Bra arbetsmiljö ger ökad produktivitet och tillväxt och skapar på sikt fler jobb. En god arbetsmiljö innebär dessutom besparingar både när det gäller mänskligt lidande och samhällsutgifter. Arbetsskadorna kostar samhället 20 miljarder kronor mer än försvarsbudgeten varje år. Vi har en stark arbetsmiljölag i Sverige men fortfarande återstår det att lösa stora arbetsmiljöproblem. Vid sidan av de traditionella kemiska och fysikaliska riskerna finns belastningsskador, stress samt psykiska och sociala problem. Mot den bakgrunden är det viktigt att lyfta fram och vidareutveckla arbetsmiljöarbetet. Det sker bäst genom att utveckla fler redskap för det lokala arbetsmiljöarbetet och stärka de fackliga organisationernas inflytande.
I maj 1993 avrustade riksdagen företagshälsovården genom att kraftigt minska statsbidraget. Man ansåg att arbetsgivarna redan har ett i lag fastställt ansvar både för arbetsmiljö och rehabilitering. Det kommer nu an på arbetsmarknadens parter att göra upp om hur arbetsmiljön och rehabiliteringen ska skötas.
Statskontoret har på regeringens uppdrag utrett vissa frågor om företagshälsovården, bl a täckningsgraden. Av utredningen framgår att 27 % saknar tillgång till företagshälsovård. På arbetsplatser med mindre än fem anställda saknar 66 % tillgång till företagshälsovård. Så gott som samtliga på de största arbetsplatserna anger att de har tillgång till företagshälsovård. Yrken med högre social status har i allmänhet god tillgång till företagshälsovård, medan flera yrken med lägre status har sämre tillgång.
Avtalen är numera anpassade till kundföretagens efterfrågan samtidigt som man noterar att arbetstagarpartens inflytande över företagshälsovården kan ha minskat. Det gäller också skyddskommitténs inflytande. En del avtal är så utformade att den enskilde inte på eget initiativ kan vända sig till företagshälsovården. Det förtjänar också att påpekas att flertalet av de yrken som utnyttjar företagshälsovården i hög grad domineras av män medan de yrken som utnyttjar den i låg omfattning domineras av kvinnor. Den slopade statliga styrningen innebar inte att andelen anslutna småföretag ökade.
I stället går utvecklingen mot att alltfler arbetsgivare lämnar företagshälsovården. Sverige har ratificerat ILO-konventionen om företagshälsovård. I artikel tre åtar sig alla medlemsstater att successivt bygga ut företagshälsovården för alla arbetstagare. Konventionen tar också upp hur detta kan genomföras (avtal, lagstiftning, bestämmelser) samt organisation och verksamhetsvillkor.
Företagshälsovårdens arbete är viktigt både för det förebyggande arbetet på arbetsplatserna och för den arbetslivsinriktade rehabiliteringen. Vänsterpartiet menar att det krävs en kvalitetssäkrad företagshälsovård som är obligatorisk. För att detta ska bli verklighet och för att inte mera kraft ska gå förlorad än det som skett under den turbulenta avregleringen av företagshälsovården, måste rätten till företagshälsovård lagfästas.
En lag om företagshälsovård måste också innehålla en definition av vad företagshälsovårdens uppgift är och ett kvalitetssäkringssystem.
Föreskrifterna om internkontroll började gälla 1 januari 1993. Det innebär att alla arbetsgivare är skyldiga att ta fram konkreta och systematiska rutiner för hur man ska arbeta med arbetsmiljön på företagen. Det ska finnas en policy som anger målen för arbetsmiljöarbetet, handlingsplaner för att komma till rätta med bristerna samt rutiner för utbildning och introduktion i arbetet. Internkontrollen ställer också krav på tydlig ansvarsfördelning för arbetsmiljön och uppföljning av exempelvis olyckor, sjukfrånvaro och personalomsättning. Den 1 mars 1997 trädde en ny föreskrift av internkontroll i kraft. Bland de nya kraven på arbetsgivarna finns undersökning och bedömning av risker och brister, liksom att de måste åtgärdas snabbt.
Fortfarande är det många företag som inte klarar av att leva upp till föreskrifterna om internkontroll, däribland många småföretag. Föreskrifterna om internkontroll kan ses som ”tillämpningsföreskrifter” av arbetsmiljölagen och är ett viktigt inslag i arbetsmiljöarbetet.
Yrkesinspektionen, som har tillsynen tillsammans med Arbetarskyddsstyrelsen, har bedrivit ett aktivt informations- och utbildningsarbete under flera år. Trots detta finns inte fungerande internkontroll i alla verksamheter. Detta är allvarligt. Det visar sig också att verksamheter som bl a med hjälp av Yrkesinspektionens insatser lyckats utveckla en fungerande internkontroll snabbt kan halka tillbaka. Man prioriterar helt enkelt inte internkontrollen.
Vänsterpartiet menar att det är dags att komplettera föreskrifterna om internkontroll med ett sanktionssystem. Arbetsgivare som ett år efter Yrkesinspektionens påpekande fortfarande inte har en fungerande internkontroll ska betala ett skadestånd. Skadeståndet ska sättas i relation till företagets storlek.
Det är viktigt att löntagare och samhälle får bättre information om för- och nackdelar med olika arbetsplatser och arbetsuppgifter. Det behövs en kunskapsbank med information om arbetsskador, sjukfrånvaro, personalomsättning etc på de olika arbetsplatserna, för att göra arbetsmarknaden effektivare och ge incitament till omvandling av produktionen.
Vänsterpartiet föreslår att information om arbetsmiljön och dess personaleffekter införs i företagens redovisning och att denna information utnyttjas för att klassificera arbetsplatser i förhållande till branschen och yrket. Genom att kunskapen utnyttjas av arbetsförmedlingarna påverkas de arbetssökandes val på marknaden och företagen tvingas vidta förbättringsåtgärder i de fall arbetsmiljön är dålig.
På små arbetsplatser där det inte finns någon skyddskommitté får den fackliga avdelningen utse skyddsombud utanför kretsen av arbetstagare på arbetsstället, s k regionalt skyddsombud.
De regionala skyddsombuden har funnits sedan 1949. Deras roll har varit och är omdiskuterad. Ett skäl är att de inte varit anställda på företaget utan utomstående personer som facket utsett. De regionala skyddsombudens roll har därför ibland uppfattats som ett intrång i företagens verksamhet. Inte minst har en del arbetsgivare varit negativa till dem.
De regionala skyddsombuden gör en stor nytta när det gäller att ge råd och driva på arbetsmiljöarbetet i småföretagen. Ibland är de förutsättningen för att ett arbetsmiljöarbete över huvud taget ska förekomma på arbetsplatsen.
Parterna är delvis oeniga om vad de regionala skyddsombuden ska göra. Arbetsmiljölagen är oklar på den här punkten och tolkas på olika sätt.
Vänsterpartiet menar att det är viktigt att klargöra de regionala skyddsombudens uppdrag. Det är också viktigt att betona de regionala skyddsombudens betydelse när det gäller att initiera och upprätthålla ett aktivt miljöarbete på mindre företag.
Det krävs en tydligare skrivning i arbetsmiljölagen 6 kap § 2.
I dag har elevrepresentanter i skyddskommittéer inte samma status som övriga ledamöter.
De saknar bl a rösträtt. Det innebär att fortfarande så har eleverna ingen reell påverkansmöjlighet när det gäller den arbetsmiljö de lever med under flera år. Vänsterpartiet menar att elevrepresentanter ska ha samma status som övriga ledamöter. Det krävs en ändring i arbetsmiljöförordningen § 8.
Riksdag och regering har ändrat begreppet arbetsskada så att det blivit svårare att bevisa att en arbetsskada uppkommit. Ändringen trädde i kraft den 1 januari 1993.
Ytligt sett handlar det bara om att man ändrat arbetsmiljöfaktorn från ”sannolikt” till ” en hög grad av sannolikhet”. Men nu räcker det inte längre med att människor har utsatts för en skadlig arbetsmiljö. Det måste ledas i bevis att man utsatts för detta i tillräcklig omfattning.
Vänsterpartiet menar att när sannolikheten för en arbetsmiljöfaktor konstaterats ska skadlighetsbedömningen se till individens mottaglighet etc. Lagändringen 1993 har medfört att den individuella ”mottagligheten” fått en kraftigt reducerad betydelse. Man tar inte längre hänsyn till att individer har varierande grad av mottaglighet och skörhet. I stället har man infört vad vi kallar ett högre friskhetskrav.
Det infördes också en skärpning av både begreppet skadlig inverkan och sambandet mellan skadlig inverkan och aktuell ohälsa. Tidigare räckte det med sannolika skäl som talar för ett samband med arbetsmiljöfaktorn och arbetssjukdomen. I dag kräver man en hög grad av sannolikhet och vetenskapliga samband. För bevisregeln gällde tidigare att arbetsskada ansågs föreligga om inte betydligt starkare skäl talade emot samband. Nu gäller att den skadliga inverkan anses ha orsakat skadan/sjukdomen om övervägande skäl talar för sådant samband.
Denna skärpning har i första hand haft betydelse för rätten till arbetsskadeersättning vid belastningsskador, något som i största utsträckning drabbat kvinnor. Med skärpningen har man definierat bort kvinnors arbetsskador. Arbetsgivarens incitament till att vidta några sanerande åtgärder har också minskat.
Vänsterpartiet menar att arbetsskadebegreppet och bevisregeln ska återställas till vad som gällde före den 1 januari 1993.
Det finns tusentals elöverkänsliga i Sverige, personer som får allvarliga besvär när de vistas i närheten av elektronisk utrustning. Elöverkänslighet kan inte avfärdas även om vetenskapen ännu inte kartlagt mekanismerna kring elöverkänslighet och dess existens.
Forskningen måste intensifieras men det räcker inte med det. En allt större skara människor tvingas från sina arbetsplatser på grund av elallergi samtidigt som de nekas sjukpenning. I avvaktan på forskningsresultat måste elallergiker ges samma rätt till en anständig försörjning som andra människor med sjukdom. Elallergiker kan inte vistas i elintensiva miljöer och därmed ofta inte på sin arbetsplats. De är heller inte berättigade till sjukpenning även om elöverkänsligheten är diagnostiserad och läkare sjukskrivit patienten. De har hamnat mellan två regelverk.
En rad försäkringskassor godtar inte elöverkänslighet som sjukdom. Inledningsvis kan man få sjukpenning men efter en utredning dras den in om diagnosen är elallergi. Det innebär att personer som inte kan vistas på sin arbetsplats hänvisas till socialbidrag. Sedan lagen om allmän försäkring skärptes finns inte de överlappningar som fanns tidigare. När det saknas medicinskt styrd sjukpenning så avstängs man. Resultatet har blivit att det finns en växande skara av mer eller mindre rättslösa personer i Sverige i dag.
Elöverkänsliga kan inte heller få sin skada bedömd som arbetsskada. Kvinnor drabbas oftare än män av elöverkänslighet. En kvinna i medelåldern med s k diffusa symptom löper dessutom risk att försäkringskassa och läkare misstänkliggör henne. Ofta föreslår man psykologisk terapi eller psykiatrisk undersökning. Någon sjukpenning kan hon inte räkna med och ett annat arbete kan vara mycket svårt att hitta eftersom de flesta arbetsplatser har elektronisk utrustning.
Under perioden våren till augusti 1997 har enbart SIF blivit kontaktade av 30 medlemmar som blivit av med sin sjukpenning. Elöverkänsliga står nu inför dilemmat att de borde övertala sina läkare att inte skriva diagnosen elöverkänslighet på sjukintyget för att inte riskera sjukpenningen, samtidigt är det viktigt utifrån arbetsgivarens ansvar för arbetsmiljön och rehabiliteringsansvaret att sjukintyget visar den rätta diagnosen.
1995 slog Regeringsrätten fast att elöverkänslighet inte ska klassas som arbetsskada men i våras fick en kvinna sina elbesvär godkända som arbetsskada av länsrätten, vilket nu har överklagats. Vänsterpartiet menar att elöverkänslighet ska klassas som arbetsskada.
Det skulle omedelbart öka kraven på arbetsgivarna att hålla arbetsmiljön på en sådan nivå att framtida skador undviks. Det skulle också öka kraven på datortillverkare och tillverkare av annan elektronisk teknik. Det skulle ge människor med svåra skador en ekonomisk och psykologisk trygghet.
Det är viktigt att det sker en fortsatt intensiv forskning inom området. Ska arbetsgivaren ha en reell möjlighet att leva upp till sitt ansvar för arbetsmiljön så krävs också kunskap för att förebygga farliga miljöer. Det innebär t ex att forskningen om lokförares kromosomskador måste återupptas. Forskningen stoppades av ”etiska” skäl. Man menade att forskningen kan påvisa att lokförare har fler kromosomskador än normalt men inte svara på frågan vad det betyder. Detta samtidigt som både en nordisk och italiensk studie presenteras som påvisar sambandet mellan kromosomskador och framtida risk för cancer. Det talar för att höga nivåer av kromosomförändringar bör leda till åtgärder som minskar exponeringen.
Vänsterpartiet menar att forskningen om elöverkänslighet måste breddas och fördjupas. Det krävs en allsidig forskning där tekniker, medicinare av alla slag och problemägare (Föreningen för el- och bildskärmsskadade) samarbetar. Forskningen bör också inriktas mot att dokumentera och utvärdera åtgärder för rehabilitering och symtomlindring som elöverkänsliga och arbetsgivare vidtagit i bostäder respektive arbetsplatser. Fortsatt forskning behövs också för att vetenskapligt fastställa elöverkänslighet.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om obligatorisk anslutning till kvalitetssäkrad företagshälsovård enligt vad i motionen anförts,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett sanktionssystem vid icke fungerande internkontroll,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kunskapsbank om arbetsmiljön,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tydligare skrivning om de regionala skyddsombudens ställning,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om elevskyddsombudens ställning enligt 8 § arbetsmiljöförordningen,
att riksdagen beslutar återställa arbetsskadebegreppet och bevisregeln till vad som gällde före den 1 januari 1993 i enlighet med vad som anförts i motionen,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att klassa elöverkänslighet som arbetsskada,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om forskning om elöverkänslighet.2
|
Johan Lönnroth (v) |
|
|
Hans Andersson (v) |
Lars Bäckström (v) |
|
Owe Hellberg (v) |
Tanja Linderborg (v) |
|
Eva Zetterberg (v) |
Ingrid Burman (v) |
1 Yrkandena 6 och 7 hänvisade till SfU.
2 Yrkande 8 hänvisat till BoU.