Jämställdhet mellan kvinnor och män handlar om rättvisa, rent spel och justa spelregler. Såväl män som kvinnor skall vara fria från förtryck och ha möjligheter att växa och utvecklas som individer. Samhällets resurser skall också fördelas rättvist ur jämställdhetssynpunkt. Med manligt dominerande normer och värderingar som i dag finns hindras många kvinnor från att växa. Kvinnor och deras värderingar måste få samma utrymme i samhället som mannens. Båda könens erfarenheter gör att olika problem blir mer allsidigt belysta och därför blir besluten också klokare. Vi måste på olika sätt fortsätta den väg vi har börjat på i Sverige med ”Varannan damernas”. Vi måste också snabba på processen så att fler kvinnor får mer makt. Här är kvinnors framtid på arbetsmarknaden ett viktigt inslag.
För att kvinnor ska kunna känna frid krävs att de är oberoende. Kvinnors rätt till ett arbete är därför mycket viktigt. I många avseenden kan man säga att kvinnor har förstärkt sina positioner på arbetsmarknaden under 1990-talet. Kvinnor arbetar i ökad grad heltid, småbarnsmödrar har ökat sina faktiskt arbetade timmar och kvinnor utanför arbetskraften ser sig i minskad utsträckning som hemarbetande.
Samtidigt har kvinnogrupper fått försvagad anknytning till arbetsmarknaden, till exempel genom högre grad av tillfälliga jobb, ”springvikariat”, timanställningar, undersysselsättning och liknande. Utvecklingen är oroande. Den följer ett mönster som står att finna i andra europeiska länder, där kvinnors arbetslöshet är hög sedan länge.
Kvinnor har längre utbildning än män. Ändå tas inte deras kunskaper till vara på samma sätt som mäns. Kvinnors kompetens måste uppvärderas och utvecklas i arbetslivet i lika hög grad som mäns. Det finns tecken på ökad polarisering mellan kvinnor med hög och låg utbildning vad gäller ”fotfäste” på arbetsmarknaden.
Inom LO har helårs- och heltidsanställda kvinnor i genomsnitt 83 procent av männens löner. Motsvarande siffror för TCO är 76 procent och för SACO 73 procent. Heltidsanställda LO-kvinnor har en genomsnittlig löneinkomst som endast uppgår till ungefär hälften av SACO-männens. De verkligt stora låglönegrupperna finns alltså bland kvinnorna inom LO. Men också bland kvinnliga TCO-medlemmar och bland manliga LO-medlemmar finns relativt många med låga inkomster.
Korta arbetstider – deltidsarbeten av olika längd – är oerhört mycket vanligare bland kvinnor än bland män. Av alla LOs kvinnor arbetar 52 procent deltid jämfört med endast 9 procent av männen. Av de deltidsarbetande LO-kvinnorna är det 42 procent som tvingas jobba kortare tid än de själva vill av arbetsmarknadsskäl. Den ökning av de ofrivilligt korta arbetstider som skett under de senaste åren är mycket starkt koncentrerad till kvinnorna inom LO. Eftersom just dessa är de som har de lägsta lönerna innebär detta också ökade inkomstskillnader i samhället, jämfört med om alla kunnat arbeta i den omfattning som de själva önskar.
(Kvinnor och män på låginkomsttrappan, LO-rapport nummer 31, 1997)
Kvinnors möjligheter på arbetsmarknaden måste som sagt uppmärksammas på många sätt. Arbete måste läggas ned för att motverka de tendenser vi i dag uppmärksammar att kvinnor i större utsträckning får tillfälliga arbeten, ”springvikariat” etc.
Lika lön för likvärdigt arbete måste gälla.
Kvinnors arbetstider bör ses över. Arbetstiderna måste utformas så att inte kvinnor ofrivilligt ska behöva arbeta deltid.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kvinnors rätt på arbetsmarknaden.
|
Christina Axelsson (s) |
Ann-Kristine Johansson (s) |