Under 1990-talet har arbetslösheten drabbat många människor, och regeringen har gjort stora insatser för att kunna möta denna nya situation. Regeringen har inom olika politikområden, framför allt inom arbetsmarknadspolitiken och utbildningspolitiken, anslagit medel i syfte att nå målet att halvera den öppna arbetslösheten fram till år 2000.
Olika grupper har prioriterats, som har speciella svårigheter att komma in på den öppna arbetsmarknaden. När vi nu ser resultatet finns det anledning att känna oro eftersom grupper som har speciella behov har fått en mindre del av åtgärderna.
För personer i handikappåtgärder, dvs de som har allra svårast att konkurrera, har arbetslösheten fördubblats under denna period. Samtidigt under motsvarande period har det arbetsmarknadspolitiska stödet varit oförändrat för denna grupp.
Mot denna bakgrund måste man fråga sig om det är rimligt att satsningen på personer med behov av handikappåtgärder på arbetsmarknaden ska vara oförändrad, samtidigt som satsningen på arbetsmarknadspolitiska åtgärder för övriga varit mycket stor. Denna problematik måste genomlysas mycket noggrant så att arbetsmarknaden inte segregeras ytterligare.
Genom den s.k. LOSAM-utredningen vet vi att det är samhällsekonomiskt lönsamt att låta människor arbeta med hjälp av lönebidrag ända upp till en lönebidragsnivå på 79 procent. Vi vet också att behovet av lönebidrag är mycket stort hos de arbetshandikappade. Kravet på ökade övergångar från Samhall till den ordinarie arbetsmarknaden har ökat, vilket ofta leder till ökade behov på lönebidragssidan.
I dag står 50 000 arbetshandikappade i kö för att få komma ut på arbetsmarknaden.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av särskild uppmärksamhet beträffande stödet till de arbetshandikappade.
|
Anita Jönsson (s) |
Ingegerd Wärnersson (s) |