Det röda Gävleborg blöder. Trots konstant och långvarigt socialdemokratiskt maktinnehav i praktiskt taget samtliga kommuner liksom i landstinget i Gävleborgs län, hör länet alltjämt till de största förlorarna vad gäller arbetslöshet och befolkningsminskning i landet. Utvecklingen är särskilt tydlig sedan valet 1994, då landet fick en socialdemokratisk regering. Inte ens med två socialdemokratiska statsråd från Gävleborgs län – finansminister och biträdande arbetsmarknadsminister – tycks denna utveckling vända.
Vårt län ligger sämst till i regeringens egna tillväxtprognoser för den framtida sysselsättningen i landet – de prognoser som regeringen själv redovisar i sin regionalpolitiska proposition om regional tillväxt – för arbete och välfärd. Det tycks inte gälla för det röda Gävleborg. Det är bara i regeringens mest optimistiska sysselsättningsprognos, d v s om Sverige de kommande tjugo åren får en ekonomisk tillväxt klart högre än jämförbara OECD-länder, som Gävleborg klarar sig något så när jämfört med andra län. I alla andra tillväxtprognoser, även de där tillväxten jämfört med senare år åter stigit till genomsnittet för OECD-länderna, hamnar Gävleborg sist i den socialdemokratiska regeringens prognos.
I sin regionalpolitiska proposition försöker nu regeringen ge sken av handlingskraft också vad gäller vårt län. Vad som döljer sig bakom retoriken är dock höljt i dunkel. Några nya ekonomiska resurser redovisas inte i regeringens bedömningar – de resurserna finns nog inte. Det räcker därför inte att regeringen vill låta länet på försök få använda de traditionella arbetsmarknadspolitiska medlen friare. Nu krävs rejäla lättnader för främst de små företagen i Gävleborg att anställa inte minst ungdomar på nya jobb.
Färre människor har i dag jobb än på över 20 år. Arbetsmarknadspolitiska åtgärder är viktiga för de arbetslösa och för deras framtida möjligheter på arbetsmarknaden. Men det är bara om villkoren för företagen blir sådana att fler jobb skapas, som massarbetslösheten kan bekämpas på allvar och dagens arbetslösa få jobb. En ny regering i valet 1998, som sänker skatten på företagande och moderniserar arbetsliv och arbetsrätt, kan ge småföretagarna framtidstron tillbaka för att våga anställa nya människor i nya jobb. Så som de började göra under 1994 som en följd av det förbättrade företagarklimat, som den borgerliga regeringen under stort motstånd från den socialdemokratiska oppositionen lade grunden för. Den socialdemokratiska regeringen under ledning av statsminister Ingvar Carlsson och finansminister Göran Persson rev med Vänsterpartiets benägna bistånd snabbt upp dessa reformer, och arbetslösheten rakade åter i skyn – allra mest i Gävleborgs län.
En ny regering efter valet i september 1998 där Folkpartiet liberalerna ingår kommer att sänka arbetsgivaravgifterna i den sektor i ekonomin där potentialen för nya jobb är som störst – den privata tjänstesektorn. Detta har hittills avvisats av den socialdemokratiska regeringen. När massarbetslösheten växer fast måste varje sten vändas i strävan att hitta åtgärder som kan bryta utvecklingen och skapa nya jobb och arbetstillfällen. Då står all ideologisk dogmatism och byråkratisk stelbenthet i vägen för nya möjligheter. Då finns inte en åtgärd utan bara ett batteri av olika åtgärder, som var och en kan ge sin pusselbit till att lägga sysselsättningspusslet.
Våren 1997 gick Folkpartiet liberalerna i Gävleborg ut i en enkät till småföretagare i länet. I enkäten ställdes frågan om hur småföretagen såg på möjligheterna att anställa nya människor, t ex ungdomar. Svaren var nedslående. Bl a hänvisade man till de direkt småföretagarfientliga följderna av de sjuklöneförändringar, som Socialdemokraterna och Centerpartiet drev igenom i riksdagen. På samma sätt anses oförmågan från Socialdemokraterna och Centerpartiet att återställa den förödande återställaren inom arbetsrätten slå hårt mot just småföretagare. Av enkäten framgick emellertid klart att nya möjligheter att anställa t ex ungdomar skulle öppnas om t ex arbetsgivaravgiften slopades.
För att pröva effekterna av en sådan åtgärd, och i avvaktan på att Folkpartiets ovan refererade förslag genomförs, föreslogs i motion 1997/98:T230 (fp) att en försöksverksamhet med avskaffad arbetsgivaravgift för ungdomar skulle prövas i ett hårt arbetslöshetsdrabbat län som Gävleborg. Arbetsgivaravgiften skulle avskaffas för ungdom mellan 18 och 24 år som nyanställs. I betänkandet 1997/98:AU1 förklarade utskottet att det inte var främmande för geografiska och tidsmässiga försök, men var inte då berett att tillstyrka motionens krav. Mot bakgrund av den fortsatt höga ungdomsarbetslösheten i Gävleborg vore det därför hög tid att nu pröva detta förslag. Ungdomarna i Gävleborgs län har inte råd med att det inte prövas.
Gävleborgs län är en region med en förhållandevis svag företagartradition. Trösklarna för en nyföretagarvåg är därför högre här än på andra håll. Det handlar väldigt mycket om de signaler statsmakterna ger människor som skulle kunna skapa nya jobb. Det är därför helt fel signal att som regeringen föreslår ta bort de nedsatta sociala avgifterna i Norrlands inland när det gäller jordbruk, skogsbruk, trädgårdsskötsel, jakt och fiske samt annan personlig serviceverksamhet! Det är inte politikerna som avgör var nya jobb kommer att skapas i Norrlands inland. Nya jobb är lika välkomna inom varje sektor – inte minst i Gävleborgs län. Förslaget bör avslås.
Riksdagen bör även fortsättningsvis bestämma vilka områden som skall ingå i de regionalpolitiska stödområdena och bör därför avvisa att regeringen skall överta det ansvaret. Det är vidare dags att se över den nuvarande stödområdesindelningen mot bakgrund bl a av de strukturellt långsiktiga problem, som inte minst flera av kommunerna i Gävleborgs län med tillfällig inplacering sedan åtskilliga år i stödområdet har.
Upprustade och utbyggda kommunikationer – järnvägar, vägar och flyg – är av största betydelse för att stödja näringslivsutvecklingen i södra Norrland och särskilt dess inland. För Gävle som motor i länets långsiktiga utveckling är snabba och tillgängliga kommunikationer med Uppsala, Arlanda och Stockholmsregionen vitala. Utbyggnaden av järnvägssträckan Bomansberget–Älvkarleby är därför central för hela länets framtida utveckling.
Genom utbyggnaden för snabbtåg längs Ostkustbanan och Norra stambanan förkortas restiderna till Uppsala-Stockholmsregionen väsentligt liksom för fortsatt resande till Syd-, Väst- och Mellansverige. Kortare restider minskar betydelsen av det fysiska avståndet till landets centralare regioner. Tidigareläggandet av snabbtågsanpassningen hela vägen mellan Stockholm och Östersund är därför ytterst välkommet. Kortare restider innebär ett viktigt stöd särskilt till näringslivet i kommunerna längs Norra stambanan. Det är därför viktigt att regeringen ger SJ entydigt och långsiktigt besked om att köra snabbtåg på sträckan och att tågen skall stanna i Gävle, Bollnäs och Ljusdal liksom att också tågen längs Norra stambanan skall trafikera Arlandabanan, när denna öppnas nästa sommar.
Persontrafik på tåg med god tillgänglighet vad gäller tidtabell och turtäthet är en viktig förutsättning för många kommuners och deras invånares framtid. Det gäller inte minst kommunerna i Norrlands inland längs Norra stambanan, där t ex flyg inte utgör något alternativ. Här spelar såväl SJ som länstrafiken en viktig roll. Förändringar av tidtabell och turtäthet framöver är därför en viktig uppgift för kommunerna att bevaka. Här krävs ett nära samråd mellan SJ och berörda kommuner. Tilltron till SJ i detta avseende påverkas bl.a. av olika signaler liksom förändringar, som sker utan tillräckligt samråd med berörda kommuner.
Vid tidtabellomläggningen den 5 januari i år hade t ex nattågsförbindelsen till Göteborg/Malmö upphört för Bollnäs och Ljusdal – trots att nattåget fortsatte att passera dessa stationer. Vid ett oförberett och tillfälligt sammanträffande mellan en kommunledning och SJs generaldirektör några veckor senare ändrade denne på stående fot den nya ordningen. Vilket beslut som var mest genomtänkt – den nya tidtabellen eller stundens ingivelse hos generaldirektören – är inte känt.
Riksdagen måste åter ge tydliga riktlinjer för hur den statliga servicen ute i landet skall organiseras. Den fortsatta centraliseringen av statliga myndigheter är inte den enda lösningen på kraven på ökad effektivitet i verksamheten – det är bara lösningen sedd i ett perspektiv uppifrån. Riksdagen måste uttala att det handlar om att se det i ett perspektiv underifrån. Då kan tingsrätter, skatte- och kronofogdemyndigheter och andra statliga myndigheter liksom polisen få fortsätta att finnas nära människorna.
Ett levande och kreativt kulturliv har på många håll i landets glesare befolkade delar visat sig vara ett viktigt inslag i den lokala utvecklingsmobiliseringen. De regionalpolitiska stödmedlen måste därför också kunna användas för att stödja den kulturella infrastrukturen. I Gävleborgs län borde t ex stöd kunna utgå till länsmusiken – Musik Gävleborg – via länets regionalpolitiska stödmedel för att kompensera för den alltmer accentuerade snedsits länsmusiken drabbades av, när det nuvarande statsbidragssystemet infördes i samband med att regionmusiken blev länsansvar.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att göra Gävleborgs län till ett frilän för nya ungdomsjobb,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ta bort nedsatta sociala avgifter i Norrlands inland,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att riksdagen skall besluta om inplacering i stödområden,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tillfällig inplacering i stödområden,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utbyggnaden av järnvägssträckan Bomansberget–Älvkarleby,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tidigareläggningen av snabbtågsanpassningen mellan Stockholm och Östersund längs Norra stambanan liksom anknytningen till Arlandabanan,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bättre samråd mellan SJ och berörda kommuner vad avser förändringar av turtäthet och tidtabeller,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om riktlinjer för hur den statliga servicen ute i landet organiseras,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de regionalpolitiska stödmedlens användning för att stödja den kulturella infrastrukturen.
|
Lennart Rohdin (fp) |