Innehåll
1 Massarbetslösheten har bitit sig fast
1.1 Nivån på arbetslösheten
1.2 Ungdomsarbetslösheten
1.3 Sysselsättningspropositionen 1996
1.4 Halvering av arbetslösheten
1.5 Sysselsättningsdebatten december 1996
1.6 Sommarjobb till alla ungdomar?
1.7 Långtidsarbetslösheten
1.8 Nya jobb i privat sektor
1.9 Kommuner och landsting
2 Regeringens budgetförslag för 1998
3 Kristdemokraternas alternativ
3.1 Bättre företagsklimat
3.2 Skatteväxling för gröna jobb
3.3 Regionalpolitisk helhetssyn
3.4 Kristdemokratiska principer för arbetsmarknadspolitiken
3.4.1 Prioritera att få ned långtidsarbetslösheten och arbetslösheten bland unga
3.4.2 Arbetstiden
3.5 Banta AMS och Länsarbetsnämnderna
3.6 Ytterligare medel för tillfälliga personalförstärkningar
3.7 Arbetsmarknadspolitiska åtgärder
3.7.1 Krav på AMS
3.7.2 Utbildningsbidrag
3.7.3 Arbetsmarknadsutbildning
3.7.4 Datortek
3.7.5 Arbetslivsutveckling (ALU)
3.7.6 Starta-eget bidrag
3.7.7 Arbetsplatsintroduktion (API)
3.7.8 Jobbsökaraktiviteter
3.7.9 Individuellt anställningsstöd
3.7.10 Bidrag till utbildning i företag
3.7.11 Kommunernas ansvar för unga arbetslösa
3.7.12 Feriearbeten
3.7.13 Försöksverksamhet med lokal samverkan
3.7.14 Offentliga tillfälliga arbeten (OTA) och Resursarbeten (Kalmarmodellen)
3.7.15 Flyttningsbidrag
3.7.16 Sabbatsår/friår
4 Särskilda åtgärder för arbetshandikappade
5 Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering
6 Forskning och utveckling inom arbetslivsområdet
7 Bidrag till Samhall AB
8 Förenklad och moderniserad arbetsrätt
9 Arbetsmarknadsfrågor inom EU
10 Hemställan
Huvuduppgiften som Socialdemokraterna gick till val på 1994 var som bekant att minska arbetslösheten. I flera anföranden under valrörelsen framhölls att ”jobben, jobben, jobben” var den viktigaste frågan. Flera partiföreträdare talade om att ”pressa ned arbetslösheten tiondel för tiondel”. I valmanifestet och partimotioner under 1994 manifesterades detta i tydliga löften. I regeringsdeklarationerna som hitintills avlevererats under innevarande mandatperiod har nya löften kommit till. I samband med den särskilda sysselsättningspropositionen sommaren 1996 gavs nya utfästelser liksom vid sysselsättningsdebatter som hållits i riksdagen. Resultatet så här lång är att löften och utfästelser svikits på ett flagrant sätt. Det är i ljuset av dessa löftesbrott som budgetförslaget för 1998 ska bedömas. Och det är i ljuset av detta vi konstaterar att regeringen i budgetförslaget räknar med en arbetslöshet på 12,7 procent 1997 och 12,1 procent 1998. Detta är minst sagt ett totalt misslyckande för regeringens politik vad avser att bekämpa arbetslösheten.
En Socialdemokratisk regering kommer att pröva nya grepp för att stimulera företagen till nyanställningar. Vi vill underlätta för företag att expandera och nyanställa. (Valmanifestet 940819)
Den [totala arbetslösheten, vår anmärkning] förväntas ligga kvar på en mycket hög nivå också nästa år, 12 procent av arbetskraften. Den öppna arbetslösheten beräknas kunna reduceras till under 5 procent. (ekonomisk partimotion maj 1994)
Det går att föra en politik som är förenlig med ett stabilt penningvärde och sundare statsfinanser, och som pressar ner den öppna arbetslösheten till under fem procent redan nästa år. (ekonomisk partimotion maj 1994)
Löftesbrottet på denna punkt är monumentalt. Under sommaren 1997 har den öppna arbetslösheten varit dubbelt upp mot vad man lovade, 10 procent. Nu när höstterminen startat är den något lägre, 8,5 procent. I december 1995 – det år arbetslösheten skulle vara 5 procent enligt s-löftena – var den öppna arbetslösheten 7,8 procent enligt SCB. I april 1997 var den 8,3 procent och i augusti alltså 8,5 procent. Vi har således haft en ökande arbetslöshet i stället för minskande. Den totala arbetslösheten räknar regeringen med ska vara nära 13 procent under 1997. Se diagrammet nedan.
Ingenting är viktigare än att minska arbetslösheten bland de unga och att förhindra att de drabbas av långtidsarbetslöshet. Ett samhälle som inte kan erbjuda unga arbete bryts sönder. Vi vill förhindra att ungdomar ska gå arbetslösa mer än 100 dagar. (Valmanifestet 940819)
Vår målsättning är att varje arbetslös under 25 år ska erbjudas jobb eller annan aktiv åtgärd innan han eller hon gått arbetslös i 100 dagar. (ekonomisk partimotion maj 1994)
Också på denna punkt är löftesbrottet stort. Ungdomsarbetslösheten är fortsatt mycket hög. Enligt Arbetsmarknadsstyrelsens veckostatistik vecka 35 i år var 142 097 ungdomar i åldern 18–24 år arbetslösa. Jämfört med läget vid regeringsskiftet 1994 har arbetslösheten för denna kategori ökat.
Regeringen anför fortsatt att ungdomar under 25 år ska erbjudas arbete, utbildningsplats eller annan åtgärd inom 100 dagar. Trots vallöftet hade
16 931 varit arbetslösa i mer än 100 dagar vecka 35, 1997 enligt AMS.
Särskilt bör noteras att de ekonomiska villkoren för ungdomar och andra i API (arbetsplatsintroduktion) och liknande har försämrats högst avsevärt när regeringen drev igenom en sänkning av utbildningsbidragen. Ersättningarna är nu på en nivå som arbetsmarknadsministern själv kallar skandalös. Ett uttryck hon fällde i samband med sommarens diskussion om lönerna för feriearbetande ungdom. Slutsatsen är att ministerns egna betyg på den förda politiken är ”skandalös”.
”Detta är en satsningens proposition. Det är en mobiliseringens proposition.” (Arbetsmarknadsminister Margareta Winberg i riksdagsdebatten 12 juli 1996.)
SCB:s arbetskraftsundersökning (AKU) konstaterade den 11 juli i år 1997 ”att antalet sysselsatta är lägre och arbetslösheten oförändrad jämfört med juni förra året”. Detta är ett tydligt betyg åt den omtalade sysselsättningsproposition som arbetsmarknadsminister Margareta Winberg drev igenom i riksdagen för över ett år sedan.
Flera av de arbetsmarknadspolitiska åtgärder som då angavs skulle få ned arbetslösheten har haft negativ eller ytterst begränsad effekt. 55 plus som enligt arbetsmarknadsministern skulle ge ”ett värdigt slut” har blivit en flopp. Av regeringens beräknade 40 000 sysselsatta har det blivit cirka 6 000. Åtgärden har nu dömts ut av Statskontoret som gjort en utvärdering. Statskontoret rekommenderar regeringen överväga att lägga ned åtgärden.
I regeringsdeklarationen 17 september 1996 utställdes ett nytt löfte om arbetslösheten. ”År 2000 ska den öppna arbetslösheten vara högst 4 procent.” Detta löfte upprepades i årets regeringsförklaring.
I regeringens avstämningar av målet om en halverad arbetslöshet erkänns att man inte kommer att uppnå detta löfte: ”Under dessa förutsättningar (en fungerande lönebildning, lyckad utbildningssatsning och att övriga åtgärder får avsedd effekt) och med en god ekonomisk tillväxt bedöms den öppna arbetslösheten uppgå till 4,5 procent år 2000.” Konjunkturinstitutets prognos från augusti 1997 framhåller att ”Statsmakternas mål att nedbringa den öppna arbetslösheten till 4 procent år 2000 ter sig dock fortfarande avlägset”. Regeringens egna utredare har i rapporten ”Välfärden och samhällsekonomin” som gavs ut sommaren 1997 beskrivit situationen så här: ”Mycket talar enligt vår uppfattning för att problemen med den höga arbetslösheten och den sjunkande andelen sysselsatta i befolkningen slagit rot och blivit mycket svårhanterliga.” Verkligheten pekar fortsatt på hög arbetslöshet och oförmåga att få ned den öppna arbetslösheten.
Regeringens bedömning i budgetpropositionen är att arbetslösheten sjunker till 6,9 procent nästa år... Men nu kan vi se en skördetid komma. Nu står vi inför 1997 då politiken kommer att bära frukt också vad gäller fler arbeten. (Arbetsmarknadsminister Margareta Winberg i sysselsättningsdebatten 12 december 1996)
Som framgår av siffror redovisade ovan och av diagrammet nedan har antalet sysselsatta minskat under 1997. I stället för fler arbeten har det blivit färre. Arbetslösheten är nu totalt 12,5 procent varav den öppna arbetslösheten utgör 8,5 procent. Under hela 1997 har sysselsättningen varit lägre än under 1996 och 1995.
”Alla gymnasieungdomar som vill ha jobb ska få det.” (Utfästelse av arbetsmarknadsminister Margareta Winberg angående sommarjobb 1997, ur eko-intervju.)
Detta löfte uppfylldes inte. Tvärtom var i genomsnitt 2 500 fler gymnasieungdomar arbetslösa sommaren 1997 än 1996. En undersökning som gjordes av SIFO hösten 1996 visar att 112 000 ungdomar gick utan sommarjobb 1996 fast de ville ha ett. Undersökningen pekade också på att det inte finns något ”som tyder på att situationen kommer att bli annorlunda nästa sommar”.
En annan käpphäst under valrörelsen var att antalet långtidsarbetslösa skulle minska. Nu skriver man i budgetpropositionen: ”Under augusti 1997 uppgick andelen långtidsarbetslösa till 38,3 procent av samtliga arbetslösa vilket är 1,7 procentenheter högre än under augusti i fjol.”
De nya jobben ska komma i den privata sektorn. Arbetsmarknadspolitiken får inte ersätta vanliga anställningar, utan dess uppgift är att hjälpa de arbetssökande att förbereda sig för ett nytt jobb, och att söka sig till ett nytt jobb. (ekonomisk partimotion maj 1994)
Även om vi lyckas öka sysselsättningen och skapa fler arbetstillfällen i näringslivet måste vi utgå från att det krävs en mer aktiv arbetsmarknadspolitik som gör att utbudet av arbetskraft ökar och att den öppna arbetslösheten pressas tillbaka. (Göran Persson i riksdagens finansdebatt, 10 juni 1994)
Trots regeringens valrörelseuttalanden om att det är i den privata sektorn nya jobb ska utvecklas, att satsningar ska göras på företagande och att inga åtgärder får ersätta vanliga anställningar, har regeringen i praktiken i stället på många sätt bedrivit en helt motsatt politik. Ett exempel på denna politik är åtgärden om offentliga tillfälliga arbeten för äldre (OTA), det vill säga personer över 55 år. Vidare har man nu beslutat satsa på ”Kalmarmodellen” vilket är ett sätt att låta personer som blivit avskedade i kommunal verksamhet komma tillbaka till lägre lönenivå. Satsningarna riktas mot offentlig verksamhet, men andas samtidigt en märklig inställning till denna. Regeringen verkar bedöma att varje ”äldre” person, oavsett yrke, ska kunna rycka in var som helst inom det offentliga. Tankarna på att upprätta ett särskilt ”arbetslag” på arbetsmarknaden som ska ägna sig åt verksamhet som enligt kommunernas, landstingens och statens synsätt egentligen är obehövlig är heller inte tilltalande. Dessutom kan man med stor sannolikhet förutspå både problem av gränsdragnings- och undanträngningskaraktär. Regeringens politik är fortfarande alltför mycket inriktad på att med konstgjorda medel ordna sysselsättning inom offentlig verksamhet i stället för att skapa förutsättningar för stabila arbeten i den privata sektorn.
Sammantaget har regeringens politik gentemot företagande och privat sektor förhindrat och försvårat nyanställningar. Ökade pålagor, förtida momsinbetalningar, förlängd sjuklöneperiod och en total oförmåga att se till vad som är nödvändigt för att få företag att växa är den politik regeringen står för.
Under valrörelsen 1994 slog Socialdemokraterna fast att verksamheterna i kommuner och landsting skulle värnas. Där var det inte aktuellt med några neddragningar.
Barnomsorg, skola, sjukvård och äldreomsorg ska värnas framför ersättningar och bidrag. Socialdemokraterna slår vakt om den välfärd som kommuner och landsting tillhandahåller. (Valmanifestet 940819)
Det är vansinnigt att nu tvinga ytterligare 20 000 kommunalt anställda att lämna sina jobb på daghem, i skolor, på sjukhus och inom hemtjänsten. De behövs där. (Ingvar Carlsson, partiledardebatt i riksdagen 11 juni 1994.)
Tidningen Kommunaktuellt från den 14 augusti 1997 har en nyhetsrubrik som säger ”Största varslen sedan 1995”. Detta trots de extra miljarder riksdagen nu försett kommuner och landsting med. Orsaken till detta är att regeringen sammantaget fört en politik som drabbat kommuner och landsting mycket hårt innebärande ett inkomstbortfall och en utgiftsökning på minst 16 miljarder kronor under mandatperioden. Uppsägningarna i kommuner och landsting har på grund av detta accelererat. Man räknar med att uppemot
100 000 personer kommer att friställas de närmaste 5 åren. Andelen arbetslösa kvinnor ökar nu också i förhållande till vad som gäller männen. Detta går tvärt emot Socialdemokraternas löfte om att verksamheterna ute i kommunerna skulle värnas. Regeringen har via en överenskommelse med kommun- och landstingsförbunden under våren försökt hindra ytterligare uppsägningar. Kommunernas bristande ekonomiska resurser kommer dock med all sannolikhet göra denna överenskommelse mindre betydelsefull vilket tydligt framgår av redovisningarna från kommuner och landsting.
|
Tabell 1. Indragningar från kommunsektorn 1998 till följd av Socialdemokraternas politik. |
|
|
Effekt för kommunsektorn, miljoner kr. |
|
|
Höjda avdragsgilla egenavgifter med 6 procentenheter (fr. 0,95 % till 6,95 %) |
-15 1281 |
|
Ökade socialbidragskostnader p.g.a. nedskurna statliga välfärdssystem (bl.a. utbildningsbidraget, barnbidraget, bostadsbidraget, föräldrapenningen och bidragsförskottet). |
-1 0002 |
|
SUMMA |
-16 128 |
1 Beräkning utifrån RRV:s prognos för intäkterna 1998 på inkomsttitel 1260 och antagandet om en oförändrad genomsnittlig kommunalskattesats på 31,66%.
2 Detta är en lågt räknad övervältringseffekt i enlighet med de undersökningar som Kommunförbundet har gjort.
Regeringens budgetförslag för 1998 bekräftar att man inte klarar målet med halverad öppen arbetslöshet till sekelskiftet. En del av de förbättringar som kan skönjas är genuint ökad efterfrågan på arbetskraft, men väldigt mycket sker på grund av att regeringen fört över arbetslösa till allehanda utbildningsprogram och åtgärder. Genom kunskapslyftet har 67 500 tidigare arbetslösa personer till och med augusti flyttats ut ur den så kallade arbetskraften. Så har arbetslöshetsstatistiken pressats tillbaka i önskad riktning. Därtill har 9 500 personer över 60 år beviljats så kallad tillfällig avgångsersättning. Den allra viktigaste förklaringen till den så kallade ljusningen på arbetsmarknaden är alltså kreativ bokföring. Så pressar regeringen tillbaka arbetslöshetsstatistiken tiondel för tiondel.
Det här håller inte i längden. Folk vill ha riktiga jobb i fler och växande företag. Men hittills är det färre och färre arbetande som ska bära de allt tyngre skattebördorna för de allt fler som befinner sig i kunskapslyft, förtidspensioner, tillfälliga avgångsvederlag, generationsväxlingar, 55-plus, som kvalitetshöjare, ALU, i arbetsplatsintroduktion eller någon av alla de andra AMS-åtgärderna.
Kommuner och landsting lovas 16 miljarder. Men knappast ett ord om att regeringen Persson med andra handen tagit tillbaka över 16 miljarder från kommuner och landsting under mandatperioden. Men nu vet vi att ingen regering har skurit så mycket i just dessa verksamheter som regeringen Persson. Vi vet att 6 procentenheter höjda egenavgifter – som regeringen genomfört – minskar den kommunala sektorns skatteinkomster med över 15 miljarder. Frågan är hur mycket som blir kvar netto, för kommuner och landsting att använda till sina kärnverksamheter, när staten tagit tillbaka minst 15 miljarder med andra handen? Blir det något alls kvar? Enligt finansplanen ska sysselsättningen inte minst inom vården, omsorgen och skolan minska med 40 000 personer inom kommunsektorn mellan 1996 och 1998. Hur mycket blir egentligen kvar netto till kärnverksamheterna av de 16 miljarderna? Hur många anställda kommer trots löften om motsatsen att få gå ifrån vården, äldreomsorgen, barnomsorgen och skolan?
Grundproblemet – att massarbetslösheten bitit sig fast – orkar regeringen fortfarande inte göra något åt. Om regeringen inte gör total sinnesändring när det gäller företagandets villkor kommer de 100 000-tals deltagarna i kunskapslyftet efter avslutade studier att få fortsätta som arbetslösa.
Företagsklimatet och småföretagen är centrala för de nya jobben. En framgångsrik ekonomisk politik för nya jobb måste inbegripa en sund näringspolitik. Alla är överens om att det är i det privata näringslivet de nya jobben måste skapas. Då krävs också att rimliga förutsättningar läggs fast för att nya företag ska startas och befintliga företag ska kunna växa. Regeringens politik har dock på ett avgörande sätt försämrat företagsklimatet och därmed möjligheterna för tillväxt och nya jobb i inte minst de små och medelstora företagen: förlängt arbetsgivaransvar i sjukförsäkringssystemet, den förtida momsinbetalningen, återinförd dubbelbeskattning på riskvilligt kapital som satsas i företag, minskad flexibilitet i arbetsrätten för småföretagen etc.
I en särskild motion redogör vi kristdemokrater för en näringspolitik och småföretagarpolitik som ger goda förutsättningar för nya jobb. Det gäller såväl skatter och riskkapital som arbetsrätt och bättre innovationsklimat.
Beskattningen bör omfördelas inom ramen för nuvarande skattetryck, från arbetskraft till miljöbelastande utsläpp, ändliga naturresurser och energi. En skattereform med sänkta skatter på arbete, exempelvis arbetsgivaravgifter, och samtidigt höjda skatter på koldioxid, kväveoxid, svaveldioxid, avfall m.m. skulle dels skapa incitament för en miljövänligare produktion och konsumtion, dels främja framväxten av nya arbetstillfällen. Förutom de sänkta arbetskraftskostnaderna innebär en skatteväxling också att arbetstillfällen kopplade till kretsloppssamhället, som t ex återvinningsindustri, ny och småskalig energiproduktion med inhemska och förnybara energikällor kan växa fram.
Vi utgår från att regeringen tar fasta på resultatet från den parlamentariska utredningen om ett mer miljörelaterat skattesystem. Detta är synnerligen viktig ur arbetsmarknadssynpunkt.
Istället för flyttlasspolitik – med nu föreslagna utökade flyttbidrag till nordiska länder – bör statsmakterna anlägga en regionalpolitisk helhetssyn på närings- och arbetsmarknadspolitiken. Denna syn bör också omfatta beslut om åtgärder som drabbar statlig verksamhet. Många av de beslut regeringen tagit under sina två år vid makten har slagit hårt regionalpolitiskt. Aktiva arbetsmarknads- och regionalpolitiska åtgärder som tillförsäkrar de lokala områdena och regionerna möjligheter till fortsatt sysselsättning är nödvändigt om hela Sverige ska leva. Jordbrukspolitiken är i det sammanhanget också synnerligen väsentlig ur arbetsmarknadssynpunkt. Kristdemokraternas syn på regionalpolitiken och jordbrukspolitiken utvecklas i särskilda motioner.
Den ekonomiska politiken ska skapa förutsättningar för ekonomisk utveckling. Detta är den i särklass viktigaste fördelningspolitiska uppgiften. Med fler sysselsatta skapas också resurser för att förstärka budgeten och därmed värna välfärdssystemet så att de som bäst behöver samhällets stöd också får detta.
Arbetet är viktigt för människans möjlighet att utveckla sin identitet. Ett arbete har ett värde i sig. Arbetslöshet är ett allvarligt slöseri med mänskliga resurser och förmågor. Personliga och sociala problem blir ofta följden vid långvarig arbetslöshet. Det är dock viktigt att betona att människans unika värde inte är beroende av om man har ett arbete eller ej.
En förutsättning för full sysselsättning är att det svenska näringslivets konkurrenskraft upprätthålls gentemot omvärlden. En långsiktig och stabil ekonomisk politik i samspel med en aktiv arbetsmarknadspolitik är därför nödvändig för att skapa ett gott samhälle där alla får möjlighet att delta i samhällsbyggandet. Hur många arbetsmarknadspolitiska åtgärder som än sätts in kan och ska de aldrig ersätta de arbetstillfällen som med riktiga förutsättningar kan och måste skapas i framför allt den privata sektorn.
Tillväxtpolitiken är sådan att den påverkas av åtgärder på många politikområden. För att stimulera tillväxten i Sverige måste arbetsmarknadspolitiken reformeras. I dag är just arbetsmarknadsområdet ett av de mest genomreglerade samhällsområdena. Detta måste nu omprövas. Som framgår av budgetpropositionen finns det nu en alltför omfattande flora av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Stela regelsystem kring varje åtgärd har skapat oflexibilitet och rent av rigiditet. Denna detaljreglering måste ersättas med generella enkla system med stor flexibilitet. Regeringen bör genast ta initiativ till en sådan förändring av arbetsmarknadspolitiken.
Arbetsmarknadspolitiken måste också som mycket annat utgå från subsidiaritetsprincipen. Det vill säga att det en lägre nivå klarar av på egen hand ska inte högre nivåer lägga sig i. Arbetsmarknadspolitiken ska vara subsidiär på så sätt att samhällets insatser ska vara stödjande när så krävs, dock utan att skada ordinarie arbetsmarknad. Nu krävs en genomgripande nedflyttning av ansvar och resurser till den lokala nivån. Kommun, arbetsförmedling och försäkringskassa bör gemensamt ansvara för genomförandet av arbetsmarknadspolitiken såväl praktiskt som ekonomiskt. De statliga resurser som nu finns för åtgärder bör flytta med i en sådan decentralisering av verksamheten. Företag, fackföreningar, utbildningsinstitutioner och ideella organisationer bör givetvis involveras i det lokala arbetet mot arbetslösheten.
Regeringens målsättning att halvera den öppna arbetslösheten till år 2000 är vare sig särskilt långtgående eller baserad på rätt variabel. Denna målsättning riskerar att utmynna i en politik som bara flyttar människor från öppen till dold arbetslöshet. Kristdemokraterna anser att målet ska vara att halvera den totala arbetslösheten till år 2000. Ju längre tiden går ju svårare blir det dock att nå detta mål eftersom regeringen inte lägger om politik i en mer företagsbefrämjande riktning.
Antalet långtidsarbetslösa har ökat vilket framgår av budgetpropositionen. Detta är allvarligt då långvarig arbetslöshet ofta leder till personliga och sociala problem. Dessutom riskerar arbetslösheten att permanentas på en hög nivå även vid högkonjunktur om antalet långtidsarbetslösa tillåts stiga.
Det är angeläget att arbetsmarknadspolitiken i kombination med kontantstödet utformas på ett sätt som så långt som möjligt förhindrar ”rundgång” i systemen. Detta får dock inte innebära att tryggheten rycks undan för redan hårt drabbade grupper. Såväl arbetsförmedlingen som den arbetssökande måste ges incitament att ta varje möjlighet till ordinarie arbete.
Åtgärder och utbildning för att förhindra långtidsarbetslöshet måste inriktas mot kompetenshöjning som kan underlätta att få arbete i de branscher som kan antas ha de bästa framtidsutsikterna.
Särskilda projekt där folkrörelserna tillsammans med arbetsförmedlingar och kommuner aktivt arbetar mot den passivisering och modlöshet som lätt blir följden vid framför allt långtidsarbetslöshet bör stöttas. Den arbetslöses sociala situation måste uppmärksammas på ett betydligt mer aktivt sätt av ansvariga myndigheter. Informationsinsatser med riktad information till alla som lyfter någon form av arbetslöshetsersättning är ett förslag. Annonsering via SVT:s Anslagstavlan ett annat. Allt i syfte att bryta isolering och skamkänslor som dessvärre många arbetslösa drabbas av. En särskild delegation för att arbeta fram förslag som kan stärka den arbetslöse i dennes sociala situation bör tillsättas av regeringen.
Arbetsmarknadens parter bör eftersträva ökad flexibilitet vad gäller lönesättning för ungdom. En lägre ingångslön kan vara ett verksamt sätt att få fler unga i arbete. Löses inte detta avtalsvägen bör lagstiftning övervägas.
Ett lärlingssystem med tre- eller fyraårig utbildning/lärlingstid i dualsystem enligt exempelvis den tyska modellen (tre dagar praktik och två dagar teori varje vecka med rimlig ersättning, stigande med tiden) bör utvecklas. Att utveckla praktiksystemet ytterligare och få till stånd lärlingsutbildning ute i företagen är ett sätt att garantera ungdomar arbetsmöjligheter och framtida anställning.
Mer tid för barnen, familjen och det sociala livet är önskemål hos av många människor. Vi har olika behov under olika tider av livet. Exempelvis finns oftast önskemål om kortare arbetstid från småbarnsföräldrar. Under andra perioder av livet kan det finnas rakt motsatta önskemål. Gemensamt för båda grupperna är behovet av ökad flexibilitet och nya arbetstidsmönster.
Arbetstiden påverkar oss på många olika sätt. Det handlar om vilka tider man ska arbeta för att verksamheten på arbetsplatsen ska kunna bli lönsam och effektiv. Men också de önskemål som finns för det sociala livet efter arbetstidens slut. Arbete från 8 till 5, måndag till fredag, är knappast den norm som efterfrågas längre, varken från arbetsgivare eller arbetstagare. I stället finns det stor anledning att pröva nya arbetstidsmönster.
Fler och fler företag arbetar numera med tillverkning enligt just-in-timemetoder, det vill säga de måste snabbt kunna ställa om produktionen för att möta uppkomna behov. Att hålla stora lager medför betydande kapitalkostnader. Det är i dag få företag som klarar den bördan med bibehållen lönsamhet. Att klara snabb omställning allt efter inkomna order är i dag ett krav för att företagen ska klara lönsamheten och därmed kunna behålla sina anställda. En arbetstidslagstiftning som möjliggör ökad flexibilitet tillsammans med rimliga förutsättningar för företagande är en nödvändighet för Sverige om vi ska klara jobben och välfärden.
Att kunna påverka arbetstiden har stor betydelse även för arbetstagaren. Framtidens arbetsmarknad innebär att allt fler får möjlighet att distansarbeta. Undersökningar har visat att ökat utrymme för självvalda arbetstider ger en positiv inverkan på arbetsmiljön.
Man kan också överväga att införa rätt för två arbetstagare med samma kompetens och arbetsuppgifter att dela på ett heltidsjobb och fördela arbetstiden sig emellan, så kallad job-sharing.
Att balansera den enskildes önskemål om arbetstidens förläggning med verksamhetens behov och kravet på en god arbetsmiljö, blir den kommande arbetstidslagstiftningens huvuduppgift. En balansakt som bara kan klaras med stor öppenhet för nya arbetstidsmönster. I avvaktan på den proposition om arbetstider som regeringen aviserat lägger vi nu inga yrkanden i de principiella frågorna om flexiblare arbetstid.
Idag tror många att en allmän arbetstidsförkortning är ett sätt att få fram fler jobb. Det är dock inte belagt att det skulle bli resultatet. Det är önskvärt med fler projekt och försök med förkortad arbetstid och arbetsdelning. Detta har i viss mån kommit igång via ”Försöksverksamhet med sysselsättningsskapande åtgärder och Särskilda medel”.
Vi förordar att AMS som central myndighet får mer av stabskaraktär med möjlighet till ytterligare rationalisering. En ytterligare inbesparing på 10 miljoner skulle då vara möjlig under 1998. Vad gäller mellannivån länsarbetsnämnderna bör de antingen regionaliseras eller samordnas med länsstyrelsernas verksamhet vilket skulle möjliggöra en besparing med ytterligare 90 miljoner. Detta tydliggör att det är fältarbetet på arbetsförmedlingarna som skall prioriteras, något som regeringen nu också betonar. Sammantaget reduceras anslaget för AMV med 100 miljoner kronor.
Vi anser det riktigt med ett tillfälligt extra tillskott för arbetsförmedlingsverksamhet. Vi är däremot inte säkra på att det är den traditionella metoden som ska användas. På senare tid har flera privata jobbcenter etablerats med lyckade resultat. AMV skulle kunna använda en del av de extra resurstillskotten för att stimulera egenföretagarverksamhet inom denna sektor. Detta för att avlasta den statliga arbetsförmedlingen men också för att genom ökad ”konkurrens” kunna få såväl kvalitets- som effektivitetsförbättringar.
Inte heller detta år redovisar regeringen hur kostnadseffektiva de olika arbetsmarknadspolitiska åtgärderna är. Det är en brist att man ännu inte kan se på kostnadseffektiviteten för varje åtgärd i förhållande till vilka fasta arbeten de ger efter en åtgärdsperiod.
De tillväxtförslag som vi i andra motioner föreslår kommer att leda till ett mindre tryck på behov av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Sammantaget kommer de kristdemokratiska förslagen att leda till en kraftig sysselsättningsökning och därmed kan anslaget till arbetsmarknadspolitiska åtgärder minska. Vårt budgetförslag innebär bl a en satsning på sänkt skatt inom tjänstesektorn och en förstärkning av kommunernas och landstingens ekonomiska resurser som kommer att ge effekter på sysselsättning inom vården, omsorgen och skolan. Till de statiska beräkningarna kan läggas att de som kommer i reguljärt arbete kommer att generera ytterligare nya arbetstillfällen och skatteinkomster till stat och kommun vilket i sin tur ger effekter i form av sysselsättning etc.
Kostnadsutfallet för det samlade anslaget för 1997 verkar nu bli i den storleksordning vi kristdemokrater föreslog vid förra årets budgetbehandling. Vi kan nu gå vidare och anser att om våra tillväxtförslag genomförs innebär det minskat behov av arbetsmarknadspolitiska åtgärder vilket vid en försiktig beräkning innebär en besparing på 2 400 miljoner kr.
Pikant i sammanhanget är budgetpropositionens skrivningar om ett anslagssparande på 1 300 miljoner innevarande budgetår som nu föreslås användas till IT-utbildning. Trots denna indragning poängteras i propositionen att AMV ska uppnå det uppsatta målet sysselsatta. Man kan fråga sig hur regeringen räknar när man sätter upp sina mål för hur många som ska vara i åtgärder och anslår medel till detta om det inte är några problem att sedan dra in över 1 miljard av anslaget.
En mer flexibel och lokal arbetsmarknadspolitik gör det inte möjligt att exakt bestämma hur många människor som ska finnas i åtgärder. Redovisningen av utfall i förhållande till budgetplanering visar också denna svårighet. För att mjuka upp detta synsätt bör istället ett intervall tillskapas och ett utvärderingssystem som också ser på kvaliteten i åtgärderna. Riksrevisionsverket (RRV) har nu också betonat kvalitetsaspekterna, något som regeringen säger sig vilja följa. Det vill säga; man bör ha en helhetssyn där man ser resultat mer i form av reguljära arbeten efter en åtgärd. Detta måste vara ett mer kostnadseffektivt sätt att se på arbetsmarknadspolitiken. Med ett genomförande av våra föreslagna tillväxt- och företagsfrämjande åtgärder kan intervallet vad gäller arbetsmarknadspolitiska åtgärder för budgetåret 1998 ligga mellan 160 000 och 180 000 åtgärdsplatser.
Vi kristdemokrater motsatte oss regeringens förslag till försämringar av utbildningsbidraget för dem som saknar KAS eller a-kassa. Denna grupp bör ges möjlighet att utnyttja en lånedel för att komma upp i samma nivå som tidigare och för att få med andra studerandegrupper likvärdiga villkor. Vi avsätter i konsekvens med detta inom ramen 300 miljoner kr.
Vi kristdemokrater har hävdat att arbetsmarknadsutbildningen bör knytas närmare och på sikt bli en del av det reguljära utbildningsväsendet. Detta verkar nu också vara rörelseriktningen. Det reguljära utbildningsväsendet får på det sättet en naturlig inriktning mot arbetsmarknaden som i dag i långa stycken saknas. Arbetsmarknadsutbildningens roll bör vara att underlätta strukturomvandlingar i samhället, inte att ersätta det ordinarie utbildningssystemet. Det är dock oroväckande att regeringen nu signalerar att utvecklingen mot mer reguljär utbildning ska brytas. Vi motsätter oss denna uppbromsning.
Kvaliteten och effektiviteten i datortekverksamheten har ifrågasatts på många håll. Statskontoret bör på motsvarande sätt som för OTA genomföra en studie av datortekverksamheten för att vi därmed ska få ett säkrare underlag för en bedömning om den fortsatta verksamheten för datorteken.
ALU kritiserades tidigare av Socialdemokraterna. Nu ökar omfattningen av ALU. Det är väsentligt med tydligare avgränsningar av dessa arbetstillfällen så de inte tränger ut ordinarie arbetskraft.
Det finns anledning att understryka vad Riksdagens revisorer sagt om risken för att starta-eget bidrag kan bidra till att tränga undan ordinarie arbetstillfällen. När myndigheterna beslutar om dessa bidrag måste det stå helt klart att det inte handlar om snedvridande konkurrens.
Efter att regeringen avskaffade den ungdomspraktik som fyrklöverregeringen införde har man aldrig kommit upp i samma kvalitet och omfattning som då vad gäller insatser för arbetslösa ungdomar. Regeringen föreslår nu också att finansieringsbidraget för arbetsgivarna ska öka – något som kommer att motverka att fler praktikplatser kommer till. Vi avvisar regeringens förslag i denna del vilket vi beräknar kan minska intäkterna med 100 miljoner kr.
Liksom vad gäller datorteken bör Statskontoret få i uppdrag att se över om denna typ av aktivitet har kvalitet och bedrivs effektivt.
Regeringens förslag att slå ihop vissa åtgärder och kalla det Individuellt anställningsstöd kan synas vara en förenkling. Efter Generellt och Riktat anställningsstöd kommer nu det Individuella. Liksom för andra åtgärder finns risk för undanträngningseffekter.
Detta bidrag föreslås nu behållas också efter 1997. Detta möjliggör exempelvis satsningar av den typ vi förordat som alternativ till OTA och resursarbeten, nämligen kompetensutveckling av personal som annars skulle bli uppsagd.
Regeringen föreslår nu en s k utvecklingsgaranti för att unga arbetslösa ska sysselsättas. Bättre vore att satsa på lärlingsutbildning och flexiblare lönesättning och ny arbetsrättslagstiftning – det skulle direkt ge ungdomar mängder av ordinarie arbetstillfällen.
Det finns en rad oklarheter i liggande förslag beträffande ansvarsfördelning och ekonomisk fördelning mellan staten och kommunerna. Vidare kommer det att uppstå märkliga situationer när vissa ungdomar får en ersättning på 1 967 kr/månad, vilket är den statliga nivån och andra får ett kommunalt bidrag som motsvarar socialbidragsnivån. Förslaget kommer på denna punkt inte att påverka kommunernas socialbidragskostnader i positiv mening. Därför måste det skattefria bidraget för dem som står utanför arbetslöshetsförsäkringen höjas i nivå med vad vi ansett vara rimligt för utbildningsbidraget. Vi anvisar ytterligare 90 miljoner kr för denna förändring.
Vi kan också konstatera att det statliga bidraget till kommunerna för utvecklingsaktiviteter är för lågt tilltaget om man förväntar sig kvalitet på insatsen. Detta är en anledning till att ifrågasätta om det blir någon större anslutning till detta kommunala ungdomsprogram.
Om denna ordning trots de brister som finns skall genomföras, måste föreliggande oklarheter få tydliga svar och inte minst måste kostnadsfördelningen stat–kommun klargöras så att staten inte på nytt övervältrar kostnader på kommunerna utan att dessa kompenseras i enlighet med finansieringsprincipen. Regeringen bör återkomma till riksdagen med dessa klargöranden.
I sin desperation över att så kapitalt ha misslyckats med att uppfylla löftet om feriejobb åt alla gymnasieungdomar föreslår nu regeringen att 100 miljoner ska ges till kommuner som kan ”stimulera näringslivet” att ordna fler feriearbeten. Detta nya inslag av köp av arbetstillfällen passerar definitivt gränsen för anständighet när det gäller åtgärdsförslag. Detta måste anses direkt kunna strida mot konkurrensreglerna och kommer att ge tydliga undanträngningseffekter. Vi avvisar därför dessa extra pengar avsedda för detta ändamål.
Våra farhågor om att det begränsade försök med lokal samverkan som regeringen genomfört skulle bli en halvmesyr har dessvärre besannats. Nu måste istället regeringen ta steget fullt ut och föra ned beslut, ansvar och resurser till lokal nivå i enlighet med vad tidigare anförts i denna motion.
Som vi beskrev redan då regeringen införde OTA saknar denna åtgärd relevans. Av de förväntade 40 000 platserna har det blivit en tiondel. Nu har också statskontoret i sin utvärdering av denna verksamhet rekommenderat regeringen att överväga att avveckla denna åtgärd. Något vi yrkar på.
Liksom vad gäller OTA anser vi att s k resursarbeten bör mönstras ut ur den arbetsmarknadspolitiska arsenalen. Här handlar det om att skapa ett sorts B-lag inom offentlig sektor, tidigare anställda som får komma tillbaka, men med lägre lön.
Vi är väl bekanta med den arbetsmarknadspolitiska situation som gör det svårt för många att få fäste på arbetsmarknaden, detta gäller inte minst de människor som har en gammal utbildning och som förlorat sitt jobb efter lång yrkesverksamhet. Vår politik tar sikte på att skapa tillväxt genom nya och växande företag. Det är genom en offensiv näringspolitik som bl. a. inbegriper skatte-, arbetsmarknads- och finanspolitiken som förutsättningar för nya jobb på den reguljära arbetsmarknaden kan skapas. Regeringens politik är fortfarande alltför mycket inriktad på att med konstgjorda medel ordna sysselsättning istället för stabila arbeten. Tankarna på att upprätta ett särskilt ”arbetslag” på arbetsmarknaden som ska ägna sig åt verksamhet som enligt kommunernas, landstingens och statens synsätt egentligen är obehövlig är inte tilltalande. Gränsdragningsproblematiken vid tillskapandet av dessa sysselsättningstillfällen är oändligt svår. Undanträngningseffekterna vad gäller ordinarie personal kan komma att bli stora. Dessutom andas förslaget en märklig inställning till den offentliga verksamheten såtillvida att man bedömer att varje äldre person, oavsett yrkesbakgrund, ska kunna rycka in var som helst inom det offentliga.
Bättre är då att som vi kristdemokrater föreslagit säkerställa resurser för kommuner och landsting så att man kan upprätthålla en god personalbemanning inom prioriterade områden som vård och omsorg och förhindra öppen arbetslöshet för de 30 000 personer som regeringen tidigare räknat med ska friställas i kommuner och landsting under 1997 och 1998. Att förhindra uppsägningar inom dessa sektorer med särskilda utbildnings- och kompetenshöjande insatser är också ett redskap som bör finnas med i den arbetsmarknadspolitiska arsenalen. Länsarbetsnämnderna ska tillåtas skriva avtal med kommuner och landsting om utbildning/kompetensutveckling när alternativet är öppen arbetslöshet. Vi står fast vid att offentliga tillfälliga arbeten för äldre och resursarbeten inte skall finnas med som arbetsmarknadspolitiska åtgärder. De riskerar snarast att förvärra arbetslöshetssituationen genom att de kan bidra till uppsägningar i kommuner och landsting.
I konsekvens med våra tidigare yrkanden vidhåller vi att flyttningsbidraget ska avskaffas vilket vi beräknar innebär en besparing på 200 miljoner kronor för 1998. Vidare anser vi att riksdagen ska uttala att regeringen inte ska införa ett utvidgat flyttningsbidrag som berör Norden. Ett förslag som regeringen nu bereder.
Ur arbetsmarknadsmedel bör resurser kunna tas för att bekosta ett s k sabbatsår – eller som regeringsföreträdare kallar det, friår – för personer mellan 45–55 år. Detta skulle ge möjlighet för många att komma in på en ny yrkesmässig bana samtidigt som vikariatsmöjligheten skulle minska arbetslösheten. Om detta ska komma ifråga måste företaget som beviljar ett sabbatsår tillsätta en vikarie som är arbetslös. Ett sabbatsår kan också bekostas av den enskilde individen genom förtida pensionsuttag.
Det är nödvändigt att tillförsäkra de arbetshandikappade möjligheten till fortsatt aktivt arbetsliv. De förändringar som regeringen genomfört för lönebidragsanställda har försämrat situationen varför en omprövning nu är nödvändig. I förordningen för lönebidragsanställda bör på nytt införas en paragraf som innebär att om risk för uppsägning föreligger ska en sänkning av lönebidrag ej genomföras. Rätten till en ersättning på 90 % vid anställning i ideella organisationer skall gälla såväl vid nyanställningar som för dem som innehade anställning mellan 1 juli 1995 och 1 juli 1997. Arbetsmarknadsdepartementets tolkningar av de beslut riksdagen tog med anledning av regeringens försök att sänka ersättningsnivån för denna senare grupp har varit synnerligen olyckliga och skapat stor osäkerhet och oklarhet när de ska genomföras i praktiken. Det bästa är nu därför att ha en generös tolkning i de fall där tvister råder och uppsägningshot föreligger p g a genomförd sänkning av lönebidraget. Ytterligare 20 miljoner kronor avsätts för detta.
Den särskilda IT-satsning regeringen nu föreslår måste också bli tillgänglig för handikappade. Det innebär att man skall tillse att nödvändiga hjälpmedel för att funktionshindrade ska kunna delta i IT-satsningen inberäknas i kostnaderna för denna satsning.
Det nya arbetsmarknadspolitiska institutet direkt underställt Arbetsmarknadsdepartementet kräver redan i detta budgetförslag ökade anslag. Vår uppfattning kvarstår sedan tidigare att det är bättre att man lägger ut utvärderings- och forskningsuppdrag på fristående organisationer, myndigheter och universitet vilket det finns medel avsatta för. Därför föreslås att det arbetsmarknadspolitiska institutet avskaffas vilket innebär en besparing på 10 miljoner kronor. Därmed räknas med vissa avvecklingskostnader.
Vårt budgetförslag förra året med en minskning av anslaget med 60 miljoner kronor stämmer väl överens med att man nu sparat bort 70 miljoner. Det finns därför ingen anledning att frångå möjligheten till besparingar också under 1998 varför anslaget reduceras med 60 miljoner kronor. Vi vill också poängtera vikten av att forskningen inom arbetslivsområdet verkligen kommer dem som berörs till del. Implementeringen av forskningsresultat måste prioriteras.
Riksdagen biföll vid förra årets budgetbehandling ett kristdemokratiskt förslag om ett tillskott till Samhall på 100 miljoner kronor i förhållande till regeringens förslag. Inför årets budgetbehandling kan vi konstatera att Samhall AB inte föreslås få kompensation för löneutvecklingen, något som försvårar möjligheten att upprätthålla anställningar i den omfattning som önskas. Mot bakgrund av de tidigare genomförda besparingarna på Samhall AB kan inte detta anses vara rimligt eftersom det går ut över de arbetshandikappade. Anslaget bör därför skrivas upp med ytterligare 100 miljoner för att säkerställa de anställningar som nu finns.
I övrigt vad gäller Samhall avvaktar vi regeringens proposition på området, en proposition som vi förutsätter kommer efter det att utredningen Samhall – en arbetsmarknadspolitisk åtgärd, nu presenterats och varit föremål för remissbehandling. Särskilt bör beaktas de samhällsekonomiska och mänskliga vinster som det innebär att arbetshandikappade kan flyttas från arbetslöshet till verksamhet inom Samhall.
I takt med att arbetsmarknaden och behoven förändrats har det för allt fler blivit allt mer uppenbart att det är hög tid för en moderniserad, mer flexibel arbetsrätt. Det blir alltmer uppenbart att dagens arbetsrätt är en lagstiftning för dem som har jobb medan förlorarna är de som ännu inte finns inne på arbetsmarknaden.
Under fyrpartiregeringen genomfördes en rad förändringar av arbetsrätten i syfte att underlätta för en mer flexibel arbetsmarknad och till de förhållanden under vilka de mindre företagen lever. Dessa förändringar upphävdes av den socialdemokratiska regeringen efter maktskiftet 1994. Senare återställde regeringen delvis återställaren. Dock på ett otillräckligt sätt.
Kristdemokraterna anser att arbetsrätten bör göras mer flexibel och bättre anpassad till de mindre företagens situation. Det handlar om rätten att undanta två personer från turordningsreglerna vid uppsägning, att fackets vetorätt vid entreprenader avskaffas och att förbud mot blockad av enmansbolag införes. Möjligheten till provanställning förlängs till tolv månader. Vidare vill vi ändra återanställningsrätten så att den minskas till sex månader för viss arbetskraft, till exempel för personer under 55 år, och att visstidsanställning vid arbetsanhopning tillåts upp till två år.
Inom EU diskuteras arbetsmarknadspolitiken och arbetslösheten med ökad kraft. Det står helt klart att gemensamma initiativ är nödvändiga för att förhindra den utslagning som den höga arbetslösheten innebär. Ökad flexibilitet inom arbetsmarknadsområdet (exempelvis arbetsrätten), lägre löneskatter samt satsning på tjänstesektorn är några huvudpunkter i de gemensamma program som upprättats inom EU:s ram.
På dessa punkter har den svenska regeringen haft svårt att ta till sig de förslag som man enats om. Riksdagen bör därför av regeringen begära ett handlingsprogram för att omsätta de gemensamma ståndpunkter som EU-länderna enats om vad gäller arbetslöshetsbekämpning.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om målet att halvera den totala arbetslösheten till år 2000,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förändring av arbetsmarknadspolitiken till enkla generella system med ökad flexibilitet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att föra ned arbetsmarknadspolitiken på den lokala nivån avseende såväl praktisk hantering som resurser,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om insatser för att stärka den enskilde arbetslöse i dennes sociala situation,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lärlingssystem,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ungdomslöner,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hur de extra resurserna till tillfälliga personalförstärkningar för arbetsförmedlingsverksamhet skall användas,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ange nivån på antalet personer i arbetsmarknadsåtgärder i intervall i stället för i fixa tal,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en kostnadseffektiv syn på arbetsmarknadsåtgärderna i form av uppföljning av hur många som får reguljärt arbete efter en åtgärd,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nivån på utbildningsbidraget för dem som saknar arbetslöshetsförsäkring,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om arbetsmarknadsutbildning,
att riksdagen avslår regeringens förslag om ökat finansieringsbidrag för arbetsgivare som anordnar arbetsplatsintroduktion (API),
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvärdering av datortek,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvärdering av jobbsökaraktiviteter,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förslaget om kommuners ansvar för unga arbetslösa,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nivån på det s.k. skattefria bidraget till ungdomar utan arbetslöshetsförsäkring,
att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts om det skattefria bidraget till ungdomar utan arbetslöshetsförsäkring beslutar om följdändring i 9 § i lagen om kommuners ansvar för ungdomar mellan 20 och 24 år,
att riksdagen avslår regeringens förslag om bidrag till kommuner för feriearbeten,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om flyttningsbidrag,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om flyttningsbidrag inom Norden,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sabbatsår/friår,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avveckling av offentliga tillfälliga arbeten (OTA),
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avveckling av resursarbeten,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utbildning/kompetensutveckling för personal inom kommunernas och landstingens vård- och omsorgsverksamhet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det vid en omförhandling av nivån på lönebidrag föreligger risk för uppsägning skall en sänkning av lönebidrag inte genomföras,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nivån på lönebidrag i ideella organisationer,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den extra IT-satsningen skall göras tillgänglig för funktionshindrade,
att riksdagen beslutar avskaffa Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bidrag och uppdrag inom arbetslivsområdet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Samhall AB,
att riksdagen hos regeringen begär förslag om en moderniserad arbetsrätt i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett handlingsprogram för att genomföra de program mot arbetslösheten som EU-länderna gemensamt kommit fram till,
att riksdagen med följande ändringar i förhållande till regeringens förslag anvisar anslagen under utgiftsområde 14 Arbetsmarknad och arbetsliv enligt följande uppställning:
|
Anslag |
Regeringens förslag |
Anslagsförändring |
|
|
A 1 |
Arbetsmarknadsverkets förv.kostnader |
4 118 585 |
- 100 000 |
|
A 2 |
Arbetsmarknadspolitiska åtgärder |
21 043 793 |
- 2 210 000 |
|
A 3 |
Särskilda åtgärder för arbetshandikappade |
6 596 798 |
+ 20 000 |
|
A 6 |
Institutet för arb.markn.politisk utvärdering |
11 274 |
- 10 000 |
|
B 3 |
Bidrag och uppdrag inom arbetslivsområdet |
261 485 |
- 60 000 |
|
B 6 |
Bidrag till Samhall AB |
4 356 419 |
+ 100 000 |
|
Totalt |
- 2 260 000 |
|
Alf Svensson (kd) |
|
|
Inger Davidson (kd) |
Rose-Marie Frebran (kd) |
|
Göran Hägglund (kd) |
Mats Odell (kd) |
|
Chatrine Pålsson (kd) |