Motion till riksdagen
1997/98:A221
av Hans Stenberg m.fl. (s)

Företagshälsovård


Företagshälsovården i landet har blivit påtagligt försämrad sedan statsbidragen till företagshälsovård togs bort. I många företag har den förebyggande verksamheten inom företagshälsovården helt försvunnit. Detta förhållande kommer med all säkerhet att öka arbetsskadefrekvensen inom några år. I vissa företag har man t.o.m. valt att helt och hållet avstå från företagshälsovård.

Av arbetsmarknadsutskottets betänkande 1996/97:AU1 framgår att ut­skottet då i första hand ville avvakta en avtalslösning av frågan. De fackliga organisationerna har också försökt få till stånd en avtalsreglering av företags­hälsovården, men i många fall har man inte lyckats få arbetsgivarparten att gå med på en avtalsreglering.

Frågan om arbetsmiljö och företagshälsovård är inte en enskild angeläg­en­het för arbetsmarknadens parter, eftersom kostnaden för en dålig arbetsmiljö till slut ändå alltid drabbar samhället som helhet i form av sjukskrivningar och förtidspensioneringar. Det är därför nödvändigt att i lag föreskriva en viss nivå på företagshälsovården i företagen.

En sådan lagstiftning bör vara dispositiv så att den kan anpassas i kollektiv­avtal till de förhållanden som råder i olika branscher och företag.

Den viktigaste delen av en god företagshälsovård är det förebyggande arbete som bedrivs i samverkan mellan skyddsingenjör, läkare och sjuk­gymnast, för att förbättra arbetsmiljö och lära ut ergonomiskt riktiga arbets­metoder. Företagshälsovården bör därför förutom den rena sjukvårds­kompetensen ha teknisk och ergonomisk kompetens och även kompetens rörande den psykosociala miljön.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en lagstiftning om obligatorisk företagshälsovård.

Stockholm den 2 oktober 1997

Hans Stenberg (s)

Susanne Eberstein (s)

Kerstin Kristiansson (s)

Agneta Lundberg (s)

Sven Lundberg (s)

Britta Sundin (s)