Den snabba tekniska utvecklingen, den höga arbetskraftskostnaden och låg ekonomisk tillväxt i Sverige har lett till en hög arbetslöshet och allt färre arbetstillfällen. Förhållandet är liknande i övriga Västeuropa vilket talar för att problemet är bestående. Karaktäristiskt är att den svenska arbetstidslagstiftningen samtidigt leder till ett mycket högt övertidsuttag hos redan anställda.
I Sverige är mellan 10 och 20 % av den arbetsföra befolkningen utan arbete, dvs. arbete på den reguljära arbetsmarknaden. En mycket stor grupp är ungdomar under 25 år. Statens kostnader för arbetslösheten är ca 70–100 miljarder kronor/år, därutöver kommer sociala kostnader som är relaterade till arbetslöshetens konsekvenser.
Den sociala klasskillnaden går nu mellan de medborgare som har ett jobb och de som inte har jobb. Vi har fått en orättvis fördelning av arbete och fritid mellan dessa grupper.
I många andra europeiska länder prövas nya former för arbetstidslagstiftning med bl.a. kortare veckoarbetstid för att därigenom bereda fler medborgare arbete och delaktighet. I Sverige händer inte mycket på detta område, mer än att regeringen sätter arbetslösa i s.k. åtgärder för att minska den öppna arbetslösheten.
Allt tyder på att framtidens näringsliv kommer att både erbjuda och kräva en mycket mer flexibel arbetstid än idag såväl över dygnet som över veckan och året. Det behövs för att möta både näringslivets produktionsanpassning och den enskildes behov av en mer personligt planerad fritid.
En av politikens viktigaste uppgifter är att ansvara för rättvisan i arbetstidsfördelningen mellan medborgare, så att alla får känna delaktighet i samhällets produktion och utveckling och därigenom undvika människors utanförskap. En väg till rättvisare arbetstidsfördelning mellan medborgare skulle kunna vara att begränsa övertidsuttaget, så att fler personer kommer in på arbetsmarknaden.
En marknadsmässig metod utan detaljregleringar skulle kunna vara att väsentligt höja priset på övertid. För att undvika allt för höga kostnadssteg skulle kostnadsökningen kunna göras progressiv. Priset/kostnaden för den individuella övertiden skulle öka progressivt, dvs. kostnaden ökar mer per timma desto mera övertid som är registrerad på individen eller gruppen/
kollektivet. Modellen bör utvecklas tillsammans av arbetsmarknadens parter och regeringen. Målet är att det skulle vara billigare för företaget att nyanställa än att satsa på mycket övertidsuttag. Därmed kan fler individer erbjudas arbete än idag.
Regeringens roll vid överläggningen mellan parterna bör vara att driva på med en direkt ”skatteväxling/avgiftsväxling” där arbetsgivaravgifterna för ordinarie arbetstid sänks och växlas mot höjda arbetsgivaravgifter på övertid.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att använda arbetsgivaravgifterna för att begränsa övertidsarbete,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förhandlingar med arbetsmarknadens parter.
|
Holger Gustafsson (kd) |