1 Rätt att arbeta – tid att leva
2 Arbetstidens utveckling
3 Jämställdhetseffekter
4 Deltidsarbete
5 Jämställdhet
6 Demokrati och delaktighet
7 Miljö och hälsa
8 Sysselsättning
8.1 Forskning om sysselsättningseffekter
8.2 Internationella erfarenheter
8.3 Försök med arbetstidsförkortningar i Sverige
8.4 Påverkande faktorer
8.4.1 Effektivitet
8.4.2 Tillväxt
8.4.3 Skatteintäkter
8.5 Ökad sysselsättning kräver ett helhetsgrepp
9 Produktivitet
9.1 Flexibilitet och driftstider
9.2 Effektivitet och driftstider
10 Fasta kostnader
11 Flaskhalsar
12 Lagstiftning eller avtal
12.1 Fackens olika agerande
12.2 Avtal är en omväg
13 Arbetstidens förläggning
13.1 Verksamhetens krav och individens behov
13.2 Arbetstidslagen
13.3 Dagens debatt om flexibla arbetstider
13.4 Övertidsuttag
13.5 Kortare arbetstid och inflytande över förläggningen
14 Arbetsgivaravgifter
14.1 Några aktuella politiska förslag
14.2 Michel Rocards förslag
15 Riktlinjer för en arbetstidsförkortning
15.1 Progressiva arbetsgivaravgifter
15.2 Differentierade arbetsgivaravgifter
15.3 Kostnader
15.4 Bibehållen lön
15.5 Utvidgad försöksverksamhet
16 Hemställan
En arbetstidsförkortning är en nödvändig välfärdsreform som handlar om livskvalité, jämställdhet, hälsa och rätten till arbete. Det är också en nödvändig reform för att kunna minska arbetslösheten. Det handlar om att fördela det betalda och det obetalda arbetet mellan könen och mellan människor i och utanför arbetsmarknaden.
Arbetarrörelsen har drivit frågor om arbetstidsförkortning sedan industrialismens barndom. I England inleddes en reglering av arbetsdagens längd tidigt och 1848 infördes 10 timmars arbetsdag. I Sverige ledde kampen för 8-timmarsdagen slutligen till lagstiftning 1920. Efter gradvis reducering av arbetstiden lagstiftades 40-timmarsveckan i början av 1970-talet. Denna arbetstidsförkortning genomfördes med bibehållen lön.
Kortare arbetstid och ökad produktivitet har erfarenhetsmässigt låtit sig väl förenas. Om man studerar effekterna från de största arbetstidsförkortningarna under modern tid 1919 (åttatimmarsdagen), 1938 (två veckors semester) och 1957–73 (etappvis arbetstidsförkortning från 48- till 40-timmarsvecka), så framgår detta tydligt. Reformerna satte fart på den ekonomiska tillväxten. Under hela 1990-talet har beslut om sänkning av pensionsåldern, införandet av femdagarsveckan, förlängd semester, föräldra- och studieledighet i hög grad minskat arbetstiden och samtidigt har produktiviteten hela tiden ökat. Under senare år har det skett en förlängning av arbetstiden, dels i form av ett utökat övertidsuttag, dels i form av en längre årsarbetstid och längre arbetstid för heltidsanställda (40,7 timmar i veckan). Trots en massarbetslöshet har arbetsmängden per sysselsatt ökat.
Många fackförbund har i sina kollektivavtal genomfört olika sänkningar av arbetstidsnormen för t.ex. skiftarbetare, nattarbetare och vissa yrkesgrupper, men efter 1970-talet har inga generella arbetstidsförkortningar genomförts.
Heltidsnormen för arbetsdagen, 8 timmar, infördes på 1920-talet och 40-timmarsveckan 1970. Normen med 8-timmarsdag sattes i en tid då förvärvsmönstret var att en i hushållet arbetade, oftast mannen, medan kvinnan fanns hemma och ”servade” arbetskraften. I dag förvärvsarbetar kvinnor i lika stor utsträckning som männen, men trots denna drastiska förändring av förvärvsmönstret så kvarstår den manliga normen för heltidsarbete, dvs. 8-timmarsdag och 40-timmarsvecka.
Resultatet har blivit att kvinnor i stor utsträckning arbetar deltid. De bekostar alltså själva sin egen arbetstidsförkortning, frivilligt eller ofrivilligt. Frivilligt i den meningen att två i en familj har svårt att arbeta heltid och samtidigt hinna med ansvar för hem och barn varför en, oftast kvinnan, ”väljer” deltid och deltidsinkomst. Ofrivilligt i den meningen att stora delar av den kvinnligt dominerade arbetsmarknaden (delar av offentlig sektor, handel, hotell och restaurang m.fl.) enbart erbjuder deltidstjänster och deltidslöner, ofta med motivering att arbetet inte går att organisera efter den arbetstidsnorm som satts i industrin med heltidstjänster och 8 timmars arbetsdag.
I dag arbetar män 41 timmar i veckan med lönearbete och 20 timmar i veckan med oavlönat arbete, medan kvinnor arbetar 27 timmar i veckan med lönearbete och 33 timmar i veckan med oavlönat arbete (SOU 1996:45 bilaga 10). Båda könen arbetar alltså i stort sett lika mycket, men den betalda arbetstiden, liksom tiden för oavlönat arbete, är inte jämlikt fördelad mellan könen. En sänkning av normen för heltidsarbete, rätt genomförd, kan medverka till en jämnare fördelning av det betalda arbetet mellan könen och dessutom bidra till en jämnare fördelning av inkomsterna mellan könen. Skall vi komma till rätta med det växande lönegapet mellan könen måste vi också angripa arbetstidsgapet mellan könen.
Vänsterpartiet föreslår att JämO ges i uppgift att – i arbetet med löneskillnader mellan kvinnor och män – även utreda en förkortad arbetsdags effekter på löneskillnaderna mellan kvinnor och män.
Vid en lagstadgad arbetstidsförkortning räknas deltidsanställningar upp i förhållande till den nya heltidsnormen. Därmed minskas arbetstidsgapet mellan könen. Metallindustriarbetarförbundet har i sina avtal om förkortad arbetstid i stället räknat ner deltiderna i samma utsträckning som heltiderna. En sådan arbetstidsförkortning innebär att jämställdhetseffekterna uteblir och att redan undersysselsatta (ofta kvinnor) förblir undersysselsatta i samma utsträckning som tidigare.
Kiruna kommun, som genomförde 6 timmars arbetsdag för anställda inom hemtjänsten redan 1990, räknade upp deltidstjänsterna så att de som före arbetstidsförkortningen arbetade 75 %, dvs. 6 timmar om dagen (144 personer), arbetade 100 % och 6 timmar efter arbetstidsförkortningen. De som arbetade 50 %, dvs. 4 timmar, före arbetstidsförkortningen erbjöds utökad arbetstid till 6 timmar med 100 % tjänstgöringsgrad, vilket 44 av 45 anställda tackade ja till. Utöver en rad andra positiva effekter, som ökade inkomster och minskad sjukfrånvaro, minskade deltidsarbetslösheten. Denna sysselsättningseffekt påverkar främst kvinnors arbetslöshet.
Kvinnors förvärvsmönster har aldrig stämt med den manliga arbetstidsnormen på arbetsmarknaden. Den arbetstidsnormen innebär heltidsanställning hela livet och den utgör också grunden för olika socialförsäkringssystem. Socialförsäkringssystemen är konstruerade så att man skall arbeta heltid, kontinuerligt. Men kvinnor arbetar ofta deltid, gör återkommande avbrott i arbetslivet för barnafödande, vård av barn m.m. Det innebär att löneskillnader mellan kvinnor och män fortplantas och reproduceras i socialförsäkringarna. Det nya pensionssystemet innebär dessutom att dessa skillnader kommer att förstärkas.
Vi menar att det blir svårt att uppnå jämställdhet så länge som det manliga sättet att förlägga lönearbetstiden utgör normen på arbetsmarknaden och i hushållen. En majoritet av männen lönearbetar heltid, hela veckan, hela året och hela sitt yrkesverksamma liv, medan de ägnar relativt litet tid till hemarbete. Denna norm gör det svårt för kvinnor att konkurrera på lika villkor med männen på arbetsmarknaden. För att kvinnor och män skall kunna uppnå jämställda villkor, i hemmet, på arbetsmarknaden och i arbetslivet, måste arbetstidsnormen förändras.
Kortare arbetstid för heltidsarbetande skulle minska framför allt mäns lönearbetstid och därmed skapa förutsättningar för att de skall kunna delta mer aktivt i ansvaret för hushållet och utveckla nära relationer till sina barn. Kortare arbetstid skulle också öka kvinnornas möjligheter att arbeta heltid och kunna försörja sig på sin lön. Det skulle stärka kvinnornas ekonomiska oberoende och minska kvinnors beroende av transfereringar, som bostads- och socialbidrag.
Dessutom medför en arbetstidsförkortning att kvinnorna får en starkare ställning på arbetsmarknaden med ökade möjligheter till internutbildning, befordran och en positiv löneutveckling. Med detta följer också högre ersättning vid arbetslöshet, sjukdom och pensionering. Det skulle sannolikt vara den viktigaste jämställdhetsreformen som införts sedan den kvinnliga rösträtten.
Naturligtvis kan inte kortare arbetstid ensam utjämna ojämlikheten på arbetsmarknaden, men den är en viktig förutsättning för att kunna utjämna löneskillnaderna mellan könen. Inte heller innebär en kortare arbetstid automatiskt att kvinnor och män delar på hushållsarbetet på ett mer rättvist sätt, men det är en viktig förutsättning för att så kan ske.
Sverige har en mycket könsuppdelad arbetsmarknad. Kvinnor återfinns i stor utsträckning inom offentlig sektor, där 80 % av de anställda är kvinnor. Inom den privata sektorn arbetar kvinnorna i stor utsträckning inom tjänsteyrken och män inom varuproduktionen. Uppdelningen av arbetsmarknaden har trots ett aktivt jämställdhetsarbete inte förändrats under 1990-talet. Man kan granska könsuppdelningen av arbetsmarknaden på flera plan. Det första är uppdelningen mellan hushållsarbete och lönearbete. Det andra är uppdelningen mellan olika yrken och arbetsmarknadsområden. Det tredje gäller de olika villkoren mellan och inom olika branscher, t.ex. i fråga om lön eller position.
Vi menar att kortare arbetstid i sig inte kommer att bryta den könssegregerade arbetsmarknaden, men att den kommer att verka utjämnande på anställningsvillkor och löneskillnader mellan dessa arbetsmarknader. När villkoren har utjämnats kommer också rörligheten mellan mäns och kvinnors arbetsmarknad att öka.
När arbetarrörelsen i början av seklet drev kravet på allmän rösträtt gick det hand i hand med kravet på 8 timmars arbetsdag. Arbetstidsförkortning och allmän rösträtt var båda viktiga demokratiska reformer. Att sänka arbetstiden var ett naturligt sätt att låta arbetarna ta del av produktivitetsutvecklingen i form av fri tid.
Ett demokratiskt samhälle kräver tid. En arbetstidsförkortning är lika mycket i dag som för 100 år sedan en demokratireform. Alltmer öppnar sig samhällets verksamheter för lokalt inflytande. Ett av flera nya exempel är lokala skolstyrelser bestående av föräldrar, personal och elever. För att det skall fungera krävs att människor har tid och ork att engagera sig. En arbetstidsförkortning skulle ge fler människor möjlighet att ta del i olika verksamheter, i politik och samhälle, vid sidan av lönearbete och familjeansvar. Det skulle öppna för ett mer demokratiskt samhälle. Genom att låta arbetstagarna ta del av produktivitetsutvecklingen i form av mera fri tid ger man dessutom möjlighet för dem som ställts utanför arbetsmarknaden att återfå en plats i arbetslivet.
Arbetspassens längd och deras förläggning under dygnet har stor betydelse för arbetsmiljö, hälsa och säkerhet. Att förkorta arbetstiden är ett effektivt sätt att förbättra folkhälsan. Försök som gjorts t.ex. vid hemtjänsten i Kiruna, sjukhemmen i Järna, vårdavdelningar på Gullberga sjukhus, omsorgen i Stockholm visar entydigt på positiva resultat. Personalen orkar mer och återhämtar sina krafter på ett helt annat sätt.
I dag har Sverige 400 000 förtidspensionerade män och kvinnor och varje år ”nyrekryteras” alltför många med förslitningsskador från sitt arbete. Den genomsnittliga pensionsåldern är i dag omkring 58 år. Skall vi förhindra att människor slås ut i förtid måste arbetstiden fördelas jämnare över livet, så att vi arbetar mindre per vecka/månad/år för att i stället kunna vara kvar i arbetslivet. Det räcker inte med ett aktivt arbetsmiljöarbete. En kortare arbetsdag kan på sikt bidra till att fler människor kan leva ett fullvärdigt friskt liv och till att färre behöver lämna arbetslivet i förtid.
I dag läggs mycket miljöansvar på konsumenterna, som förväntas bli mer miljömedvetna. Det är bra att miljötänkandet finns i alla sammanhang, men det finns en risk att det nödvändiga miljöarbetet blir ytterligare en arbetsuppgift som kräver hushållens tid. En sänkning av arbetstiden ger mer möjlighet till praktiskt miljöarbete, och tillsammans med högre krav på producenterna ökar förutsättningarna att nå ett både socialt och ekologiskt hållbart samhälle.
I dag står nästan 600 000 människor utanför arbetsmarknaden, i öppen arbetslöshet eller i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Vid sidan av detta finns flera hundratusen deltidsarbetslösa, de flesta kvinnor, som önskar gå upp i arbetstid. Regeringen har lagt fram en rad förslag för att minska den öppna arbetslösheten. Det handlar i första hand om konjunkturpolitiska insatser. Vi menar att det inte räcker. Den massarbetslöshet som bitit sig fast i Sverige är till stora delar strukturell och kommer inte att utplånas av en högkonjunktur. Inte heller kommer tillväxten ensam att ta ner arbetslösheten till en rimlig nivå. Enligt Arbetsmarknadsstyrelsens, AMS, beräkningar våren 1997 skulle en tillväxt om 2,6 % innebära att den totala sysselsättningen ökade med 30 000 personer/år. Med den takten tar det mer än 20 år innan arbetslösheten når en rimlig nivå.
Med så många arbetslösa är det viktigt att använda alla medel för att öka sysselsättningen. En arbetstidsförkortning leder till att arbetslösheten minskar och till att fler får arbete. Sysselsättningsskälet är ett viktigt motiv för att förkorta arbetstiden. Med fler sysselsatta ökar statens och kommunernas skatteintäkter, samtidigt som utgifterna för arbetslöshetsunderstöd och socialbidrag minskar. En halvering av den öppna arbetslösheten skulle minska statens utgifter enbart för a-kassan med ca 20 miljarder kronor. Det är ungefär lika mycket som staten lägger ut på barnbidrag, underhållsstöd och vårdbidrag för handikappade barn.
I Sverige ger forskningen ingen entydig bild av hur sysselsättningen påverkas av en arbetstidsförkortning. Studier av genomförda arbetstidsförkortningar på konkret verksamhetsnivå visar ofta på positiva sysselsättningseffekter. Däremot visar nationalekonomiska studier ofta liten, ingen eller direkt negativ sysselsättningseffekt. Dessa studier tar sin ansats utifrån en sektor som sysselsätter 20 % av arbetskraften i Sverige. Man förutsätter att arbetslösheten beror på konjunkturen dvs. lågkonjunkturen. En betydande del av dagens arbetslöshet är (enligt Vänsterpartiet) strukturell och hänger samman med näringsstruktur, kompetensfördelning, ojämn produktivitetsutveckling och en könssegregerad arbetsmarknad. Det innebär att nämnda forskningsresultat inte är adekvata för vårt samhälle.
Om den teoretiska forskningen varierar så talar internationella erfarenheter av genomförda arbetstidsförkortningar ett tydligare språk. I Tyskland, där man genomfört en arbetstidsförkortning till 35-timmarsvecka inom metallindustrin, ersattes mellan 30 och 80 % av den reducerade arbetstiden med nyanställningar. Enligt IAB, den tyska motsvarigheten till AMS, har en miljon arbetstillfällen skapats som en direkt följd av arbetstidsförkortningar under perioden 1983 till 1992. Erfarenheterna från Tyskland visar att en arbetstidsförkortning inte äts upp av effektivisering och produktivitetsökning: den skapar även arbetstillfällen. I Finland är arbetslösheten hög, trots kraftig ekonomisk tillväxt, och där ser man arbetstidsförkortningar som ett medel att bekämpa arbetslösheten. Finska arbetsministeriet har initierat olika försöksprojekt för att öka sysselsättningen, bl.a. försök med kortare arbetstid i 20 kommuner. Dessutom har ett flertal företag infört 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön samtidigt som man infört tvåskift. Företagen har nyanställt och arbetstidsförkortningen betalas genom ökad driftstid och produktivitet. Nederländerna är ett annat exempel. Där har den genomsnittliga arbetstiden kortats med fyra timmar i veckan och arbetslösheten har minskat. Även om man vidtog en rad andra åtgärder för att minska arbetslösheten ser man arbetstidsförkortningen som en bidragande orsak till att arbetslösheten dämpats.
Michel Rocard visar i sin utredning för EU-parlamentets räkning ett klart samband mellan arbetstidsförkortning och ökad sysselsättning. Enligt Rocard beror den stora arbetslösheten i Europa på att arbetstiden slutade att förkortas på 1970-talet.
De flesta försök som genomförts i Sverige under senare år har främst haft till syfte att minska arbetsbelastningen och förbättra hälsan hos de anställda, öka kvalitén och effektivisera verksamheten. De har i de flesta fall inte genomförts för att öka sysselsättningen. Som exempel kan nämnas arbetstidsförkortningen bland anställda inom hemtjänsten i Kiruna. Den resulterade i att 188 av 201 deltidsanställda blev heltidsanställda. Den höjda sysselsättningsgraden gjorde att deltidsarbetslösheten i det närmaste utplånades. Ett annat exempel är försöksverksamheten i Stockholms kommun, som inleddes 1996. Den har ännu inte utvärderats men har hittills gett positiva sysselsättningseffekter. Effekterna varierar från verksamhet till verksamhet. Växjö kommun har sedan 1996 erbjudit anställda att växla löneökningar mot kortare arbetstid. Denna arbetstidsförkortning har gett sysselsättningseffekter i form av nyanställningar.
Hur stor blir sysselsättningseffekten av en arbetstidsförkortning? Det finns naturligtvis inga exakta svar på den frågan. Det beror på ett antal olika faktorer och vi kommenterar några av dessa här nedan.
En arbetstidsförkortning leder till ökad effektivitet. All erfarenhet talar för att arbetstidsförkortningar leder till att produktiviteten ökar, dvs. produktionsvärdet per arbetstimme stiger. I varuproducerande verksamhet är denna tendens starkare än i tjänsteproducerande verksamhet. Det innebär att sysselsättningseffekten av en arbetstidsförkortning blir mer påtaglig i privat och offentlig tjänstesektor än inom industrin.
Sysselsättningseffekten beror också av den ekonomiska tillväxten. Om samhällsekonomin växer ökar efterfrågan både på investeringar och varor och tjänster. Det leder i sin tur till att efterfrågan på arbetskraft stiger. En arbetstidsförkortning förstärker denna tendens. Om arbetstidsförkortningen förenas med andra sysselsättningsstimulanser, t.ex. sänkta arbetsgivaravgifter, blir tillväxten än mer arbetskraftsintensiv. En arbetstidsförkortning som leder till ett minskat antal arbetade timmar får däremot negativa ekonomiska effekter. En arbetstidsförkortning måste därför förenas med åtgärder som stimulerar den ekonomiska tillväxten: en aktiv näringspolitik och en fördelningspolitik som reellt höjer köpkraften. Vi kan konstatera att genomförda arbetstidsförkortningar alltid har påverkat kommande lönerörelser. Arbetstagarna har ”retroaktivt” betalat en del av arbetstidsförkortningen genom att avstå delar av löneutrymmet. Det har underlättat företagens omställning till en ny arbetstidsnorm.
Även utvecklingen av statens och kommunernas skatteintäkter har betydelse för hur stor sysselsättningseffekten blir. Om skatteintäkterna stiger kan kommuner och stat kompensera sig för de kostnadsstegringar som en arbetstidsförkortning medför. Det är rimligt att anta att skatteintäkterna ökar i takt med den ekonomiska tillväxten, dvs. genom att sysselsättning och inkomster stiger. Det är också rimligt att anta att staten kan omfördela från a-kassa och arbetsmarknadspolitik till att stödja kommunernas behov av nyanställningar.
Hur kommer då en arbetstidsförkortning att påverka sysselsättningen? Vi vet att en del av den reducerade arbetstiden kommer att omsättas i nya jobb. Vi vet också att sysselsättningsutfallet kommer att bli mer positivt i tjänstesektorn än i industrin. Vi räknar med att mellan 10 och 30 % av den förkortade arbetstiden omsätts i nya arbetstillfällen inom industrin. Ett lågt antagande med tanke på internationella erfarenheter av genomförda arbetstidsförkortningar. Inom tjänstesektorn kan det handla om 50 %, också det ett lågt antagande jämfört med erfarenheter från genomförda arbetstidsförkortningar inom offentlig sektor i och utanför Sverige. Det innebär att en arbetstidsförkortning till 35 timmar bör kunna ge minst 200 000 nya arbetstillfällen.
En arbetstidsförkortning måste kombineras med andra åtgärder för att möjliggöra en ökad sysselsättning. Det innefattar en aktiv näringspolitik som underlättar företagande och nyetableringar, riktade sänkningar av arbetsgivaravgiften och en mer rättvis fördelningspolitik som stimulerar ekonomin utan att äventyra statens finanser. Det behövs också ett nytt kontrakt mellan huvudorganisationerna på arbetsmarknaden och staten. Detta bör förutom lönefrågor också omfatta skatter, bidrag och arbetsgivaravgifter. En arbetstidsförkortning förutsätter i praktiken sänkta arbetsgivaravgifter och kommer att påverka framtida löneutrymme under ett flertal år.
Sedan början av 1900-talet har årsarbetstiden per person halverats, samtidigt som den totala produktionen (BNP) är femton gånger högre – produktivitetsutvecklingen har varit hög. Hur det värde som uppkommer genom en ökad produktivitet fördelas beror på de rådande maktförhållandena i samhället. En ökad produktivitet kan användas på olika sätt. Å ena sidan kan produktiviteten användas till att öka vinsterna i företagen. Å andra sidan kan man låta det utrymme som skapas gå till höjda löner, till den gemensamma sektorn (genom skatter) eller till kortare arbetsdag. Vi anser att det utrymme som kan skapas främst skall användas för att förkorta arbetstiderna.
Produktivitetsutvecklingen har varit hög även under de senaste årens lågkonjunktur. I dag producerar industrin mer än 1990 men med 20 % färre anställda. För att ge ett konkret exempel: för några år sedan tog det ca 40 arbetstimmar att tillverka en mellanstor bil av Volvos eller Saabs typ. I dag tar det mindre än 30 timmar att tillverka motsvarande bil och om några år räknar man med att vara nere i 20 timmar – produktivitetsutvecklingen kommer att fortsätta.
Sverige har gått från ett jordbrukssamhälle till ett industrisamhälle och nu arbetar alltfler inom tjänsteproduktionen. Denna strukturförändring har medfört andra krav på driftstider i arbetslivet. Inom industrin är utvecklingen entydig och går mot allt längre driftstider, som ger bättre kapitalutnyttjande och ökad produktivitet.
I dag uppnår många företag och verksamheter de ökade driftstiderna genom att låta de anställda arbeta övertid. Uttaget av övertid har ökat kraftigt i Sverige under senare år, mer än i övriga OECD-länder. Det registrerade och dolda övertidsuttaget motsvarar ungefär 130 000 heltidsarbeten (SCB, 1995). En kortare arbetstid skulle ge möjlighet att lägga ut fler arbetspass och därmed utöka driftstiden och minska behovet av övertid. En kortare arbetstid som kombineras med utökad driftstid innebär ett högre utnyttjande av investeringar. Kortare arbetstider gör det också enklare att lägga ut arbetstidsscheman i verksamheter som har långa driftstider. Det visar inte minst det flitiga användandet av deltider inom vård och omsorg.
Det är en vedertagen uppfattning att kortare arbetstid gör att arbetet utförs effektivare, vilket leder till högre produktivitet. När arbetsdagen förkortas minskar trötthet och sjukfrånvaro och arbetsmotivationen ökar. Effektiviteten är högst i början av arbetsdagen för att sedan minska.
Ökad effektivitet handlar ofta om att verksamheterna förlängt sina driftstider: man använder sina dyra maskiner och lokaler under fler av dygnets timmar. Det ger högre avkastning (vinst) på investerat kapital. Det innebär att en arbetstidsförkortning som kombineras med utökad driftstid delvis blir självfinansierad genom ökad effektivitet och bättre utnyttjande av maskinella investeringar.
Ett vanligt argument mot att förkorta arbetstiden är att fler anställda innebär ökade kostnader för personalhantering. Det gäller t.ex. anställningskostnader, upplärning och vidareutbildning men även administrativa kostnader. Ökade kostnader kan naturligtvis påverka produktiviteten negativt men i dag finns det ingen forskning kring hur stora de fasta kostnaderna är och inte heller hur de skulle påverka produktiviteten. Men man kan också se upplärning och vidareutbildning som en investering som på sikt ger verksamheten tillgång till fler ”nyckelpersoner”. Det leder till mindre känslighet för störningar i verksamheten och minskar behovet av att betala dyra övertidstimmar. De flesta fasta kostnader uppstår i början av en anställning. Redan i dag finns det en arbetsmarknadspolitik för att stödja nyanställningar, utan att den för den skull subventionerar anställningen permanent. Det är betydelsefullt, inte minst för ungdomar som skall etablera sig på arbetsmarknaden. Vi menar att en arbetstidsförkortning naturligtvis skall genomföras med stöd av de resurser som bl.a. arbetsmarknadspolitiken erbjuder när det gäller att underlätta nyanställningar.
Ett annat argument mot arbetstidsförkortning är att den kan ge upphov till s.k. flaskhalsar (att det inte finns kompetent arbetskraft att tillgå när arbetstidsförkortning skall ersättas med nyanställningar). Naturligtvis måste en arbetstidsförkortning kombineras med en aktiv arbetsmarknadspolitik som innefattar utbildning och rörlighet på arbetsmarknaden, liksom alltid vid strukturförändringar. Men en arbetstidsförkortning som genomförs i tider av hög arbetslöshet innebär att risken för att inte kunna rekrytera kvalificerad arbetskraft minskar, eftersom det är hög arbetslöshet inom de flesta yrkeskategorier.
Vänsterpartiet menar att en arbetstidsförkortning skall genomföras lagstiftningsvägen. Naturligtvis är det bra med de arbetstidsförkortningar som i dag förhandlas fram i olika fackförbunds kollektivavtal, inte minst för att de har en stark opinionsbildande effekt och på sikt kommer att ”tvinga” fram en generell lagstiftad arbetstidsförkortning. Det finns all anledning att uppmuntra arbetstidsförkortningar i avtal, även om vi förespråkar en annan väg som ger mer positiva sysselsättnings- och jämställdhetseffekter.
Tidigare generella arbetstidsförkortningar i Sverige har alltid skett lagstiftningsvägen. De har föregåtts av influenser från Europa. Andra länder har gått före och förkortat arbetstiden. I Sverige har sedan enskilda fackförbund drivit frågan om förkortad arbetstid avtalsvägen. Det har varit manligt dominerade industriförbund som lyckats förhandla fram kortare arbetstider. Resultatet har blivit att anställda inom vissa sektorer, med relativt högt löneläge, har kunnat förhandla fram en kortare arbetstid, medan anställda inom andra områden halkat efter och behållit en längre normalarbetstid. Regering och riksdag har då gripit in och lagstiftningsvägen sänkt normen för heltidsarbete. Dessa lagstiftade arbetstidsförkortningar har motiverats av rättviseskäl.
Avtalade förkortningar, både i Sverige och internationellt, har alltid inneburit att det varit stora förbund med relativt högt löneläge som lyckas förhandla fram förkortad arbetstid. Det handlar ofta om manligt dominerade branscher där konfliktvapnet är starkt. Andra branscher, ofta kvinnligt dominerade, med relativt lågt löneläge har inte kunnat avstå löneutrymme för att korta arbetstiden. Ett tydligt exempel är Tyskland där IG Metall efter konflikt sänkt arbetstiden till 35 timmar i veckan, medan kvinnligt dominerade branscher, som offentlig sektor, fortfarande arbetar 39 timmar i veckan.
Resultatet blir selektiva (branschvisa) arbetstidsförkortningar som innebär att branscher med lågt löneläge dessutom har en lång heltidsnorm medan branscher med högt löneläge har en kort heltidsnorm. Orättvisorna på arbetsmarknaden fördjupas.
De fackliga organisationernas agerande i arbetstidsfrågan visar också att förbund med relativt högt löneläge, som Metallindustriarbetarförbundet, Byggnads, Pappersindustriarbetarförbundet och Träindustriarbetarförbundet m.fl., aktivt driver frågan om en arbetstidsförkortning avtalsvägen. Förbund med relativt lågt löneläge, som Kommunalarbetareförbundet, Handelsanställdas förbund, Hotell- och Restauranganställdas Förbund, skulle visserligen välkomna en arbetstidsförkortning men menar att deras medlemmar inte kan avstå från löneutrymme för att finansiera reformen. Dessa förbund har dessutom ett stort antal deltidsanställda, medan medlemmarna i Metallindustriarbetarförbundet, Byggnads, Pappersindustriarbetarförbundet och Träindustriarbetarförbundet i princip arbetar heltid och bara har ett försumbart antal deltidsarbetare.
Att löneläget spelar stor roll när det gäller att genomföra arbetstidsförkortningar avtalsvägen bekräftas av genomförda arbetstidsförkortningar i Växjö kommun. Där erbjöds samtliga heltidsanställda i lokala löneförhandlingar sänkt arbetstid mot att de avstod från lönehöjningar under tre år. Endast ett fåtal av Kommunalarbetareförbundets medlemmar tackade ja till erbjudandet, medan grupper med ett högre löneläge, som t.ex. lärare, finns väl representerade bland de 153 personer som förkortat sin arbetstid (augusti 1997).
Avtalade arbetstidsförkortningar tenderar att tas ut i små intervaller. Så har t.ex. Metallindustriarbetarförbundet förkortat sin arbetstid med 12 minuter i veckan i två omgångar. Även om forskare inom arbetstidsområdet är oeniga om huruvida en arbetstidsförkortning ger sysselsättningseffekter så är det en sak som stora delar av hela forskarkåren är enig om: skall en arbetstidsförkortning ge sysselsättningseffekter måste förkortningen tas i rejäla steg. Mindre arbetstidsförkortningar ersätts av produktivitetsökningar och effektivitetsvinster, men inte med nyanställningar.
Avtalade arbetstidsförkortningar kan bara omfatta den del av arbetsmarknaden som omfattas av kollektivavtal, medan en generell lagstiftad arbetstidsförkortning sänker heltidsnormen för hela arbetsmarknaden. Det är värt att notera att andelen småföretag i Sverige ökar och med det också antalet arbetsplatser som saknar kollektivavtal.
Även egenföretagare och uppdragstagare behöver en arbetstidsnorm att mäta sitt uppdrag emot. Även om de kontrakteras för en viss uppgift och inte för en viss tid måste de alltid beräkna hur lång tid en viss uppgift tar för att kunna lägga ett anbud eller begära ersättning. Eftersom egenföretagare och uppdragstagare i princip aldrig omfattas av kollektivavtal ligger samhällets generella arbetstidsnorm till grund för dessa beräkningar. Skall en arbetstidsförkortning få något som helst genomslag på denna växande del av arbetsmarknaden krävs en lagstiftad arbetstidsförkortning som sänker normen för heltidsarbete.
Vi menar att lagstiftaren inte skall ta omvägen över de orättvisor som branschvisa avtalade arbetstidsförkortningar innebär på arbetsmarknaden. Man bör heller inte införa arbetstidsförkortningen i en sådan långsam takt att sysselsättningseffekterna och därmed de samhällsekonomiska vinsterna uteblir. Vi vet att avtalade arbetstidsförkortningar aldrig kan bli generella och omfatta hela arbetsmarknaden. Vill man ha en generell arbetstidsförkortning krävs lagstiftning.
Vi anser att normen för heltidsarbete skall sänkas genom lagstiftning. Ett första steg bör kunna tas vid sekelskiftet så att veckoarbetstiden sänks till 35 timmar under kommande mandatperiod. På så sätt förändras den normala dagarbetstiden i ett första steg till 7 timmar, för att målet med 30 timmar/vecka och 6 timmars arbetsdag på sikt kan nås. Parterna skall givetvis även i fortsättningen med stor flexibilitet avtala om hur den kortare arbetstiden skall förläggas efter verksamhetens och individens behov och önskemål. En arbetstidsförkortning måste dessutom kombineras med en begränsning av övertidsuttaget.
En viktig del av arbetstidsfrågan är hur arbetstiden förläggs och vem som bestämmer hur den skall förläggas. Det handlar både om krav på att verksamheten skall fungera effektivt och om individens behov av att anpassa arbetstiden till vad man i övrigt har att göra i livet.
Verksamhetens omfattning kan variera kraftigt av en mängd anledningar. Det kan t.ex. vara säsongsvariationer, som för vägarbeten, livsmedelsindustri och handel. Det kan också vara återkommande arbetstoppar, som t.ex. för kollektivtrafik, löneavdelningar och revisorer. Verksamhetens behov av arbetstimmar kan också variera p.g.a. orderingång och konjunktursvängningar.
Individen har behov av att kunna anpassa arbetstiden så att övriga delar av livet fungerar. En viktig förutsättning för detta är att man vet i förväg när man skall arbeta, så att man t.ex. kan ordna barnomsorg, planera semester, möten och sociala aktiviteter, helt enkelt forma sin fritid och kunna kombinera arbete med familjeliv.
I dag regleras arbetstidens förläggning i arbetstidslagen. Grunden är högst 40 timmar per vecka som kan genomsnittsberäknas på 4 veckor om verksamheten kräver detta. Lagen innehåller också ett nattarbetsförbud. Lagen gäller om parterna inte kommer överens om en annan förläggning av arbetstiderna. Den ger arbetstagarna inflytande över arbetstidens förläggning; vill arbetsgivaren förlägga arbetstiden på natten måste han/hon förhandla och komma överens om detta. Vill man variera veckoarbetstiden måste man också förhandla och komma överens. Så sker också i stor utsträckning: processindustri, sjukvård, transporter, bensinmackar, telefonbanker m.m. bedriver sin verksamhet dygnet runt. Viss industri har tecknat s.k. konjunkturavtal som löper över flera år. Arbetsgivarna köper flexibilitet genom att erbjuda kortare arbetstid (skiftarbetare arbetar i genomsnitt 38,5 timmar i veckan och nattarbetare 35 timmar) och/eller ersättning för obekväm arbetstid. Löntagare garanteras ett inflytande över arbetstidens förläggning via avtal och får kompensation (i tid eller pengar) för oregelbundet arbete.
Dagens debatt om flexibla arbetstider handlar egentligen inte om att arbetstidslagen är rigid eller lägger hinder i vägen för en flexibel utläggning av arbetstiderna. Den handlar i stället om att arbetsgivarna inte vill kompensera arbetstagarna för övertid, skiftarbete eller obekväm arbetstid. Arbetsgivarna vill också ensidigt kunna förlägga arbetstiden utan inflytande från arbetstagarna. De har varit framgångsrika i sin kampanj för flexibla arbetstider på verksamhetens villkor. Så föreslår t.ex. en socialdemokratisk majoritet i 1995 års arbetstidskommitté (SOU 1996:145) att arbetsgivaren ensidigt skall få lägga ut arbetstiden 13 timmar per dygn med 0–48 timmars vecka, om bara genomsnittet blir 40 timmar i veckan räknat på en 10-veckorsperiod och arbetsgivaren meddelar veckoarbetstiden 14 dagar i förväg. Vid tillfälliga anställningar behöver arbetsgivaren inte ens göra det. I förslaget reduceras arbetstagarnas behov av att påverka förläggningen av arbetstiden till en laglig rätt att framlägga önskemål, men sedan tar det slut. Någon reell möjlighet att påverka arbetstidens förläggning ges inte, trots att förslaget öppnar för oregelbundet arbete dygnet runt i alla verksamheter. Arbetstagarna får välja mellan att vara på arbetsmarknaden och acceptera oregelbundna tider dygnet runt eller inte acceptera och ställa sig utanför. Vilket val har t.ex. en ensamstående småbarnsmor?
Övertidsuttaget i Sverige har ökat kraftigt under senare år. En undersökning visar att det registrerade och dolda övertidsuttaget sammantaget motsvarar 130 000 heltidsjobb. Inget talar för att övertiden har minskat sedan utredningen gjordes. Det finns alltså många anställda som är belastade av övertidsarbete. Besparingar och rationaliseringar ställer allt hårdare krav på de anställda. Många känner sig pressade att arbeta över, t.o.m. utan ersättning, samtidigt som antalet arbetslösa är konstant högt.
På kort sikt kan det löna sig för arbetsgivaren att öka övertiden för de anställda. Det är lättare att låta de redan anställda jobba mer än att nyanställa. På längre sikt förlorar alla på affären. Effektiviteten och kvalitén på arbetet blir sämre om belastningen på personalen blir för stor. Samhällsekonomin förlorar på att övertidsuttaget inte omsätts i nyanställningar eller ökad sysselsättningsgrad för deltidsanställda.
I dagens lagstiftning begränsas övertidsuttaget till 200 timmar per år och 50 timmar i månaden, men begränsningen kan avtalas bort. Den infördes för att värna om de anställdas hälsa och säkerhet. Självklart går det inte att komma undan all övertid. Det kommer alltid att finnas oplanerade arbetsanhopningar som det inte går att inrymma inom den ordinarie arbetstiden eller möta med visstidsanställningar, men vi menar att övertidsuttaget måste minska. Vänsterpartiet har under en rad år motionerat i riksdagen om att lagens tak för övertidsuttag skall sänkas och att arbetsgivaravgifterna för övertidstimmar görs progressiva. Vänsterpartiet föreslår att taket för övertidsuttag sänks till 100 timmar per år och 25 timmar per månad. Dispensmöjlighet skall fortfarande finnas. Övertidstimmar skall successivt göras dyrare ju mer övertidstimmar man tar ut. Detta är viktigt bl.a. för att skapa incitament för arbetsgivarna att omvandla dyra övertidstimmar till nyanställningar. Motsvarande förslag har även framförts av AMS (bl.a. i AMS yttrande över Arbetstidskommitténs slutbetänkande).
I dag betalar företagen en övertidsavgift om man överträder lagen utan stöd i kollektivavtal. För storföretag är den av ringa betydelse. Avgiften bör ställas i relation till företagets omsättning.
Vi menar att det är dags för en ny arbetstidsnorm. Denna kortare arbetstid måste kombineras med att arbetstagarna har ett starkt inflytande över arbetstidens förläggning. Arbetstidslagen skall innehålla en bestämmelse om högsta veckoarbetstid (35 timmar per vecka), nattarbetsförbud, rätt till rast samt varseltider för att ändra arbetstiden. Liksom nu skall lagens bestämmelser kunna ändras genom avtal. Det motverkar att arbetsgivaren ensidigt kan lägga ut arbetstiden på ett sätt som riskerar hälsan och människors möjlighet att delta i arbetslivet. Det skapar motivation för arbetsgivaren att sätta sig vid förhandlingsbordet och skapar ett inflytande för arbetstagarna. Parterna skall, liksom nu, kunna förlägga arbetstiden både utifrån de olika verksamheternas krav och medlemmarnas behov.
Det är viktigt att det är kollektivavtal som sätter normen för arbetstidens förläggning. Individuella arbetstidsavtal skulle öppna vägen för att arbetsgivaren kan villkora en anställning med orimliga arbetstider, kanske på årsbasis, och det öppnar vägen för att kalla in de anställda bara vid behov, mer eller mindre ofta. Det skulle ge arbetsgivaren den oinskränkta makten över tiden.
I stället bör utvecklingen i riktning mot ökade befogenheter för arbetstagarna att bestämma över sin egen tid fortsätta. Det finns redan i dag avtal om flextider där den anställde själv bestämmer när han/hon börjar eller slutar för dagen. Andra avtal bygger på s.k. tvättstugeschema; man bokar själv upp sin arbetstid för de närmaste veckorna eller månaden. Om schemat inte går ihop får det lösas inom arbetsgruppen. Avtalen varierar från bransch till bransch och från arbetsplats till arbetsplats. De visar att det går att kombinera verksamhetens krav med ett ökat arbetstagarinflytande över arbetstidens förläggning. Enligt Vänsterpartiet måste löntagarnas inflytande över arbetstidens förläggning förstärkas.
Arbetsgivaravgifterna i Sverige är f.n. 32,92 % och beräknas inbringa ca 210 miljarder kronor 1997. I Europa varierar arbetsgivaravgifterna mellan 10 och 58 %. Sänkta arbetsgivaravgifter har prövats vid många olika tillfällen för att uppnå en rad olika mål. Det är ett etablerat instrument för att försöka stimulera till ökad sysselsättning eller för att möta nya påfrestningar på sysselsättningen. Det är därför konsekvent att också använda varierande arbetsgivaravgifter för att underlätta en arbetstidsförkortning.
En rad politiska krafter och debattörer har under senare år fört fram förslag eller krav på sänkta arbetsgivaravgifter. Förslagen har dock sällan kopplats till krav på sänkt arbetstid eller till frågan om arbetstidens förläggning. Förutom förslaget om en utvidgad försöksverksamhet med progressiva arbetsgivaravgifter har Vänsterpartiet föreslagit vissa lättnader för företag med mindre än 10 anställda, sänkt arbetsgivaravgift för kommuner samt delar av den privata tjänstesektorn. Regeringen har tillsammans med Centerpartiet föreslagit och fått riksdagens stöd för att sänka arbetsgivaravgifterna för alla företag med 5 procentenheter på en lönesumma upp till 850 000 kronor.
Även m, fp och mp har med varierande belopp föreslagit sänkta arbetsgivaravgifter för att stimulera sysselsättning.
Samtliga partier, utom Moderaterna, har i Skatteväxlingskommitténs utredning (SOU 97:11) lagt förslag om höjda energi- och miljöskatter med 20–27 miljarder kronor. Pengarna vill kommittén använda för någon form av selektiv sänkning av skatten på arbete. Den uttalar att ”en sänkning av arbetsgivaravgifterna leder till lägre lönekostnader för arbetsgivarna och därmed högre sysselsättning”.
Tjänsteutredningens slutbetänkande (SOU 1997:17) belyser hur höjning och sänkning av arbetsgivaravgifter och andra skatter påverkar efterfrågan på arbetskraft. Den föreslår att arbetsgivaravgifterna slopas helt inom den del av tjänstesektorn där hushållen direkt köper tjänster. Utredningen har avgränsat denna sektor och beräknar att den sysselsätter ca 150 000 personer av totalt ca 1,5 miljoner inom den privata tjänstesektorn. Kostnaden beräknas till 5,9 miljarder kronor (i 1995 års prisläge). Netto anger man siffran 3,6 miljarder kronor.
Senare tids forskning, såväl i Sverige som internationellt, tyder på att efterfrågan på arbetskraft påverkas mest i lönekänsliga branscher som tjänsteproduktionen. Det är också den sektor där det är svårast att möta förkortad arbetstid med produktivitetsvinster. Andra förslag till sänkta arbetsgivaravgifter som diskuteras är sänkningar för vissa anställda, t.ex. långtidsarbetslösa, äldre, handikappade eller ungdomar.
EU-parlamentet har antagit en resolution (18/9 1996) med krav på kortare arbetstid. Resolutionen utgår från en rapport utarbetad av Frankrikes förre socialistiske premiärminister Michel Rocard.
För att ge företagen en drivkraft att förkorta arbetstiden föreslår Rocard en kraftig differentiering av arbetsgivaravgifterna. Detta skall stimulera parterna på arbetsmarknaden att avtala om en väsentlig arbetstidsförkortning. Förslaget innebär att arbetsgivarna får betala en högre nivå på arbetsgivaravgiften för de löntagare som arbetar mer än ett visst antal timmar i veckan och en lägre nivå för dem som arbetar reducerad normalarbetstid.
Rocard menar att det finns ett samhällsekonomiskt utrymme för förslaget eftersom en arbetstidsförkortning som leder till nyanställningar samtidigt minskar utgifterna i olika system (a-kassa, socialbidrag, arbetsmarknadspolitik m.fl.) och ökar skatteintäkterna. Om sänkningen av arbetsgivaravgifterna inte skulle leda till en tillräcklig minskning av utgifterna för arbetslösheten finns det enligt Rocard inget som hindrar att man genomför en begränsad höjning av bolagsskatten.
Det är både nödvändigt och möjligt att ta ett rejält steg för att korta arbetstiden. Vi anser att normen för heltidsarbete skall sänkas genom lagstiftning. Ett första steg bör kunna tas vid sekelskiftet så att veckoarbetstiden sänks till 35 timmar under kommande mandatperiod. På så sätt förändras den normala dagarbetstiden i ett första steg till 7 timmar, för att målet med 30 timmar/vecka och 6 timmars arbetsdag på sikt kan nås.
Vi vill införa progressiva arbetsgivaravgifter för att motverka övertidsuttag och skapa ekonomiska incitament till att en arbetstidsförkortning omsätts i nyanställningar. Det innebär att arbetsgivaravgifterna skall vara lägre för den lagstadgade normalarbetstiden (35 timmar i veckan) och dubbleras för timmar utöver detta.
Vi vill dessutom sänka arbetsgivaravgifterna för att skapa ekonomiska förutsättningar för en arbetstidsförkortning med bibehållen lön och stimulera nyanställningar. Enligt vår uppfattning behöver inte arbetsgivaravgifterna sänkas lika mycket i alla branscher för att nå dessa mål. Differentierade arbetsgivaravgifter som bygger på ett urval av branscher skulle dessutom minska statens kostnader.
De sektorer som främst behöver sänkta arbetsgivaravgifter är välfärdssektorn (kommuner och landsting) samt delar av näringslivets tjänstesektor (handel, hotell och restaurang m.m.) Det handlar om sektorer där lönekostnaden utgör en stor del av verksamhetens kostnader och där driftsöverskott saknas eller är relativt små.
Andra sektorer har bättre ekonomiska förutsättningar att klara en arbetstidsförkortning med bibehållen lön. Vi avser då i första hand exportindustrin och branscher där produktivitetsutvecklingen över tiden är mycket stor. Där kan arbetstidsförkortningen delvis finansieras av ökad produktivitet som nås genom längre driftstid, bättre kapitalutnyttjande och utvecklad teknik.
Det går att finansiera en arbetstidsförkortning. Det handlar om att omfördela inom statens budget, från utgifter för arbetslöshet till arbete. I ett första skede, när arbetstidsförkortningen skall genomföras och innan sysselsättningseffekten ger budgeteffekter, kan sänkningarna av arbetsgivaravgifterna finansieras genom skatteväxling. Vänsterpartiet har i tidigare riksdagsmotioner föreslagit finansierade sänkningar av arbetsgivaravgifterna inom ramen för 13 miljarder kronor. Skatteväxlingskommittén har i sin utredning (SOU 97:11) visat att det i framtiden finns ett skatteväxlingsutrymme på 27 miljarder. Genom röd och grön skatteväxling kan ett utrymme skapas för en arbetstidsförkortning.
En generell sänkning av arbetsgivaravgifterna med 1 procentenhet innebär ett inkomstbortfall för staten på ca 8 miljarder. Inom en ram på 40 miljarder kronor skulle arbetsgivaravgifterna teoretiskt kunna sänkas med 5 procentenheter. Om sänkningen begränsas till kommun och stat samt halva den privata tjänstesektorn skulle arbetsgivaravgifterna inom dessa områden kunna sänkas med hela 10 procentenheter. Det är naturligtvis möjligt att lägga ut sänkningarna på en rad alternativa sätt. Ramen kan också ökas genom tillkommande skattehöjningar eller genom att styra om en del av de medel som i dag finansierar massarbetslösheten.
På sikt stärks samhällsekonomin av att fler kommer i arbete genom ökade skatteinkomster och genom minskade kostnader för arbetslösheten. Sänkt arbetstid leder inte till att all frigjord arbetstid omsätts i nya jobb. Vi har tidigare redovisat några av de förutsättningar som avgör detta och en avgörande faktor är den allmänna ekonomiska utvecklingen. Vi har bedömt att en arbetstidsförkortning till 35 timmar i veckan bör kunna ge minst
200 000 nya arbetstillfällen. Regeringen räknar med att 1 procents sänkning av arbetslösheten minskar statens utgifter med 10 miljarder kronor. Det innebär att vårt förslag förstärker statens finanser med 40 miljarder kronor som kan användas till prioriterade områden.
Hur stor en sänkning av arbetsgivaravgiften skall vara och hur den skall fördelas mellan olika sektorer på arbetsmarknaden behöver utredas vidare. Det gäller också hur stora resurser som kan frigöras för en arbetsgivaravgiftssänkning, vilket i sin tur hänger samman med sysselsättningseffekten av en arbetstidsförkortning. Utredningen skall vara parlamentarisk och bedrivas i nära samarbete med arbetsmarknadens parter.
Riksdagen kan inte via lagstiftning fastställa lönenivåer. På en fungerande arbetsmarknad är det parterna som skall förhandla och sluta avtal. Vår utgångspunkt är att en arbetstidsförkortning skall genomföras med bibehållen lön.
En lagstiftning om kortare arbetstid kommer att skapa nya förutsättningar för avtalsrörelsen. I praktiken innebär kortare arbetstid med oförändrad lön att timlönen höjs för löntagarna. Arbetsgivarna kommer att försöka kompensera sig i avtalsrörelsen eller genom att minska efterfrågan på arbetskraft. Vid en lagstiftning om kortare arbetstid kommer därmed en del av det framtida löneutrymmet att påverkas.
Det är dags att ta upp överläggningar med arbetsmarknadens parter om hur snabbt en lagstiftad arbetstidsförkortning kan träda i kraft och hur den kan samordnas med avtalsförhandlingarna.
Det finns ett behov av att initiera fler försök med sextimmarsdagen inom nya sektorer och branscher för att kunna undersöka vilka effekter en arbetstidsförkortning får såväl företagsekonomiskt som samhällsekonomiskt. Det behövs ett brett underlag för att se hur en förkortad arbetstid kan påverka arbetslösheten inom olika branscher och vilka effekter som kan nås i form av en minskning av arbetsrelaterade sjukdomar och arbetsskador.
Vänsterpartiet föreslår att en stödfond inrättas för arbetsgivare som deltar i försöksverksamhet med minskad arbetstid och där stödet villkoras med att den förkortade arbetstiden ersätts med nyanställningar. Stödet skall ges i form av avdrag på arbetsgivaravgiften. Vänsterpartiet föreslår att denna försöksverksamhet med kortare arbetsdag inleds under kommande budgetår. För detta anvisar Vänsterpartiet ett utrymme på 3 miljarder kronor i sin budgetmotion.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ge JämO i uppdrag att utreda en förkortad arbetsdags effekter på löneskillnader mellan män och kvinnor,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sänkt övertidstak,
att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring enligt vad i motionen anförts om differentierade arbetsgivaravgifter vid uttag av övertidstimmar,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om övertidsavgiften,
att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag enligt vad i motionen anförts om stärkandet av löntagarnas inflytande över arbetstidens förläggning,
att riksdagen beslutar godkänna riktlinjer för en arbetstidsförkortning enligt vad i motionen anförts,
att riksdagen beslutar tillsätta en parlamentarisk kommission för att enligt motionens riktlinjer genomföra en arbetstidsförkortning,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om överläggningar med arbetsmarknadens parter,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inrättandet av en stödfond till försöksverksamhet med kortare arbetstid.
|
Johan Lönnroth (v) |
|
|
Hans Andersson (v) |
Lars Bäckström (v) |
|
Owe Hellberg (v) |
Tanja Linderborg (v) |
|
Eva Zetterberg (v) |
Ingrid Burman (v) |