Nu krävs krafttag för att minska arbetslösheten. Det finns också anledning att slå vakt om kvinnors ställning på arbetsmarknaden. Arbetslösheten riskerar annars att stiga och jämställdhetsarbetet ta flera steg bakåt. Sammantagna ger de förslag regeringen presenterat i budgetpropositionen bättre förutsättningar för att arbetslösheten ska minska. Emellertid finns det en bit kvar innan vi kan nå målsättningen halverad öppen arbetslöshet. Ett förhindrande av att statligt anställda sägs upp skulle kunna vara en viktig åtgärdsdel för att infria målsättningen.
På några år har antalet statligt anställda minskat kraftigt. Under åren 1993 till 1995 har mellan 30 000 och 50 000 anställda sagts upp. Fram till 1998 beräknas ytterligare 10 000 till 15 000 statligt anställda sägas upp. Majoriteten av dem som har sagts upp eller kommer att sägas upp från staten är kvinnor. I en rapport från Statstjänstemannaförbundet visas att över 60 procent av de senaste årens uppsägningar drabbat kvinnor. Vilket ska ställas mot bakgrund av att kvinnornas andel av de statligt anställda enbart uppgår till 40 procent. Därmed hotar stora nedskärningar i den statliga delen av offentliga sektorn kvinnors ställning på arbetsmarknaden. Det finns flera exempel på detta.
Stora nedskärningar i den statliga delen av det offentliga innebär att viktiga arbetsuppgifter inte blir utförda. Detta är ett resursslöseri. Det påverkar dessutom inte nämnvärt statens totala kostnader. Kostnaderna flyttas bara från lönekontot till bidragskontot. Däremot så påverkar det kvaliteten och effektiviteten i verksamheterna. Lägre arbetslöshet för statligt anställda kan istället innebära stärkta statsfinanser och effektivare statlig verksamhet. Statsfinanserna kan stärkas genom att exempelvis skattemyndigheterna och kronofogdemyndigheterna fortsätter sitt jobb och ser till att staten får inkomster genom att den ekonomiska brottsligheten bekämpas. Viktiga delar av rättssystemet fungerar bättre, exempelvis genom att handläggningstiderna hos polis, åklagare och domstolar minskar och görs effektivare. Högskolorna får ökad möjligheter att ge en kvalitativt bra utbildning, vilket är en investering för framtiden. Arbetsförmedlingen kan ge arbetssökande mer och bättre service etc.
Rationaliserings- och utvecklingsverksamheten inom de statliga verksamheterna måste naturligtvis fortsätta, men den behöver göras på ett sådant sätt att arbetslösheten inte ökar ytterligare. Inriktningen av den omfattande kompetensväxling som idag sker inom staten skulle kunna förändras. Idag sägs administrativ personal, ofta kvinnor med stor förtrogenhetskunskap om myndigheten, upp. Samtidigt sker en nyrekrytering av välutbildade, ofta män.
I budgetpropositionen nämns de s k kommunavtalen för utbildning i företag. Sådana avtal är viktiga. De ger enskilda företag och förvaltningar möjlighet att förebygga arbetslöshet. Begränsningen med detta slags avtal är att det förhindrar åtgärder som riktas gentemot de statliga verksamheterna, av rikstäckande karaktär.
Det finns en modell för hur myndigheterna ska kunna behålla sin personal utan att belasta statsbudgeten ytterligare. Modellen har tagits fram av Statstjänstemannaförbundet och bygger på att de personer som riskerar arbetslöshet på grund av förändrade verksamhetskrav under en omställningsperiod får möjlighet till kompetensutveckling så att de åter kan få arbete, inom eller utom myndigheten.
På så sätt kan myndigheterna förhindra att fler statligt anställda sägs upp. Modellen bygger på en kombination av en god svensk tradition med ansvarstagande arbetsgivare och en aktiv arbetsmarknadspolitik. De senare insatserna skulle ändå vara nödvändiga förr eller senare. Den förra är nödvändig för staten som arbetsgivare, att genom handling gå före andra arbetsgivare, och därmed vara ett föredöme. Det är genom att utveckla de anställda och verksamheten och inte att avveckla som lösningen till att minska arbetslösheten finns. En minskning av den höga arbetslösheten är den största och viktigaste utmaningen Sverige står inför. Målsättningen att halvera den öppna arbetslösheten till år 2000 måste ligga fast. Ett värdefullt bidrag för att nå denna målsättning kan de statliga myndigheterna stå för. De kan redan i dag, inom givna ekonomiska ramar, vidta åtgärder som innebär att ingen statligt anställd sägs upp. Men de hindras av att vi inte uttryckligen har uttalat att myndigheterna, liksom den kommunala sektorn, skall sträva efter att inte säga upp någon anställd. Därför bör riksdagen uttrycka som sin mening att även de statliga verksamheterna skall sträva efter att inte säga upp personal förrän de har en rimlig möjlighet att få ett nytt jobb. Genom att insatserna görs inom ramen för nuvarande anställning känner den enskilde personen större trygghet i förändringen. Då blir insatserna mer effektiva och socialt acceptabla. All forskning visar att ju snabbare och tidigare man sätter in utvecklingsåtgärder, ju snabbare kan individen skaffa sig ett nytt jobb. Hemställan Med hänvisning till det anförda hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de statliga verksamheterna.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de statliga verksamheterna.
|
Lena Sandlin (s) |