En omfattande studie våren 1997 visade att bara drygt varannan person i yrkesverksam ålder med funktionshinder har arbete, att jämföra med nära tre av fyra av hela befolkningen (16–64 år). För att arbetslösheten för funktionshindrade skall minska till samma nivå som för andra behövs 170 000 nya jobb. 1990 fanns för varje arbetshandikappad sökande 4,4 anställda i åtgärderna lönebidrag och Samhall, att jämföra med endast 1,6 anställda i dag. Arbetslösheten under 90-talet har drabbat funktionshindrade mer än andra. Många har förtidspensionerats eller slagits ut. En rad utvecklingstendenser, bl.a. att arbetskraften blir allt äldre, tyder också på att arbetsmarknadssituationen för funktionshindrade ytterligare kommer att förvärras.
Det finns två instrument som går att använda för offensiva insatser för att öka sysselsättningen för personer med något handikapp – lönebidrag och Samhall.
Sett ur detta perspektiv är det olyckligt att Samhall redan inför och under 1997 har tvingats och även för 1998 nu ser ut att tvingas att ytterligare minska antalet jobb. Tidigare år har Samhall givits möjligheter att bibehålla eller öka sysselsättningen för arbetshandikappade. Den pågående minskningen sker inte p.g.a. minskad affärsvolym eller bristande effektivitet i Samhallföretagen, utan som en konsekvens av neddragningen av merkostnadsersättningen för 1997. Den sänktes, inkl. utebliven kompensation för löneökning för arbetshandikappade, från 1996 till 1997 med 535 milj.kr (11 procent). Det är ett resultatförbättringskrav från riksdagen som är tre gånger högre än vad Samhall ställts inför tidigare under 90-talet. För att klara detta har Samhall i år genomfört ett omfattande program med en rad kostnadssänkande åtgärder i struktur och organisation, sammanslagningar av företag och nedläggning av 45 fabriker, men även allmänna besparingar. Därutöver har det varit nödvändigt att minska koncernens lönekostnader. Det kostnadssänkande programmet har medfört att statens merkostnadsersättning nu är nere i nivån 96 procent av lön för arbetshandikappade mot 172 procent i början av 80-talet. Som företag är koncernen starkare. Den dystra baksidan är emellertid mindre personalutvecklingsinsatser och framför allt färre jobb. Antalet anställda arbetshandikappade har därmed minskats genom naturlig avgång från nära 29 000 i början av 1996 till ca 26 200 i slutet av 1997. Under samma period har antalet direktanställda minskat från 3 200 till 2 900.
I budgetpropositionen föreslår nu regeringen att Samhalls anslag för 1998 skall utgå med 4 356 milj.kr. Det innebär att regeringen för andra året i rad förordar att Samhall inte skall få någon kompensation för de arbetshandikappade anställdas löneutveckling. Detta är dessutom något som inte går att utläsa av själva propositionstexten i budgeten under utgiftsområde 14. Inte heller går det att utläsa att effekten blir att Samhall måste minska antalet arbetstillfällen för arbetshandikappade med ytterligare ca 700.
Samhall har alla år fram t.o.m. 1996 begärt och fått denna lönekompensation på samma sätt som gäller för den parallella arbetsmarknadspolitiska åtgärden lönebidrag. Detta har motiverats av att arbetshandikappade får anställning i Samhall p.g.a. sin begränsade arbetsförmåga och alltså inte kan hålla samma arbetstakt som andra. I den mån arbetsförmågan stärks är syftet att den anställde skall kunna gå vidare från Samhall till den övriga arbetsmarknaden (övergångar). En utebliven lönekompensation ställer krav på produktivitetsförbättringar – utöver de staten ställer genom reducerad merkostnadsersättning – vilket kan riskera intresset för övergångar och leda till nyrekrytering av arbetshandikappade med lindrigare funktionshinder.
Några ytterligare faktorer som än mer stärker att lönekompensation bör utgå är följande:
– regeringens egen översynsutredning av Samhall (LOSAM) har i vår förordat att lönekompensation bör utgå på samma sätt som tidigare år. De 25 remissinstanserna har i juni inte anfört någon annan uppfattning;
– statens kraftiga resultatförbättring för i år har inte bara lett till en reducering av antalet jobb och i övrigt kostnadssänkande åtgärder enligt ovan, utan koncerrnen får också kalkylera med en förlust i storleksordningen 300–350 milj.kr. Det gör att en utebliven lönekompensation för nästa år inte kan mötas på annat sätt än genom ytterligare minskning av antalet jobb om kvalitén i verksamhetsidén skall kunna bibehållas. Regeringens översynsutredning har dessutom föreslagit förstärkningar av arbetsplatsnära stödresurser och utbildning för Samhalls medarbetare vilket kräver ökade resurser. Skulle lönekompensationen utebli borde det enligt Samhalls egna beräkningar betyda en ytterligare reducering av antalet jobb för arbetshandikappade i storleksordningen 700 personer. Timramen för 1998 måste då också sänkas med motsvarande.
Sedan Samhalls koncernplanering inlämnades till regeringen i våras har centrala löneavtal träffats. Den preliminärt beräknade löneökningen har i och med detta kunnat begränsas till ca 134 milj.kr för anställda med arbetshandikapp. Det betyder att det krävs en högre merkostnadsersättning om den reducerade nivån av antalet anställda arbetshandikappade som Samhall beräknas nå i år inte ytterligare skall minska 1998. Skulle lönekompensationen utebli torde det medföra en ytterligare reducering av antalet jobb för arbetshandikappade i storleksordningen 700 personer.
Samhalls affärsvolym motiverar varken i år eller nästa år reduceringar av antalet jobb. Halvårsresultatet 1997 visar en tillväxt på 4 procent och Samhalls prognos för nästa år indikerar möjligheter till en minst lika stor tillväxt.
Mot bakgrund av den skriande bristen på jobb för arbetshandikappade och Samhalls affärsvolym har Samhall också i koncernplaneringen för 1998 erbjudit sig att skapa ytterligare 1 500 nya jobb till en merkostnadsersättning om 180 milj.kr. Eftersom alla som rekryteras till Samhall kommer från A-kassa eller socialförsäkringsmiljö innebär det att det samtidigt blir en besparing på dessa utgiftskonton. Nettoeffekten på statsbudgeten blir därför enligt vår åsikt en besparing om i storleksordningen 100 milj.kr med dessa 1 500 nya jobb.
Eventuellt kan tillskottet med 1 500 arbetstillfällen inom Samhall 1998 finansieras genom att medel överförs från passiva åtgärder till aktiva inom arbetsmarknadspolitikens område.
Lönebidrag är ett annat instrument som går att använda för att öka arbetsmarknaden för handikappade. Med dagens situation på arbetsmarknaden är det som sagts ovan näst intill omöjligt för en arbetshandikappad att få ett arbete.
Det är också viktigt att värna om den arbetsmarknad som skapas av handikapp- och andra ideella organisationer. Tyvärr har många av dessa organisationer ingen egen ekonomi för att betala någon större del av de lönebidragsanställdas löner. Det är bra med flexibla lönebidrag under förutsättning att de verkligen kan utgå till 100 procent. Vid bedömningen av procentsats borde hänsyn också tas till organisationens betalningsförmåga.
Handikappade människor borde ha en självklar rätt till arbete, arbetsgemenskap och kvalitet i livet som alla andra. Lönebidraget har här varit en stor hjälp under lång tid. Nu minskar såväl bidragsnivå som antalet lönebidragsanställningar. Konsekvenserna av detta blir en utslagning inom den grupp som har den allra svagaste ställningen på arbetsmarknaden.
Eftersom funktionshindrade personer som förlorar sina lönebidragsanställningar endast undantagsvis har möjlighet att få anställning på den öppna arbetsmarknaden bidrar alltså detta till en omfattande utslagning.
Eftersom kostnaden sannolikt kommer att flyttas över till andra poster, förtidspension eller socialbidrag, handlar det alltså inte enbart om försörjningen.
Lönebidraget är således väldigt viktigt för många funktionshindrade. Det är också ett viktigt arbetsmarknadspolitiskt instrument för att skapa så många arbeten som möjligt. Det används dessutom för att slussa personer från Samhall ut på den öppna arbetsmarknaden.
Vi utgår från att det också kan finnas andra insatser för att öka antalet arbetstillfällen för handikappade. Vi vill gärna att dessa i så fall också prövas för att vidga arbetsmarknaden för personer med någon form av funktionshinder.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ökad sysselsättning för handikappade.
|
Bo Nilsson (s) |
|
|
Agneta Ringman (s) |
Mariann Ytterberg (s) |
|
Margareta Sandgren (s) |
Christer Skoog (s) |