Motion till riksdagen

1997/98:A23

av Andre vice talman Görel Thurdin (c)

med anledning av prop. 1997/98:62 Regional tillväxt - för arbete och välfärd

Västernorrlands läns regionala utveckling

Västernorrlands län har sedan 40 år, med undantag för enstaka år, kännetecknats av en fortlöpande sysselsättnings- och befolkningsnedgång. Samtliga kommuner har sedan 1980 förlorat befolkning. Två av de tre städer med mer än 50 000 invånare som sedan 1980 förlorat befolkning finns i Västernorrland, nämligen Sundsvall och Örnsköldsvik. Propositionens redovisning om sysselsättning, befolkning, arbetslöshet m m visar att Västernorrlands län är det län som kännetecknats av den allvarligaste tillbakagången under en lång tid. Problemen är djupgående och strukturella och kräver därför omfattande insatser.

Sysselsättningsutvecklingen framgår av nedanstående tabell.

Sysselsättningsutveckling 1980–1995
	1980	1985	1990	1995	1980–1995		1990–1995
Ånge	5 866	6 064	5 731	4 837	-1 029	-17,5%	-894	-15,6%
Timrå	6 405	6 323	6 630	5 800	-605	-9,4%	-830	-12,5%
Härnösand	13 109	14 643	14 106	11 597	-1 512	-11,5%	-2 509	-17,8%
Sundsvall	47 514	50 808	54 394	46 372	-1 142	-2,4%	-8 022	-14,7%
Kramfors	10 568	10 999	11 079	8 867	-1 701	-16,1%	-2 212	-20,0%
Sollefteå	11 023	11 843	11 398	9 642	-1 381	-12,5%	-1 756	-15,4%
Örnsköldsvik	27 126	29 767	29 562	24 791	-2 335	-8,6%	-4 771	-16,1%
Västernorrland	121 611	130 447	132 900	111 906	-9 705	-8,0%	-20 994	-15,8%
Riket	4 011 735	4 273 065	4 458 575	3 836 922	-174 813	-4,4%	-621 653	-13,9%

Ny sysselsättningsavgränsning 1993 medför att sysselsättningen för 1995 redovisas något lägre än tidigare.

Av tabellen framgår att Västernorrlands län har haft en väsentligt starkare sysselsättningsnedgång under både perioden 1980–95 och 1990–1995 än riket i övrigt. Under 1980–1995 var den i stort sett dubbelt så stor. Under den senare perioden var den två procentenheter högre. Vissa kommuner, det gäller framför allt Kramfors och Härnösand, har under första hälften av 1990-talet haft en exceptionellt stor nedgång i sysselsättningen. För Härnösands del är orsaken framför allt bortfall i den offentliga sysselsättningen, för Kramfors del finns bortfallet i första hand i process- och verkstadsindustri. Samtliga kommuner utom Timrå har också under perioden 1990–95 förlorat relativt fler jobb än riket. Timrå–Sundsvall är dock en gemensam arbetsmarknad, varför denna arbetsmarknad också utsatts för större påfrestningar än riket.

Det stora sysselsättningsbortfallet innebär att befolkningen flyttar, och att födelsetalen sjunker. Befolkningsutvecklingen är följande:

Befolkningsutveckling 1980–1997
	1980	1990	1995	1997	1980–1997		1990–1997
Ånge	13 349	12 587	12 038	11 729	-1 620	-12,1	-858	-6,8
Timrå	18 872	18 540	18 764	18 377	-495	-2,6	-163	-0,9
Härnösand	27 756	27 446	27 326	26 790	-966	-3,5	-656	-2,4
Sundsvall	94 742	93 808	94 531	94 328	-414	-0,4	520	0,6
Kramfors	26 611	24 555	23 449	22 730	-3 881	-14,6	-1 825	-7,4
Sollefteå	26 053	24 840	23 936	23 285	-2 768	-10,6	-1 555	-6,3
Örnsköldsvik	60 552	59 379	58 246	57 115	-3 437	-5,7	-2 264	-3,8
Västernorrland	267 935	261 155	258 290	254 354	-13 581	-5,1	-6 801	-2,6
Riket	8 317 937	8 590 630	8 837 496	8 847 625	529 688	6,4	256 995	3,0

Som framgår av tabellen är befolkningsminskningen mycket stor i Västernorrlands län. Inget annat län har förlorat så stor andel av befolkningen, något som gäller både perioden 1980–1997 och perioden 1990–1997. Denna stora befolkningsförlust minskar underlag för både kommersiell och samhällelig service, med åtföljande ökade kostnader för samhället och nedläggningar.

I sin tur påverkar befolkningsminskning genom utflyttning och sjunkande födelsetal befolkningsstrukturen. Av nedanstående tabell framgår befolkningsstrukturen, fördelad på åldersklasser.

Befolkningens åldersstruktur (%) på kön 1997-12-31
	0–15		16–64		65–79		80–w
	män	kvinnor	män	kvinnor	män	kvinnor	män	kvinnor
Ånge	9,3	8,9	29,5	27,2	8,4	9,8	2,9	3,9
Timrå	10,4	9,6	32,7	30,2	5,9	6,7	1,6	2,9
Härnösand	9,2	9,0	31,3	30,5	6,2	8,0	1,9	3,7
Sundsvall	9,4	8,9	32,8	31,4	6,0	7,1	1,5	2,8
Kramfors	9,1	8,6	30,3	27,8	7,7	9,2	2,6	4,8
Sollefteå	9,6	9,2	29,7	27,7	8,0	9,1	2,5	4,3
Örnsköldsvik	9,9	9,3	31,5	29,0	6,8	8,3	1,9	3,4
Västernorrland	9,6	9,1	31,7	29,8	6,6	7,9	1,9	3,4
Riket	10,2	9,6	31,9	30,9	5,7	6,9	1,7	3,1

Västernorrlands befolkning har en mindre andel i de lägre åldrarna och en högre andel i de äldre åldersklasserna. Upp till och med 44 år finns 54,2 procent av länets befolkning, medan rikets andel är 58,1 procent. Ser man till de allra äldsta, 65 år och äldre, liksom 80 år och äldre, är den högre andelen markant större. I sin tur ställer det stora krav på framför allt kommunernas omsorgsverksamhet. Vad gäller inlandskommunerna, men även Kramfors kommun, är andelen äldre markant större. Västernorrlands län har Sveriges äldsta befolkning. Kraftfulla åtgärder krävs för att vända befolkningsutvecklingen.

Trots den fortgående befolkningsminskningen är arbetslösheten och andelen av arbetskraften som omfattas av arbetsmarknadsåtgärder hög, vilket framgår av nedanstående sammanställning.

Genomsnitt arbetslösa och i åtgärder 1997 enligt den nya indelningen
Befolkning 31/12 1996
	16–64	Arbetslösa	I åtgärder	Arbetslösa	I åtgärder	Totalt
Ånge	6 688	502	302	7,5	4,5	12,0
Timrå	11 711	1 102	582	9,4	5,0	14,4
Härnösand	16 758	1 185	603	7,1	3,6	10,7
Sundsvall	60 612	4 748	2 458	7,8	4,1	11,9
Kramfors	13 321	1 135	665	8,5	5,0	13,5
Sollefteå	13 580	1 189	663	8,8	4,9	13,6
Örnsköldsvik	34 912	2 709	1 354	7,8	3,9	11,6
Västernorrland	157 582	12 568	6 625	8,0	4,2	12,2
Riket	5 539 981	366 989	191 158	6,6	3,5	10,1

Både arbetslösheten och antalet personer i åtgärder är avsevärt högre än vad som gäller för riket. Det är otvivelaktigt så att den stora befolkningsförlusten genom nettoutflyttning har förhindrat att inte andelen av befolkningen utanför arbetsmarknaden nått exceptionellt höga nivåer.

I allt högre krav betonas vikten av kompetens och kvalificerad utbildning i den regionala utvecklingen. Kunskapsarbetaren får allt större betydelse i alla delar av samhället. Propositionen uppmärksammar på ett förtjänstfullt sätt denna aspekt. Västernorrland har, på grund av stora avstånd till större högskola och först under sen tid egen högskola, förhållandevis låg andel med högre utbildning. Av nedanstående tabell framgår utbildningsnivån i länets kommuner:

Utbildningsnivåer för befolkning 25–64 år, 97-01-01
M+Kv (%)	Uppgift	Folkskola/	Gymnasial	Eftergymnasial utb.		därav
	saknas	grundskola	utbildning	<3	minst 3 år	forskarutb
Ånge	0,7	31,6	54,2	8,3	5,2	0,1
Timrå	0,5	30,2	52,4	11,3	5,7	0,1
Härnösand	1,0	22,2	48,4	14,7	13,7	0,4
Sundsvall	0,7	24,4	49,2	15,5	10,2	0,3
Kramfors	0,7	31,0	51,5	10,0	6,8	0,1
Sollefteå	0,6	27,7	51,4	11,1	9,2	0,1
Örnsköldsvik	0,3	26,8	51,7	12,9	8,3	0,2
Länet	0,6	26,3	50,5	13,4	9,2	0,2
Riket	1,5	25,4	46,5	14,1	12,5	0,7

Den avgörande skillnaden i jämförelse med riket är att andelen med enbart gymnasieutbildning är fyra procentenheter högre i Västernorrland, medan andelen med eftergymnasial utbildning är fyra procentenheter lägre. I förstone kan dessa skillnader synas vara små, men fyra procentenheter mindre med eftergymnasial utbildning innebär att andelen är cirka 18 procent lägre. Därtill skall läggas att den offentliga sektorn i både Härnösand och Sundsvall svarar för ett stort antal med högre utbildning. I Ånge och Kramfors kommuner är andelen med mer kvalificerad utbildning synnerligen låg, vilket påfordrar kraftfulla åtgärder.

Vad gäller forskarutbildade framgår att skillnaden mot riket är mycket stor. Propositionens uttalande om att de mindre och medelstora högskolorna måste få substantiella forskningsresurser har mycket god grund. I takt med att de kunskapsbaserade näringarna får allt större betydelse också för den regionala utvecklingen, måste dylika insatser ha mycket hög prioritet.

Sammanfattningsvis visar redovisningen ovan att de strukturella och långvariga regionalpolitiska problemen är utomordentligt djupgående i Västernorrlands län. Förslagen i det följande syftar till att reducera dessa problem och medverka till stärkta förutsättningar för länets utveckling. Västernorrland är i dag ett för nationalhushållet viktigt län. Stora och små företag bidrar i hög grad till svensk ekonomi. En förutsättning för att företagen också fortsättningsvis skall kunna hävda sin konkurrens- och utvecklingsförmåga är att strukturella problem minskar och undanröjs.

Mer flexibel medelsanvändning på regional nivå

Propositionen föreslår ett ökat regionalt självbestämmande på regional nivå och redovisar fyra län inom vilka denna förändring skall gälla. Vi vill här erinra om att i Västernorrland har ett omfattande arbete genomförts i syfte att mer effektivt och med beaktande av arbetsmarknads-, närings- och regionalpolitiska mål använda resurserna inom nämnda sektorer. Förslag har lämnats till regeringen om att få genomföra detta projekt. Det finns således en hög mental och professionell beredskap vad gäller att mer flexibelt använda vissa av de tilldelade resurserna. Vidare har länsarbetsnämnden tillskrivit regeringen den 29 oktober 1997 med förslag om att förändra de volymmått som gäller för framför allt arbetsmarknadsutbildningen. Med gällande volymmått och motsvarande begränsning vad gäller utbildningsinsatsen gentemot den enskilde finns uppenbar risk för att utbildningen i det enskilda fallet inte räcker för den kunskap som erfordras i aktuell arbetsuppgift.

Den regionala utvecklingen för Västernorrlands län, och som redovisats inledningsvis, visar också att problemen är mycket stora. Regeringen framhåller som särskilt motiv för förslaget att åtgärden bör sättas in i skogslän som är särskilt hårt drabbade. För att vända den negativa utvecklingen är det nödvändigt att pröva olika lösningar.

I inget annat län än Västernorrland är det från dessa utgångspunkter mer befogat att pröva en mer flexibel användning av arbetsmarknadspolitiska medel.

Med hänvisning till vad som här redovisats föreslår vi att Västernorrlands län skall omfattas av propositionens förslag om mer flexibel användning av arbetsmarknadspolitiska medel.

Stödområdesinplacering

Propositionen föreslår följande inplacering i stödområdet (överensstämmer med de senaste årens inplacering):

Stödområde 1:

Edsele, Junsele, Ramsele och Ådalslidens församlingar i Sollefteå kommun samt f.d. Solbergs kyrkobokföringsdistrikt i Örnsköldsviks kommun.

Stödområde 2:

Ånge kommun samt Holms och Lidens församlingar i Sundsvalls kommun, Anundsjö utom f.d. Solbergs kyrkobokföringsdistrikt, Björna, Skorpeds och Trehörningsjö församlingar i Örnsköldsviks kommun och Sollefteå kommun utom Edsele, Junsele, Ramsele och Ådalslidens församlingar.

Vidare har stödet varit förhöjt enligt riktlinjerna för stödområde 1 i Ånge kommun samt Anundsjö utom f. d. Solbergs kyrkobokföringsdistrikt, Björna, Skorpeds och Trehörningsjö församlingar i Örnsköldsviks kommun.

Enligt propositionen skall tillfällig inplacering i stödområde 2 gälla för Härnösands och Kramfors kommuner samt Örnsköldsviks kommun utom Anundsjö, Björna, Skorpeds och Trehörningsjö församlingar.

Inledningsvis har vi redovisat den mycket negativa utvecklingen för Västernorrlands del. Det krävs krafttag för att vända utvecklingen. Därför bör inplaceringen i stödområdet förändras. Sysselsättningsminskningen är en viktig orsak till befolkningsminskningen. Min bedömning är att bättre stödförutsättningar är en viktig insats för näringslivsutveckling och ökat antal arbetstillfällen. Länets kommuner föreslås inplaceras i stödområdet enligt följande:

Till stödområde 1 förs Ånge och Sollefteå kommuner samt Anundsjö, Björna, Skorpeds och Trehörningsjö församlingar i Örnsköldsviks kommun.

Till stödområde 2 förs Härnösands och Kramfors kommuner, Örnsköldsviks kommun utom Anundsjö, Björna, Skorpeds och Trehörningsjö församlingar, samt Holms, Lidens och Stöde församlingar i Sundsvalls kommun.

Mitt motiv för denna uppgradering är Västernorrlands läns mycket besvärliga regionala utveckling. Problemen i inlandet, det gäller således både Ånge och Sollefteå och Örnsköldsviks inre delar, är omfattande och allvarliga. Sysselsättnings- och befolkningsminskningen är snabb, åldersstrukturen visar på en snabb förskjutning av befolkningen mot de äldre åldersgrupperna. Även kustområdet har allvarliga problem. Snabb omstrukturering pågår i näringslivet i Örnsköldsvik, medan Härnösands kommun drabbats hårt av neddragningar i offentlig sektor – sedan 1985 har cirka 2 000 jobb försvunnit. Kramfors känner fortfarande av de mycket omfattande neddragningar och omstruktureringar som skett inom processindustrin, med då åtföljande utflyttning. Åldersstrukturen visar på en befolkning med mycket stora andelar över 65 år.

Med hänvisning till ovanstående föreslår vi att Ånge och Sollefteå kommuner och Anundsjö, Björna, Skorpeds och Trehörningsjö församlingar i Örnsköldsviks kommun förs till stödområde 1, och att Härnösands och Kramfors kommuner, Örnsköldsviks kommun utom Anundsjö, Björna, Skorpeds och Trehörningsjö församlingar, samt Holms, Lidens och Stöde församlingar i Sundsvalls kommun förs till stödområde 2.

Teleinfrastrukturen – tillgång till nättjänster till lika stora kostnader

Höga kostnader för IT-abonnemang på mindre orter i främst inlandet hör till den regionala problembilden. Propositionen förespråkar att verksamhet som stöder sig på modern telekommunikationsteknik måste få konkreta uttryck för de mindre och medelstora företagen, men även för de enskilda människorna.

Det är stora skillnader i anslutnings- och kvartalskostnad för ISDN och andra former av bredbandsanslutningar till mindre orter i Norrlands inland i jämförelse med kustnära orter. På orter där Telia bedömer att kundunderlaget kommer att vara litet tar man ut en mycket hög avgift för att få täckning för sina investeringskostnader.

Anmälningsavgiften på orter som Telia definierat som ISDN-orter är 1.950 kronor. På andra orter lämnar Telia offert på förfrågan. Som jämförelse kan nämnas att motsvarande abonnemang kostar ca 80.000 kronor i Ramsele, Sollefteå kommun. För anslutningar med större bandbredd är kostnaden ännu större. Exempelvis har Svensk arkivinformation, SVAR, problem med att finansiera anslutningar, eftersom kostnaderna är höga. Om den verksamhet som SVAR bedriver i stället skulle lokaliseras till Stockholm skulle anslutningskostnaderna vara i det närmaste försumbara. Även driftskostnaderna är väsentligt högre i glesbygden. Med ambitioner att få till stånd ökat distansarbete som en del i regionalpolitiken, måste anslutnings- och driftskostnaderna anpassas till att åtminstone i detta sammanhang nå ett rundare Sverige. I princip bör den grundläggande principen om att generell tillgång skall finnas till tal- och telefaxtelefoni också gälla dataöverföring med breddbandskapacitet. I takt med att olika IT-hjälpmedel blir en naturlig del i det dagliga arbetet för även lands- och glesbygd, måste människor och företag kunna verka i dessa delar av landet med likvärdig tillgång till allmänt tillämpad teknik och utrustning. Detta stämmer överens med och är en tydlig konkretisering av regionalpolitikens mål om rättvisa och valfrihet.

Vad gäller finansieringen för denna form av anslutningar, bör några särskilda medel inte behöva avsättas. I stället bör riksdagen besluta om att Telias ansvar för att i hela landet tillhandahålla tal- och telefaxförbindelse också skall omfatta minst ISDN-förbindelse när behov av sådan finns.

Ett alternativ i det fall att Telias ansvar utan större olägenheter inte kan utsträckas till att omfatta denna typ av service kan vara att länsstyrelserna i berörda län ges möjlighet att inom ramen för det regionalpolitiska företagsstödet och landsbygdsstödet finansiera aktuella målgruppers investeringar med respektive stödform.

Med hänvisning till ovanstående föreslår vi att riksdagen beslutar att Telias ansvar för teleförbindelser skall omfatta även datatrafik av högkapacitetsstandard, dock minst så kallad ISDN-förbindelse, till enhetstaxa.

Upprustning och underhåll av länsvägarna

Västernorrlands län har ca 310 mil statliga vägar som är belagda med asfaltbundna slitlager. Cirka 200 mil är statliga grusvägar. Vägverket mäter regelbundet tillståndet på de belagda vägarna. Utifrån dess mätresultat av ojämnheter och spår delas vägnätet in i angelägenhetsgrader för åtgärder. De sämsta vägarna betecknas som prioritet 1 och bör åtgärdas inom 1–2 år enligt definierade kriterier. Av länets belagda vägnät har 35 % sådana brister att de bör åtgärdas inom 1–2 år. För riket i övrigt uppgår andelen till 10 %. Yttillståndet för Västernorrlands belagda och obelagda vägnät är markant sämre än i övriga landet och även i jämförelse med andra Norrlandslän.

Vägnätet är dessutom till stora delar inte bärigt året runt. En betydande andel vägar stängs av för tung trafik eller åläggs andra restriktioner för trafikering under tjällossningsperioden. I en utredning av Skogforsk från 1994 redovisas merkostnaden enbart för skogsindustrins virkestransporter på grund av avstängning av vägar. Totalkostnaden per år för hela landet beräknas till cirka 700 miljoner kronor, varav cirka en fjärdedel eller 170 miljoner kronor faller på Västernorrlands län. Vid sidan av nämnda transporter har givetvis alla andra transporter likartade merkostnader.

Eftersatt underhåll orsakar som sagt trafikanterna stora merkostnader, som är markant högre i Västernorrland. Av Vägverkets remissversion av nationell plan för vägtransportsystemet framgår bland annat att trafikkostnaden för den enskilde är fyra kronor högre per mil i norra Sverige på grund av brister i vägarna, jämfört med ett optimalt tillstånd. Det innebär att för den enskilde, som för sitt arbete pendlar 1 500 mil per år, följer en merkostnad om 6 000 kronor per år, utöver den ordinarie bilkostnaden. Givetvis drabbas allt resande – för service, fritid, läkarbesök, barn till fritidsaktiviteter, etc – i de områden som har dessa bristfälliga vägar av denna merkostnad. Det finns skäl att anta att denna merkostnad är ännu högre i Västernorrlands län, då vägarna generellt är sämre än i övriga norrlän.

Regeringen har i direktiven för kommande planeringsperiod 1998–2007 angivit att eftersläpande underhåll skall inhämtas inom de kommande fem åren. Detta kan inte åstadkommas i Västernorrlands län ens på 10 år, med de planeringsramar som angivits. I propositionen redovisar regeringen sin avsikt att tidigarelägga åtgärder i nationella och regionala planer, så att eftersatt underhåll kan börja tas igen, rekonstruktion av vägnätet kan forceras liksom satsningar på höjd bärighet. Vägverket har tidigare i planeringsprocessen också visat att det är samhällsekonomiskt lönsamt att åtgärda bristerna i underhållet. Den process som fördelar medel till och inom vägnätet klarar emellertid inte av att ta hänsyn till dessa stora variationer i yttillståndet.

För att Västernorrlands län skall kunna få ett yttillstånd på vägnätet som är avläsbart i konkreta och märkbara resultat och som står i paritet med trafikflödet måste dock ytterligare medel destineras direkt till Västernorrlands län, utöver de medel som kan tillföras genom den ordinarie vägplaneringen.

Även sysselsättningseffekterna av här föreslagna åtgärder skall understrykas. Tidigare har vi redovisat att bygg- och anläggningssektorn har mycket hög arbetslöshet. Satsningar på angelägna och ekonomiskt lönsamma bygg- och anläggningsprojekt sänker arbetslösheten direkt bland berörda kategorier, samtidigt som de indirekta effekterna erfarenhetsmässigt är betydande.

Administration av strukturfondsstöd

I halvtidsutvärderingen för bland annat mål 6 diskuteras några förslag till förändrade administrativa rutiner. Som redovisas i propositionen har exempelvis Statskontoret påpekat den tröghet som kännetecknar det administrativa förfarandet. Oklarheten i ansvarsfrågan är ytterligare ett hinder i arbetet med strukturfondsarbetet. I propositionen redovisar regeringen att initiativ till förenklingar och effektiviseringar skall tas under innevarande programperiod. Vi välkomnar detta.

Nuvarande administrativa ordning innebär att en beslutsgrupps beslut om stöd till ett projekt kan vägras utbetalning av medelsförvaltande myndighet, dvs Jordbruksverket, Arbetsmarknadsstyrelsen, Närings- och teknikutvecklingsverket eller Fiskeriverket. Det innebär överprövning av beslutsgruppens beslut. Att utbetalande myndighet då kan vägra utbetalning av stöd beviljat av annan myndighet med hänvisning till att det beviljade stödet inte är förenligt med reglerna i programdokumentet strider mot 11 kap 7 § regeringsformen.

För att minska de problem som följer av oklar myndighetsutövning, där en myndighet kan överpröva en annan myndighets beslut, och för att effektivisera rutinerna för utbetalningar, föreslås att de länsstyrelser som har sekretariat till beslutsgrupper också svarar för utbetalning av medel från strukturfonderna.

Genom här föreslagen ordning uppnås vissa fördelar. Kontakterna mellan beslutsgruppens sekretariat och utbetalande funktion blir väsentligt mycket bättre. Om underlag och verifikationer ifrågasätts kan rättelser ske snabbt genom närhet och direkt tillgång till samtliga handlingar i aktuellt ärende.

Eftersom länsstyrelserna redan svarar för sina utbetalningar når man klara synergieffekter när man inom en och samma funktion också svarar för utbetalning från strukturfonderna.

Problemet med eventuellt vägrad utbetalning på grund av olika tolkningar av om ett projekt kan godkännas kan fortfarande kvarstå, liksom frågan om eventuellt skadestånd. Om man håller ihop administrationen kan dock effektiviteten förbättras också i det avseendet.

Ansvar och befogenhet bör följas åt. Länsstyrelsen håller sekretariat till beslutsgruppen och är därför insatt i beslutsgruppens beredningsarbete. En tidig åtgärd i det arbetet är att klarlägga om det över huvud taget är möjligt att lämna stöd. Trots denna beredning har några projekt nekats utbetalning, något som orsakar osäkerhet. Om man däremot från första början av beredningen har ett löpande samråd med den funktion som svarar för utbetalningar, sker en ytterligare granskning. Beslutskvalitén och säkerheten kommer att öka. Projekten kommer att resultera i utbetalningar under förutsättning att de genomförs på planerat sätt.

En hundraprocentig garanti för att förfarandet alltid kommer att vara säkert kan dock knappast ges. Ett beviljat och utbetalt stöd skulle – trots samråd under beredning – kunna visa sig vara felaktigt. Då kan EU kräva att Sverige står för den felaktiga utbetalningen. En lösning är att den myndighet som svarat för utbetalningen också tar konsekvenserna för en eventuell felaktighet, det vill säga med den föreslagna modellen länsstyrelsen. Länsstyrelsen disponerar medel inom ramen för anslaget för regionalpolitiska åtgärder, varför ett belopp bör kunna avsättas som säkerhet för felaktigt beviljade och utbetalda stöd.

Med hänvisning till vad vi här redovisat föreslår vi att riksdagen hemställer hos regeringen att snarast vidta de förändringar som aviseras i propositionen.

Nedsättning av socialavgifter

I propositionen föreslås att nedsatta socialavgifter skall upphöra att gälla för jordbruk, skogsbruk, jakt och fiske samt annan personlig serviceverksamhet från och med 1 januari 1999. Nuvarande nedsättning gäller till och med år 2000, det vill säga ytterligare två år efter propositionens förslag. Något borttagande av nedsatta socialavgifter bör inte genomföras för de nämnda branscherna av följande skäl:

Det nu gällande beslutet fattades av riksdagen med anledning av proposition 1993/94:140 och avser perioden till och med år 2000. Det är skäligt att de företag som med bland annat detta beslut som grund driver verksamhet får behålla de förutsättningar som riksdagen fastställt. Att under gällande period ändra villkoren skapar osäkerhet vad gäller pålitligheten i riksdagens beslut. Även om EG-kommissionen kan förmodas ha synpunkter på stödformen, är det inte tillräckligt skäl för att ändra i gällande riksdagsbeslut. Ett riksdagsbeslut skall vara att lita på för de enskilda företagen.

Det norrländska jord- och skogsbruket har otillfredsställande lönsamhet, bland annat på grund av klimatnackdelar. Tas nu gällande nedsättning av socialavgifterna bort, kan det för vissa företag innebära att verksamheten upphör. Även bevarade arbetstillfällen har ett värde, ett lika stort värde som nya arbetstillfällen.

I propositionen redovisas att stödformen nedsatta socialavgifter skall utvärderas. Det vore att gå denna utvärdering i förväg om vissa branscher nu skulle lyftas ut från stödformen. I stället bör utvärderingen avvaktas i syfte att nå ett samlat grepp vad gäller stödformens tillämpning.

I propositionen antyds att de nämnda branscherna inte bedöms kunna expandera. Vi delar inte den uppfattningen. På annan plats i propositionen nämns att turismen är en viktig bransch för särskilt Norrlands inland. Den småskaliga turismen bedrivs ofta som kombinationsnäring till jord- och skogsbruk. Likaså expanderar jakt- och fisketurismen och har ofta ett jord- och skogsbruk som bas. De föreslagna förändringarna bedöms dessutom komma att vålla betydande gränsdragningsproblem, varför en mer ingående analys bör göras innan beslut fattas. Det är därför lämpligt att den föreslagna utvärderingen också får lämna förslag på hur dylika gränsdragningar skall klaras. Vad gäller annan personlig serviceverksamhet är det förvånande att denna skulle dras undan stödformen, då ett grundläggande mål för regionalpolitiken är att bereda alla, oavsett var i landet de bor, likvärdig service. Därför bör inte heller personlig service undantas.

Med hänvisning till ovanstående bör propositionens förslag tillbakavisas vad gäller nedsättningar av socialavgifter för vissa branscher.

Transportbidrag

Förslaget i propositionen om att transportbidrag även skall utgå för sjötransporter är bra. Ur energi- och miljösynpunkt är sjötransporter att föredra framför transporter på landsväg.

Enligt regeringens proposition (sid 126) är syftet med transportbidragen bland annat att ”stimulera till höjd förädlingsgrad i transportbidragsområdets näringsliv.” Det är därför förvånande att regeringen på samma uppslag i propositionen föreslår att även transporter av oförädlade råvaror från kustkommunerna skall ha rätt till transportbidrag. Förslaget rimmar synnerligen illa med det uttalade syftet för transportbidrag.

Det är av största vikt att de medel som anslås till regional utveckling satsas på de områden där behoven är som störst. Råvaror skall förädlas lokalt. Vetskapen om att de stora kustsågverken i dagsläget expanderar kraftigt, i kombination med strävan att öka förädlingsgraden i de aktuella områdena, leder till att förslaget om transportstöd för oförädlad träråvara måste avslås.

För att säkerställa konkurrenssituationen för mindre sågverk och träindustri i inlandet bör riksdagen uttala att transportbidrag i dessa områden även skall kunna utgå till produkter med en måttlig grad av vidareförädling. Exempel på detta kan vara hyvlade och impregnerade trävaror. Riksdagen bör avslå förslaget om att lägsta transportstödsavstånd skall vara 401 kilometer.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Västernorrlands län skall omfattas av propositionens förslag om mer flexibel användning av arbetsmarknadspolitiska medel,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Ånge och Sollefteå kommuner och Anundsjö, Björna, Skorpeds och Trehörningsjö församlingar i Örnsköldsviks kommun förs till stödområde 1 och att Härnösands och Kramfors kommuner, Örnsköldsviks kommun utom Anundsjö, Björna, Skorpeds och Trehörningsjö församlingar samt Holms, Lidens och Stöde församlingar i Sundsvalls kommun förs till stödområde 2,
att riksdagen beslutar att Telias ansvar för teleförbindelser skall omfatta även datatrafik av högkapacitetsstandard, dock minst s.k. ISDN-förbindelse, till enhetstaxa,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ökade satsningar på vägarna,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att snarast vidta de förändringar som aviseras i propositionen,
att riksdagen avslår förslaget om slopande av nedsättning av socialavgifter för vissa branscher,
att riksdagen avslår förslaget om transportstöd för oförädlade träråvaror,
att riksdagen avslår förslaget om att lägsta transportstödsavstånd höjs till 401 kilometer.

Stockholm den 25 mars 1998
Görel Thurdin (c)