Företagshälsovården i landet har blivit påtagligt försämrad sedan statsbidragen till företagshälsovård togs bort. I många företag har den förebyggande verksamheten inom företagshälsovården helt försvunnit. Detta förhållande kommer med all säkerhet att öka arbetsskadefrekvensen inom några år. I vissa företag har man t.o.m. valt att helt och hållet avstå från företagshälsovård.
Av arbetsmarknadsutskottets betänkande 1996/97:AU1 framgår att utskottet då i första hand ville avvakta en avtalslösning av frågan. De fackliga organisationerna har också försökt få till stånd en avtalsreglering av företagshälsovården, men i många fall har man inte lyckats få arbetsgivarparten att gå med på en avtalsreglering.
Frågan om arbetsmiljö och företagshälsovård är inte en enskild angelägenhet för arbetsmarknadens parter, eftersom kostnaden för en dålig arbetsmiljö till slut ändå alltid drabbar samhället som helhet i form av sjukskrivningar och förtidspensioneringar. Det är därför nödvändigt att i lag föreskriva en viss nivå på företagshälsovården i företagen.
En sådan lagstiftning bör vara dispositiv så att den kan anpassas i kollektivavtal till de förhållanden som råder i olika branscher och företag.
Den viktigaste delen av en god företagshälsovård är det förebyggande arbete som bedrivs i samverkan mellan skyddsingenjör, läkare och sjukgymnast, för att förbättra arbetsmiljö och lära ut ergonomiskt riktiga arbetsmetoder. Företagshälsovården bör därför förutom den rena sjukvårdskompetensen ha teknisk och ergonomisk kompetens och även kompetens rörande den psykosociala miljön.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en lagstiftning om obligatorisk företagshälsovård.
|
Hans Stenberg (s) |
|
|
Susanne Eberstein (s) |
Kerstin Kristiansson (s) |
|
Agneta Lundberg (s) |
Sven Lundberg (s) |
|
Britta Sundin (s) |