I ett snabbt föränderligt samhälle med massarbetslöshet och stora krav på såväl företagare som anställda är det viktigt att fundera över hur regelsystem är utformade och hur tillämpning sker. I vintras var vi med om hur ett statligt företag i Arboga med regeringens stöd och en stor penningpåse i handen bröt upp från en liten ort och ställde många arbetstagare i en liten kommun i en mycket svår situation. ”Arboga” blev ett exempel på hur varken ett stort företag – i detta fall ett statligt sådant – eller regeringen bör hantera arbetsmarknadspolitiska situationer.
De senaste veckorna har ett storföretag i den lilla bruksorten Bengtsfors i Dalsland varslat över 500 personer om uppsägning. Det gäller det tidigare Volvoägda, numera USA-ägda storföretaget Lear Corporation. En stor och dramatisk hotbild, som slagit till mot ett helt samhälle, eftersom verkställda varsel skulle bli ett dråpslag mot hela landskapet.
Den samförståndsanda som funnits under många decennier i svenskt näringsliv och samhälle har blivit alltmer anfrätt och ansträngd, bl a därför att företagsbeslut får allt ”kortare siktsträcka”. Ju större ett företag är, ju fler som varslas, desto viktigare är det att konsekvenserna genomlyses och att en förändring av detta slag föregås av överläggningar och information.
Vid varslet i Bengtsfors har denna tradition frångåtts. Bristen på information till såväl berörd kommun som till medier och allmänhet har varit nästintill total. Först en månad efter varslet har kontakt t ex tagits med landshövdingen i länet. Kommunen har många veckor efter det dramatiska varselbeslutet inte bjudits in till överläggningar. I en fri och öppen marknadsekonomi är det självfallet tillåtet att både starta och upphöra med sin verksamhet. Orsakerna kan vara flera och det kan många gånger vara omöjligt att undvika en nedläggning. Men det är ingen tvekan om att ju större ett företag är, desto viktigare blir kravet att information och nödvändiga åtgärder för att mildra negativa förändringar iakttas. Detta är särskilt viktigt på mindre orter. En fråga som i detta sammanhang bör studeras är hur lätt stora företag först kan köpa till sig betydande industrier och sedan avveckla dessa med betydande konsekvenser för samhällsekonomi, sysselsättning m m.
Den snabba förändring vi har i vår tid, när det gäller sysselsättning, nya anställningsformer och överraskande beslut etc, kräver alltmer av en ansvarsfull hantering av problemen. Den allt starkare internationaliseringen där stora företag har ”fjärrstyrda verksamheter” aktualiserar problem som finns och i förlängningen kan öka. Särskilt sårbart är det när ett företag finns på en ensidig arbetsmarknad och företaget i fråga dominerar på orten. Här gäller det att finna former, som både kan upprätthålla en sund, marknadsekonomiskt försvarsbar modell och förena den med ett ansvar gentemot anställda och mot de orter där man har sin verksamhet. Det faktum att samhällsstöd i många olika former har utgått gör inte sådant ansvar mindre.
Det stora avståndet mellan ägare och företaget med dess anställda torde vara en försvårande omständighet. Därför är det av betydande värde att såväl arbetsledning som ägarintresse finns s a s på plats. Det ger en betydligt större garanti för en omsorgsfull bedömning särskilt av företagets framtida utveckling och inte bara krassa iakttagelser i årsrapporter. Exempel i vår tid borde tjäna som utmanande exempel på hur det framtida företagsklimatet kan utvecklas för en god utveckling i såväl näringslivet som samhället i stort.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ett långsiktigt program där marknadsekonomiska fördelar kan förenas med en hög grad av ansvar mot anställda och orter där dominerande och/eller stora företag är verksamma.
|
Elver Jonsson (fp) |