1990-talet har inneburit stora förändringar på arbetsmarknaden. Den höga arbetslösheten, nödvändiga omstruktureringar, kraven på mer och mer utbildning inverkar direkt på många arbetshandikappades möjligheter att få ett arbete. Med nuvarande struktur och lönebildning kommer, om ingenting görs, situationen inte att förbättras märkbart och stora grupper får svårt att hävda sig på arbetsmarknaden.
Tillgänglig statistik i dag är svåröverskådlig. Flera studier och rapporter visar att funktionshindrade har lägre sysselsättningsgrad än övriga medborgare och högre arbetslöshet. De har svårare att anpassa sig till arbetslivets snabba förändringstakt och riskerar i större utsträckning än andra att hamna i långtidsarbetslöshet eller förtidspensionering.
Bedömningen av läget försvåras ytterligare av att det inte finns statistik över hur många funktionshindrade som saknar arbete eller som inte arbetar på den öppna arbetsmarknaden, bl.a. beroende på att begreppet funktionshindrade definieras olika av olika huvudmän. Endast arbetshandikappade som aktivt söker arbete eller är registrerade för arbetsmarknadspolitiska åtgärder är enligt AMS definition att betrakta som arbetslösa. Registrering som arbetshandikappad är frivillig, vilket innebär att det kan finnas en betydande gråzon. Hur stor den är vet ingen i dag.
I kartläggningar som gjordes i samband med handikapputredningen uppgav 70 procent med de mest omfattande funktionshindren att de saknade arbete eller daglig sysselsättning. Liknande iakttagelse gjordes i samband med psykiatriutredningen. Var finns dessa registrerade och hur försörjer de sig i dag?
En SCB-undersökning som publicerades under våren 1997 visar att endast 55 procent av funktionshindrade i yrkesverksam ålder har arbete att jämföra med 71 procent för hela befolkningen. I vissa grupper som utvecklingsstörda och personer med psykiska funktionshinder, är det så få som 12 respektive 22 procent som har arbete. Enligt SCB uppger var femte (19,2 procent) i åldrarna 16–64 år att man har ett funktionshinder som medför begränsningar i det dagliga livet. Det innebär att det totalt skulle behövas cirka 170 000 arbeten för funktionshindrade för att dessa skall komma upp till samma sysselsättningsnivå som andra.
Under 1990-talets dramatiska försämring på den svenska arbetsmarknaden har antalet arbetslösa i olika konjunkturberoende åtgärder i det närmaste fyrdubblats. Samtidigt har de ekonomiska resurserna för de särskilda handikappåtgärderna lönebidrag (inklusive OSA) och Samhall reducerats. Antalet arbetshandikappade i arbete har därmed legat oförändrat och t.o.m. minskat under de senaste åren.
Antalet arbetshandikappade arbetssökande utan arbete har hos arbetsförmedlingen ökat från 1 000 till närmare 50 000 under 1990-talet. Det samlade behovet av arbete för funktionshindrade framgår dock inte av AMS-statistiken i enlighet med vad som framkommit av den ovan redovisade SCB-studien.
LOSAM-utredningen som granskat lönebidragen och Samhalls verksamhet och omfattning har nu presenterat sina förslag, men fortfarande saknas ett samlat grepp inkluderande den hittills dolda arbetslösheten.
Arbetsmarknadspolitiska kommittén behandlar också problematiken med grupper av individer som behöver särskilt stöd. Genomgång av de grupper som behöver särskilt stöd för att återställa arbetsförmågan, dvs. de personer som befinner sig i zonen mellan försäkringskassan, Af/Ami och socialtjänsten, visar att det sammantaget handlar om cirka 65 000 personer, fördelade på sjukskrivna arbetslösa, arbetshandikappade och psykiskt störda. Därtill kommer personer med psykosocial ohälsa, en grupp som är diffus, svårrehabiliterad och omöjlig att kvantifiera. Med hänsyn till att den del av dessa 65 000 personer samtidigt befinner sig i flera stödsystem är gruppen sannolikt mindre, möjligen 40 000–50 000 personer. Det bör också påpekas att det inte är alla utan troligen en mindre del av dessa som är i behov av särskilt stöd och särskilda åtgärder för att återfå sin arbetsförmåga.
Det finns därför anledning att uppmärksamma och kartlägga denna ackumulerande gråzonsarbetslöshet och det ökade tryck på kommunerna som detta innebär.
De åtgärder som för närvarande är riktade mot arbetshandikappade är lönebidrag (cirka 50 000), Samhallsplacering (cirka 28 000), OSA (cirka 5 500), näringshjälp till att starta eget samt övriga tillfälliga åtgärder (cirka 20–25 000).
Alternativet till dessa åtgärder är sjukpenning och förtidspensionering. Mot bakgrund av den inledande beskrivningen framträder en betydande diskrepans mellan åtgärd och behov. Hur detta skall hanteras kan endast besvaras genom ytterligare utredning.
I några av dessa åtgärder ligger krav på rehabilitering. För personer med olika svårigheter i arbetslivet är behovet och självklart önskemålet av rehabilitering viktigt och avgörande för möjligheten att fortfarande platsa och en chans till ett meningsfullt arbete. Kravet på effektivitet och bättre utnyttjande av anslagen har ökat, men trögheten i systemen motverkar delvis en sådan utveckling. Därtill har regeringen minskat anslaget till den yrkesinriktade rehabiliteringen och förlängt sjuklöneperioden, åtgärder som inte underlättar för arbetshandikappades inträde eller återinträde på arbetsmarknaden.
Som påpekats i tidigare motioner har allvarlig kritik riktats mot oklara ansvarsförhållanden, bristande överensstämmelse av mål aktörer emellan, brister i samarbete och samverkan, oklara incitament, brister i resultatkrav och resultatredovisningar och svårigheter att styra verksamheten. Inte minst leder detta till avsaknad av helhetssyn och att individer bollas mellan olika åtgärder. Ett samlat grepp efterlyses fortfarande, ett krav på att de olika rehabiliteringsorganisationerna ses över och att eventuella mål- eller intressekonflikter undanröjs.
Uppföljning och forskning måste stimuleras kring de funktionshindrades villkor i arbetslivet. Trots att kostnaderna för stat och kommun är omfattande och antalet individer stort är forskning på området av blygsam omfattning.
I Sverige råder en bred enighet om att människor med funktionshinder skall garanteras trygghet och välfärd även i tider av ekonomisk kris. Detta innefattar också rätten till likabehandling i arbete och möjlighet till egen försörjning. Att skapa ekonomisk tillväxt är därför på sikt det enda sättet att grundlägga förutsättningarna för en sådan välfärd, där alla människor tillåts bidra till vårt gemensamma.
Det finns i dag, som redogjorts tidigare, undersökningar, utredningar och statistik över delar av gruppen arbetshandikappade, men det saknas trots detta en genomlysande diskussion. Att människor därigenom bollas mellan olika myndigheter och åtgärder och en del direkt faller mellan stolarna är därmed uppenbart, men inte acceptabelt. Trots det rådande arbetsmarknadsläget och trots svängande konjunkturer så har inte tillräckliga ansträngningar gjorts för att överbrygga dessa svängningar. Oförmågan att göra gränsdragningar och precisera den arbetsmarknadspolitiska sfären blir i denna fråga så mycket tydligare och konkret. Konkurrerande bidrag försvårar för arbetshandikappade. I valet mellan en arbetslös och en arbetshandikappad arbetslös är valet många gånger givet.
Ett samhällsstöd är till delar nödvändigt, men nya möjligheter öppnar sig. Nya arbetsområden och ny teknik kommer att öppna nya vägar där handikappet för många inte längre är en begränsning. Genom att förändra miljön och förutsättningarna minskar funktionshindrets betydelse. Satsning på forskning och utveckling inom dessa nya områden bör ytterligare förstärkas.
Att satsa i humankapital är en investering i framtiden. En sådan satsning är utbildning. För att fler funktionshindrade skall få tillfälle till högre utbildning krävs att universiteten ökar tillgängligheten för handikappade att studera vid universitet och högskolor. Ett modernt angreppssätt är att använda ny informationsteknologi. Med nya medier och tekniker kan befintliga undervisningsresurser användas bättre. Distansundervisning via modern datorteknologi innebär att studenter som på grund av handikapp i dag inte har möjlighet att delta i undervisning och forskning vid universitet ges ett medium att tillgodogöra sig utbildning. Detta kan ske antingen i hemmiljö eller vid en särskild del av universitetet. Distansundervisning med konferenssystem ger ökad tillgänglighet och större möjligheter för studenterna att möta lärare/handledare.
Inrättande av en professur i handikappteknik skulle lyfta fram detta område som en speciell disciplin. Detta skulle i sin tur vara positivt för rekrytering av forskarstuderande och teknikutveckling inom området.
Samtidigt vill vi understryka, att trots de goda möjligheter vi beskriver ovan, är denna utveckling inte öppen för alla. Det kommer fortfarande att finnas ett stort behov av enklare arbetsuppgifter för lågpresterande, det är en vedertagen sanning. Trots detta är det helt uppenbart att det finns många efterfrågade arbetsuppgifter som i dagens situation inte utförs beroende på lönestruktur och skattesystem.
LOSAM betonar en effektivare användning av lönebidraget. Sedan införandet har statsmakternas mål och resultatkrav varit relativt oförändrade. Utredningen finner det emellertid angeläget att den genomsnittliga bidragsnivån sjunker och betonar dess rehabiliterande inslag. Därav följer att fler kan omfattas av denna möjlighet.
Även Samhalls verksamhet har kartlagts. Utredningens förslag innebär en starkare markering av Samhalls uppgift att rehabilitera och utveckla de anställda och att det så långt möjligt skall kunna leda till arbete hos annan arbetsgivare. Samhall självt önskar utöka antalet platser inom Samhall.
Men detta är inte tillräckligt mot bakgrund av tidigare beskriven verklighet. Ett alternativ skulle kunna vara en rikstäckande försöksverksamhet för anställdas övergång till annan arbetsgivare. Genom ett särskilt bemanningskoncept skulle Samhall kunna ta både arbetsgivaransvar och ansvaret för personalledning när arbetshandikappade arbetar hos annan arbetsgivare. Detta koncept kan vara särskilt lämpligt för personer med lindrigare arbetshandikapp. Det kan till en början vara kortare uppdrag som ett första steg mot längre och mer utvecklande arbetsuppgifter. På detta sätt skulle samhörigheten med övrigt näringsliv stärkas och förutsättningarna öka för permanenta övergångar. En utvärdering får sedan avgöra om bemanningskonceptet bör ligga kvar på Samhall.
Ett annat alternativ är att det liksom för äldre bör prövas en möjlighet för företagen att erhålla återbäring på arbetsgivaravgifterna. Härigenom kan också en ökad integrering ske på ordinarie arbetsmarknad.
Arbetsprövning och arbetsträning bör fortsättningsvis bedrivas åtskilt från arbetsförmedlingen. Genom att ombilda Arbetslivstjänster och AMI till en fristående uppdragsorganisation/eget bolag skapas möjligheter till en väl fungerande och konkurrerande rehabiliteringsverksamhet för alla inblandade parter. Arbetsförmedlingen liksom Försäkringskassorna och arbetsgivarna kan köpa dessa rehabtjänster.
Värdet av arbete har flera dimensioner och är odiskutabelt, både ur individ- och samhällsperspektiv. Samma argument som talar för att varje arbetslös som flyttas över till ett produktivt arbete är en vinst för samhället bör gälla för den med arbetshandikapp om än något svårare att beräkna. Till detta kan naturligtvis de sociala vinsterna läggas. Vi förutsätter att även denna fråga kommer att belysas.
Motionen beskriver både en komplicerad bild av rådande förhållanden och hittills oprövade möjligheter. Det finns säkert inte en enda lösning, många variabler påverkar skeendet. Arbetsmarknaden förändras, ibland i rasande fart. Rationaliseringar, omstruktureringar. Ny teknik tillkommer. Utbildningsbehovet ökar och utbildning är en process som tar tid. Flexibilitet och förändring är ord i tiden. Att tro att detta skall lösas över en natt eller med någon enskild åtgärd är inte seriöst. En ingående diskussion måste föras om villkoren på arbetsmarknaden, om gränsdragningen mellan dagens begrepp sysselsättning och lönearbete, om kostnadsansvar och den diffusa fördelningen av huvudmannaskap mellan statens och kommunens urval och prioriteringar och individens behov. Det krävs helt enkelt en annan form av upplägg. Hur det slutligen kommer att se ut bör uppdras åt en parlamentarisk utredning. Det är angeläget att en sådan utredning tillsätts snarast. Erfarenheter av pågående projekt bör därvid beaktas.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tillsättande av en parlamentarisk utredning om arbetshandikappades möjligheter till arbete och sysselsättning.
Per Unckel (m) |
|
Kent Olsson (m) |
Patrik Norinder (m) |
Christel Anderberg (m) |
Anna Åkerhielm (m) |
Per Bill (m) |
Olle Lindström (m) |
Ulf Melin (m) |
Jan Backman (m) |
Ulf Kristersson (m) |
Annika Jonsell (m) |