Debatten om de framtida arbetstiderna blir alltmer intensiv. Från alltfler arbetstagare ställs krav på såväl kortare arbetstid som större inflytande över arbetstiden. Det finns skäl att bejaka båda kraven.
Diskussionen om en kortare arbetstid rymmer både den eventuella jobbskapande effekten och den välfärdsökning som mer fritid innebär. Det är svårt att påvisa några självklara bevis för effekterna av en förkortning. Att det innebär en välfärdsökning torde vara svårt att bestrida, medan den jobbskapande delen av en arbetstidsförkortning är mer omstridd. Rätt utförd tror vi att en förkortning av arbetstiden kan vara en bidragande faktor till minskande arbetslöshet. Vi tar också klart ställning för ökat lokalt inflytande över arbetstidens förläggning. Vi tror att såväl individerna som verksamheten i alltfler företag kräver det.
Ibland framstår det som om att kraven på kortare arbetstid skulle vara något nytt. Men arbetstiden har minskat regelbundet alltsedan början på 1900-talet. Först genom regelrätta arbetstidsförkortningar genom en kortad veckoarbetstid. Därefter genom längre semester. Senare genom olika former av ledighetslagstiftning (föräldraledighet, studieledighet osv). I början av 80-talet skedde förkortningen av arbetstiden genom ökad användning av förtidspensionering och sjukförsäkringen. Dessa förkortningar var naturligtvis inte eftersträvade eller speciellt önskvärda. Likväl innebar det en kortare arbetstid per arbetstagare och per medborgare. Under slutet på 80-talet och 90-talet har däremot arbetstiden förlängts. Dels genom ett flitigt utnyttjande av övertid, dels genom hårdare regler i socialförsäkringssystemen – vilket inneburit drastiskt ökad närvaro på jobbet.
Fram till 80-talets slut ökade också kontinuerligt antalet arbetstagare på arbetsmarknaden. Det är framför allt kvinnorna som har trätt in på arbetsmarknaden. Det intressanta är att det totala antalet arbetade timmar under 1900-talet inte ökat. Sverige har per definition genomfört en kraftig arbetsdelning under 1900-talet.
På senare tid har arbetstidsfrågan diskuterats som ett sätt bland flera att bekämpa arbetslösheten. Debatten härrör från diskussionen om s.k. jobless growth, dvs. tillväxt utan nya jobb. I takt med att konkurrensen på världsmarknaden ökat så har också produktiviteten ökat. Därmed behövs en högre tillväxt innan det uppstår en faktisk sysselsättningsökning. I Europaparlamentet finns det en tydlig majoritet för att korta arbetstiden. Bara det senaste året antogs ett förslag där arbetsgivare föreslås få lägre arbetsgivaravgifter för de första 32 arbetade veckoarbetstimmarna som ett sätt att stimulera fram kortare arbetstid.
Det framstår som alltmer uppenbart att medborgarnas krav på arbetstiden inte alltid stämmer överens med de krav som den nuvarande arbetsmarknaden fordrar. Det finns uppenbara konflikter vad gäller förläggningen av arbetstid men också vad gäller längden på arbetstid. Vanligen framställs småbarnsföräldrar som de med störst behov av kortare arbetstid. Det kan säkert stämma, men det är också att förtränga det faktum att alltfler av medborgarna i allmänhet, enligt undersökningar, vill korta sin arbetstid för att få mer tid för utveckling, fritid och utbildning. Samtidigt möts de av en arbetsmarknad där det ställs större krav på övertid. Det är självklart enklast för företagen att använda sin redan inskolade personal framför att ta in ny personal. Det är inte lika självklart att ett samhälle med medborgarnas välfärd i första rummet och ett samhälle med massarbetslöshet ska stå neutralt i sådana intressekonflikter.
En kortare arbetstid har under lång tid diskuterats främst bland kvinnoorganisationer. Även här är orsaken ganska oomstridd. En kortare arbetstid öppnar möjligheter för en jämnare fördelning av det oavlönade arbetet i hemmet. Undersökningar visar också på ett tydligt sådant samband. När män, som i dagens samhälle har längre arbetstid, kortar sin arbetstid via ett kortare heltidsarbetsmått fördelas också arbetet i hemmet jämnare och fler kvinnor, med ofrivillig deltidstjänstgöring, kommer närmare ett heltidsmått. Därutöver öppnas möjligheter för fler kvinnor som i dag ofrivilligt jobbar deltid att gå upp i tjänstgöringsgrad.
Det är uppenbart att forskningen är delad om sysselsättningseffekter av en arbetstidsförkortning. Den teoretiska forskningen tenderar att ha en mer negativ uppfattning om sysselsättningseffekter än vad empiriska uppföljningar av faktiskt genomförda arbetstidsförkortningar har. De utvärderingar som gjorts av exempelvis den tyska arbetstidsförkortningen visar ju på tydligt positiva sysselsättningseffekter (om än i varierande grad).
Samtidigt tycks de flesta i den svenska debatten medge problematiken i att allt färre jobbar allt mer medan alltfler helt står utanför arbetsmarknaden. Under 90-talet har arbetstiden förlängts på ett sådant sätt att motsvarande 200 000 arbeten försvunnit. I vad mån en arbetstidsförkortning kommer att ge fler jobb är nog i hög grad beroende på vad sätt den genomförs. En kortad arbetstid kommer inte i proportionell omfattning att leda till nya jobb. Till en stor del kommer produktiviteten att höjas vilket kommer att leda till en inte riktigt lika stor sysselsättningseffekt.
Nästa kärnfråga är frågan om lönekompensation. Motståndarna till en kortare arbetstid brukar hävda att antingen sänks lönerna i motsvarande grad – med följande efterfrågesänkning – eller så behålls lönerna oförändrade och därmed höjs företagens kostnader med motsvarande belopp – med följande utbudssänkning.
Det finns skäl att ta allvarligt på båda orosmomenten även om argumenten ofta tenderar att vara vulgariserade. Det är uppenbart att en arbetstidsförkortning måste samverka med lönebildningen för att inte driva upp kostnaderna eller drastiskt sänka efterfrågan. Det är uppenbart att en arbetstidsförkortning inte är gratis. Omvänt är det sannolikt inte heller så att en arbetstidsförkortning kostar i proportion till antalet kortade arbetstimmar. Det vore märkvärdigt om löntagarna ensamma skulle ställas utanför de vinster som uppkommer för företag och samhälle av en högre produktivitet och lägre arbetslöshet.
De praktiska försök som gjorts visar just på ett sådant utfall. När Växjö kommun erbjöd sina anställda en kortare arbetstid i utbyte mot uteblivna löneökningar uppstod dels produktivitetsvinster för kommunen, dels samhällseffekter av en lägre arbetslöshet för såväl kommun som stat.
Det finns skäl att tro att det finns ett utrymme för såväl måttliga löneökningar som en kortad arbetstid inom ramen för en ansvarsfull nivå på kostnadsökningar för svenska företag i jämförelse med konkurrentföretag.
Arbetsmarknadsdepartementet har gjort en bedömning att det finns ett utrymme på uppemot 100 timmars förkortning under de närmaste 5 åren. Vi ansluter oss till den slutsatsen.
Utrymmet är naturligtvis beroende på produktivitetsutvecklingen. Om svenska företag inte skulle fortsätta effektivisera sin verksamhet så minskar naturligtvis utrymmet. Med en högre kunskapsintensitet, bättre teknikutnyttjande, hårdnande internationell konkurrens och öppnare marknader finns litet som talar för att utvecklingen skulle stanna. Tvärtom finns det nog anledning att se de rekordhöga produktivitetsökningarna under 90-talet som allt annat än en engångsföreteelse. Förutom rena produktivitetsökningar följer ofta ökad driftstid (möjligheten till skiftarbete ökar) med kortare arbetstid. Detta innebär i sin tur ökat teknikutnyttjande och därmed minskade kostnader.
Precis som tidigare svenska arbetstidsförkortningar kombinerats med en växande ekonomi tror vi att detta är både möjligt och önskvärt att uppnå nu. De motståndare till förändringar av arbetstiden som hävdar att förkortning är liktydigt med att man inte tror på tillväxt av antalet jobbade timmar har fel. Tvärtom vill vi tydligt understryka att arbetstiden bara ska ses som en faktor bland många för att skapa jobb. Den socialdemokratiska regeringen har också vidtagit flera åtgärder för att stimulera fram nya jobb. Det handlar om insatser riktade mot småföretag, det handlar om insatser för att utveckla jobb inom miljösektorn, stora utbildningsinsatser och åtgärder för att trygga sysselsättningen i den kommunala sektorn. Vi stödjer dessa åtgärder. Men vi vill samtidigt påminna om att Sverige har mer än 600 000 arbetslösa. Steget till full sysselsättning är långt och bygger på tilliten till en fortsatt hög och uthållig tillväxt under lång tid. Vi tror att man med en arbetstidsförkortning kan bidra till en snabbare reducering av arbetslösheten än utan en motsvarande.
Vi vill se en jämnare arbetstid som ett sätt att garantera fler människor den möjlighet till självständighet och oberoende som ett riktigt arbete innebär. I detta ligger också en stark vilja att begränsa den ofrivilliga deltiden. Detta är huvudsakligen en kvinnofråga – men också en låglönefråga. Det är uppenbart att den ofrivilliga deltiden dominerar inom kvinnodominerade låglöneyrken inom vård, omsorg och handel. Det är därför glädjande att arbetsrätten ändrats så att deltidsanställda får rätt till mertid vid behov av nyanställningar.
Ser man historiskt på erfarenheter av arbetstidsförkortningar så har dessa inneburit en ökad tjänstgöringsgrad för deltidsanställda. Denna vetskap kombinerat med en tydligare arbetsrätt på området borde tydligt markera ambitionen att minska det ofrivilliga deltidsarbetet.
Vi tror att verksamheterna i företag och offentlig sektor kräver mer flexibla och olikartade arbetstider. I ett samhälle som kräver allt snabbare leveranser av tjänster och varor är just denna förmåga att möta behov snabbt en kvalitetsaspekt. Vår övertygelse är att svenskt näringsliv måste konkurrera med kvalitet. Det handlar om kunskap, kvalitet och kompetens men också om att möta behoven snabbt när kunden verkligen behöver det.
Alternativet till att konkurrera med kvalitet är att konkurrera med låga priser och därpå följande låga löner. Vi avvisar den vägen. De sociala kostnaderna är därtill alltför stora. Alltfler större företag, främst inom metallindustrin, möter dessa behov med avtal, där kompensationen för obehaget oftast ges i form av kortare arbetstid. Samtidigt får inte enbart företagens behov av flexibilitet vara utgångspunkten. Även de anställda har behov av att kunna styra sina arbetstider. Arbetet som pågår mellan 07 och 16 är på väg ut. Vi tror att det i grund och botten är en bra utveckling. Arbetstiden måste kunna varieras beroende på individens önskemål, grundat på olika förutsättningar som familjesituation, ålder, årstid och livssituation i stort.
Arbetstidskommittén föreslog åtgärder för att underlätta verksamhetens krav på flexibilitet. Vi är övertygade om att det behövs ökad flexibilitet både för verksamheten och individen. Tyvärr är Arbetstidskommitténs förslag alltför svagt när det gäller individens rättigheter i konflikter om arbetstiden. Det överlägset bästa sättet att möta dessa behov är att genomföra en arbetsorganisation där löntagarna själva får planera och styra arbetstidsfördelningen efter de behov som arbetsgivaren ser.
Vi är övertygade om att båda dessa frågor är angelägna samhällsmål. Att korta arbetstiden för att minska arbetslösheten och för att öka produktiviteten och att öka flexibiliteten för att stärka individernas möjligheter att styra sina egna liv samt för att stärka svenska företags konkurrensförmåga är angeläget. Vi är dessutom övertygade om att båda dessa förändringar bäst sker om parterna lyckas träffa överenskommelser via avtal.
Men vi är samtidigt oroade över att parterna inte lyckas med detta uppdrag. Gammal samförståndsanda har nu för tiden ersatts av ömsesidig misstro och kompromisslöshet. Vi hoppas fortfarande att arbetsgivarnas motstånd mot arbetstidsförkortningarna och fackföreningsrörelsens tveksamhet till ökad flexibilitet kan övervinnas. Men om det inte går att nå angelägna samhällsmål kan inte lagstiftningsvägen uteslutas.
För att ha god beredskap bör regeringen redan nu analysera vilka möjliga alternativ det finns att genomföra såväl ökad flexibilitet som en kortare arbetstid lagstiftningsvägen. 1995 års arbetstidskommitté hade som huvudsaklig uppgift att undersöka konsekvenserna av en arbetstidsförkortning. Detta uppfyllde man också så till den grad att det finns litet underlag om alternativa förkortningsmetoder via lagstiftning. Ett sådant underlag skulle också kunna tjäna som underlag för en mer konkret diskussion nu när frågan har lämnat det stadium där man diskuterade om man skulle förkorta arbetstiden för att i stället fråga sig hur en förkortning bör gå till.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förändringar av arbetstiden.
|
Tomas Eneroth (s) |
|
|
Cinnika Beiming (s) |
Carina Moberg (s) |
|
Annika Nilsson (s) |
Catherine Persson (s) |