Motion till riksdagen
1997/98:A259
av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

Arbetsmarknadspolitiken


1 Ny kurs för arbetsmarknadspolitiken

Jobben är den allra viktigaste frågan i Sverige idag och för oss som medborgare. Kommer nationen inte till rätta med arbetslöshetsproblemet så riskerar vi att för en mycket långt tid framöver fastna i en ond spiral av permanent hög arbetslöshet och en dålig samhällsekonomi. Dessvärre är risken stor att vi hamnar i en sådan spiral då regeringen sedan länge kapitulerat inför mass­arbetslösheten och blivit vad man kan kalla en ”arbetslöshetsregering”. För varje nytt prognostillfälle har läget på arbetsmarknaden försämrats. Den tidpunkt då arbetslösheten skall sjunka kommer ”allt senare”. Regeringens prognos för den öppna arbetslösheten för år 1997 slutar nu på 8,4 procent, högre än något annat år under efterkrigstiden! Arbetslösheten under de tre år vi haft Socialdemokraterna vid makten uppvisar ett högre genomsnitt än under den borgerliga regeringens tid. Samtidigt sjunker också förvärvsfrekvensen. Folkpartiet menar dock att det finns chans till en räddning om politiken läggs om i en riktning som vi förordar genom att satsa på jobb genom företagande.

I Folkpartiet har vi bestämt oss för att sätta kampen för fler jobb överst på dagordningen jämsides med kraven på en bra skola och god vård. Vi vill satsa på en politik för fler jobb eftersom det är den enda chansen att få rätsida på Sveriges problem.

Den väg som Socialdemokraterna har slagit in på när det gäller kampen mot arbetslösheten har slagit fel och den leder allt mer mot en katastrofal utveckling på arbetsmarknaden. Regeringen har valt ”öppen arbetslöshet” som mål i st. f. många nya jobb. Då förleds man att ”lösa” problemet genom att gömma undan allt fler utanför arbetsmarknaden eller i åtgärder av olika slag. I mångt och mycket beror detta på att man har en allt för stor tilltro till statliga system och regleringar och att dessa skall lösa arbets­marknads­problemet. Budgetpropositionen ger ej heller något större hopp om bättring. Det saknas konkreta förslag på hur arbetslösheten skall bekämpas. Det finns inte mycket av nya skarpa förslag.

Bara mängden av åtgärder ger svårigheter för både sökande och arbetsgivare. Det ständiga ”tuvhoppandet” mellan nya och/eller förändrade åtgärder känns besvärande också för handläggande personal. Att saxa mellan stat och kommun (100 dagar, 12 månader, 3 nya månader etc.) gör åtgärderna och ansvaret otydligt och torde leda till försämrade resultat.

I Folkpartiet har vi sedan länge betonat att arbetsmarknadspolitiken vilar på tre ben: en aktiv arbetsmarknadspolitik, ett gynnsamt näringslivsklimat och sunda statsfinanser.

Dessa olika ”ben” är beroende av varandra och de måste alla genomföras för att man skall kunna bekämpa arbetslösheten på ett bra sätt. Tyvärr har Socialdemokraterna bortsett från detta samband och begränsat sig till en politik som sanerar statsfinanserna och för någon form av vad som kan kallas för en aktiv arbetsmarknadspolitik. Att man behöver ett gott klimat för näringslivet är något som Socialdemokraterna gärna pratar om men aldrig gör något åt! Det går inte att prata väl om småföretag och småföretagare som regeringen gör i praktiken, samtidigt som man försämrar klimatet för dem genom nya pålagor.

Folkpartiet anser att målet måste vara att pressa ner den totala arbets­lösheten och öka antalet sysselsatta. Med regeringens politik riskerar det att bli bara konstgjorda nedgångar i arbetslöshetstalen genom att folk sätts in i åtgärder temporärt eller fasas ut från arbetsmarknaden genom t.ex. det som kallas ”generationsväxling”. Politiken måste istället inriktas på att få fram riktiga jobb. Målet måste vara färre arbetslösa och fler i jobb!

I denna motion beskriver vi vår syn på den aktiva arbetsmarknadspolitiken. De två övriga ”benen” till full sysselsättning redovisar vi i motioner på respektive områden. Frågor som berör a-kassan tas upp i vår motion om socialförsäkringarna.

Grundsynen på arbetslösheten

Arbetslöshet är alltid ett slöseri med resurser, för såväl den enskilda människan som samhället och samhällsekonomin. Erfarenheterna från många håll visar att det är svårt för en individ som varit långtidsarbetslös att komma tillbaka till den reguljära arbetsmarknaden. Hög arbetslöshet riskerar att bli bestående även under tider av högkonjunktur.

Det värsta som kan hända i vårt samhälle är att vi börjar acceptera den höga arbetslösheten. Detta är något som verkar ha skett på många håll i dagens Sverige. Lyssnar man på politiska partier, fackföreningar, organisationer och massmedia tycks det som om vi fastnat i arbetslösheten för gott och som om det inte finns någon möjlighet att bringa ner den. Den anförs ofta att jobben är slut. Förslag förs då i ren desperation fram om kortare arbetstid, sabbatsår med a-kassa, generationsväxling eller andra former av betald ledighet som kungsvägar till mindre arbetslöshet. Har man en sådan inställning så angriper man bara den akuta sjukdomen medan ingenting görs åt de grundläggande problemen. Det leder också till att antalet sysselsatta minskar ännu mer från en redan låg nivå. Framförallt verkar det som om regeringspartiet och LO vill föra en politik som gynnar dem som har ett jobb medan man struntar i dem som inte har ett.

Vårbudgeten var en enda lång rad av defensiva förslag för att komma till rätta med arbetslösheten genom förtidspensioneringar, generationsväxling, Kalmarmodeller m.m.. I budgeten för 1998 är det ungefär likadant. Inte ett ord hörs om konkreta förslag för att skaffa riktiga jobb.

Folkpartiet har en annan inställning. Vi får inte ge upp och acceptera dagens arbetslöshet. I så fall är vi fast i den för en lång tid framöver. Vi menar att arbetslösheten går att bringa ned med hjälp av en klok och samlad politik för tillväxt, kombinerad med en offensiv arbetsmarknadspolitik. Antalet sysselsatta måste ökas, inte vara konstant eller sjunka som regeringens politik leder till!

För att detta skall kunna ske förutsätts emellertid att man inser arbetslöshetens bakomliggande orsaker, som bland annat hänger samman med strukturomvandlingen inom det svenska näringslivet. Arbetslösheten har alltså inte enbart konjunkturella orsaker utan i hög grad också strukturella orsaker. Den traditionella utformningen av arbetsmarknadspolitiken utgår emellertid tyvärr fortfarande från att arbetslösheten är konjunkturell snarare än strukturell. För att lösa arbetslöshetsproblemet krävs också insikt om att arbetsmarknaden genomgår förändringar till följd av att Sverige utvecklas t.ex. mot ett kunskapssamhälle med skärpt internationell konkurrens. Det krävs då reformer också inom arbetsrätten och lönebildningen för att komma till rätta med problemen.

Det är utifrån dessa nya utgångspunkter en offensiv arbetsmarknadspolitik bör utformas. En sådan handlar till stor del om åtgärder utanför det traditionellt arbetsmarknadspolitiska området. Det gäller att föra en ekonomisk politik som ger sunda statsfinanser och därmed låga räntor, det gäller att föra en skatte- och näringspolitik som främjar företagande och det gäller att föra en utbildningspolitik med höga kvalitetsmål som ger Sverige ett kompetenslyft.

2.1 Värdet i att ha ett arbete

Att ha ett jobb är inte bara en ekonomisk fråga. För de flesta människor innebär värdet i att ha ett jobb också att man har tillgång till ett socialt umgänge som är mycket svårt att ersätta för den arbetslöse. Att gå arbetslös en längre period och inte kunna umgås med arbetskamrater är därför negativt för individen ur ett socialt perspektiv. Extra viktigt är det sociala värdet av ett jobb för de arbetshandikappade. Det är bl.a. därför Folkpartiet har förordat extra satsningar på lönebidrag och anställningar inom Samhall AB.

2.2 Lägg om kursen!

Folkpartiet har de senaste åren förordat att pengarna för den traditionella arbetsmarknadspolitiken istället bör användas för att generellt förbättra villkoren för företagandet. Huvudorsaken har varit att vi är övertygade om att vår övriga politik, om den fick genomföras, skulle ge sådana tillskott av jobb att efterfrågan på traditionell arbetsmarknadspolitik blev mindre. Vi har också trott på möjligheterna att rationalisera verksamheten inom AMS. Regeringen har successivt accepterat detta synsätt och i omgångar skurit ner anslagen till AMS. Regeringen erkänner nu också i budgeten att det är svårt att klara volymkravet på 207 000 i åtgärder per månad, men man är för den skull inte villig att ändra eller avstå från volymmålet. Folkpartiet delar AMV:s uppfattning att volymmålet inte bör ställas upp, inte minst därför att betoningen av kvantitet riskerar gå ut över åtgärdernas kvalitet.

Vi tror att en kraftfull decentralisering och avbyråkratisering, nära samverkan med andra aktörer som kommuner och näringslivsorganisationer, upphandling på en konkurrensmarknad av fler delar av verksamheten än idag samt en strävan att där det är möjligt och lämpligt välja billigare åtgärder framför dyrare, kan ge ytterligare besparingar. Detta får dock inte innebära att AMU-utbildningar som nästan säkert leder till jobb plockas bort bara för att de är något kostsammare.

Vi vill i detta sammanhang uttrycka ett beklagande av att regeringen trots allmänt tal om decentralisering fortsätter med detaljstyrning av AMS, vilket försvårar en rationell resursanvändning. Vi förordar att vissa medel som på detta sätt frigörs används till de uppgifter inom arbetsmarknadspolitiken som vi anser måste ha den allra högsta prioriteten, nämligen insatser för handikappade.

För budgetåret 1998 föreslår vi därför att anslaget till utgiftsområdet nedräknas med 7 600 miljoner kronor. Vi vill understryka att denna anslags­förändring måste genomföras tillsammans med den övriga politik vi förordar. Om så sker, är det vår bedömning att den öppna arbetslösheten reduceras och att efterfrågan på arbetsmarknadspolitiska insatser minskar. Om det trots allt skulle uppstå ett tidsglapp, så att vissa AMS-åtgärder faller bort innan de nya jobben har uppstått, är det ändå att föredra att vara korttidsarbetslös med gott hopp om ett ordinarie jobb jämfört med att vara ”i åtgärder” utan hopp om ett ordinarie jobb. Vi är övertygade om att vi gör en riktigare avvägning mellan generella och selektiva insatser än den regeringen gör.

Misslyckad regeringspolitik

Regeringen slår sig gärna för bröstet och säger att man sedan regeringsskiftet 1994 har skapat över 100 000 nya jobb. Det är visserligen sant att många nya arbetstillfällen tillkom i mitten på 90-talet men till största delen tillkom dessa jobb under 1994, dvs under den förra regeringens tid. Ökningen då kom nästan helt att utraderas under loppet av1995 och 1996. Det var ju under det första av dessa år som Socialdemokraterna skulle pressa ned arbetslösheten under 5 procent bara man kom i regeringsställning. Att så radikalt ha misslyckats är självfallet ett stort politiskt nederlag. Än värre är att många människor, särskilt ungdomar, farit illa under tiden.

Enligt SCB har dessbättre antalet sysselsatta börjat öka igen i den privata sektorn. Men i augusti 1997 var lika få sysselsatta som under augusti 1996. Regeringens defensiva strategi med konstlade åtgärder som t ex generations­växling kommer inte heller att hjälpa upp sysselsättningen.

Satsa på tjänstejobb!

Vi kan med stor besvikelse konstatera att regeringen inte är villig att satsa på en politik som stimulerar fram fler jobb i tjänstesektorn. Industrisektorn, som länge har varit ryggraden i svenskt näringsliv, kommer inte att ensam kunna lösa arbetslöshetsproblemet. Denna sektor har visserligen en avgörande betydelse för landets ekonomi, men den rationaliseringstakt som krävs för bevarad konkurrenskraft gör att inte ens en mycket god tillväxt räcker för att skapa det stora antal nya arbeten som behövs. Tjänstesektorn är särskilt viktig för kvinnors framtida möjligheter att få jobb.

Ska arbetslösheten förmås sjunka behöver sysselsättningen alltså öka markant. Det kan handla om framväxten av en mängd nya företag eller om att små och medelstora företag expanderar. Framför allt är det tjänste- och servicesektorn som måste stå för ökningen av antalet jobb. Folkpartiet har därför under de senaste åren lagt fram förslag till hur man kan stimulera jobb inom tjänstesektorn, både den del som riktar sig till industrin, byggsektorn etc. och den del som riktar sig till hushållen.

En sådan utveckling ställer höga och delvis nya krav på arbetsmarknads­politiken. Den skall underlätta för små såväl som större och nya företag att snabbt rekrytera arbetskraft. Den skall hjälpa arbetssökande att hitta nya vägar till jobb, eller till kompetenshöjning, och underlätta rörlighet på arbetsmarknaden. De många nya former av ”kontrakt” eller ”anställningar” som växer fram ställer krav på förnyelse av både arbetsförmedlingarna och åtgärdsarsenalen men också på en flexiblare arbetsrätt.

Kompetensutveckling

Strukturomvandlingen i näringslivet ställer långtgående krav på arbetskraftens kompetens. Det handlar om breda såväl som specialiserade kunskaper och färdigheter, men kanske framför allt om att kunna inhämta nya kunskaper när villkoren ändras, tekniken utvecklas. Det finns redan idag behov av återkommande fort- och vidareutbildning och det behovet kommer att öka.

Utbildningssystemet har som främsta uppgift att ge en bra grund för fortsatt, livslångt lärande. Satsningen på att alla skall ha minst gymnasie­kompetens liksom en långsiktig utbyggnad av den högre utbildningen är investeringar för framtiden.

Arbetsmarknadspolitiken var tidigare inriktad på att förse de stora industrierna med mer eller mindre utbytbar arbetskraft. En följd av det fram­växande kunskapssamhället är att kraven idag ställs högre på kunskaper och personliga färdigheter, t ex på kommunikativ förmåga. Det spelar helt enkelt stor roll vem man anställer. Arbetsmarknadspolitiken måste läggas om och inriktas på den faktiska arbetsmarknad som växer fram.

Den snabba teknologiska utvecklingen, nya förutsättningar på de internationella marknaderna etc, gör att planeringshorisonten krymper. Arbetsgivare kan i mindre utsträckning än tidigare bedöma det framtida behovet av arbetskraft. En följd av detta är att de lediga jobb som anmäls till arbetsförmedlingen i mycket stor utsträckning är tidsbegränsade.

Arbetsmarknadspolitikens utformning och dess åtgärder

Projektanställningar, uppdragsjobb och olika former av tidsbegränsade förordnanden står för en allt större andel av de nya jobben. Mycket talar för att de fasta jobben, i en inte alltför avlägsen framtid, kanske blir en mindre vanlig anställningsform än nu.

En fortsatt utveckling i denna riktning innebär att det blir vanligt att byta arbete flera gånger under yrkeslivet, med mellanperioder av arbetssökande eller utbildning. Arbetsmarknadspolitikens uppgift att underlätta yrkesmässig och geografisk rörlighet accentueras då ytterligare. För utvecklingen av nya företag och nya branscher är rörligheten ofta avgörande.

Att öka den dubbla rörligheten på arbetsmarknaden är och förblir en av arbetsmarknadspolitikens långsiktigt viktigaste uppgifter. Det underlättar framväxten av nya företag och nya branscher. Utbildningsinsatser är det lämpligaste instrumentet för att underlätta främst yrkesmässig rörlighet. Det är viktigt att påpeka att strävan beträffande den geografiska rörligheten måste ske i mer än en riktning.

Arbetsmarknadspolitiken är och förblir en nationell uppgift. Riksdagen har dock fattat beslut om att mycket av AMS verksamhet skall decentraliseras och vara mer flexibelt utformad. Detta är bra men det måste också innebära att detta fungerar i praktiken. Många som jobbar inom de lokala arbetsförmedlingarna upplever det fortfarande som om man är allt för hårt styrd uppifrån trots att arbetet skall decentraliseras mer.

Som vi nämnt tidigare i motionen anser vi att den traditionella arbets­marknadspolitiken skall få ett mindre anslag för budgetåret 1997.

6.1 Kvinnor och män på arbetsmarknaden

En av de största förändringarna på arbetsmarknaden under de senaste årtiondena har varit att kvinnorna undan för undan stärkt sin ställning på arbetsmarknaden. Denna förstärkning har även fortsatt på 1990-talet. Under den djupa konjunkturnedgången i början av 1990-talet var det männen som drabbades hårdast av arbetslöshet.

Denna utveckling vände sedan i takt med att neddragningar i den offentliga sektorn har skett. Nu är kvinnors arbetslöshet åter större än männens. Vad som nu krävs är konkreta åtgärder som ökar arbetslösa kvinnors möjligheter att finna nya jobb. I propositionen finns inga förslag om hur man skall bekämpa kvinnors arbetslöshet.

Nu är det kanske mer viktigt än någonsin att vi kan bryta det traditionella könsmönstret på arbetsmarknaden så att kvinnor söker sig till traditionellt mansdominerade yrken och tvärtom. Regeringen bör till riksdagen konkretisera en plan för att bryta det traditionella könsmönstret. Positivt vore det också om andelen kvinnliga företagare kunde öka.

Mer om jämställdheten på arbetsmarknaden står att läsa i vår partimotion om jämställdheten.

6.2 Arbetsmarknadsutbildningen (AMU)

Arbetsmarknadsutbildningen (AMU) har länge präglats av en inriktning på utbildningar som allt för mycket har varit anpassade till gårdagens arbetsmarknad. En viss förändring i positiv riktning har dock skett då man nu försöker sträva efter att arbetsmarknadsutbildningen skall vara anpassad till den enskildes behov och till förutsättningarna och kraven på arbetsmarknaden. Det är nödvändigt att denna förändring av arbetsmarknadsutbildningen får fortsätta. Utbildningen måste var inriktad på framtidens arbetsmarknad och ej på gårdagens.

Utbildningarna har allt för ofta haft som utgångspunkt att man skall sysselsätta en stor kvantitet arbetslösa. Att utbildningarna inte leder till jobb uppmärksammas sällan. Vi föreslår att antalet personer i utbildningar minskas samtidigt som kvaliteten på utbildningen höjs. Detta kommer att leda till fler i jobb.

6.2.1 AmuGruppen AB:s verksamhetsform

AmuGruppen AB genomgick förra året en ekonomisk kris. Anledningen var att man satt på kontrakt på lokaler som inte behövdes längre. AmuGruppen fick genom ett riksdagsbeslut i december 1996 ett kapitaltillskott på 600 miljoner kronor för att klara ut krisen. Folkpartiet stödde detta tillskott, men betonade samtidigt att det var en engångsföreteelse. Vi ansåg dessutom att en privatisering av hela eller delar av verksamheten borde prövas. Detta bör ske på sikt då den nya organisationen har satt sig.

6.3 Arbetsplatsintroduktion (API)

Arbetsplatsintroduktionen (API) är efterträdaren till ungdomspraktik, invandrarpraktik och akademikerpraktik. API har visat sig vara en effektiv arbetsmarknadspolitisk åtgärd precis som bl.a. den gamla ungdomspraktiken var.

Under åren har Socialdemokraterna helt bytt åsikt när det gäller synen på API. När ungdomspraktiken kom till som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd 1992 ansåg Socialdemokraterna att åtgärden var resultatet av en politik ”som inte är samordnad och genomtänkt”. Då hette det att det var fel att ungdomen fick praktik i stället för avtalad lön, och man ansåg att ungdomspraktiken skulle skapa en onödig byråkrati för arbetsförmedlingen. Allt detta har visat sig vara fel och nu har Socialdemokraterna och regeringen ändrat inställning och genomfört förändringar i API så att den är i princip samma sak som den gamla ungdomspraktiken.

6.4 Arbetslivsutveckling (ALU)

Arbetslivsutvecklingen (ALU) är en åtgärd som funnits under snart fem år. Åtgärden bör vara en sista utväg när andra åtgärder har prövats. ALU-projekten inriktas nu mot kultur, miljö och jämställdhet, vilket är positivt.

Reglerna för ALU har nu ändrats så att åtgärden kan gälla i tolv månader. Folkpartiet motsatte sig denna förändring. ALU har varit och måste även i framtiden vara en arbetsmarknadspolitisk åtgärd som tillgrips i sista hand när alla andra möjligheter har prövats. Tiden för hur länge ALU kan pågå bör därför åter kortas till sex månader.

Hur åtgärden ALU fungerat bör dessutom analyseras då åtgärden funnits under en så pass lång tid.

6.5 Individuellt anställningsstöd

Det är viktigt att betona att arbetsmarknadspolitiska åtgärder ej får utformas så att de tränger undan jobb på den reguljära arbetsmarknaden. Därför skall man så långt som möjligt vara restriktiv när det gäller företagsstöd. Regelverket kring det som hittills varit rekryteringsstöd och beredskapsarbeten har nu förändrats så att det är anpassat till EU:s regelverk. Regeringen föreslår i budgetpropositionen att rekryteringsstödet ersätts med ett individuellt anställningsstöd. Vi ställer oss positiva till denna förändring då syftet med det nya stödet är att än mer se till den enskilde individens behov. Vi vill dock betona att oberoende av om åtgärden är rekryteringsstöd eller individuellt anställningsstöd så är de former av företagsstöd som vi vill avveckla på sikt.

6.6 Åtgärder för äldre arbetslösa

Många arbetsgivare drar sig för att anställa äldre arbetslösa som inte har så många år kvar till pensioneringen. Tyvärr glömmer man ofta bort att dessa personer har stor erfarenhet och kompetens som kan vara bra för många företag att få del av. Till saken hör också att äldre arbetskraft ofta är mycket mer ”trogen” mot sin arbetsgivare och stannar kvar på sin arbetsplats i högre grad än yngre som har en större tendens till rörlighet. Att anställa en 55-åring som har åtminstone 10 år kvar på arbetsmarknaden kan därför vara mycket lönsamt för arbetsgivaren.

Våren 1996 kom regeringen med förslag om en speciell arbets­marknadspolitisk åtgärd som riktade sig till äldre arbetslösa som fyllt 55 år. De skulle sysselsättas genom s.k. ”offentliga tillfälliga arbeten” för att de skulle få ”ett värdigt slut” på sitt arbetsliv. Folkpartiet gick emot detta förslag då vi anser att det inte är någon bra lösning med denna typ av åtgärd. Risken är bl.a. stor att ordinarie jobb i den offentliga sektorn trängs undan. Ett nytt slag mot den äldre arbetskraften har nu riktats genom regeringens förslag om ”generationsväxling”. Återigen får de äldre på arbetsmarknaden känna att de inte är behövda. Folkpartiet yrkar avslag på båda dessa förslag.

6.7 Ungdomsarbetslösheten

Av tradition är arbetslösheten alltid högre bland ungdomar än bland äldre. Icke desto mindre har arbetslösheten bland ungdomarna vuxit till alarmerande proportioner och vi har idag en situation där många gått arbetslösa i flera år utan att få fotfäste på arbetsmarknaden. Risken finns att våra ungdomar slås ut för lång tid. Det är djupt tragiskt för varje individ och riskerar att få svåröverblickbara konsekvenser för samhället. Därför är det angeläget att sätta in åtgärder som underlättar för ungdomar att få en kontakt med arbetslivet.

Tyvärr finns det få förslag i budgetpropositionen om ungdoms­arbetslösheten. Regeringen återupprepar sitt löfte från 1994 om att ungdomar under 25 år skall erbjudas arbete, utbildningsplats eller en arbetsmarknads­politisk åtgärd inom 100 dagar. En ny ungdomssatsning föreslås genom att kommunerna skall komma överens med regeringen om att kommunerna får en skyldighet att ta ansvar för arbetslösa ungdomar mellan 20 och 24 år i en s.k. utvecklingsgaranti. Det är naturligtvis bra att ungdomar kan erbjudas sysselsättning men regeringen saknar helt idéer om hur man skall få fram nya jobb för ungdomarna. Regeringens svek av sitt vallöfte från 1994 märks tydligt på att det under första halvåret 1997 var i snitt 20 600 ungdomar per månad som varit arbetslösa mer än 100 dagar. Det är faktiskt en ökning från förra året då man i budgeten angav att antalet var 15 000 ungdomar per månad som varit arbetslösa under mer än 100 dagar. Detta förhållande visar med all tydlighet på att regeringen sviker ytterligare ett av sina vallöften!

Den nya åtgärden reser även en hel del frågetecken vad gäller finansiering och rundgång. Finansieringen ger den oklarheten genom att det finns olika modeller med dels stöd via socialbidrag kallat utvecklingsersättning, à 3 000 kr + bostad per månad, betald av kommunen, dels utvecklingsersättning, à
1 967 kr per månad, betald av staten respektive a-kassa (detta kallas dock för utbildningsbidrag). Rundgången uppkommer genom att arbets­för­med­ling­arna har ansvaret först i 100 dagar, sedan faller ansvaret på kommunen upp till dess att ett år har gått, därefter blir det arbets­förmedlingen igen i 3 månader och sedan kommunen osv. Tala om rundgång! Regeringen bör därför noga följa och utvärdera denna åtgärd.

Förslaget från den sysselsättningspolitiska propositionen 1996 om att alla ungdomar skall erbjudas feriejobb tas ånyo upp. Hur detta projekt skall genomföras är fortfarande oklart. Regeringen talar bara om att information och annonsering skall lösa frågan i kombination med vissa stimulanser till kommunerna.

Vad ungdomar främst behöver är kanske inte arbetsmarknadspolitiska åtgärder eller utbildning. De behöver främst få in en fot på arbetsmarknaden. Genom vår politik kan ungdomar få den chans de behöver på arbetsmarknaden genom att fler företag skapas. Kombinerat med andra reformer såsom reformerad arbetsrätt och lönebildning så ökar de ungas möjligheter till ett jobb. Det är dock viktigt att påpeka att det även i fortsättningen måste finnas en viss arsenal av arbetsmarknadspolitiska åtgärder som är anpassade till ungdomar och deras behov.

6.8 Invandrare

Invandrare är en mycket utsatt grupp på arbetsmarknaden. Arbetslösheten bland dem är mycket hög. Det borde inte vara så då invandrare ofta har en hög utbildning och lätt borde få jobb. Tyvärr får invandrare oftast inte jobb inom det yrke de har en utbildning för. Istället hänvisas de till yrken inom andra områden där utbildningskraven är mycket lägre. Arbetsförmedlingar och arbetsgivare bör gemensamt ta itu med dessa problem och genom t.ex. informationskampanjer m.m. förmå fler att anställa invandrare.

Det är viktigt att betona att många invandrare är en stor tillgång som företagare. I många grupper är företagandet högre än generellt i Sverige. Vi tror inte att invandrares företagsamhet kan ökas genom selektiva åtgärder såsom skattefria zoner m.m. Ett lyft för invandrarföretagsamheten kan vi även få om Folkpartiets politik för fler jobb genom företagande genomförs. Det är också viktigt att invandrarföretag kan få en god tillgång till riskkapital.

Ett växande problem är att nyanlända flyktingar och långtidsarbetslösa invandrare inte är välkomna hos arbetsförmedlingen. Många förmedlingar skriver helt enkelt inte in dessa kategorier av sökande utan de är hänvisade till socialbidrag. Måhända kan detta bero på att målet om en halverad arbetslöshet överskuggar allt annat.

Regeringen föreslår en möjlighet för utomnordiska invandrare att få förlängt starta-eget-bidrag. Vi anser inte att denna åtgärd är lösningen på de problem som invandrare har på arbetsmarknaden, men vi är beredda att acceptera åtgärden på prov under ett år. Åtgärden skall därefter utvärderas.

6.9 Stöd till kvinnliga företagare

Fler kvinnor måste ges möjligheter att få starta företag. Fortfarande är det så att bara en tredjedel av alla nya företag startas av kvinnor. Stödet till detta bör utgå till alla kvinnor som är långtidsarbetslösa och inte bara främst till dem som tidigare har jobbat i offentlig sektor. Även kvinnor med bakgrund i näringslivet har en utmärkt kompetens som måste tas tillvara.

Det gäller att åtgärder och stöd som lämnas till kvinnor som vill bli företagare utformas på ett sätt så att man tar vara på och lyssnar på kvinnors förutsättningar och krav. Det är bra att ALMI Företagspartner AB fått utökade möjligheter att ge lån till kvinnliga nyföretagare.

Öka insatserna för de arbetshandikappade

Oavsett konjunkturläge har de handikappade alltid en svår situation på arbetsmarknaden. De statliga insatserna för att stärka handikappades ställning är därför oerhört viktiga och bör alltid vara prioriterade. Att få möjlighet att utföra ett efterfrågat arbete ökar livskvaliteten enormt. Men ofta överdrivs svårigheterna som är förknippade med att anställa en person med funktionshinder. Information och enklare anpassningar av arbetsmiljön kan ofta räcka för att överbrygga hindren att få jobb.

Arbetslinjen måste gälla även för handikappade. Förtidspensioneringar ska undvikas i största möjliga utsträckning. Både lönebidrag och anställningar inom Samhall har visat sig vara värdefulla lösningar för många handikappade. Folkpartiet har under de senaste riksmötena prioriterat de arbetshandikappade. Vi har gått emot regeringens förslag om besparingar på Samhall AB och på anslaget för lönebidragsnivån samt försämringar i regelverket kring lönebidragsanställningarna. Vi gick emot regeringens förslag i dessa delar eftersom vi var övertygade om att försämringarna skulle slå hårt mot de arbetshandikappade. Tyvärr besannades våra farhågor snabbt. Under budgetåret 1995/96 gick det inte mer än två månader förrän larmrapporter kom om att pengarna till nya lönebidrag var slut. Regeringen tvingades under hösten 1995 att lägga fram en proposition med 200 miljoner kronor extra till lönebidragsanställningar. Dessa medel tog dock slut under våren 1996 och Folkpartiet lyckades få igenom ett utskottsinitiativ i riksdagen i maj som innebar att extra resurser avsattes till lönebidragen för att stoppa de mest akuta varslen om uppsägningar av lönebidragsanställda. Det är positivt att regeringen nu insett att man inte kan spara pengar på dem som är lönebidragsanställda inom ideella organisationer.

Det är nu viktigt att de arbetshandikappade även i fortsättningen får ett välbehövligt stöd. Folkpartiet har därför i sitt budgetalternativ anslagit 250 miljoner kronor extra till stöd till jobb för arbetshandikappade och anställningar inom Samhall AB för budgetåret 1998 jämfört med regeringen.

Undersökningar har visat på att både lönebidragsanställningar och anställningar vid Samhall är mycket billiga om man jämför med alternativen a-kassa eller förtidspension som annars står till buds för de arbets­handikappade.

Möjligheter till anställning med lönebidrag har under de senaste åren vidgats så att även personer som ej är arbetshandikappade har erbjudits denna möjlighet till anställning. Folkpartiet var positivt till detta när det gällde arbetslösa som fyllt 60 år. Men det är viktigt att påpeka att lönebidragsanställningar i största möjliga utsträckning måste vara en åtgärd för arbetshandikappade. När arbetslösheten bland de arbetshandikappade stiger måste denna anställningsform starkare renodlas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Arbetsrätten

Det stod tidigt klart att regeringens ”återställare” på arbetsrättsområdet hösten 1994 var förödande för företagsamheten. Det är nödvändigt att lagstiftningen måste förändras och moderniseras. Det går ej att ha en arbetsrättslig lagstiftning som är anpassad till 1970-talets behov och arbetsmarknad.

På arbetsrättsområdet visade sig dessvärre regeringens oförmåga allra tydligast. Det var sammanbrottet för Arbetsrättskommissionen som ledde till att den planerade sysselsättningspropositionen ej lades fram under våren 1996. Detta ledde i sin tur till att Folkpartiet och andra partier fick agera och väcka frågan om en särskild riksdagssession under sommaren. Till sist återstod bara den lagstiftning som regeringen länge var motståndare till. Men också då blev det många olika turer. Regeringen kom först överens med Centern om en smärre, om än otillräcklig förändring av arbetsrätten. Efter kritik från LO backade Socialdemokraterna delvis från sitt första förslag och av den välbehövliga reformeringen av arbetsrätten ”bidde det bara en tumme”. När propositionen om arbetsrätten kom förra hösten så var det bra att man förlängde visstidsanställningen men dessvärre gjordes inget åt turordningsreglerna.

En fortsatt reformering av arbetsrätten brådskar dock. Det vore därför bra att riksdagen snarast kunde fatta ett beslut om att ändra LAS och MBL så att 1994 års lagstiftning återinförs i sin helhet. Lagtexten finns redan tillgänglig. Vad det gäller är bl a att möjlighet ges till undantag från turordningen i LAS för två personer. I MBL bör veto- och blockadmöjligheternas borttagande ånyo aktualiseras.

9 Personalförstärkningar på arbetsförmedlingarna

I varje proposition som berör arbetsmarknadspolitiken har det närmast blivit en tradition att regeringen föreslår tillfälliga personalförstärkningar på arbetsförmedlingarna. Budgetpropositionen är inget undantag. Där föreslås 600 miljoner kronor under anslaget A 1 Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader till tillfälliga personalförstärkningar under 1998. Under anslaget A 2 Arbetsmarknadspolitiska åtgärder föreslås 250 miljoner kronor användas till tillfälliga personalförstärkningar. Folkpartiet säger nej till dessa förstärkningar, särskilt som vi föreslår en mindre åtgärdsvolym än regeringen. Det finns inga skäl att ständigt anställa fler vid arbetsförmedlingarna utan att först analysera hur de tidigare använda medlen till detta har använts. Under budgetåret 1997 har t ex 700 miljoner anslagits till detta syfte, men regeringen erkänner i budgetpropositionen att dessa medel inte kommer att ianspråktagas fullt ut. Under budgetåret 1995/96 anställdes 2 080 personer med dessa medel och under 1997 är antalet 2 053. Propositionen bör därför avslås i dessa delar.

10 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

  1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om arbetsmarknadspolitikens ”tre ben”,

  2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att målet för arbetsmarknadspolitiken måste vara att pressa ner den totala arbetslösheten,

  3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om grundsynen på arbetslösheten,

  4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om omfattningen av den traditionella arbetsmarknadspolitiken,

  5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av mindre detaljstyrning från AMS av de lokala arbetsförmedlingarna,

  6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tjänstejobb,

  7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kompetensutveckling,

  8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om arbetsmarknadspolitikens utformning,

  9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rörligheten på arbetsmarknaden,

  10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en konkret plan med insatser för att bryta den traditionella könsuppdelningen på arbetsmarknaden,

  11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om arbetsmarknadsutbildningen (AMU),

  12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utförsäljning av AmuGruppen AB,

  13. att riksdagen hos regeringen begär förslag till förändring av regelverket kring arbetslivsutvecklingen (ALU) i enlighet med vad som anförts i motionen,

  14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en utvärdering av ALU,

  15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om äldres arbetslöshet,

  16. att riksdagen avslår regeringens förslag om s.k. generationsväxling,

  17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ungdomars situation på arbetsmarknaden,

  18. att riksdagen upphäver besluten om OTA, resursarbete och tillfällig avgångsersättning,

  19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en utvärdering och uppföljning av den nya åtgärden utvecklingsgaranti,

  20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om invandrares situation på arbetsmarknaden,

  21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utvärdering av det förlängda starta-eget-bidraget till invandrare,

  22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stöd till kvinnligt företagande,

  23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de arbetshandikappades situation på arbetsmarknaden,

  24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att lönebidragsanställningar i första hand skall erbjudas arbetshandikappade,

  25. att riksdagen beslutar i enlighet med vad som anförts i motionen om återgång till reglerna som gällde i LAS och MBL under 1994,

  26. att riksdagen med följande ändringar i förhållande till regeringens förslag anvisar anslagen under utgiftsområde 14 Arbetsmarknad och arbetsliv enligt uppställning:

Anslag

Regeringens förslag

Anslagsförändring

A 1 Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader

4 118 585

-600 000

A 2 Arbetsmarknadspolitiska åtgärder

21 043 793

-7 250 000

A 3 Särskilda åtgärder för arbetshandikappade

6 596 798

+200 000

B 6 Bidrag till Samhall AB

4 356 419

+50 000

Summa för utgiftsområdet

47 541 952

-7 600 000

Stockholm den 5 oktober 1997

Lars Leijonborg (fp)

Anne Wibble (fp)

Isa Halvarsson (fp)

Eva Eriksson (fp)

Kerstin Heinemann (fp)

Elver Jonsson (fp)

Siri Dannaeus (fp)