Går det att vända flyttlassen och få hela Sverige att leva? Det är egentligen grundfrågan i regeringens proposition 1997/98:62. Och naturligtvis går det om en klar politisk vilja finns bakom alla vackra ord. Det är självklart ingen naturlag att människor skall söka sig bort från regioner med så många i grunden goda förutsättningar som finns i t ex skogslänen i vårt land.
En bättre arbetsmarknad med fler företag där människor kan få jobb. Fungerande samhällsservice och bra vägar och järnvägar där tågen inte bara går ofta, utan också stannar på stationerna. Det är några av de förutsättningar som vi som beslutsfattare på olika nivåer måste medverka till. Framför allt handlar det om att skapa ett gott klimat för småföretagande och för nyföretagande.
Det är mycket allvarligt och får många negativa effekter om en fortsatt koncentration sker till ett fåtal större städer medan landet i övrigt drabbas av befolkningsminskning. Det ger utglesning och försämrad service i stora delar av landet och risk för växande köer och miljöproblem på andra håll. För Centerpartiet är detta en helt oacceptabel utveckling.
I regeringens proposition föreslås en del åtgärder som är välkomna. Förslaget till frizonsförsök med friare användning av arbetsmarknadspolitiska medel i ett antal län – bl a Gävleborg – är positivt.
En förutsättning för att vända utvecklingen i t ex Gävleborg är dock att det blir ett stopp för den nedrustnings- och avvecklingsfilosofi som en rad statliga myndigheter, verk och företag lagt sig till med, och som inneburit att vart tionde jobb inom den statliga sektorn försvunnit på bara några år. Det borde vara en självklarhet att offentlig verksamhet inte får skäras ner utan att också de regionala och lokala effekterna av föreslagna åtgärder redovisas innan åtgärderna eventuellt får vidtas.
Samtidigt som regeringen i propositionen föreslår åtgärder för att stärka regionalpolitiken läggs också förslag som verkar i rakt motsatt riktning. Ett sådant exempel är förslaget att avskaffa zon 1 för transportbidrag vilket bl a berör Hudiksvall, Ljusdal, Nordanstig, Bollnäs, Ovanåker och Söderhamn. Detta kommer att negativt påverka förutsättningarna för näringsverksamhet i berörda omåden.
I propositionen berörs också frågor om nödvändigheten av bättre kommunikationer. För Gävleborg och övriga norrlandslän är det avgörande för en positiv utveckling att det finns goda transportmöjligheter både vad gäller gods- och persontransporter. Arbete pågår nu för att snabbtågsanpassa både Ostkustbanan och Norra stambanan som ibland benämns Atlantbanan. Det är insatser som är viktiga av såväl miljöskäl som regionala och internordiska skäl. Kommunerna längs dessa banor, länsstyrelserna i resp län och näringslivet betonar ofta hur angelägna dessa satsningar på snabbtåg är.
På olika sträckor finns dock en hel del att göra för att kunna förverkliga det s k Atlantbaneprojektet. Mellan G:a Uppsala och Gävle finns nu dubbelspår utom på delen Älvkarleby–Bomansberget. I Banverkets stomnätsplan har denna del tidigarelagts ett år, dvs med start år 2002, men med huvuddelen därefter. Sannolikt blir den klar först år 2004.
Eftersom denna del av banan dessutom är gemensam för ostkust- och stambanetrafiken innebär det en besvärlig flaskhals för trafiken. Snabbtåg, IC-tåg och godståg som trafikerar ostkusten och stambanan skall trängas på ett enda spår tills vidare. Samtidigt finns starka önskemål från den regionala tågtrafiken i Uppsala och Gävleborgs län att starta regional tågtrafik mellan Uppsala och Gävle hösten 2000. Detta blir knappast möjligt förrän dubbelspåret finns på plats.
I propositionen framhålls att sträckan Gävle–Östersund skall snabbtågsanpassas så att trafik kan starta senast år 2002. Detta är positivt även om man kunde önska att snabbtågsanpassningen kunde komma ännu något tidigare med tanke på att länstrafikbolaget X-trafik vill köra snabbare tåg på sträckan Gävle–Ljusdal redan år 2000.
Ett allvarligt bekymmer i denna del är dock att SJ:s intresse för att köra snabbtåg på stambanan nu förefaller mycket svalt, trots att man i tidigare yttranden till Banverket starkt understrukit vikten av snabbtågsanpassning av stambanan över Bollnäs/Ljusdal.
Riksdagen bör därför slå fast att snabbtågen också skall trafikera denna bandel så snart nödvändig upprustning har skett.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om väl fungerande samhällsservice,
att riksdagen avslår förslaget om att transportbidragszon 1 skall upphöra,
att riksdagen avslår förslaget om att lägsta transportstödsavstånd höjs till 401 kilometer,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att snabbtågen skall trafikera även Norra stambanan,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tidigareläggning av sträckan Älvkarleby–Bomansberget.
|
Sven Bergström (c) |