Den svenska arbetsmarknaden är en av världens mest reglerade. I en tid när det för att länder skall vara konkurrenskraftiga krävs flexibilitet i arbetstider och anställningsförhållanden, samt ökad rörlighet mellan arbeten, är detta förödande. Den nuvarande arbetsrätten kostar Sverige arbete och företag, inte minst genom att göra verksamheten krånglig för företagare. I synnerhet gäller detta för mindre företag, som inte kan avsätta särskilda resurser för att hantera arbetsrättsliga frågor. Mindre företag är därtill mer beroende än storföretagen av att alla medarbetare fungerar i sina roller. Alla onödiga regleringar som hindrar flexibilitet och växtkraft måste avskaffas för att arbetslösheten på allvar skall kunna minskas.
Arbetsmarknaden är på flera sätt i obalans idag. Arbeten och företag hotas av skevheter i den nuvarande arbetsrätten. Framför allt små företag kläms av regler som anpassats efter de stora kollektivens förutsättningar. Arbetsmarknaden styrs inte av andra grundläggande förutsättningar än andra marknader. Gör man en resurs dyr eller svåråtkomlig genom omfattande regleringar, så kommer efterfrågan på den resursen att minska. Regeringen har genom sitt agerande visat att den inte inser att detta förhållande också gäller för människor på arbetsmarknaden. Det är beklagligt, inte minst för alla som idag går arbetslösa.
Företag som av olika skäl inte vill teckna kollektivavtal eller hängavtal kan av facket försättas i blockad. Tecknande av avtal skall bygga på en dubbel frivillighet, att båda parter är villiga att acceptera avtalet. Facket skall inte ha rätten att tvinga företrädesvis små företag att skriva under avtal som ledningen bedömer stå i strid med företagets intressen. Företagarna har gett exempel på hur en ensamföretagare hotas med att försättas i blockad då han saknar kollektivavtal. Den berörda företagaren saknar anställda, men eftersom facket hävdar att han kanske kan komma att anställa någon i framtiden så måste han teckna kollektivavtal ändå. Ett annat exempel är att en företagare med kollektivavtal får avtalet uppsagt av facket och hotas med blockad om han inte accepterar ett nytt avtal, som innehåller avgifter till facket. Den lagfästa blockadrätten togs bort av den borgerliga regeringen, men återställdes av Socialdemokraterna vid maktskiftet. Facket skall inte ha rätt att försätta företag i blockad. Blockadrätten är en ensidig stridsåtgärd som ger facket en orimligt stor makt i förhandlingar med mindre företag.
Ett annat exempel på obalansen på arbetsmarknaden är fackets rätt till sympatistrejker. Det är orimligt att fackföreningar som inte är direkt berörda av en konflikt skall kunna vidta stridsåtgärder mot ett enskilt företag. Stridsåtgärder på arbetsmarknaden är idag tillåtna om de inte strider mot avtalsbunden fredsplikt. Ett antal undantag begränsar dock detta generella tillstånd. Det står i medbestämmandelagen att
Arbetsgivare och arbetstagare som är bundna av kollektivavtal får inte vidta eller delta i arbetsinställelse (lockout eller strejk), blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd, om avtalet har ingåtts av en organisation och denna organisation inte i behörig ordning har beslutat åtgärden, om åtgärden strider mot en bestämmelse om fredsplikt i kollektivavtal eller om åtgärden har till ändamål att stödja någon annan, när denne inte själv får vidta stridsåtgärd. Stridsåtgärder som vidtagits i strid mot första stycket betecknas som olovliga.
Det är alltså primärkonflikten som är styrande. Är konflikten på företag A olovlig blir varje sympatiåtgärd på företag B också olovlig. Med de fyra undantag som räknas upp under 41 § är annars sympatiåtgärder tillåtna. Det finns sålunda i lagen inte något uttryckligt tillstånd för just sympatiåtgärder, utan det följer av att det som inte är förbjudet är tillåtet. Möjligheten till sympatistrejker bör tas bort, t.ex genom att punkt sätts efter ”att stödja någon annan” i MBL 41:4 §. Sympatiåtgärder blir då ett av undantagen från det generella tillståndet för stridsåtgärder och blir därmed som andra olovliga stridsåtgärder en fråga för Arbetsdomstolen.
Ett antal hinder för arbete och företagande finns i arbetstidslagen. Flera av arbetstidslagens regler motverkar direkt en modernisering av arbetsmarknadens funktion och människors möjligheter att själva styra sina arbetsförhållanden. I lagen har reglerats:
övertidsbestämmelser, som slår fast hur mycket övertid som får tas ut under en månad eller kalenderår.
arbetstidens längd till 40 timmar i veckan,
att veckovilan så långt möjligt skall förläggas till veckoslut,
straffbestämmelser för den arbetsgivare som bryter mot lagen.
De senaste åren har givit flera exempel på hur arbetstidslagen bidragit till en överreglering av arbetsmarknaden och direkt motverkat nya jobb, inte minst i serviceföretag. Det är anmärkningsvärt att svensk lag ger facket möjlighet att hindra arbeten, affärsidéer och entreprenörskap. Arbetstidslagen är i sin nuvarande utformning föråldrad och bör avskaffas.
Istället för detaljerade regleringar av anställningsförhållanden i svenska företag bör möjlighet till civilrättsliga avtal mellan arbetsgivare och medarbetare införas. Människor vet bäst själva hur mycket och när de vill arbeta. I avtalen måste man själv så långt det är möjligt kunna bestämma över arbetstidens längd, schemaläggning, övertid och ekonomiska villkor. Den som t.ex. vill koncentrera månadens arbete till tre veckor skall inte möta politiska hinder att göra detta. Den som trivs med nattarbete i butik skall inte kunna hindras av facket. Den som vill arbeta helger och vara ledig i veckan skall kunna vara det utan hänsyn till fackets synpunkter eller lagens regleringar. Visionen är att steg för steg gå mot ett system där lagstiftningen på arbetsmarknadsområdet är till för att ge ett gott grundläggande skydd, som kompletterar de enskilda avtalen. I detta grundläggande skydd för avtalsparterna skall ingå minimikrav för arbetstagares hälsa och säkerhet. Vid sidan av detta grundskydd bör avtalen kunna utformas fritt.
Finns det i sådana enskilda avtal en klausul om fredsplikt, eller särskild reglering som berör avtalsparts agerande i förhållande till andra aktörer på arbetsmarknaden, så är varje stridsåtgärd som saknar stöd i avtalet ett avtalsbrott. Drabbade parter har då rätt till skadestånd.
Vissa av de beslut om arbetsmarknadens avreglering som måste tas den kommande tiden måste föregås eller kompletteras av en avreglering på europeisk nivå. När det gäller bestämmelser om arbetstidsfrågor är Sverige bundet av EG:s ministerrådsdirektiv om arbetstider. Sverige har troligen övertolkat internationella konventioner och avtal om arbetsrättens utformning. Istället för att gå längre i regleringen av arbetsmarknaden än dessa kräver, bör ambitionen vara att största möjliga flexibilitet skall råda för människor och företag att själva komma överens. En ny arbetsrätt i allmänhet och bestämmelser om arbetstiden i synnerhet måste utgå från en minimalistisk tolkning av de internationella överenskommelser och konventioner vi kan vara bundna av. Även om Sverige ännu är bundet av vissa direktiv i arbetstidsfrågor är det inte givet att en särskild arbetstidslag behövs. Dessa internationella bestämmelser kan infogas i en ny lag om grundskydd på arbetsmarknaden.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag om att avskaffa fackets lagfästa rätt till blockad av enskilda företag i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen beslutar att upphäva berörda delar av medbestämmandelagen så att utrymmet för sympatistrejker upphävs i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen beslutar att avskaffa den nuvarande arbetstidslagen i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en ny och flexibel arbetsrätt som underlättar företagande och framväxten av nya arbeten,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om införande av en möjlighet för arbetsgivare och medarbetare att teckna civilrättsliga avtal om anställningsförhållanden,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att arbetsmarknadslagstiftningen skall koncentreras till att omfatta ett grundläggande skydd för avtalsparterna, i vilket minimikrav för arbetstagares hälsa och säkerhet skall ingå,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av avreglering av EU:s arbetstidsdirektiv.
|
Sten Tolgfors (m) |