Den svenska arbetsmarknaden är i obalans. Det tydligaste tecknet är den massarbetslöshet vi har i dag. Mer än 600 000 personer är arbetslösa i Sverige. Till detta skall läggas de cirka 400 000 personer som är förtidspensionerade av arbetsmarknadsskäl eller latent arbetslösa, dvs. vill ha ett arbete, men anser att det inte är lönt att registrera sig som arbetslös. Mer än 1 miljon människor står således i dag utanför den reguljära arbetsmarknaden. Bland ungdomar i åldern 16–24 år uppgår den öppna arbetslösheten till 14,2 procent. Var sjunde ungdom är alltså öppet arbetslös.
Inte bara ungdomar står utanför arbetsmarknaden utan alltfler hamnar i långtidsarbetslöshet. Mer än 50 procent av dem som nu är registrerade som arbetssökande har stått utanför den reguljära arbetsmarknaden mer än ett år.
Den stora arbetslösheten medför att många människor i dagens Sverige far illa. Arbetslösheten utesluter människor från den gemenskap som följer av riktiga arbeten. De höjda skatterna innebär att många lever på små marginaler och har svårt att klara sig. Antalet bidragstagare ökar. Många svenska hushåll har i dag inte kontroll över sin egen vardagssituation.
Statens och kommunernas kostnader för arbetslösheten är dryga. I årets budget beräknas arbetslöshetsersättningen kosta 40,6 miljarder kronor, arbetsmarknadspolitiska åtgärder 21 miljarder, särskilda åtgärder för arbetshandikappade 6,6 miljarder, bidrag till Samhall 4,3 miljarder, Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader 4,1 miljarder och lönegarantiersättningen 2 miljarder kronor. Med andra kostnader, som t.ex. kostnader för förtidspensioner på grund av arbetsmarknadsläget, socialbidrag till arbetslösa samt kommunala kostnader, uppgår statens och kommunernas kostnader till mer än 100 miljarder kronor.
Budgetpropositionen visar att regeringen inte klarar att minska arbetslösheten. Den totala arbetslösheten kommer år 1998 att vara lika stor som 1994 då den socialdemokratiska regeringen kom till makten. Under fyra år har Socialdemokraterna inte lyckats pressa ner arbetslösheten, vilket är ett stort misslyckande. Budgeten visar att regeringen har givit upp kampen mot arbetslösheten.
Vi har från moderat håll i flera motioner under mandatperioden visat hur vi vill komma till rätta med arbetslösheten. Vi förordar en politik som sätter företagandet främst. Vår strategi för företagande, arbete och tillväxt kan sammanfattas på följande sätt:
Skatterna på arbete och företagande skall sänkas
Krånglet måste minska
Arbetsrätten måste reformeras
Nya former för kompetensutveckling måste stimuleras
En ny typ av lärlingsutbildning måste införas
Arbetsmarknadspolitiken måste effektiviseras på ett sådant sätt att de arbetssökandes möjligheter till nya arbeten förbättras
Lönebildningen måste förändras och decentraliseras
Strukturella åtgärder av detta slag skulle ge starkt positiva effekter på sysselsättningen. Antalet personer i sysselsättning skulle öka kraftigt – sannolikt med flera hundra tusen. För att politiken skall ge detta positiva resultat måste den genomföras med kraft och samtidigt.
Dagens arbetsmarknadspolitik är inte effektiv när det gäller att minska arbetslösheten. En anledning är att riksdagen genom fastställande av volymmål för de arbetsmarknadpolitiska åtgärderna givit Arbetsmarknadsverket signaler att kvantitet går före kvalitet. Det är olyckligt, i synnerhet som de fastställda volymmålen ofta grundar sig mer på politiska överväganden än arbetsmarknadens behov. Effekten har blivit att Arbetsmarknadsverket fördelar resurser till billigare åtgärder i stället för till mer effektiva åtgärder. Kvalitet och effektivitet får tyvärr ge plats åt kvantitet. Det avgörande för varje arbetsmarknadspolitisk åtgärd måste vara att den förbättrar den arbetslöses möjligheter att få arbete. Ett annat grundfel är att de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna är för många och i många fall enbart tjänar till att kvalificera till en ny arbetslöshetsersättning. Det ger dålig motivation för den arbetslöse och innebär att den arbetsmarknadspolitiska åtgärden enbart kostar pengar, utan att ge den arbetslöse vare sig arbete eller större kompetenshöjning.
I rapporten Arbetslöshetens kretslopp konstateras att arbetsmarknadspolitiska åtgärder har mycket liten effekt. Endast 14 procent av dem som var arbetslösa i januari 1996 hade fått arbete ett år senare. Mer än hälften, 57 procent, var fortfarande arbetslösa. 17 procent var avregistrerade på grund av pensionering eller hade brutit kontakten med arbetsförmedlingen. 12 procent hade flyttats till andra kategorier. 86 procent av dem som vara arbetslösa i januari 1996 var alltså fortfarande arbetslösa. Siffrorna är skrämmande.
Effektiviteten i de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna måste förbättras. I undersökningen framgår också att sannolikheten att få ett arbete var lika stor för de öppet arbetslösa som för dem som fanns i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Kvinnor och äldre hade allra svårast att få arbete. De som inte fick något arbete lämnade antingen arbetsmarknaden genom förtidspensionering eller slussades runt i olika typer av åtgärder. De fastnade alltså i arbetslöshet. Även i AMS årsrapport 1995/96 Konjunkturberoende åtgärder konstateras att många arbetsmarknadspolitiska åtgärder har mycket liten effektivitet. Av dem som erhållit ALU är andelen i arbete 90 dagar efter avslutad arbetslivsutveckling utan stöd enbart 11,6 procent 1995/96.
Enligt rapporten kan ”en möjlig orsak till detta vara att när volymerna drivs upp och man samtidigt skall undvika undanträngning, är det svårt att få fram projekt med meningsfull anknytning till arbetsmarknaden.”
Av dem som har ALU tror 55 procent inte att ALU ökar möjligheten att få ett riktigt arbete. Endast 14 procent tror att möjligheten ökar i hög grad. Att en sådan åtgärd inte blir effektiv framstår därför som självklar.
Vad gäller arbetsmarknadsutbildning sägs i samma rapport om AMS att andelen i arbete 90 dagar efter arbetsmarknadsutbildning utan stöd är 16,9 procent. Samtidigt konstateras att antalet deltagare som får arbete efter arbetsmarknadsutbildning har minskat.
Vi förordar en arbetsmarknadsutbildning som skiljer sig från dagens. Den bör styras mot ett klart definierat arbetsmarknadsbehov och erbjuda en kvalitet som tillmötesgår högt ställda krav från såväl deltagarna som framtida arbetsgivare. Utbildningsinsatserna bör vara yrkesinriktade och i stor utsträckning genomföras tillsammans med företagen. Lärlingsutbildning bör vara huvudinsatsen för unga arbetslösa.
För att tillgodose arbetsmarknadens behov bör dessutom en satsning ske på den kvalificerade eftergymnasiala yrkesutbildningen. En sådan förstärkning av den gängse eftergymnasiala utbildningen kan bidra till att färre unga drabbas av arbetslöshet.
Arbetsmarknadsverkets centrala del är AMS. I verkets centrala funktioner arbetar i dag cirka 900 personer. Under AMS finns länsarbetsnämnderna med cirka 1 400 personer och arbetsförmedlingarna med cirka 400 kontor, där 7 000 personer arbetar. Under AMS sorterar dessutom AMI m.m. Sammanlagt har Arbetsmarknadsverket cirka 11 000 anställda.
I den föregående texten har vi analyserat effektiviteten i olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder och lagt förslag till effektivisering av dessa. Nu övergår vi till att ta upp en annan del av AMS verksamhet – förmågan att förmedla arbeten.
Vi har tidigare vid ett flertal tillfällen framfört att förmedlingsinsatser utgör det mest betydelsefulla och effektiva inslaget i arbetsmarknadspolitiken. Förmedlingen skall hjälpa arbetssökande och arbetsgivare att finna varandra.
Arbetsförmedlingens karaktär har förändrats under 1990-talet. Till det positiva kan räknas att en viss – om än liten – konkurrens har tillkommit. De positiva effekterna har emellertid delvis förtagits av den kraftiga ökningen av antalet arbetslösa, som sökt sig till förmedlingarna. Det har belastat förmedlingarna hårt. Förmedling av arbetsmarknadspolitiska åtgärder har upptagit mycket av den tid som kunde ägnats åt förmedling av arbete. Trots en effektiviserad verksamhet, mer personal och hårt arbete av de anställda har problemen inte lösts.
Förmedlingsverksamheten måste i framtiden fungera bättre. Detta besked ges också i två undersökningar som gjorts om hur arbetsförmedlingarna fungerar. I en AMS-rapport konstateras att cirka hälften av de arbetssökande inte tycker att förmedlingspersonalen engagerar sig tillräckligt och har tillräckligt med tid för den arbetssökande. Endast 26 procent av de arbetssökande anser att arbetsförmedlingen hjälpt dem ur den situation de befinner sig i.
Från en Demoskopundersökning om hur arbetsgivarna ser på arbetsförmedlingarna kan noteras:
att 50 procent är nöjda med hur arbetsförmedlingen fungerar,
att 90 procent tycker att arbetsförmedlingarna borde göra betydligt mer för att få de arbetslösa att ta de arbeten som faktiskt erbjuds,
att 70 procent anser att det borde finnas fler specialiserade arbetsförmedlingar, t.ex. med yrkesprofil,
att förmedlingen borde satsa mer på att hjälpa företagen, när de har behov av tillfälliga medarbetare.
De förändringar vi föreslagit för att komma till rätta med strukturproblemen i den svenska ekonomin och de förändringar vi föreslagit vad gäller villkoren för företag och företagande kommer att minska arbetslösheten högst betydligt. Detta till trots kommer arbetsförmedlingarna att behövas även i framtiden. Verksamheten måste förändras. Vi anser för det första att en separering av förmedlingsverksamheten och de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna måste ske.
Hur kommer då framtidens arbetsmarknad och arbetsförmedlingarnas roll i den att se ut? Svaret är att det vet vi inte, men vi vet att morgondagens arbetsmarknad kommer att genomgå stora förändringar.
Allan Larsson, nu ansvarig för arbetsmarknadsfrågor inom EU, har givit följande prognos: ”80 procent av den teknologi som kommer att användas om tio år är i dag okänd, samtidigt som 80 procent av dem som skall använda den nya teknologin kommer att ha en utbildning som är äldre än tio år.” Stora förändringar har redan skett och kommer antagligen att ske i accelererande omfattning vad gäller nya anställningförhållanden, nya arbetstider, nya rekryteringsmönster, behov av utbildning m.m. Flexibilitet kommer att vara ett nyckelord på den nya arbetsmarknaden. Denna flexibilitet har redan kommit en bra bit på väg. Ser vi på anställningsformerna har vi i dag projektanställningar, vikariat, uppdragsgivare liksom personaluthyrningsföretag. De fast anställda i företagen har minskat.
Uthyrningsföretagens betydelse, om än ännu ej så stor, har ökat markant de sista åren och beräknas 1997 omsätta drygt 2 miljarder kronor. Andra tendenser i arbetslivet är ökat distansarbete och alltfler som arbetar kortare perioder i företagen. Arbetsbyte blir allt vanligare. Till dessa tendenser måste den svenska arbetsmarknaden och arbetsförmedlingarna anpassa sig.
I Australien har ett system för att effektivisera arbetsförmedlingarna nyligen lagts fram. Systemet går ut på att ett antal privata arbetsförmedlingar ges möjlighet att konkurrera med den offentliga arbetsförmedlingen om att förmedla arbeten. Konkurrensen skall ske på lika villkor. Pengar utbetalas, förutom en liten administrationsavgift, till förmedlingarna först efter det att de har visat att de kunnat anskaffa arbete eller adekvat utbildning för arbete till den arbetssökande. Arbetet skall också pågå under minst 6 månader för att ersättning skall utgå. Pågår arbetet mer än 6 månader blir ersättningen högre. För att komma i fråga för förmedling på detta sätt måste man varit arbetslös i 6 månader. Ersättningen till förmedlingarna är olika beroende på hur svårt det är att anskaffa olika typer av arbeten. Ersättningen till mer svåranskaffade arbeten är högre än till lättanskaffade arbeten. Orsakerna till att systemet införts i Australien är att det:
ökar antalet verkliga arbeten,
ger en konkurrens mellan privata arbetsförmedlingar och den offentliga vilket ger en större effektivitet,
ökar antalet privata arbeten,
minskar ungdomsarbetslösheten,
ger möjligheter för alla som vill ha ett arbete att kunna bli erbjudna sådant,
förbättrar användning av ny teknik vid anskaffning av arbete,
förbättar kvaliteten i förmedlingsverksamheten,
ger bättre valuta för skattebetalarnas pengar,
ger bättre möjligheter till specalistförmedlingar,
ger bättre möjligheter att erbjuda arbete till svårplacerad arbetskraft.
I systemet arbetar man med arbetslösa under ett år – arbetslösa under längre tid ser man svårigheter att erbjuda arbete.
Cirka 60 procent av de arbetssökande beräknas erhålla arbete via de privata förmedlingarna.
Vi anser att den offentliga arbetsförmedlingen bör utsättas för konkurrens. Möjligheter att starta privata konkurrerande förmedlingar skall finnas. De tankegångar som anförts för att införa privata förmedlingar i Australien kan i hög grad överföras till Sverige. Större effektivitet och lägre kostnader kommer utan tvekan att bli följden av att privata förmedlingar i större utsträckning startas.
Förutsättningarna för en modell där arbetsförmedlingarna liksom i Australien får betalt efter resultatet dvs. i vilken utsträckning de lyckas skaffa fram arbete åt arbetslösa, bör prövas också i Sverige.
Antalet specialistförmedlingar bör snarast öka. I dag kan man tveklöst konstatera att specialistförmedlingarna är mycket effektivare när det gäller att kunna erbjuda arbetslösa arbete. Det är naturligt då ett antal arbetsförmedlare med specialkunskaper får möjligheten att arbeta med de människor som vill arbeta inom ett speciellt område. Dessa förmedlare hinner följa med i vad som sker inom branschen och vet vilka krav som olika företag ställer för att anställa. Exempel på lyckade specialistförmedlingar är förmedlingar för vård, undervisning, kultur, handel m.m. Specialisterna har större möjligheter att få mer uträttat än de förmedlare som måste kunna alla områden.
Uthyrningsföretagens roll kommer att öka i framtidens flexibla arbetsmarknad.
Viktiga uppgifter för arbetsförmedlingarna i framtiden kommer att vara att försöka erbjuda arbete åt svårplacerad arbetskraft. Vi vet att det i dag tyvärr är svårt för många invandrare att få arbete liksom för personer med bristande social förankring. Det är också viktigt att arbetsförmedlingarna ger stöd och möjligheter till arbete för arbetshandikappade.
Skall de arbetslösas situation i Sverige förbättras och förändras behövs förutom bättre villkor för företag och företagande, en förändring av arbetsmarknadspolitiken. Förmedlingsverksamhet skall i största möjliga mån frikopplas från de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Då kan mer tid ägnas åt förmedlingsverksamhet för de arbetslösa. Fler specialistförmedlingar liksom att konkurrensutsätta de offentliga arbetsförmedlingarna kommer att ge fler arbeten till en mindre kostnad.
En uppföljning av AMS verksamhet bör ske genom utvärdering av ett fristående organ.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att konkurrensutsätta arbetsförmedlingen.
|
Per Unckel (m) |
|
|
Kent Olsson (m) |
Patrik Norinder (m) |
|
Christel Anderberg (m) |
Anna Åkerhielm (m) |
|
Per Bill (m) |
Olle Lindström (m) |
|
Ulf Melin (m) |
Jan Backman (m) |
|
Ulf Kristersson (m) |
Annika Jonsell (m) |