåret 1995/96 för att gå till Af/AMI som arbetssökande. De flesta på grund av arbetsgivarnas bristande förmåga att betala en större del av lönekostnaderna när bidragsnivån sänktes. Detta visar på hur känsliga nivåerna på bidragsdelen är. Det ska ställas mot de möjligheter på arbetsmarknaden i övrigt som arbetshandikappade har. Vänsterpartiet upprepar sitt krav om att det för alla arbetsgivare ska vara möjligt att få en bidragsdel på 90 %. Detta bör riksdagen besluta.
Genom en kvalitetssäkrad handlingsplan kan förutsättningarna för hur den arbetshandikappade kan klara ett arbete fastställas. Då kan också storleken på lönebidraget fastställas på ett säkrare sätt än i dag. Införandet av ett rekryteringsstöd medför ökade kostnader samtidigt som en bättre förberedelse inför fastställandet av lönebidragets storlek kan medföra lägre kostnader. Ett särskilt rekryteringsstöd bör införas som ges under högst 12 månader med 90 % som högsta bidragsnivå. Detta bör ges regeringen till känna.
Lönebidraget är av stor betydelse för Samhalls målsättning att klara övergångar från Samhall. Osäkerhet för Samhall i arbetet med övergångar på grund av förändringar i lönebidragsvolymen medför stora problem. Mycket talar för att en särskild kvot eller ett särskilt lönebidrag för övergångar från Samhall bör införas. För att Samhall ska kunna arbeta långsiktigt måste de säkras tillgång till en viss volym av lönebidrag. Detta bör ges regeringen till känna.
Högsta bidragsnivå är i dag 13 700. Detta belopp har legat still sedan 1992. Detta låga oförändrade tak innebär att arbetsmarknaden förblir smal för arbetshandikappade. Möjligheten till personlig utveckling minskas drastiskt. Varför ska just arbetshandikappade drabbas av detta utvecklingstak? Hela arbetsmarknaden bör öppnas för arbetshandikappade. Steg bör tas för att taket ska tas bort. Ett minimum är att nivån på taket följer den allmänna löneutvecklingen. Vänsterpartiet anser att högsta bidragsbelopp ska följa löneutvecklingen. Detta bör riksdagen besluta.
Lönebidraget räknas också i kronor, inte i procent. Detta medför att många lönebidragsanställda inte får sin avtalsmässiga löneökning förrän efter nästa omförhandlingstillfälle av bidraget. Vänsterpartiet anser att bidragsbeloppet ska anges i procent av aktuell lön och att bidraget ska kunna ändras under avtalsperioden.
Vänsterpartiet anser att förordningen för arbetshjälpmedel ändras så att begränsningen som säger att arbetstagare som får lönebidrag, skyddat arbete eller utbildning i företaget inte kan få arbetsbiträdesbidrag.
Taket för bidrag till arbetsbiträde bör också höjas och knytas till utvecklingen av basbeloppet. Det reella innehållet i åtgärden urholkas annars och arbetet med individuella och meningsfulla handlingsplaner försvåras.
Vänsterpartiet anser dessutom att begränsningen i lönebidragsförordningen – att lönebidraget och bidrag till arbetsbiträde inte får överstiga den totala lönesumman – skall slopas. Det måste vara en saklig bedömning av behoven som ska avgöra.
Tidigare fanns det i förordningen om lönebidrag en bestämmelse om att arbetsförmedlingen, när en omförhandling sker, skall ta hänsyn till om det finns risk för uppsägning vid sänkning av lönebidraget. Enligt Vänsterpartiet bör denna bestämmelse i förordningen återtas. Detta bör ges regeringen till känna.
För att skapa fler jobb för arbetshandikappade och för att finansiera regeländringar tillför Vänsterpartiet anslaget A 3 ytterligare 413 miljoner kronor.
Regeringen säger sig betona vikten av att de mest utsatta grupperna på arbetsmarknaden får del av de statliga insatserna för att få och behålla ett arbete. I praktiken ser det dock annorlunda ut. Vänsterpartiet menar att de funktionshindrade har drabbats hårt av de senaste årens neddragningar. Samhall har haft anställningsstopp under en längre tid och antalet arbetstillfällen för arbetshandikappade har minskat med 2 700 personer. Detta innebär en ökad belastning på anslagen för socialförsäkring och a-kassa.
Arbetslösheten är hög för de funktionshindrade och långtidsarbetslösheten ökar. Enligt den SCB-studie som redovisades tidigare i år ligger förvärvsfrekvensen endast på drygt femtio procent. För utvecklingsstörda och psykiskt funktionshindrade handlar det om bara tio till tjugo procent. Detta är inte en acceptabel situation om vi vill göra anspråk på att hävda ett solidariskt arbetsliv med rätten till arbete för alla.
Vänsterpartiet har flera gånger avvisat regeringens förslag till besparingar för Samhall utöver vad som kan klaras inom ramen för en rimlig effektivisering. Riksdagen har också uttalat farhågor för utvecklingen inom området. Det är förvånande att regeringen nu inför nästa år ytterligare skärper resultatförbättringskraven genom att inte ge Samhall någon kompensation för de funktionshindrades löneutveckling. Konsekvensen kommer återigen att bli att antalet arbetstillfällen minskar inom Samhall. Det är orimligt att förutsätta att löneutvecklingen för arbetshandikappade ska kunna kompenseras med ytterligare effektiviseringar. Vi bedömer att 135 miljoner kronor kan garantera 700 arbetstillfällen.
Ett alltför hårdfört rationaliseringsbeting riskerar kvalitén på arbetstillfällena och personalutvecklingen. Tvärtom borde sociala stödinsatser och vidareutbildning utvecklas för att stärka arbetsförmågan hos de funktionshindrade och därmed underlätta övergången till den ordinarie arbetsmarknaden. Vi vill använda 15 miljoner kronor för detta ändamål.
Det är viktigt att utnyttja den potential som Samhall utgör. Företaget har ju tidigare erbjudit sig att för 180 miljoner kronor skapa 1500 nya jobb för arbetshandikappade genom att utnyttja sina affärsmässiga möjligheter.
Vänsterpartiet beräknar således att ett utrymme om 330 miljoner kronor garanterar mer än 2 000 arbetstillfällen för de arbetshandikappade. Dessa medel tillskjuts anslaget B 6.
Vänsterpartiet delar regeringens mål för jämställdhetspolitiken. Däremot kan vi inte ställa oss bakom stora delar av den verklighetsbeskrivning regeringen lämnar. Kvinnor är, och identifierar sig som, en del av arbetskraften. I den meningen har kvinnors ställning på arbetsmarknaden befästs.
Däremot har kvinnors deltagande i arbetskraften sjunkit med nästan 8 % sedan 1990. Kvinnors arbetslöshet är i dag större än männens, detta utan att deltidsarbetslösa ingår i statistiken. Alltfler kvinnor tvingas in i osäkra anställningar i form av korta visstidsanställningar. Kvinnors ställning på arbetsmarknaden har försvagats.
De senaste årens budgetsanering har framför allt drabbat kvinnor. Nedskärningarna i offentlig sektor innebär att över 100 000 kvinnor har fått lämna sina arbeten i offentlig sektor och tvingats in i passivt bidragsberoende. Samtidigt har nedskärningar och regelförändringar i sjukförsäkringssystem, arbetslöshetsförsäkringen och bostadsbidrag gjort att allt fler kvinnor minskat sitt ekonomiska oberoende. I de flesta ensamhushåll med ett barn är det oftast en kvinna som är ensamförsörjare. För allt fler av dessa har de senaste årens hårdhänta nedskärningar inneburit att de inte klarar sin egen försörjning, utan tvingas leva under fattigdomsstrecket eller söka socialbidrag för sin överlevnad.
Vänsterpartiet är kritiskt till att regeringen inte följt upp de beslut som fattades under 1995 års kvinnokonferens i Peking. Både FN och EU lägger nu stor vikt vid att följa upp konferensen medan den svenska regeringen inte ens tagit fram ett program för vilka av de 361 paragraferna i handlingsplanen som återstår att genomföra i Sverige och hur detta ska ske. I ingressen till slutdokumentet från kvinnokonferensen slås det fast att det är regeringens ansvar att se till att konferensens beslut genomförs i landet. Det räcker inte med att verka internationellt för att andra regeringar ska ta sitt ansvar i sina respektive länder.
Vänsterpartiet har i en separat motion lagt fram förslag till konkreta åtgärder för kvinnor och jämställdhet.
Regeringens redovisning i bilaga 1 till utgiftsområdet visar att kvinnor tjänar mindre än män på alla nivåer oavsett vilken bransch man arbetar i. Lönegapet har i princip varit konstant under de senaste 15 åren; i någon bransch har det minskat i andra har det ökat.
Det är viktigt att komma till rätta med lönediskriminering p.g.a. kön. I det arbetet har JämO en central roll. Vänsterpartiet anser att JämO ska tillföras medel för ytterligare fyra handläggar- och två assistenttjänster. Behovet täcks av 3 miljoner kronor. Vänsterpartiet föreslår att JämOs instruktion ändras så att det klart framgår att en avdelning uteslutande ska arbeta med lönefrågor. Vänsterpartiet menar att JämOs anslag för budgetåret 1997 ska beräknas till 16 943 tkr.
Vänsterpartiet har tidigare motionerat om behovet av en ny statlig personalpolitik som tydliggör personalansvarets innebörd och omfattning.
Regeringen avser nu att ställa ökade krav på myndigheterna att driva sin arbetsgivarpolitik så att kompetensförsörjning säkerställs och att rörligheten bland de anställda, framför allt chefer, förbättras. Vänsterpartiet menar att det finns ytterligare områden som måste utvecklas inom ramen för ett handlingsprogram för den statliga personalpolitiken. Det handlar om rekryteringsförfarandet, arbetsmiljöarbetet och rehabiliteringsfrågor.
Den statliga sektorn är könsuppdelad. Det gäller olika villkor för kvinnor och män i fråga om lön och position. Ett exempel är att 90 % av alla administratörer är kvinnor, medan chefsyrket i stort är vikt för män. Staten har ett ansvar för att driva sin arbetsgivarpolitik så att den starkt traditionella könsuppdelningen bryts.
Fortfarande kvarstår en lönediskriminering p.g.a. kön inom den statliga verksamheten. Trots likvärdiga arbeten tjänar kvinnor mindre än män. Detta är fullständigt oacceptabelt. Det måste åligga Statens arbetsgivarverk att i sin lönepolitik aktivt motverka löneskillnader p.g.a. kön och att ange en tidsplan för när dessa ska avskaffas. Arbetet med att motverka lönediskriminering ska utvärderas årligen.
Vänsterpartiet har vid flera tillfällen motionerat om en begränsning av de statliga chefslönerna. Vi avser då både myndighetschefer och chefer i statliga bolag. Vi menar att det ska införas ett ”lönetak” i statlig verksamhet som motsvarar lönen för landets statsminister, i dag 75 000 kr/månaden. När det gäller chefer i statliga bolag så finns det riktlinjer från december 1996. De anger att löner och övriga förmåner ska vara konkurrenskraftiga. Företagsledare i bolag som ägs av staten ska dock inte vara löneledande i jämförelse med motsvarande bolag. Vänsterpartiet anser att det inte finns någon anledning att försöka hänga med näringslivets fantasilöner. Dessa omotiverade höga löner undergräver förtroendet för myndigheter och statliga bolag men också för de politiker som ena dagen talar om ”återhållsam lönebildning” för att i nästa stund bevilja chefer månadslöner på 100 000–200 000 kronor. Det är heller inte meningsfullt att hävda att statliga chefer har ett mer ansvarsfullt arbete eller en mer krävande uppgift än landets statsminister.
Dagens höga löner motiveras med att chefer på en viss nivå inte omfattas av trygghetslagarna utan utses med ett visstidsförordnande. Sedan kompenseras man en gång till med orimligt förmånliga pensionsavtal och avgångsvederlag som i extremfallet innefattat över 40 miljoner kronor för en chef i ett statligt bolag.
Det är dags att införa strikta och tydliga regler för de pensionsavtal och avgångsvederlag som träffas med chefer i statlig verksamhet. I dag finns olika riktlinjer för myndighetschefer respektive chefer i statliga bolag. Vänsterpartiet menar att samma villkor ska gälla. En statlig chef som inte erbjuds nytt förordnande ska ha rätt till en ersättning som motsvarar lönen i anställningen under högst tolv månader efter det att förordnandet gått ut. Ersättningen ska vara avräkningsbar mot inkomster av anställning eller annat förvärvsarbetet Enligt vår mening bör dessa regler införas dels i det statliga handlingsprogrammet för personalpolitik, dels lämnas som instruktion till statliga företrädare i bolagsstyrelser och på bolagsstämmor. I den mån det finns avvikelser i redan träffade avtal ska villkoren så långt möjligt anpassas till de nya reglerna.
Vänsterpartiet menar att, vid sidan av nu prioriterade områden, finns det tre centrala frågor som bör lyftas fram inom arbetslivsforskningen. Det handlar om arbetslivets demokratiproblem, om det finansiella ansvaret för åtgärder i arbetslivet och om kriterier för ett könsneutralt arbetsvärderingssystem.
Mellan 150 000 och 200 000 människor i vårt land har fibromyalgi. Flertalet av dessa är kvinnor. Kunskapen om sjukdomen är relativt liten. Enligt Reumatikerförbundets studie betalar försäkringskassan ersättning för 17, 5 miljoner arbetsdagar per år för gruppen fibromyalgisjuka. Vänsterpartiet föreslår att det anslås 5 miljoner kronor för att forska kring denna sjukdom.
I en separat arbetsmiljömotion har Vänsterpartiet tagit upp frågan om elöverkänslighet. Vi har i den motionen bl.a. pekat på behovet av att bredda och fördjupa forskningen kring elallergi, dess orsaker och verkningar. Vänsterpartiet avsätter 5 miljoner kronor till detta ändamål. Vänsterpartiet menar att anslaget till forskning och utveckling inom arbetslivsområdet ska beräknas till 218 361 000 kronor.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktningen av sysselsättningspolitiken,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktningen av arbetsmarknadspolitiken,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att bryta den könssegregerade arbetsmarknaden som ett fjärde mål för Arbetsmarknadsverket,
att riksdagen beslutar att ge RRV i uppdrag att utvärdera jämställdhetseffekterna av de yrkesuppdelade arbetsförmedlingarna i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att avskaffa volymkravet för de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna,
att riksdagen avslår regeringens förslag om finansieringsbidrag om 1 000 kr vid arbetsplatsintroduktion för vissa grupper i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen beslutar avskaffa detaljregler för API och individuellt anställningsstöd i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen beslutar att nivån för vikariats- och utbildningsstöd återställs till den som gällde före den 1 juli 1996 i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om successiv utmönstring av OTA och s.k. resursarbeten,
att riksdagen för budgetåret 1998 anvisar 500 000 000 kr till riktade åtgärder för kvinnor i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen beslutar överföra 1 000 000 000 kr från utgiftsområde 13 till utgiftsområde 14 A 2-anslaget i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen till otraditionella åtgärder för budgetåret 1998 anvisar ett extra utrymme om 450 000 000 kr i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen till ökad volym av anställningsstöd och olika utbildningssatsningar för budgetåret 1998 anvisar 400 000 000 kr i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om riktlinjer för IT-satsningen,
att riksdagen beslutar om höjda utbildningsbidrag fr.o.m. 1998 i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att skapa möjlighet att projektanställa handledare för datortek,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om införande av ett system med obligatoriska praktikplatser,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om riktlinjer för ungdomssatsning,
att riksdagen anvisar 1 900 000 000 kr för budgetåret 1998 till höjt utbildnings- och utvecklingsbidrag i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen till A 2 Arbetsmarknadspolitiska åtgärder för budgetåret 1998 anvisar 4 337 000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller således 25 380 793 000 kr,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inrättandet av ett fondsystem för kompetensutveckling,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att avsätta 2 000 000 000 kr i form av skatteavdrag för att finansiera systemet med framtidsfonder,
att riksdagen beslutar att den högsta lönebidragsdelen skall vara 90 % i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett särskilt rekryteringsstöd vid lönebidragsanställningar,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om säkrandet av en viss lönebidragsvolym för Samhall,
att riksdagen beslutar att lönebidragstaket skall följa löneutvecklingen i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen beslutar att lönebidragsbeloppet skall anges i procent och att bidraget skall kunna ändras under avtalsperioden i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om arbetsbiträde och lönebidrag,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lönebidragsförordningen,
att riksdagen till A 3 Särskilda åtgärder för arbetshandikappade för budgetåret 1998 anvisar 413 000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller således 7 009 798 000 kr,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att utveckla kvaliteten i Samhalls verksamhet,
att riksdagen till B 6 Bidrag till Samhall för budgetåret 1998 anvisar 330 000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller således 4 686 419 000 kr,
att riksdagen till C 1 Jämställdhetsombudsmannen för budgetåret 1998 anvisar 3 000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller således 16 943 000 kr,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att motverka löneskillnader på grund av kön inom den statliga verksamheten,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om chefslöner,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avgångsvederlag,
att riksdagen till B 2 Arbetslivsinstitutet för budgetåret 1998 anvisar 10 000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller således 218 361 000 kr,
att riksdagen med följande ändringar i förhållande till regeringens förslag anvisar anslagen under utgiftsområde 14 Arbetsmarknad och arbetsliv enligt uppställning:
|
Anslag |
Regeringens förslag |
Anslagsförändring |
||
|
A 2 |
Arbetsmarknadspolitiska åtgärder |
(ram) |
21 043 793 |
4 337 000 |
|
A 3 |
Särskilda åtgärder för arbetshandikappade |
(ram) |
6 596 798 |
413 000 |
|
B 2 |
Arbetslivsinstitutet |
(ram) |
208 361 |
10 000 |
|
B 6 |
Bidrag till Samhall AB |
(ram) |
4 356 419 |
330 000 |
|
C 1 |
Jämställdhetsombudsmannen |
(ram) |
13 943 |
3 000 |
|
Summa: |
47 541 952 |
5 093 000 |
|
Johan Lönnroth (v) |
|
|
Ingrid Burman (v) |
Lars Bäckström (v) |
|
Owe Hellberg (v) |
Tanja Linderborg (v) |
|
Eva Zetterberg (v) |
Hans Andersson (v) |
Gotab, Stockholm 2002